Text och bild: Staffan Castegren

Resterna av frukosten stod kvar på bordet, K Special, ett mjölkpaket och en majskolvspipa.

Martin Beck lämnade polishuset och gick med raska steg upp mot Kronobergsparken. Han hade bestämt sig för att se beslutsam och upptagen ut. Tanken var att om han mot förmodan skulle råka möta någon kollega skulle han bara vinka som hastigast och småspringa vidare så att de förstod att det var viktiga saker på gång. Han sneddade över Polhemsgatan och slank in på Parkgatan. Väl utom synhåll från polishusets fönster slog han av på takten. Han vände sig om, men såg ingen annan än en äldre kvinna med en liten hund i koppel och några barn som lekte i slänten upp till parken.

Han suckade: Ska det verkligen vara såhär? Hans chefer ville att han skulle finnas ständigt tillgänglig för deras oändliga möten alla tider på dygnet. De tyckte att han skulle lämna allt uppsökande arbete till sina underlydande. Men hans närmaste man, Benny Skacke, förstod sin chefs outtalade önskemål, och i dag hade han sagt att han var osäker på en granne till den mördade kvinnan på Tomtebogatan. Kanske skulle det vara bra om Martin kunde ta ett snack med honom. Jo, Beck nickade allvarligt, det är ju viktigt att vi löser det här fallet, och han sa att han skulle göra ett försök.

Nu kände han sig nästan lite olydig, som om han skolkat och gett sig ut på egna äventyr. Byråchef Stig Malm hade sagt åt honom att alltid rekvirera bil med chaufför om han skulle någonstans, men Martin Beck älskade sin stad och tänkte inte missa chansen att promenera upp till Birkastan. Han tog ett djupt andetag och försökte koppla bort alla misshagliga personer. Efter några steg hittade han ett bekvämt tempo och en harmonisk sinnesstämning och släppte tankarna fria att flöda som de ville.

Som polis hade han minnen från många gator i Stockholm, men inget från Parkgatan. På Bergsgatan, tvärs över kullen var det en man som blev skjuten. Det var en speciell sommar, han hade kommit tillbaka från sin sjukskrivning och fått det fallet som present av Kollberg, ett exempel på det slutna rummet. Han löste det naturligtvis och han träffade Rhea. Eller snarare, som han ofta tänkte, då äntligen var han redo för att träffa Rhea. Men som sagt, hela stan var full av minnen. På Inedalsgatan mindes han ett bisarrt självmord för säkert 20 år sen, och på Kronobergsgatan, en portvakt som våldtog kvinnor i pannrummet. Fleminggatan och S:t Eriksgatan, där hade han varit mycket, och nedanför Stadshagen, en död portugisisk prostituerad, vilket senare ledde till massmordet på 47:ans buss.

När han passerade S:t Eriksbron kände han först doften från chokladfabriken, därefter tjära och råoljerök från en gammal träbåt med tändkulemotor nere på Karlbergskanalen. De dofterna förflyttade honom till 40-talet när han gick till Sportpalatset och badade. Han mindes klorlukten och skåpnyckelns gummiband som stramade om handleden, och alla rösterna som ekade mot kakelväggarna. På andra sidan bron låg ch:s köttbutik, en av de bättre i stan, och längre fram ett skivantikvariat. Sedan passerade han S:t Eriksplan och kom in på Rörstrandsgatan, där Roseannas mördare hade bott. Han grinade illa, normalt hade han en rätt oberörd inställning till sina hågkomster, men vissa minnen skavde mer än andra.  I hörnet mot Birkagatan låg en musikaffär, och på andra sidan Svensson & Butler där han och Rhea ätit för bara en vecka sedan. Han passerade konditori Dalpojken som brukade annonsera om stans största semlor när det var säsong, gick förbi Vikingagatan, svängde höger på Norrbackagatan och vänster på Tomtebogatan. Nummer 35 låg en bit upp i backen.

Staffan Castegren, stod det på en prydlig skylt i mässing. Han tryckte på knappen och hörde en signal därinne. På dörren intill satt fortfarande polisens anslag kvar: Brottsplats, tillträde förbjudet. Dörren öppnades av en lång skranglig man i 30-årsåldern, med rufsigt hår, glåmig hy och påfallande blanka ögon.
– Staffan Castegren?
– Ja, det är jag. Och du är polis va?
– Jo, det stämmer, mitt namn är kommissarie Beck
– Det var en annan snut här, Räcke, eller vad han hette.
– Kriminalinspektör Skacke.
– Jo säkert, men kom in för fan.

De satte sig i köket som var stökigt, men inte smutsigt. Resterna av frukosten stod kvar på bordet, K Special, ett mjölkpaket och prickig korv i ett flottigt papper. En tjock bok låg uppslagen och Beck försökte diskret se titeln. Castegren såg hans blick.
– Patriarkens höst, sa han.
– Av García Márquez? sa Beck.
Castegren nickade, men sa ingenting. På bordet bredvid en askkopp låg en tändare, ett paket Camel utan filter, en majskolvspipa och en liten mässingsburk. Det luktade hasch i rummet.
– Jobbar inte du.
– Jo, jag jobbar i musikaffären nere på Rörstrandsgatan, men jag är sjuk i dag.
– Och du tänker att du ska kurera dig med hasch?
Han gjorde en liten missnöjd grimas.
– Aha, det är knarkspan som skickat ut en kommissarie i lönegrad ”hej faderittan” för att sätta dit mig för ringa narkotikabrott. Det verkar ju rationellt.
Beck skrattade till. Han ångrade sin fråga.
– Nja, sa han, jag tänkte passa på och fråga om lite annat samtidigt.
– Om fru Hedin i lägenheten intill?
– Precis.

– Vi har pratat med din värd, fortsatte Beck, och han berättade att du ringde honom för någon månad sedan och frågade om du kunde få överta Fru Hedins lägenhet. Du hade visst hört att hon skulle in på långvården.
– Det var hennes väninna som berättade, eller väninna och väninna, de bråkar ju jämt. Jag tänkte att jag skulle slå ut väggen mellan våra två ettor och få en trea, men sen när jag frågade henne själv sa hon att hon skulle fortsätta att betala hyran, ifall hon skulle bli bättre.
– Jaha, och vad tänkte du då?
– Jag blev naturligtvis rasande och tog min vassaste kökskniv och stack ihjäl henne.
– Är det så?
– Ja, jag är ju en Napoleon-människa. Jag gör världen en tjänst genom att avlägsna överflödiga individer.
– Du hade alltså ett slags Raskolnikov-motiv?
– Det skulle kunna vara så. Men till den här inspektören, Jycke …
– Skacke.
– Ja. Till honom la jag fram en annan teori.
– Du sa att du misstänkte väninnan, men hon är sängbunden och knappast rörlig nog.
– Det ska du kanske kolla en gång till. Jag träffar henne inte sällan nere på Berglunds livs där hon tjackar kroppkakor och Ärilbröd.

– Nu har du lagt fram två tänkbara mördare. Vem ska jag välja, tycker du?
– Kanske inte mig, när allt kommer kring.
– Varför inte?
– Därför att jag inte lever på artonhundratalet, utan här och nu, 1977. Därför att jag är kommunist. Jag skulle snarare mörda vår snikna värd som tar ut 213 kronor i månaden för den här ruffiga ettan på 37 kvadrat. Raskolnikov var någon elitistisk jävla Nietzschean som innerst inne föraktade folket. När han sedan fick sina berömda samvetskval var det av oklara pseudoreligiösa skäl.
– Och allt det här bara berättar du för mig?
– Aha, det är Säpo som skickat ut en kommissarie i lönegrad ”fan jag tror jag svimmar” för att sätta dit mig för brott mot rikets säkerhet. Det verkar ju genomtänkt.
– Väninnan alltså?
– Vad fan, det är ju ni som är poliser. Jag vet ju inte ett skit. Men om det är hon så är det knappast fråga om mord, utan möjligen dråp eller vållande. De bråkade ofta, som sagt, och hon kan ha knuffat till henne en gång för mycket.
– Ja, hon blev inte knivstucken i alla fall.
– Det var ju skönt att höra. Då kanske jag går fri?
– Ja, för den här gången. Men så är det en sak till.
– Vadå?
– Jag är polis och jag har en skyldighet att upprätthålla våra lagar. Så nu undrar jag vad jag ska göra med ditt hasch.
– Du ska naturligtvis använda ditt omdöme.
– Du har kommit med en hel del kloka synpunkter om fru Hedin och hennes död. Det vore intressant att höra vad du tycker om den här frågan.
– Om du inte tar det är det bara mina hjärnceller som ryker, och det kommer de göra i alla fall, fast en timme senare. Om du tar det måste jag ge mig ut och köpa nytt och då göder jag narkotikamarknaden helt i onödan, och blir troligen hemma från jobbet en dag till. Jag tror du uppnår störst samhällsnytta genom att låta det vara.
Martin Beck skrattade.
– Låt gå för samhällsnyttan, då.

En stund senare stod han ute på gatan igen och funderade på vilken väg han skulle ta tillbaka till Kungsholmen. Väninnan var redan satt under bevakning. Han hade pratat med Skacke om den saken dagen innan. Han tänkte lite på Staffan Castegren. Han hade naturligtvis inte mördat någon. Hans grövsta brott var väl det han gjorde mot sig själv. Men polisen hade uppriktigt sagt inte med den saken att göra och egentligen visste man inte så mycket om vilka flyktvägar folk behövde för att klara sig. Själv smet han från jobbet och tog tämligen meningslösa dagdrömspromenader genom Stockholm. Det borde kanske också vara narkotikaklassat. Han bestämde sig för att fortsätta sin promenad, Frejgatan, Surbrunnsgatan, bort mot Sibirien. Sedan kunde han ta en taxi och kliva ur utanför polishuset med viktig min och med kvittot i handen. Han log. Rhea skulle tycka om att höra honom berätta om dagen när de träffades i kväll.

Text och bild: Staffan Castegren

Jag har spelat musik som i korta stunder fört mig till en gränsöverskridande översinnlighet.

För några veckor sedan hörde jag skådespelaren Thommy Berggren i teve. Han beskrev sig själv med orden: ”Det är som med Miles Davis och John Coltrane, somliga är helt enkelt bäst”. Jag har inga synpunkter på hans högmod, alla konstnärer måste kämpa med sitt självförtroende. Men jag har alltid tyckt att det är lite konstigt när man måste lyfta upp vissa artister på en speciell piedestal.

När jag var liten fanns det folk som var beredda att slåss för sin åsikt att Tommy Steele var bäst. Jag insåg ju att Elvis var mycket bättre, men att även han låg i lä jämfört med Little Richard och Ray Charles. Men det fanns också Eddie Cochran, Jerry Lee Lewis och Chuck Berry. Att Bill Haley var en bluff insåg jag tidigt, och sen kom det folk som sa att Fabian var bäst bland rockstjärnorna, och det var naturligtvis inte ens värt att diskutera.

På 60-talet breddades min musiksmak och inbegrep jazz och klassiskt. Många som sedan följt mig genom livet uppfyllde mig då: Bach, Bartok, Schubert, Sjostakovitj, det var så otroligt bra musik, men aldrig kunde jag säga att en av dem var bäst. Men i min umgängeskrets fanns en speciell dyrkan av Mahler. Jag hade vänner som hade tio inspelningar var av alla symfonierna. Visst är väl Mahler okay, men inte bättre än alla andra.

Samma dyrkan tillkommer Coltrane, och det är inte bara Thommy Berggren. När Sonny Rollins och Steve Reich fick Polarpriset 2007, intervjuade de Reich och han sa att Rollins var en mycket duktigt saxofonist. Men när de frågade honom om Coltrane sa han att Coltrane förändrat hans liv. Själv älskar jag Archie Shepp, Albert Ayler, Ornette Coleman och Eric Dolphy, tillsamman med Coltrane och Rollins. Jag tänker inte välja en.

I min ungdom i vänstersvängen lärde jag mig att det fanns två sorters socialister; en humanistisk sort med humor och självdistans och en rigid sort utan humor och självdistans. Jag antar att det är likadant inom Islamska Staten i dag och att det var så i Knutby för tio år sen. Det är ett problem inom alla idéburna rörelser. När de rigida tar makten hoppar humanisterna av och humorn och självdistansen dör ut.

Här är jag naturligtvis ute i ogjort väder. Jag jämför ju nästan Thommy Berggren och Steve Reich med Stalin och Bin Laden. Men det är nåt mysko, det här behovet av absoluta sanningar. Jag minns en stackars pojke som kom in på Birka Musik och frågade mig vem som var snabbast, Di Meola eller McLaughlin. När jag sa att jag inte kunde säga det blev han sur för att jag undanhöll sanningen för honom.

Att säga att en enda är bäst är bara skitsnack. Hjältedyrkan är fördummande, vare sig det gäller Alexander, Napoleon eller Lucky Luke, eller för den delen Coltrane, som inte är betjänt av den. Jag har spelat och lyssnat på musik som i korta stunder fört mig till en gränsöverskridande översinnlighet. Tänk Billy Holliday, Pablo Casals, Jimi Hendrix, Martha Argerich, Albert Ayler, Janis Joplin. Vem är bäst? Jag förstås! Jag som där och då kunde ta till mig allt detta underbara.