Author Archives: Staffan Castegren

Tolv snapsvisor del 2

Text och bild: Staffan Castegren

nubbar

Här kommer alltså sex visor till. Jag lämnar med både text och sång, och som vanligt är inspelningskvaliteten lite halvknackig. Men håll till godo.

Jag vill naturligtvis även denna gång framhålla att jag inte uppmanar någon att supa och att jag beklagar alla som har alkoholproblem. Jag själv finner nöje i ett måttligt drickande i goda vänners lag och de här visorna vänder sig till likasinnade.

De tidigare visorna hittar du här.

 

Melodi: Alla kan ju inte älska alla (igen)
Musik: Hans Alfredson och Tage Danielsson

 

Varför skola män och kvinnor strida när nu livet
är kort och fru Fortuna ofta allt för snål
Kan vi inte ta och skippa könsmaktsperspektivet
en liten stund och dricka en gemensam skål

*****

Melodi: Jag drömde i natt (Från Rasmus på luffen)
Musik: Lille Bror Söderlundh

 

Tänk jag drömde en kväll
om en jätteputell
som kom ur apparaten helt gratis
och jag tänkte så säll
i mitt puttriga käll
Det är så man ska nyttja potatis
Ni får tro´t om ni vill
Det såg Ahlströmmer till
Så nu tar vi en skvätt destilatis

(En av mina kusiner tycker absolut att sista raden ska lyda: Så nu tager vi vårt Quantum Satis. Men jag tänker att de flesta inte vet att Quantum Satis betyder ”den mängd som behövs för att uppnå det önskade resultatet”. Därför föredrar jag det påhittade, men lättbegripliga ordet destilatis. Du väljer naturligtvis själv vilken rad du vill sjunga.)

*****

Melodi: Fem smutsiga små fingrar
Musik:
Gus Edwards

 

Fem kritvita små fingrar på en hand så kusligt vit
Så blir det nästan alltid, när man tvättat sig med sprit
Mamma hon blir så sorgsen, men så får vi en invit
Kära barn, blott invärtes ska man applicera sprit

*****

Melodi: Tula hem och tula vall
Musik: Alice Tegnér

 

Tulla in i vårt förråd
Tulla skänk och hörnskåp
Det ger kraft till hjältedåd
Salsadans och björndråp
Nutrilet är inte bra
Kärnmjölk vill vi knappast ha
Brännvin dricker vi gärna

*****

Melodi: Nudistpolka
Musik: Evert Taube

 

Inte dricker jag sprit
Nej, min livsstil är vit
Nykterismen är min lag
Men det finns ju undantag
som när solen skiner och himlen är blå
eller helt apropå
Ja, i synnerhet då
och i glada vänners lag
Just en dag som den i dag
är det gott att dricka brännvin

*****

Melodi: Underbart är kort
Musik: Povel Ramel

 

Solen står röd och varm över Bugö stränder
Vinden mojnar, måsar och änder
Åh underbart är lätt
välförtjänt och rätt
att ta en liten skvätt

*****

Bara för det så hittade jag en visa till, men jag orkar inte plocka fram inspelningsgrejorna. Jag tror att ni kan hitta melodin. Visan skulle kunna kallas ”De fräcka flickornas sång” och jag tror den gör sig bäst om ett antal kvinnor sjunger den.

Melodi: Jag ska sjunga en liten stump
Musik: Alice Tegnér

Vi ska sjunga en liten snutt
om hur det är med snoppen
när gubbarna tatt sin åttonde hutt
Då får dom inte opp´en
Spriten har en tydlig gräns
när det handlar om potens
Men denna fylla är inte lång
Vi kan pippa en annan gång

*****

Skål!

Förhörd av Martin Beck

Text och bild: Staffan Castegren

staffan3Resterna av frukosten stod kvar på bordet, K Special, ett mjölkpaket och en majskolvspipa.

Martin Beck lämnade polishuset och gick med raska steg upp mot Kronobergsparken. Han hade bestämt sig för att se beslutsam och upptagen ut. Tanken var att om han mot förmodan skulle råka möta någon kollega skulle han bara vinka som hastigast och småspringa vidare så att de förstod att det var viktiga saker på gång. Han sneddade över Polhemsgatan och slank in på Parkgatan. Väl utom synhåll från polishusets fönster slog han av på takten. Han vände sig om, men såg ingen annan än en äldre kvinna med en liten hund i koppel och några barn som lekte i slänten upp till parken.

Han suckade: Ska det verkligen vara såhär? Hans chefer ville att han skulle finnas ständigt tillgänglig för deras oändliga möten alla tider på dygnet. De tyckte att han skulle lämna allt uppsökande arbete till sina underlydande. Men hans närmaste man, Benny Skacke, förstod sin chefs outtalade önskemål, och i dag hade han sagt att han var osäker på en granne till den mördade kvinnan på Tomtebogatan. Kanske skulle det vara bra om Martin kunde ta ett snack med honom. Jo, Beck nickade allvarligt, det är ju viktigt att vi löser det här fallet, och han sa att han skulle göra ett försök.

Nu kände han sig nästan lite olydig, som om han skolkat och gett sig ut på egna äventyr. Byråchef Stig Malm hade sagt åt honom att alltid rekvirera bil med chaufför om han skulle någonstans, men Martin Beck älskade sin stad och tänkte inte missa chansen att promenera upp till Birkastan. Han tog ett djupt andetag och försökte koppla bort alla misshagliga personer. Efter några steg hittade han ett bekvämt tempo och en harmonisk sinnesstämning och släppte tankarna fria att flöda som de ville.

Som polis hade han minnen från många gator i Stockholm, men inget från Parkgatan. På Bergsgatan, tvärs över kullen var det en man som blev skjuten. Det var en speciell sommar, han hade kommit tillbaka från sin sjukskrivning och fått det fallet som present av Kollberg, ett exempel på det slutna rummet. Han löste det naturligtvis och han träffade Rhea. Eller snarare, som han ofta tänkte, då äntligen var han redo för att träffa Rhea. Men som sagt, hela stan var full av minnen. På Inedalsgatan mindes han ett bisarrt självmord för säkert 20 år sen, och på Kronobergsgatan, en portvakt som våldtog kvinnor i pannrummet. Fleminggatan och S:t Eriksgatan, där hade han varit mycket, och nedanför Stadshagen, en död portugisisk prostituerad, vilket senare ledde till massmordet på 47:ans buss.

När han passerade S:t Eriksbron kände han först doften från chokladfabriken, därefter tjära och råoljerök från en gammal träbåt med tändkulemotor nere på Karlbergskanalen. De dofterna förflyttade honom till 40-talet när han gick till Sportpalatset och badade. Han mindes klorlukten och skåpnyckelns gummiband som stramade om handleden, och alla rösterna som ekade mot kakelväggarna. På andra sidan bron låg ch:s köttbutik, en av de bättre i stan, och längre fram ett skivantikvariat. Sedan passerade han S:t Eriksplan och kom in på Rörstrandsgatan, där Roseannas mördare hade bott. Han grinade illa, normalt hade han en rätt oberörd inställning till sina hågkomster, men vissa minnen skavde mer än andra.  I hörnet mot Birkagatan låg en musikaffär, och på andra sidan Svensson & Butler där han och Rhea ätit för bara en vecka sedan. Han passerade konditori Dalpojken som brukade annonsera om stans största semlor när det var säsong, gick förbi Vikingagatan, svängde höger på Norrbackagatan och vänster på Tomtebogatan. Nummer 35 låg en bit upp i backen.

Staffan Castegren, stod det på en prydlig skylt i mässing. Han tryckte på knappen och hörde en signal därinne. På dörren intill satt fortfarande polisens anslag kvar: Brottsplats, tillträde förbjudet. Dörren öppnades av en lång skranglig man i 30-årsåldern, med rufsigt hår, glåmig hy och påfallande blanka ögon.
– Staffan Castegren?
– Ja, det är jag. Och du är polis va?
– Jo, det stämmer, mitt namn är kommissarie Beck
– Det var en annan snut här, Räcke, eller vad han hette.
– Kriminalinspektör Skacke.
– Jo säkert, men kom in för fan.

De satte sig i köket som var stökigt, men inte smutsigt. Resterna av frukosten stod kvar på bordet, K Special, ett mjölkpaket och prickig korv i ett flottigt papper. En tjock bok låg uppslagen och Beck försökte diskret se titeln. Castegren såg hans blick.
– Patriarkens höst, sa han.
– Av García Márquez? sa Beck.
Castegren nickade, men sa ingenting. På bordet bredvid en askkopp låg en tändare, ett paket Camel utan filter, en majskolvspipa och en liten mässingsburk. Det luktade hasch i rummet.
– Jobbar inte du.
– Jo, jag jobbar i musikaffären nere på Rörstrandsgatan, men jag är sjuk i dag.
– Och du tänker att du ska kurera dig med hasch?
Han gjorde en liten missnöjd grimas.
– Aha, det är knarkspan som skickat ut en kommissarie i lönegrad ”hej faderittan” för att sätta dit mig för ringa narkotikabrott. Det verkar ju rationellt.
Beck skrattade till. Han ångrade sin fråga.
– Nja, sa han, jag tänkte passa på och fråga om lite annat samtidigt.
– Om fru Hedin i lägenheten intill?
– Precis.

– Vi har pratat med din värd, fortsatte Beck, och han berättade att du ringde honom för någon månad sedan och frågade om du kunde få överta Fru Hedins lägenhet. Du hade visst hört att hon skulle in på långvården.
– Det var hennes väninna som berättade, eller väninna och väninna, de bråkar ju jämt. Jag tänkte att jag skulle slå ut väggen mellan våra två ettor och få en trea, men sen när jag frågade henne själv sa hon att hon skulle fortsätta att betala hyran, ifall hon skulle bli bättre.
– Jaha, och vad tänkte du då?
– Jag blev naturligtvis rasande och tog min vassaste kökskniv och stack ihjäl henne.
– Är det så?
– Ja, jag är ju en Napoleon-människa. Jag gör världen en tjänst genom att avlägsna överflödiga individer.
– Du hade alltså ett slags Raskolnikov-motiv?
– Det skulle kunna vara så. Men till den här inspektören, Jycke …
– Skacke.
– Ja. Till honom la jag fram en annan teori.
– Du sa att du misstänkte väninnan, men hon är sängbunden och knappast rörlig nog.
– Det ska du kanske kolla en gång till. Jag träffar henne inte sällan nere på Berglunds livs där hon tjackar kroppkakor och Ärilbröd.

– Nu har du lagt fram två tänkbara mördare. Vem ska jag välja, tycker du?
– Kanske inte mig, när allt kommer kring.
– Varför inte?
– Därför att jag inte lever på artonhundratalet, utan här och nu, 1977. Därför att jag är kommunist. Jag skulle snarare mörda vår snikna värd som tar ut 213 kronor i månaden för den här ruffiga ettan på 37 kvadrat. Raskolnikov var någon elitistisk jävla Nietzschean som innerst inne föraktade folket. När han sedan fick sina berömda samvetskval var det av oklara pseudoreligiösa skäl.
– Och allt det här bara berättar du för mig?
– Aha, det är Säpo som skickat ut en kommissarie i lönegrad ”fan jag tror jag svimmar” för att sätta dit mig för brott mot rikets säkerhet. Det verkar ju genomtänkt.
– Väninnan alltså?
– Vad fan, det är ju ni som är poliser. Jag vet ju inte ett skit. Men om det är hon så är det knappast fråga om mord, utan möjligen dråp eller vållande. De bråkade ofta, som sagt, och hon kan ha knuffat till henne en gång för mycket.
– Ja, hon blev inte knivstucken i alla fall.
– Det var ju skönt att höra. Då kanske jag går fri?
– Ja, för den här gången. Men så är det en sak till.
– Vadå?
– Jag är polis och jag har en skyldighet att upprätthålla våra lagar. Så nu undrar jag vad jag ska göra med ditt hasch.
– Du ska naturligtvis använda ditt omdöme.
– Du har kommit med en hel del kloka synpunkter om fru Hedin och hennes död. Det vore intressant att höra vad du tycker om den här frågan.
– Om du inte tar det är det bara mina hjärnceller som ryker, och det kommer de göra i alla fall, fast en timme senare. Om du tar det måste jag ge mig ut och köpa nytt och då göder jag narkotikamarknaden helt i onödan, och blir troligen hemma från jobbet en dag till. Jag tror du uppnår störst samhällsnytta genom att låta det vara.
Martin Beck skrattade.
– Låt gå för samhällsnyttan, då.

En stund senare stod han ute på gatan igen och funderade på vilken väg han skulle ta tillbaka till Kungsholmen. Väninnan var redan satt under bevakning. Han hade pratat med Skacke om den saken dagen innan. Han tänkte lite på Staffan Castegren. Han hade naturligtvis inte mördat någon. Hans grövsta brott var väl det han gjorde mot sig själv. Men polisen hade uppriktigt sagt inte med den saken att göra och egentligen visste man inte så mycket om vilka flyktvägar folk behövde för att klara sig. Själv smet han från jobbet och tog tämligen meningslösa dagdrömspromenader genom Stockholm. Det borde kanske också vara narkotikaklassat. Han bestämde sig för att fortsätta sin promenad, Frejgatan, Surbrunnsgatan, bort mot Sibirien. Sedan kunde han ta en taxi och kliva ur utanför polishuset med viktig min och med kvittot i handen. Han log. Rhea skulle tycka om att höra honom berätta om dagen när de träffades i kväll.

Tolv snapsvisor del 1

Text och bild: Staffan Castegren

nubbar

Under en följd av år skrev jag en ny nubbevisa för mina närstående varje sommar och nu tänker jag att det kanske finns fler som tycker det skulle vara kul med lite nya sånger. Här kommer en knippa. Jag lämnar med både text och sång, och som vanligt är inspelningskvaliteten lite sådär. Men håll till godo.

Jag vill naturligtvis framhålla att jag inte uppmanar någon att supa och jag beklagar alla som har alkoholproblem. Jag själv uppskattar ett måttligt drickande i goda vänners lag och de här visorna vänder sig till likasinnade. Det kommer några fler som ni förstår, och senare kanske jag lägger ut några flerstämmiga.

Här hittar du några fler visor.

 

Melodi: Tacka vet jag palsternackor (Från Klas Klättermus)
Musik: Thorbjørn Egner

 

Den som bara dricker vann och har ett nyktert motto
Han sitter bara trist och dann och ser på Bingolotto
Nej tacka vet jag Armagnacen
Den ger fart inunder klacken
Det finns krut i Absolut
Ja jädrar och annama´n
En Gin och Tonic lossar banden
Whisky den ger kraft i anden
Vårat mål med alkohol
är vänners fröjd och gamman

*****

Melodi: Jag längtar till Italien
Musik: Birger Sjoberg

 

Jag äter inte kräftor
Jag struntar blankt i sill
ifall det inte finns en
liten droppe till
men titta vad värdinnan
i huslighet och flit
har dukat fram åt oss här
det är prima akvavit

*****

Melodi: Det var på Capri
Musik:
Will Grosz

 

Vi var potatis och älska varandra
djupt ner i myllan vi låg skal mot skal
Men sen i skörden du hamna bland andra
och kördes bort emot okända kval

Men tro nu inte jag sitter och gråter
fast jag blev äten med sillsvans och öl
för ner i magen, där möttes vi åter
Du var en nubbe, åh du härliga knöl

*****

Melodi: Menuett av Boccherini

 

När du känner bojan i vår framtidsdröm
Drabbas utav nojan i vår samtids ström
Mot klimathotena skänker ändå denna
lilla nubbe en tillfällig tröst

Frukta galen kossa i matkorgarna
Välja mellan sossarna och borgarna
Emot uppvärmningen kan de nära tingen
som en nubbe skänka lite tröst

*****

Melodi: Vårvindar friska
Musik:
Trad, svensk folkvisa

 

Vårvindar friska
sommarsöt siska
höstrusk och riska
vintern är lång

Tiden kan kvitta
vi kan nog hitta
orsak att dricka brännvin

*****

Melodi: Alla kan ju inte älska alla här i världen
Musik: Hans Alfredson och Tage Danielsson

 

Brännvin är för människan
vad krillen är för valen
pastillen för vokalen
och som dill för sill
skuttar kring i kroppen
som mandrillen i Bengalen
så stillen er i salen
vi ska ta en till

*****

Skål!

Om konspirationer

Text och bild: Staffan Castegren

renoveringDet är inte många i Sverige i dag som vill renovera kommunismen.

Den svenska statistikern Hans Rosling reser världen runt och håller bejublade föreläsningar där han hävdar att allt håller på att bli bättre: Livslängden ökar, fattigdomen minskar, världens befolkning kommer att plana ut vid ca 11 miljarder. Det finns egentligen ingen anledning till oro. Ändå har aldrig medierna varit så svarta av ångest och rädsla som nu.

Nordkorea, Iran och Islamska staten upplever nästan alla som allvarliga hot. Terrorismen och miljön är också läskiga. Bildade människor i Europa fruktar högerpopulismen, obildade människor i USA fruktar vänsterdemokrater. Somliga ser partikelacceleratorer som ren ondska, andra går till storms mot rasistiska inslag i gamla böcker, misshagliga byggprojekt eller plågsamma djurförsök.

Detta är förvisso verkliga hot, men det är väl bara miljön som globalt sett är riktigt allvarligt. Hur mycket sorg och plåga IS än orsakar lokalt skördar rökningen, bilismen och den kommersiella skräpmaten oändligt många fler dödsfall i världen. Och som om det inte räckte med de verkliga hoten dyker det ständigt upp nya konspirationsteorier.

Jag tror att det finns konspirationer som är tillräckligt belagda. Glödlampskartellens överenskommelse på 20-talet om lampornas begränsade livslängd, eller vapenindustrins patentavtal under andra världskriget som gjorde att de tjänade pengar vem än vapnen avlossades mot. Men i dag känns konspirationerna mer långsökta: Varför skulle CIA vilja spränga US Trade Center, vad skulle poängen med det vara?

Det är påfallande många på Facebook som oroar sig, både över verkliga och konspiratoriska hot, men det är få som diskuterar de grundläggande orsakerna. Man skriver om miljö och rasism, men inte om USA:s ständiga vapenskrammel eller den problematiska kapitalismen. Rasism och antirasism är liksom religion egentligen ofarliga frågor för de verkliga makthavarna.

Är detta följden av en konspiration? Finns det lobbygrupper och tankesmedjor som fyller tidningar och sociala medier med desinformation? Har de gjort så att vänsterpolitik numera bara handlar om att kläcka individuella oneliners som ska ge många gillamarkeringar. Har de äntligen lyckats desarmera folkens enda verkliga vapen, solidariteten?

Om Hans Roslings optimistiska världsbild var allmän över hela världen, skulle nog många nationella och religiösa motsättningar försvinna. Men vem skulle då köpa vapen? Vi skulle också bli otåligare med vissa saker: Varför fixar de inte klimathoten? Varför tjänar en VD mer än 60 arbetare? Måste vi verkligen jobba så förbannat? Det är väl de som ogillar att vi ställer såna frågor som också är ansvariga för konspirationerna.

Porträtt del 2

Text och bild: Staffan Castegren

För några veckor sen la jag ut ett antal porträtt här på bildbloggen. Det visade sig att många gillade dem och somliga har bett att jag ska lägga ut fler. Så här kommer det en bunt till. Det är en salig blandning av folk; några som betytt mycket, andra som är ytliga bekanta och sen folk som jag inte längre minns namnet på. Nu spelar det ingen roll eftersom jag inte kommer att sätta ut några namn. Missade du förra samlingen finns den på denna länk.

1ptDetta är en slagverkare inom konstmusikfacket som var med i första upplagan av Kroumata. Han kunde spela fullkomligt underbara virvlar, mjuka som en stilla bris i en vassrugge.

2ptEgentligen är det ett porträtt av Berglunds livs på Rörstrandsgatan som sålde hemlagade kroppkakor och Ärilbröd. Snubben är en Birkastadslirare av sort som var vanlig då.

5ptEn fin konstnär, vi pratade en del om vikten av att kunna vara både hippie och radikal vänster. I dag är jag mer vänster än hippie och hon är väl tvärtom.

13ptMånga midsomrar tillbringade jag på Gotland hos en mycket kär vän (se nedan). Dit kom goda människor med allmänhumanistisk grundsyn.

14ptÄnnu en förtjusande midsommarfirare. Det var alltid mycket folk, och jag minns värme, god mat, rött vin, fotboll och intressanta samtal nätterna igenom.

15ptJag har sagt det förr: cigarretter är så jävla snyggt. Palestinasjalar är också ok. Hon är lärare och en god vän sen fyrtio år tillbaka.

16ptMusikfest i Rålambshovsparken. Den här mannen spelade keyboard i ett band som inte blev så jättekänt men som ändå gav ut en LP.

17ptDet här är min pappa. Vi spelade blockflöjtskvartett ihop med mor och syster. Han gjorde fina arr av Haydn och Bach. Läs en överdriven beskrivning i mitt kåseri Kvartetten.

20pDet här är vännen på Gotland som jag nämnde ovan. Han är äldre än jag och var kompis med mina syskon. Jag har känt honom sen jag var liten grabb.

21pDen här mannen var trummis och jobbade hos oss på Birka musik. Senare blev han ljudtekniker och nu sitter han i Stockholms stadshus för Miljöpartiet.

23pEn vän till en vän förevigad på en musikfest i Norrtälje. Jag minns att Samla spelade och att vi tillverkade en jordholk som senare nådde viss ryktbarhet.

24pFilmare, fotograf och allmän kulturarbetare. Den här bilden tog jag inte med min vanliga Pentax K2 utan med en liten Canon Dial som jag lånat av nån.

25pKursare och väninna till min förra fru, sjukgymnast som bodde i Östergötland. Jag har inte träffat henne på många år. Men bilden är fin.

31pFramstående fridansare och koreograf. Jag minns att hon var med i ingressen till de första säsongerna av teveprogrammet Kobra.

34pDen här mannen finns även med i den förra porträttsamlingen. En av hans oneliners var: De personer som betytt mest för mig är Bob Dylan och Kurre Hamrin.

pt1Och slutligen min syster Marianne. Hon har lirat altfiol i Filharmonikerna, spelat dockskåpsopera i Tyskland, spått folk i händerna och mycket mycket annat.

 

 

 

Tennessee waltz

Text: Redd Stewart Musik: Pee Wee King

herreMy friend stole my sweetheart from me

Lyssna på min Youtubekanal

Här kan du ladda hem text och ackord

Den här texten är verkligen bedårande enkel. Den består av några enstaka beståndsdelar; jag, min älskling, min vän och musiken. Och mer behövs kanske inte. Det som är intressant med den här låten är att exakt samma text sjunges av både män och kvinnor.

Det som händer i sången är att jag dansar med min älskling till Tennessee waltz. Då träffar jag en vän som dansar med henne och under dansen stjäl henne från mig. Min älskling verkar inte ha någon egen vilja. Men så är det alltså även när en kvinna sjunger låten. Älsklingen/mannen låter sig lika viljelöst bortstjälas. Det blir nästan som ett feministiskt ställningstagande. Eller? Det är i alla fall en vacker sång.

Tennessee waltz
Lyrics

I was dancing with my baby to the Tennessee Waltz
When an old friend I happened to see
I introduced him to darling
And while they were dancing
My friend stole my sweetheart from me

I remember the night and the Tennessee Waltz
Now I know just how much I have lost
Yes, I lost my pretty little darling the night they were playing
That beautiful Tennessee Waltz

Spridda musikminnen del 2

Text och bild: Staffan Castegren

pianoJag har spelat musik som i korta stunder fört mig till en gränsöverskridande översinnlighet.

För några veckor sedan hörde jag skådespelaren Thommy Berggren i teve. Han beskrev sig själv med orden: ”Det är som med Miles Davis och John Coltrane, somliga är helt enkelt bäst”. Jag har inga synpunkter på hans högmod, alla konstnärer måste kämpa med sitt självförtroende. Men jag har alltid tyckt att det är lite konstigt när man måste lyfta upp vissa artister på en speciell piedestal.

När jag var liten fanns det folk som var beredda att slåss för sin åsikt att Tommy Steele var bäst. Jag insåg ju att Elvis var mycket bättre, men att även han låg i lä jämfört med Little Richard och Ray Charles. Men det fanns också Eddie Cochran, Jerry Lee Lewis och Chuck Berry. Att Bill Haley var en bluff insåg jag tidigt, och sen kom det folk som sa att Fabian var bäst bland rockstjärnorna, och det var naturligtvis inte ens värt att diskutera.

På 60-talet breddades min musiksmak och inbegrep jazz och klassiskt. Många som sedan följt mig genom livet uppfyllde mig då: Bach, Bartok, Schubert, Sjostakovitj, det var så otroligt bra musik, men aldrig kunde jag säga att en av dem var bäst. Men i min umgängeskrets fanns en speciell dyrkan av Mahler. Jag hade vänner som hade tio inspelningar var av alla symfonierna. Visst är väl Mahler okay, men inte bättre än alla andra.

Samma dyrkan tillkommer Coltrane, och det är inte bara Thommy Berggren. När Sonny Rollins och Steve Reich fick Polarpriset 2007, intervjuade de Reich och han sa att Rollins var en mycket duktigt saxofonist. Men när de frågade honom om Coltrane sa han att Coltrane förändrat hans liv. Själv älskar jag Archie Shepp, Albert Ayler, Ornette Coleman och Eric Dolphy, tillsamman med Coltrane och Rollins. Jag tänker inte välja en.

I min ungdom i vänstersvängen lärde jag mig att det fanns två sorters socialister; en humanistisk sort med humor och självdistans och en rigid sort utan humor och självdistans. Jag antar att det är likadant inom Islamska Staten i dag och att det var så i Knutby för tio år sen. Det är ett problem inom alla idéburna rörelser. När de rigida tar makten hoppar humanisterna av och humorn och självdistansen dör ut.

Här är jag naturligtvis ute i ogjort väder. Jag jämför ju nästan Thommy Berggren och Steve Reich med Stalin och Bin Laden. Men det är nåt mysko, det här behovet av absoluta sanningar. Jag minns en stackars pojke som kom in på Birka Musik och frågade mig vem som var snabbast, Di Meola eller McLaughlin. När jag sa att jag inte kunde säga det blev han sur för att jag undanhöll sanningen för honom.

Att säga att en enda är bäst är bara skitsnack. Hjältedyrkan är fördummande, vare sig det gäller Alexander, Napoleon eller Lucky Luke, eller för den delen Coltrane, som inte är betjänt av den. Jag har spelat och lyssnat på musik som i korta stunder fört mig till en gränsöverskridande översinnlighet. Tänk Billy Holliday, Pablo Casals, Jimi Hendrix, Martha Argerich, Albert Ayler, Janis Joplin. Vem är bäst? Jag förstås! Jag som där och då kunde ta till mig allt detta underbara.

 

Isbjörnen

Text och bild: Staffan Castegren

zooNånstans förstår jag att mamma är galen
men jag följer henne ändå
för jag vet inget annat

De har grävt oss ett hägn
där vi inte ryms
Även jag ska bli sjuk av längtan

Men jag känner norr i nosen
och jag bygger det språng jag en gång ska ta
över muren och de skrämda ansiktena

 

 

Porträtt

Text och bild: Staffan Castegren

De här bilderna är mellan trettio och fyrtio år gamla. Det känns inte som att jag kränker någons integritet genom att publicera dem här, allra helst som jag inte skriver ut namnen. Men eftersom den värld jag rörde mig i var ganska liten finns det säkert någon du känner igen. Om någon hittar sig själv, och störs av det, är det bara att säga till, så tar jag bort den bilden. Som vanligt kan du klicka på bilderna för att förstora dem.

1pDet är märkligt vad snyggt det är med cigarretter. Om det inte vore så farligt skulle jag börja röka igen. Denna kvinna bodde i Lund och var tillsammans med en av mina musikerpolare.

2pEn vinflaska i munnen är kanske inte riktigt lika snyggt som en tagg. Men bilden känns typisk för den tidens umgänge på musikfesternas utflyktsfiltar.

3pEtt grässtrå då? Jo det duger också. Det ser filosofiskt ut. Denne man spelade i ett band som även var ett kollektiv och som en tid bodde tillsammans i Billinge i Skåne.

5pMen som sagt, en cigarrett är svårslagen. Denna gode vän träffade en australisk kvinna och hamnade på en ö utanför Melbourne. Ett livsöde som Taube kunde skrivit en visa om.

7pHär är en gitarrist som jag alltid associerar med en Fender Strata, men i dag har han en mycket större samling guror att välja bland.

8pEn rödhårig trumslagare mot en gul vägg, det måste ju bara bli en bra bild. Han kisar bara lite, trots det skarpa solljuset som ger dramatiska skuggor.

10pAlla jobbade ju, men det tänkte man inte så mycket på. Det jag minns är de oändliga samtalen under de långa sommarnätterna. Här är en psykolog som flyttade till Gränna.

11pÄnnu en musikfestbild av en kvinna som senare jobbade som lärare i hela sitt liv. Hennes man sitter skymd, men återkommer längre ner.

11pbTänk att så många namn försvinner, men jag har för mig att han jobbade på mitt dåvarande stamlokus, Restaurang Svensson & Butler på Rörstrandsgatan.

12pDen här lilla flickan har i dag två egna barn och ett kvalificerat arbete inom information på ett av våra största klädföretag. Hon är dotter till Fendergitarristen ovan.

17pDenna man träffade jag i Gustavsbergs centrum där han gick omkring och sålde fröpåsar. Jag behövde inga frön, men fick en rätt bra bild.

18pEtt kattporträtt är väl också ett porträtt? Här är det naturligtvis färgsättningen som gör bilden bra, men kanske också kattens personlighet.

19pDenna kvinna hade en affär på Rörstrandsgatan, precis som jag och min kompis. Här sitter hon på en stol i solgasset utanför sin bod.

22pHär kommer maken till läraren ovan. Han lirade flöjt och saxofon i ett calypsoband, men var tvungen att lägga av på grund av hörselbesvär. I dag är han Ferlins “kloka snickare”.

29pDe sammanhållna färgerna och det korta skärpedjupet är viktiga för bilden, men uttrycket och blicken är naturligtvis det som intresserar.

32pDetta är min äldsta bror, Kirre. Han gick bort 1999. Varje gång jag ser vårens första sädesärla tänker jag på honom, och rätt ofta annars också.

35pHon påminner om flickan med pärlörhänget av Vermeer. Bilden tagen på Gärdet samtidigt som förrförra bilden. Hon var fotograf och textilkonstnärinna.

36pDetta är, slutligen, min morbror Gunnar, död sen 1987. Han var cellist i Radioorkestern och bodde på samma ö som min familj om somrarna.

Fotbollen som samhällsbarometer

Text och bild: Staffan Castegren

lindman3Sven Lindman i en match på Stadion mot Landskrona bois nångång på 70-talet.

Jag är född i undre medelklass, sex ungar i en tvåa, mycket musik och Djurgårdens IF. Mina storebröder ledde in mig i den fållan och jag gick på de flesta hemmamatcherna, på Stadion och Råsunda. När jag blev lite äldre brukade jag slå på en holk och sitta och mysa, glad förstås om DIF gjorde mål, men även med en artig applåd till motståndarlagets spelare för en snygg nedtagning eller en läcker krossboll.

Men så hände det nåt. Det började lite smygande redan på 70-talet. Hejarramsorna blev lite aggressivare. Sedan kom läktarbråken och de rasistiska påhoppen, och efter Heyselstadion 1985 kunde inget längre bli som förr. Det blev vanligare att spelare kastade sig för att fuska till sig straffar och frisparkar. Spelet blev snabbare och hårdare och spelarna fick allt bättre betalt. Jag missunnar dem inte det, men klyftan mellan spelare och publik ökade ständigt.

Allt detta speglar den förändring som ägde rum i världen. Reagan och Thatcher predikade marknadsliberalism och även i Sverige hakade man på. Offentlig sektor, kollektiva löneförhandlingar, solidaritet, allt sånt var av ondo och monterades ned, bit för bit. Egoismen blev norm, både mellan människor och i de större strukturerna. I idrotten frodades stjärnkulten, lagandan var mest ett spel för gallerierna.

Fotboll har i huvudsak varit en arbetarsport, både på läktarna och på planen. Ännu på 60-talet hade nästan alla allsvenska spelare civila jobb. Känslan för rent spel kom ur ett klassmässigt rättvisepatos. Men när rättvisan försvann i samhället och spelarna förvandlades till välbetalda entertainers, vad hände då med publiken? Är de aggressiva ramsorna och de allt brutalare slagsmålen ett uttryck för frustration hos en marginaliserad arbetarklass?

Sista gången jag var på fotboll blev det ståplatsläktaren; för stämningens skull, som min följeslagare sa. Och nog var det stämning alltid, men inte nåt som jag kunde uppskatta. Det var nästan bara män som långa stunder bara bölade utan ord. Ibland skrek de gravt kränkande tillmälen mot domare och motståndarspelare. Det låg en obehaglig råhet i luften och jag kom att tänka på partidagarna i Nürnberg.

Jag undrar lite över de här bölande männen. Vissa av dem kan nog vara verbala i andra sammanhang, men på fotbollsläktaren är det som om de får dispens från alla mänskliga hänsyn. Sånt skrämmer mig. När människor blir avhumaniserade kan de bli redskap för nästan vad som helst. Därför har jag slutat gå på fotboll. Ett så totalt, distanslöst engagemang i något så meningslöst som en fotbollsmatch känns faktiskt ganska obehagligt.