Text och bild: Staffan Castegren (och Gunnar Ekelöf)

Bilar som var formade i obegriplig blänkande modernism for fram ljudlöst och utan doft.

Jag är medveten om att det kan vara spriten, som ju är nyttig till så mycket annat, men som då och då kan rucka tidens jämna gång. Fritz Lang på Bostock, det slumpartade mötet med Erik och Artur och en lång natt tillsammans med dem spelar säkert också in. Men mest är det nog den blinde kurdiske fursten som uppfyller mig och får intrycken att svämma över. Staden rymmer så många mötesplatser både i rummet och tiden.

Det var en vacker sensommardag 1962. Jag gick Norrbro och mindes med andras ögon basarerna som fanns där innan jag föddes, gamle Bonniers boklåda och hästdragna spårvagnar mellan slottet och operan. Vad var det för gåtfullt som hände mellan då och nu?

Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land
men detta land beter sig som hemma i mig!

Människans känslomässiga förmåga blir alltmer underordnad den intellektuella. Vad är min uppgift i detta? Att föda det underutvecklade hjärtat kan inte vara ett program, utan möjligen ett slags försörjningsplikt. Jag har för övrigt länge betvivlat att man över huvud taget kan infoga tänkandet bland de exakta vetenskaperna. Funderande på mina postulat sneddade jag över Gustav Adolfs torg. Borta vid Fredsgatan såg jag kungaparet komma gående arm i arm. Jag kastade cigarretten, släckte den med tåspetsen och gjorde mig beredd att stryka av mig baskern. Då plötsligt hände det:

Jag förflyttades plötsligt och brutalt till Fritz Langs Metropolis, fast det var Stockholm. Och det var inte Langs gamla bedagade framtidsbild, utan vår nutid kusligt extrapolerad. En kvinna i brun, åtsittande, troligen smutsavstötande, uniformsjacka passerade. Bilar som var formade i obegriplig blänkande modernism for fram ljudlöst och utan doft. Bodeckers hattaffär var borta, men på väggen kunde jag läsa ordet Medelhavsmuseet. Då landade jag lugnt i min hallucination. Vid mare nostrum behöver jag intet frukta. Med brunt, nästan utplånat bläck skall jag skriva på mina linneremsor, hemliga tecken. Hur länge jag stod vet jag inte. När jag kom till sans var både visionen och majestäterna borta och baskern satt kvar på huvudet. Även tankspriddheten är ett storslaget landskap, blå sluttningar med ensamma pinjer och cypresser. Ständigt detta Medelhav. Vänd tillbaka, fiskare till stranden som lärde dig fiska. Jag gick in i Malmtorgsgatan, men tog höger vid Jakobsgatan, där kyrkan lyste röd i fonden, och sedan vänster vid hörnhuset med pelaren upp för Norra Smedjegatans branta backe.

Med de besatta blir det väl alltid någon råd, sade slaktaren, men hur skall vi göra med de alltför finlemmade? Ja, så är det alltid. När jag blir berörd, bygger jag väggar av citat och bilder. Jag såg min far, paralyserad och döende i syfilitisk sinnessjukdom sittande i en fåtölj i den röda solstrimman på Kammakargatan. Jag såg Helena Södergran i Raivola, ensam i skimret av sin döda dotters ord:

Hör, en stjärna föll med en klang
gå icke ut i gräset med bara fötter
min trädgård är full av skärvor

Jag kunde känna gatans beläggning och enstaka gruskorn genom skosulorna. Men vad var det egentligen som hände nere på Fredsgatan? En framtidsvision? En flykt från tvånget att hälsa på de kungliga? Jag tänkte på kvinnan i den bruna jackan. Hur mycket kommer de ha stuvat om oss om femtio år? Driften kan de väl ändå inte rå på.

En liten lastbil tvingade upp mig på den smala trottoaren. Mitt i backen låg en mjölkbutik. En kvinna i vitt förkläde tittade forskande på mig genom skyltfönstret, men var hon nöjd med mig, eller missnöjd? Hur ska man veta? Och jag såg min mor, död för mindre än ett år sedan på vita lakan med en bibel på bröstet. Jag kunde aldrig älska henne, och aldrig riktigt hata henne, och omedelbart trängdes hennes bild undan av barnflickan som jag senare gav namnet Glumdalclitch, jätteflickan hos Swift, utan vars omvårdnad jag varit förlorad. Eller inte. Alla minnen äter sig själva genom åren. Döden är viss, både andras och ens egen, men sanningen finns varken i förintelsen eller föralltelsen, och aldrig i de stora berättelserna. Allt verkar vara flytande. Med våld återförde jag mig till den gamla vanliga skalligheten och fortsatte längs gatan. En bit fram stod en källardörr öppen. En man lastade av tomma kartonger från en dragkärra. Vissna brutna blommor i rännsten berättade om hans dagliga värv. I hörnet läste jag på gatuskyltarna att kvarteren hette Torviggen och Åskslaget. Jag kom att tänka på Strindberg, och på mannen som väntade utanför teatern varje kväll med sin blombukett. Victoria!

Herkulesgatan störtade brant åt höger ner mot Regeringsgatan. Det fanns en låssmed, en fruktaffär och en läderhandel i backen. Åt andra hållet smalnade den av ut mot Brunkebergstorg. I hörnet låg Linds kaffestuga med gardiner i fönstren och vaga konturer av enstaka gäster. Alla vägar i rummet låg öppna, på samma gång välbekanta och oförutsägbara, men även tiden började samsa sig, det förflutna landar i nuet och de döda är våra samtida. Äntligen kände jag hur gatans lugn började smitta av sig. Droppen som faller någonstans i det tomma rummet, oändligt avlägset, redan oändligt längesen. En svartvit diakonissa kom vaggande från S:ta Eugenia katolska kyrka som en styvstärkt pingvin. Hon höll en välartad gosse i handen och de bytte några ord på franska. Jag förstod att de skulle till mjölkmagasinet och handla: Varför inte några småfranska? Pojken skulle tydligen bära hem varorna. Han hade andra handen i fickan. Jag fick för mig att han lekte med sitt eget lilla franskbröd genom ett hål i ficktyget. Det katolska väcker alltid egendomliga tankar hos mig.

Men fortfarande var tidsbegreppet lite skakigt. Det var varken dåtid eller nutid, varken samtid eller framtid, varken varken eller eller. Plötsligt såg jag mig själv som en gammal bondgubbe i en undantagsstuga, sittande i utdragssoffan framåtlutad med armbågarna mot knäna och ansiktet fladdrande belyst av elden. Jag fylldes av ömhet inför bilden, ömhet inför mig själv. Och jag förstod till sist varför behovet av tröst svämmade över mig. I går kväll, efter filmen träffade jag som sagt Erik och Arthur i Lästmakargatans backe. De stod och talade med en ung författare som hette Leif Nylén. Jag har för mig att jag någon gång skrivit uppskattande om en ganska dålig dikt som han fått in i en litterär tidskrift. Jag stannade naturligtvis för att hälsa, men Nylén hälsade inte. Han bara stirrade på mig.
– Gunnar Ekelöf! spottade han fram. Ni är en humbug, en borgerlig liten gnällspik, ett obetydligt kopparspån som sakta håller på att lösas upp i den litterära onanistklubbens frätande dyrkan.
Jag får väl erkänna att detta oväntade påhopp till en början ställde mig svarslös. Jag kastade en snabb blick på Erik och Arthur och jag såg deras bestörtning, men också en hemlig lustfylld förtjusning över att just jag fick innehållet i detta perfida nattkärl uthällt över hjässan. Jag samlade mig till försvar, men innan jag hittat orden sade Nylén adjö till mina bekanta, vände på klacken och försvann ner mot Stureplan. Vad skulle jag velat säga till honom? Att hans diktning inte höll måttet? att han sannolikt i framtiden skulle komma att skriva schlagertexter till folk som kvinnan i den bruna smutsavstötande uniformsjackan? eller hade jag över huvud taget några ord att ta till?

När man kommit så långt som jag i meningslöshet är vart ord åter intressant. Afrikas milda frikadeller, hoppande lätt över savannen. I en sliten lejongul portgång stod tre män och smusslade med en flaska. De slängde en snabb blick på mig, men kände igen mig som det obetydliga kopparspån jag uppenbarligen var. De tappade omedelbart intresset med ett slags: Vi bor i en annan värld, men du bor ju i samma. Jag såg inte på dem med mina ögon, men omfattade dem med värme och tänkte: Vem föder latmasken? Det måste förvisso vara en gud. Eller snarare; vi föds alla till gudar. Hellre den förste i sig själv, än den andre i Rom. Varje jordisk natt är hemligt en julnatt.

Vi satt halva natten uppe hos Arthur och söp. Maria var i Sigtuna på ett stipendium och skrev. Vi fick i oss flera flaskor vin och en hela cognac. Erik återkom med ett perverst intresse till mötet med den unge författaren utanför Bostock. Han prisade hans litterära begåvning i överdrivna ordalag, samtidigt som han naturligtvis tog avstånd från påhoppet på mig, samtidigt som han flera gånger sade: ur barn och dårars mun … De fyllde hela tiden på mitt glas, de ville väl se mig bryta ihop, men jag svarade med samma mynt och fyllde på deras. Inte tänkte jag låta mig supas under bordet av sådana som dem. Vid tretiden somnade Arthur och Erik satt och grät. Hans stora buffelliknande ansikte var blött av tårar och självömkan. Vi kände ju båda in i minsta detalj den litterära arenan (eller var det en onanistklubb?) Och vi visste att den stora frågan var: vem är den främste poeten, Erik Lindegren eller Gunnar Ekelöf?

Hur kan man veta? Trots alla priser och stipendier och förskott från Bonniers, hur kan man veta? Självklart är jag större än Erik, eller? han är väl lika mycket humbug som jag, lika mycket kopparspån, och ännu mer ändå, dessutom mer svårbegriplig. Men hur kan man veta på riktigt, utan jämförelse? utan recensenter, kolleger och närstående. Ensam som ekotemplet i Mölna när inga röster längre hörs, osalig som bläckfisken i djupet, kvarglömd ute på det eviga Medelhavet.

– Jag minns
Även tiden har sina vingårdar.
Hur vanskliga dock deras skördetider,
hur opåräkneliga!
Och mera minns jag timmarna, de långa timmarna,
jag minns minuterna, de minutiösa minuterna,
sakta skridande, sakta
burna –
jag minns sekunderna, de bortfallna ögonblicken
eller de fastnaglade. Jag minns
Tiden,
jag har den i mig,
jag bär den i mig som ett stenbarn,
färdig och ofödd –

Man måste helt enkelt veta, man måste veta här och nu. Gunnar Ekelöf går sakta Norra Smedjegatan upp mot Hamngatan med sitt stenbarn i famnen och han vet. Fönster står öppna, ljud faller ut med de skakade dammtrasorna, en bölande fyllbult, en skramlande diskho, en trätgirig kvinna, de tankspridda slagen från gårdens plåtverkstad. Och jag känner att min blinde kurdiske furste lever i mig, runt mig. Kanske kommer han fortsätta växa, kanske ska han börja kräva sina ord, sin musik, sina bilder, sina berättelser. Alla dessa väggar skyddar mot ingenting. De sista flugorna lever frenetiskt sitt leksaksliv. Sverige fasterland, på sin höjd mosterland, giv mig ro att skriva mig fram till döden. Som möjlighet och förmodan skall jag leva mitt liv i denna slemhinna som är världen.

Text och bild: Staffan Castegren

 På bordet låg en blänkande fernissad trägalge.

En morgon tidigt i maj kom en kvinna ut genom en port i Tyska Brinken i Stockholm. Hon kastade en snabb blick upp mot den smala remsan av himmel. Milda vindar strök hennes hår och det gick en krusning över ansiktet, som om hon gled ur en morgonrock av irritation. Hon slank in på ett kafé, beställde en tallrik krusbärskräm, en ostsmörgås och kopp kaffe. Medan hon åt bläddrade hon igenom de fläckade morgontidningarna: Ett ledarstick om Haijbyaffären som kändes lite mekaniskt. Alla hade fastnat i sina ståndpunkter. Fast på ett sätt var det bra. Hennes bok skulle bli helt annorlunda. Hårda strider i franska Indokina. Ska Bannister klara drömmilen? En artikel av Björn Lundegård om Metamorfosgruppen som nämnde alla, utom henne. Det var tisdag den 4 maj 1954 och kvinnan hette Birgitta Stenberg.

Det var i mars som hon blev tvungen att åka hem till Stockholm ett tag, tjäna lite pengar, sköta sina familjeförpliktelser. Paul och Lasse var kvar i Paris och hon fick låna Lasses lya i Gamla Stan. Det var faktiskt skönt att få vila en stund. Det blev inte lika intensivt här, inte lika mycket fenedrin. De svenska kritikerna brukade kalla dem drogromantiker, metamorfinister. Men nu hade hon varit ren i nästan två månader och det gick bra med skrivandet. Men så i går hade det ringt på dörren, och där stod en fransman med ett brev från Palle: ”Denne gode man behöver en famn och ett hem några dagar. Tar du hand om det? Vännen Paul.” Visst gjorde hon det. Det finns en extramadrass i skåpet där. Du kan sova i alkoven. Sedan blev det löksoppa och två flaskor algeriskt rödvin, några Ritalina och en, uppriktigt sagt, rätt misslyckad chokladpudding. Samtidigt flödade ett samtal, i första hand om hans eländiga liv. Hans namn var Claude.

– Min bror kämpar i Indokina. Han är inte särskilt militärisk av sig, men när fosterlandet kallade kände han att det var en moralisk plikt att gå ut i kriget. Vår mor var utom sig av oro, men när han senare blev stationerad i Dien Bien Phu lugnade hon sig lite. Det fortet är ointagligt, sade man åt henne. Men nu har de tonkinkinesiska rebellerna fått hjälp av kineser och ryssar och byggt en väg genom djungeln, ja, man vet inte hur, för den syns inte från luften. Men plötsligt finner de sig beskjutna med tungt artilleri, och nu fruktar vi för min broders liv, mor och jag.
Han snyftade och sökte efter en näsduk. Birgitta gav honom en av sina.
– Jag rådde honom att inte åka. Din mor skulle inte överleva om något hände dig, sa jag. Men han valde ändå att gå ut som frivillig.
– Jag känner igen den där situationen från en bok, sa Birgitta, att välja mellan sin mor och sin plikt, sin manlighet och sitt hjältemod.
Hon gick bort till bokhyllan och tog fram en lankig liten bok. Den var på svenska, men han kände naturligtvis omedelbart igen den, Existentialismen är en humanism av Jean-Paul Sartre.

– Jag känner denna skrift mycket väl, sa han högdraget, men jag kan inte alls se likheten. Jean-Paul skrev om andra världskriget. Hade han föredragit kriget i kolonierna skulle han valt att skriva om det.
Han torkade sig missnöjt om näsan.
– Denna näsduk är för liten.
Birgitta log åt honom, sedan tog hon på sig en bekymrad min.
– Jag har funderat lite över det där med essensen, sa hon med ett tonfall som skulle fått hennes vänner att dra öronen åt sig. Det är som den gamla frågan om vad som kom först, hönan eller ägget? För mig är det självklart att det måste vara ägget. Och som kvinna kan jag inte hålla med Sartre när han säger att existensen föregår essensen. Jag tycker att hans exempel motsäger hans egen tanke. Om man tänker sig en …
Hon hejdade sig och såg sig om. På bordet låg en blänkande fernissad trägalge.
– Om man tänker sig en galge, sa hon.
– En papperskniv, avbröt Claude, med ett litet leende.
– Ja, eller en galge, det är egalt.
– Nej, min kära, det är inte egalt. Allt i denna bok har en oerhörd betydelse. Hade Jean-Paul föredragit en galge skulle han skrivit det.
Hon tittade på honom med påklistrad fransk dramatisk upprördhet.
– Min herre, utbrast hon, förstår ni inte att ni hemfaller åt svårartad kvietism i er dyrkan av orden, snarare än innehållet?
Han såg förfärat på henne. Sedan sa han högtidligt som om han berättade att han just hade mottagit hederslegionen från republikens president:
– Mademoiselle Stenberg, jag är fransman och existentialist.
– Det är bra. Jag ska köpa en näsduk åt er.

Det var klart att han fick ligga med henne. Hon hade ju en viss faiblesse för fransmän, men den här figuren höll knappast måttet. På sin höjd nådde han upp till en medioker belgare. Hon tänkte att hon någon gång skulle skriva en dikt om sin … ja, hur explicit kan man vara? Vad skulle den högtidliga och självcentrerade Metamorfosgruppen kunna tänka sig att publicera? … sin fitta, sin mutta, sin kussimurra?

Kom sluta töva och tveka
Kom lär dig att leka
i urraburraskogen min
Här ryttlar storlemmen
i dimmorna och ångorna
över längtans dansande mus
i urraburraskogens
nattliga ljus

Hon såg sig om i det inrökta kaféet, och log åt möjligheten att någon kunde höra hennes tankar, sedan avslutade hon ostmackan, hällde i sig det sista kaffet, betalade och gick. När hon kom ut på Kornhamnstorg blev hon bländad av solljuset. I ett litet stånd under statyn Bågspännaren stod en gammal kvinna i tidlösa lantliga kläder och sålde potatis, rynkiga vinteräpplen och blåsippor. Det här är Stockholm när det är som bäst. Visst, Paris är fantastiskt, och hon längtade dit, men vintern hade tvättat hennes stad alldeles ren och naken och ogenerad. Hon kände sig upplyft och fri från all förkonstling. I Paris hade hon träffat en vietnamesisk kvinna som hette Nguyen Thi Binh. Hon talade lyriskt om Ho Chi Minh och Vo Nguyen Giap, och om folkkriget; hur soldaterna, både män och kvinnor, transporterade tung utrustning, i gåsmarsch längs osynliga trampade djungelstigar där de ledde sina ombyggda cyklar.
– Och på natten med nedbländade lyktor som inte syns från luften studerar vi marxismen, men också vietnamesisk lyrik. Onkel Ho är en stor poet. Och vi sjunger med dämpade röster vårt lands sånger. Och jag som är i samma patrull som min man, kan ligga i hans famn och känna doften från jorden och höra lågmälda samtal från våra kamrater. Ni i väst tror att starkast industri vinner. Men vi vet att starkast ideologi vinner.

Hon lät en spårvagn, en bryggarbil och ett tiotal cyklar passera, sedan korsade hon Munkbron och gick upp mot Södermalmstorg. Hon tänkte på Björn Lundegårds artikel i tidningen.
– Fan ta honom. Jag var lika mycket entusiast som de. Lika berusad som de av de nya vägarna och ordens spännvidd och kraft. Men de drar vidare, man och man emellan, med förbindliga inbördes artiklar. Mig ville de ha till annat.
Irriterat började hon rota efter ett cigarettpaket i handväskan, men hittade inget, något som hon mycket väl visste. Hon suckade.
– Jag ska söka mig till kretsen av klarsynta leende kvinnoskribenter, drömögda diktarinnor och kampglada kvinnoforskare. Vi alla som så länge letade längs ensliga stråk tills vi äntligen hittade varandra. Fan ta alla dessa män. De ska inte få styra mitt liv.
En snabb ångest svepte förbi henne och hon tänkte på Paul. Alla som träffade honom drogs in i hans magiska universum. Hans blick och hans röst. När han läste sina dikter var det som att alla ord var fulländade och eviga. Men häromdagen hade det hänt något märkligt. Längtan ner till Paris kom över henne och hon tog fram hans första diktsamling, och som alltid fascinerades hon av det musikaliska språket. Men plötsligt brast hon ut i skratt. Hon fick skuldkänslor, men kunde inte sluta skratta. Orden var så överlastade. Hans röst kunde få dem att sväva, men nu låg de som punkterade ballonger:

Nattens sammetskniv
snidar min kropp
till gallerverk av tunga skuggor
mörkrets hundar
överfaller mig
och intet dröjer kvar
bland rofullt vajande alger
i drömmarnas blygråa hav.

Hon tittade ut över Strömmen som snarare låg vårblå. Där tuffade en rykande färja mot Allmänna gränd. Måsarna svävade lojt i kölvattnet helt oberörda av politiken, existentialismen och den djupa symboliken. Hon förstod att hon aldrig till någon fick berätta att hon skrattat åt hans dikt. Allt för väl kände hon till hans ångest och hans dåliga självförtroende och hans känsla av underlägsenhet när det gällde bildning och belästhet. Aldrig fick hon sluta dyrka honom, det skulle han inte överleva.

I hörnet vid Götgatan stannade hon och tittade uppför Hornsgatan där spårvagnen från Mälarhöjden rasslade ner mot Slussen, och där strålandesolen mjukrostigt mild bar fram Marias spröda klocka som just slog nio slag. En bit bort låg Fröjds herrekipering. Det var en gammal fin affär där hon varit så sent som för några dagar sedan och köpt sig en stor bylsig tröja. Hos dem skulle hon kunna köpa en rutig herrnäsduk till Claude, men hon kände att hon verkligen inte hade minsta lust till det. I stället vände hon tvärt om och svängde vänster in på Götgatan.
– Varför skulle jag köpa något åt honom? Han kan dra åt helvete. Det finns papper inne på toaletten om han behöver snyta sin existentiella franska näsa. Jag går upp till Forsgrenska och badar i stället.
Hon gick raskt i den branta backen och njöt av ansträngningen. Det här var hennes stad och hon visste vad gatorna, och till och med kvarteren hette; Ormsaltaren, Urvädersklippan och Kejsaren. Det var redan mycket trafik och många fotgängare på de smala trottoarerna. Då och då var hon tvungen att gå ut i gatan och vid ett tillfälle blev hon nästan påkörd av en röd buss. Men bara nästan. Hon visste vad hon gjorde och hon njöt av det med. Och trafiken i Stockholm var ändå ingenting jämfört med Paris. Ännu en gång kom hon att tänka på sina generationskamrater, men den här gången lät hon sig inte beröras.
– De kan dra åt helvete allihop. Vem kommer minnas Lasse Söderberg eller Björn Lundegård om femtio år? eller Paul Andersson för den delen. Låt dem drunkna i drömmarnas blygråa hav. Ni ska få se vem av oss som lever längst.

Ordförklaring:
Kvietism: religiös mystik som syftar till ett försjunkande i Gud; overksamhet.

Litteraturlista:
Jean-Paul Sartre: Existentialismen är en humanism (1947), översättning av Arne Häggqvist.

Paul Andersson: Ode till okänd konstellation (1952)

Birgitta Stenberg: Det skuddade stoftet (1985). Lyssna här.

Text och bild: Staffan Castegren

Natten sänker sig över världen.

Jag fick ett mejl från en person som hade läst mitt blogginlägg Om kriget här på Fritext. Det var ett kort mejl, det stod bara ”Vad har du för synpunkter på Putin och Ukraina?” Jag har undvikit den frågan. Jag vill ogärna skriva om sådant jag inte kan veta. Jag har vänner på Facebook som säger att fascisterna i Kiev är skurkarna, och att Putin och proryssarna kämpar för demokratin, mot USA och EU. Men hur kan de veta det?

I slutet av min artikel om kriget skrev jag följande mening: ”Historien släpper inte ifrån sig sina svar förrän i efterhand”. Och så är det. Nutiden är insvept i ett moln av desinformation. Mainstreammedia berättar en historia som är så uppenbart falsk och enfaldig att man inte borde bry sig om den. Men det är den historien politikerna hänvisar till när de ska motivera sina beslut för oss väljare.

Runt om i världen finns det tusentals alternativa diskussionsforum och nyhetsförmedlare på nätet. Hälften av dem drivs säkert av välmenande engagerade människor, men lika många drivs av olika spionorganisationer och ondsinta tankesmedjor. Det är nästan omöjligt att sålla i detta vanvettiga informationsflöde. Situationen inne i Ukraina går nog inte att bedöma för en utomstående amatör.

Därför ska jag skriva om de två huvudmotståndarna i stället. Jag älskar Ryssland, för Shostakovich, Chagall och Bulgakov. På samma sätt älskar jag USA för Holiday, Hepburn och Hendrix. Men det är ju ingen tvekan om att de två länderna varit en plåga för världen de senaste hundra åren, och att ofattbart många människor mist livet för deras skull.

Stalins illdåd tillhör den kollektiva kunskapen. Med USA är det knepigare. Enligt Sipri hade de en militärbudget 2013 på 640 miljarder dollar. Kina på andra plats hade ca 30 % av detta, Ryssland på tredje plats hade ca 14 %. Inte ens de följande femton nationerna nådde tillsammans upp till USA:s militära potential. De har dessutom militärbaser utspridda över hela jordklotet.

Inget annat land har utfört så många militära operationer runt om i världen som USA de senaste 70 åren. Varje dag dör människor på grund av amerikanska krigshandlingar. Ändå kan journalister och politiker kalla USA för världens största demokrati. De har verkligen  vunnit propagandakriget och skaffat sig moralisk carte blanche. Anders Borg kan till och med skämta om det:  Ni fixar krigen så tar vi hand om flyktingarna.

Och nu säger alltså USA, EU och Nato att Ukraina är ett demokratiskt land som hotas av Putin. Medierna och politikerna tror på det. Men är det verkligen rimligt? Irak har massförstörelsevapen, sa de, sen slog de sönder hela det samhället i grunden. Men några  massförstörelsevapen hittade de inte. Det måste ha funnits ett annat skäl, som aldrig har redovisats och som journalisterna heller aldrig efterfrågar.

Putin verkar ju vara en typisk rysk självhärskare, inte som Ivan den förskräcklige eller Stalin, utan mera som Alexander II eller Brezjnev – eller varför inte som Saddam Hussein. Det är nog inget vidare att bo i Putins Ryssland, men från exemplet Irak vet vi att efter ett totalkrig från världens största demokrati blir det tio gånger värre. Är det verkligen det Obama, Merkel och Jens Stoltenberg önskar?

Eller är det så som jag faktiskt skrev i bloggen Om kriget, att det är övernationella finansiella krafter som bestämmer att det är dags för ett nytt storkrig. Detta kan jag inte veta, därför skriver jag inte om det. Men jag känner mig rätt säker på att om USA och Ryssland slutar pumpa in pengar i Ukraina så lär de olika paramilitära grupperna som förpestar tillvaron för befolkningen att självdö och möjligheterna till en fredlig lösning öka radikalt.