Text och bild: Staffan Castegren
Här sitter jag och jobbar. Det får jag medborgarlön för.
Överallt diskuterar man dagsläget. Spaltmil av text krälar genom medierna. Indignerade och kränkta människor ventilerar sitt missnöje med rasismen, miljöförstöringen och de ökande klyftorna. Och alla vet att det inte var bättre förr. Och framtiden, den törs fan tänka på. Så sitter man, fjättrad i nutiden, och allt flyter på mot katastrofen. Liberalismen och socialismen ger inget riktigt hopp. Det kanske är dags att våga börja snacka utopier. Hur vill vi ha det egentligen?
En utopi måste ha en verklighetsförankring. Vi kan aldrig gå tillbaka till jägar- samlarsamhället. Det finns över sju miljarder människor på jorden. Det är den situationen vi måste räkna med. Dessa människor måste ha rent vatten, mat, husrum, skola och omsorg, energi, transporter, kläder och ospecificerade dagligvaror. De måste leva i en värld utan hot, där de kan samverka, utvecklas, skapa kultur och göra det de egentligen har lust till.
Det är så mycket som bara är påfund av diverse cyniska härskare. Varför ska vi jobba så infernaliskt? Varför blir det krig? Varför ska det finnas rika och fattiga? Det ska gå att försörja jordens befolkning på en tiondel av dagens arbetsinsats. Men då får vi sluta att tillverka dumma grejor som vapen, bensinmotorer och alla dessa prylar med kort livslängd. Vi måste släppa tanken på ständig tillväxt och sluta göda en perverst rik överklass.
Sol, vind och vatten ger energi. I en framtid spelar kostnaden ingen roll. Energi är en mänsklig rättighet. Den ska ge värme i norr och svalka i söder. Den ska driva transporter, industrier, spisar, tvättmaskiner och alla de rimliga behov vi kan ha i en framtida värld där solidaritet ha ersatt konkurrens. Alla installationer i infrastruktur ska ha en livslängd på minst femtio år, eller varför inte fem hundra?
Vi måste ändra synen på arbetet. Om alla gör vad de har lust till kommer det visa sig att somliga tycker om att se saker växa, andra är tekniskt intresserade, somliga vill undervisa, somliga vill sitta på en brygga och spela gitarr. Allt detta arbete har ett värde. Alla får en medborgarlön för det. Sedan kan somliga tjäna mer genom att vara idoga och fiffiga, men bara två, tre, eller fem gånger mer, aldrig femtio eller hundra gånger mer.
Det vore intressant att se hur folk skulle organisera sig. Skulle de vilja bo i stora städer? Skulle de i norr vilja flytta till värmen? Hur ser samhällsnyttigt företagande ut? Hur fungerar småskalig demokrati? Skulle religionerna försvinna eller förändras? Till en början skulle det behövas stark global styrning, men med tiden skulle det mesta nog sköta sig själv. Diverse tillsynsmyndigheter som håller global koll, annars mycket decentralisering.
Alla våra politiker är emot detta. De tror att äganderätt, konkurrens och tillväxt är de motorer som driver utvecklingen framåt. Men sanningen är ju att den procent som äger världen håller på att driva oss alla åt helvete. Det kunde faktiskt vara dags för politikerna att byta lojalitet och se vad som är bäst för oss som tillhör de 99 procenten. Det är dags för oss alla att börja diskutera det utopiska samhället på fullaste allvar.
Till sist vill jag skriva som Wikipedia: Obs, denna artikel är bara påbörjad. Hjälp gärna till och diskutera hur man i framtiden ska hantera lagstiftning, avfallshantering, destruktion av plastsopor och kärnkraft, turism, rymdteknik, penninghushållning med mera med mera. Om utopierna ska bli något mer än en barnslig lek måste vi börja tro på att en förändring faktisk är möjlig.
