Author Archives: Staffan Castegren

Välkommen till Utopia

Text och bild: Staffan Castegren

bryggmusikHär sitter jag och jobbar. Det får jag medborgarlön för.

Överallt diskuterar man dagsläget. Spaltmil av text krälar genom medierna. Indignerade och kränkta människor ventilerar sitt missnöje med rasismen, miljöförstöringen och de ökande klyftorna. Och alla vet att det inte var bättre förr. Och framtiden, den törs fan tänka på. Så sitter man, fjättrad i nutiden, och allt flyter på mot katastrofen. Liberalismen och socialismen ger inget riktigt hopp. Det kanske är dags att våga börja snacka utopier. Hur vill vi ha det egentligen?

En utopi måste ha en verklighetsförankring. Vi kan aldrig gå tillbaka till jägar- samlarsamhället. Det finns över sju miljarder människor på jorden. Det är den situationen vi måste räkna med. Dessa människor måste ha rent vatten, mat, husrum, skola och omsorg, energi, transporter, kläder och ospecificerade dagligvaror. De måste leva i en värld utan hot, där de kan samverka, utvecklas, skapa kultur och göra det de egentligen har lust till.

Det är så mycket som bara är påfund av diverse cyniska härskare. Varför ska vi jobba så infernaliskt? Varför blir det krig? Varför ska det finnas rika och fattiga? Det ska gå att försörja jordens befolkning på en tiondel av dagens arbetsinsats. Men då får vi sluta att tillverka dumma grejor som vapen, bensinmotorer och alla dessa prylar med kort livslängd. Vi måste släppa tanken på ständig tillväxt och sluta göda en perverst rik överklass.

Sol, vind och vatten ger energi. I en framtid spelar kostnaden ingen roll. Energi är en mänsklig rättighet. Den ska ge värme i norr och svalka i söder. Den ska driva transporter, industrier, spisar, tvättmaskiner och alla de rimliga behov vi kan ha i en framtida värld där solidaritet ha ersatt konkurrens. Alla installationer i infrastruktur ska ha en livslängd på minst femtio år, eller varför inte fem hundra?

Vi måste ändra synen på arbetet. Om alla gör vad de har lust till kommer det visa sig att somliga tycker om att se saker växa, andra är tekniskt intresserade, somliga vill undervisa, somliga vill sitta på en brygga och spela gitarr. Allt detta arbete har ett värde. Alla får en medborgarlön för det. Sedan kan somliga tjäna mer genom att vara idoga och fiffiga, men bara två, tre, eller fem gånger mer, aldrig femtio eller hundra gånger mer.

Det vore intressant att se hur folk skulle organisera sig. Skulle de vilja bo i stora städer? Skulle de i norr vilja flytta till värmen? Hur ser samhällsnyttigt företagande ut? Hur fungerar småskalig demokrati? Skulle religionerna försvinna eller förändras? Till en början skulle det behövas stark global styrning, men med tiden skulle det mesta nog sköta sig själv. Diverse tillsynsmyndigheter som håller global koll, annars mycket decentralisering.

Alla våra politiker är emot detta. De tror att äganderätt, konkurrens och tillväxt är de motorer som driver utvecklingen framåt. Men sanningen är ju att den procent som äger världen håller på att driva oss alla åt helvete. Det kunde faktiskt vara dags för politikerna att byta lojalitet och se vad som är bäst för oss som tillhör de 99 procenten. Det är dags för oss alla att börja diskutera det utopiska samhället på fullaste allvar.

Till sist vill jag skriva som Wikipedia: Obs, denna artikel är bara påbörjad. Hjälp gärna till och diskutera hur man i framtiden ska hantera lagstiftning, avfallshantering, destruktion av plastsopor och kärnkraft, turism, rymdteknik, penninghushållning med mera med mera. Om utopierna ska bli något mer än en barnslig lek måste vi börja tro på att en förändring faktisk är möjlig.

 

Den sextonde familjen – igen

books2Det finns några böcker kvar till just dig!

Jag har fått många kommentarer om min bok. Läsarna är positiva och överens om att Den sextonde familjen inte liknar någon annan deckare. Det där kan i och för sig vara lite knepigt, skrämmer jag bort läsare om jag säger att boken är så originell?

Men vad gör man när man är bättre som författare än som försäljare? Jag tänker att det ju måste finnas människor som vågar tänka annorlunda. Är du en av dem? Skriv till mig på fritext snabel-a fritext.se. Säg vad du heter och var du bor och om du vill ha boken signerad.

Priset för boken är 159:- inkl. frakt. Köp två för 295:-. Betala inte nu. En faktura följer med i paketet. Jag litar på dig om du litar på mig när jag säger att boken är värd vartenda jävla öre.
Tvekar du? Här nedanför kan du se vad läsarna tycker:

 

*******

Politisk deckare i 70-talsmiljö, det låter kanske inte så kul. Men Den sextonde familjen är den roligaste bok jag läst på länge. Jag sträckläste den.

*******

Härligt att huvudstupa få störta ner i 70-talets Stockholm. Man återupplever sedan länge försvunna miljöer och talesätt, samtidigt som storyn utvecklas och utvidgas. En riktigt bra bok!

*******

Jag läser minst trettio deckare om året. Därför vågar jag mig på att säga att detta är en annorlunda, och väldigt bra bok. Den är fast rotad i en svunnen tradition på samma gång som den är aktuell. Det skulle kunna ha blivit heltokigt, men i stället är det befriande på många sätt. Jag är rätt och slätt imponerad.

*******

Jag tyckte det var så skönt att slippa det bestialiska våldet som alla andra deckare frossar i. Det finns våld här också, men det är begripligare och därför obehagligt på ett annat sätt. Det är en rolig bok, och nästan allt är galghumor.

*******

Den sextonde familjen är som en matinéfilm för 70-talets proggare, eller för dem som önskar att de var med då. Det är goda hjältar mot onda skurkar, och med Sherwoodskogen utbytt mot ett atmosfäriskt Stockholm. Om det inte var förra årets julklapp, så borde det bli årets födelsedagspresent!

*******

Det finns en vidunderlig scen i slutet som får mina ögon att tåras. Jag skulle vilja att de gjorde film på boken bara för den scenens skull. För övrigt tycker jag om leken med ord. Man skrattar till då och då och njuter av formuleringar. Det gör man inte med någon annan deckare.

*******

Jag blev lite konfunderad i början innan jag insåg hur oerhört skickligt författaren vecklar upp sin historia. Det roliga och det nostalgiska blir en dimridå man måste igenom. Jag läste om den nästan direkt och då blev den, konstigt nog ännu roligare och ännu mycket sorgligare.

*******

Rappt, roligt och ruggigt! Den stolta svenska deckartraditionen har fått ytterligare en figur man gärna lär känna lite mer – privatdeckaren Rickard Widmark i Den sextonde familjen.

*******

Vad jag förstår har Staffan Castegren givit ut den här boken på eget förlag. Det är en fullständig gåta för mig att inget av de stora bokförlagen har nappat. Den sextonde familjen är så väldigt mycket bättre än det mesta som ges ut i Sverige i dag.

*******

Boken ger en skön känsla av att återvända till 70-talet med ett exemplar av Seriemagasinet i handen.

*******

Jag kommer att tänka på Carl Johan De Geers teveserie om privatdetektiven Kant. Rickard Widmark och han har en del drag gemensamma. Men trots 70-talsmiljön är Widmark kusligt nutida, eller kanske snarare tidlös. Det är ett författartekniskt konststycke.

*******

Har du hjärtat till vänster? Då händer det mer än en gång att du myser lite extra. Gillar du jazz? Ännu bättre, du kommer att känna dig som hemma. Men låt dig inte luras av den lätta nostalgin. Historien är sorgligt aktuell trots att den förlagts till 70-talet. Angeläget, spännande och fantastiskt roligt. Till och med lite romantiskt under korta stunder

*******

Jag hittade en nyckelreplik redan på en av de första sidorna: ”Onåbar irritation i en onåbar slemhinna, och något som växer utom min kontroll, och jag lovar: det är ingen jävla pärla.” En existentiell bok, bra mycket roligare än Sartre. Hanna Nyléns omslag är helt kongenialt.

*******

För den som kan sin Stockholmiana och gillar deckare har Den sextonde familjen sin givna plats, först på nattygsbordet, och sedan i hyllan. Widmark behöver inte skämmas för sig i sällskap med Marlowe, Maigret eller Friberg.

*******

Vill du veta mer? Här kommer tre länkar till.

Den sextonde familjen

En bok för dig

Rickard Widmark röker hasch

 

 

Birkastan på 70-talet

Text och bild: Staffan Castegren

Birkastan var ett av de mest kritiserade områdena i hela Stockholm när det var nybyggt. Fula höga hus och leriga gator, sa man då. Där bodde många fabriksarbetare i små lägenheter utan centralvärme. Men med tiden kom invånarna ändå att trivas i stadsdelen som nästan kändes som en småstad i storstan. När jag flyttade dit 1967 fanns mycket av den gamla stämningen kvar, men förändringen hade börjat.

Nu är det ett helt annat område. Giriga bostadsrättsföreningar tvingar bort alla småhandlarna med sina hemska hyreskrav. Senast blev Myrornas, uppe på Tomtebogatan utslängda av folk som tycker att de är mer värda att få Frälsis pengar än de hemlösa och utstötta. Men fortfarande promenerar jag stundom här och minns radioaffärn, hatthandlarna, Stima och konditoriet Dalpojken.

atlasKlicka på bilderna för att förstora dem. Tryck backsteg för att återvända till sidan.

Atlasområdet är närmaste grannen söderut. Men det hör inte till Birkastan. Bilden är tagen från Torsgatan. Till vänster ligger restaurang Petissan.

apotekApoteket Stenbocken låg på Odengatan, nästan framme vid Torsgatan. Det las ner 1981.

pkbankenEn nattbild från hörnet Karlbergsvägen S:t Eriksgatan. Tvärs över låg tidigare Kreditbanken, som blev PK-banken, som blev Nordbanken, som blev Nordea.

tomtebogatanJag bodde på Tomtebogatan, i 35:an, uppe i backen. På bilden ser vi hur de byter ut en gammal spis i en av grannfastigheterna.

tvattomatMan kunde leva en stor del av sitt liv i Birkastan. En central institution var tvättomaten i hörnet Tomtebogatan och Norrbackagatan. Det fanns inte tvättstugor i varenda hus på den tiden.

trummisarJag jobbade på Birka musik som länge låg i hörnet Birkagatan Rörstrandsgatan. Här ser vi från vänster Bo Östen Svensson, Stickan Lindvall, Jonas Edgren, Peter Sundell, Greger Åkerström och  Stefan Jansson.

collin2Collins foto låg på Karlbergsvägen, mellan Torsgatan och S:t Eriksgatan. Där köpte jag mina Kodachrome-rullar och diamagasin. Men vad hette han i förnamn? Jag minns inte.

trolletCarina var min lokala frisör och jag saknar henne fortfarande. Hennes salong hette Hårtrollet och låg på Drejargatan. Snett över gatan låg en utmärkt ostaffär.

hugoTobakshandlaren Hugo på Rörstrandsgatan13 eller var det 15? Där köpte jag mina Camel utan filter. Han stod ofta i dörröppningen och väntade på kunder, och tittade på folk.

leatherLäderhandlaren på Rörstrandsgatan 12 var en social person som gärna stannade upp och pratade, ständigt klädd i sin blågrå kavaj. Men vad hette han?

berglundBerglunds livs låg på Rörstrandsgatan 16. Den drevs av herr och fru Berglund och deras vuxne son. Detta är pappan. Han gillade inte mitt Mao-märke nåt vidare, men sonen blinkade åt mig i smyg.

norrbackaHos Kjell Pettersson på Norrbackagatan köpte jag min första bil, en Volvo 145:a. I hörnet mot Rörstrandsgatan ser vi Restaurang Norrbacken.

butlerMen Svensson & Butler var ju favoritrestaurangen. Dit gick vi så ofta att vi på Birka musik blev bjudna på Calle Butlers 50-årskalas.

uffeMen här är vi på dock på väg någon annanstans, kanske till Norrbacken. Vi ser Stickan, Stefan Lund och Micke Seid. Mannen på cykeln är Uffe Adåker, trumpetare i bland annat Egba. Restaurangen heter Caravella. Jag minns inte om den senare bytte namn till Slavia eller om den låg bredvid.

lesterMan träffade alltid bekanta på gatan. Här kommer de som var med och startade Lester records i ett litet hål i väggen på Rörstrandsgatan 11. Mannen till höger är saxofonisten Jörgen Adolfsson. Den andre är allmänmusikern och producenten Tomas Gabrielsson.

winterVinterväder vid Filadelfiakyrkan. En tidlös bild med typiska tåliga stockholmare.

snowyEn vinterbild till. Kiosken och affärerna lyser varmt och inbjudande i ruskvädret.

annmarieMen som sagt, alltid mötte man folk: Här är Anne-Marie Nylén i solen på Norrbackagatan, nere vid järnvägen, tidstypiskt klädd.

okand3Ännu ett möte, men här står det fullkomligt still. Jag vet att han var vän med slagverkaren Bert Mellblom (bl.a. Hybris och Musiktruppen Guran). Kan nån säga vad han heter?

soblottaSista bilden kommer inne från krogvärmen hos Svensson och Butler. Servitrisen hette Eva-Lotta, en fantastisk, professionell och underbar människa, med atomkraft, nej tack, på ärmen.

De här bilderna kommer från en annan tid, jag minns en del, men inte allt. Om du känner igen folk får du gärna skriva en rad. Om du gillar bilderna blir jag glad om du delar på Facebook. Gå in och gilla Fritext också, och uppmana dina vänner att göra det.

 

 

Fem waka från Södermalm

Text och bild: Staffan Castegren

sodermalm

Enligt Per Erik Wahlund, svensk utgivare av antologin Sånger från Ogura, är begreppen waka (japansk dikt) och tanka (kort dikt) synonyma. Jag har hört andra uppfattningar om detta, men saknar tillräcklig kunskap för att bedöma vad som är rätt. Jag väljer att kalla mina etyder för waka. Med det avser jag en femradig dikt med  stavelsemönstret 5–7–5–7–7.

Det finns nästan alltid en taktvila i en waka. Den ligger oftast, men inte alltid, mellan tredje och fjärde raden. På så sätt delas dikten in i en överstrof och en understrof, gärna med en liten betydelseglidning mellan dem. Den treradiga överstrofen har senare utvecklats till haiku. Det är vanligt med allitterationen i waka, men de bör användas sparsamt. Ofta finns även en geografisk plats angiven som ska skapa atmosfär. Jag har här valt viktiga platser på Södermalm där jag bor.

Klicka här så hittar du fem waka till

 

*******

Natten sveper in
den mörklila syrenen
i osynlighet –
Dofterna från Fåfängan
tumlar ljudlöst ned mot sjön

 

*******

Som tärnor flög vi
fritt över fjärdens vatten –
Nu går jag ensam
jordbunden och modstulen
på Monteliusvägen

 

*******

Blek gryning över
den tomma kyrkogården
En tidig koltrast –
Och jag, sent hem, berusad
hos Vreeswijk och Stig Sjödin

 

*******

Gatukontoret
har öppnat ett takfönster
mot det förflutna –
Mylla av mänskligt avfall
och Fatburns döda fiskar

 

*******

Jag drömde jag gick
den branta Besvärsbacken
i pliktfyllt uppdrag –
Vaknade, lätt förvirrad
när katten nös i solen

 

*******

Jag har samlat alla mina bästa waka i ett illustrerat häfte som du kan skriva ut på papper om du vill.

Klicka här om du vill komma till nedladdningssidan.

Stora män

Text: Staffan Castegren  Bild: från Wikipedia

actonLord Acton (1834–1902), engelsk historiker och politiker.

“Power tends to corrupt, and absolute power corrupts absolutely. Great men are almost always bad men.”
Detta yttrande är egentligen det enda Acton är riktigt känd för. Min översättning lyder:
“Makt har en benägenhet att korrumpera, och fullständig makt korrumperar fullständigt. Stora män är nästan alltid onda män.”

Jag tolkar detta som att vi alla kan hemfalla åt egoistiskt beteende om vi får ett visst mått av makt över andra människor. Det kan vara någon som är lite mer verbalt begåvad, ordföranden i en förening, mellanchefen på en myndighet, artisten, regissören eller journalisten som just fått en byline. Kanske en Plura, en Arkelsten, en Guillou. På den nivån är det ett personligt moraliskt ansvar att inte hemfalla åt maktmissbruk.

De som når den absoluta makten löper risk (om de nu ser det som en risk) att bli fullständigt korrumperade. Det sker troligen redan på vägen dit. Att nå toppen i konkurrens med andra makthungriga människor kräver en egenartad begåvning och töjbar empatisk förmåga. Här handlar det om de ledande i finansvärlden, politiken, och militärväsendet. Maktmissbruket är institutionaliserat. De är totalt distanserade från de människor de bestämmer över.

Och dessa stora män är, enligt Acton, nästan alltid onda män. Såhär ett drygt sekel senare kan vi slå fast att det även gäller kvinnor. En Thatcher eller en Reagan kan gå på ett ut. Men vad menar han egentligen med stora män? Hur är det med Ghandi, moder Theresa eller Einstein? De är ju stora så det räcker. Einsteins bidrag till atombomben är odiskutabelt, även om han i övrigt sade sig vara en fredsälskande humanist. Men de andra två, hur onda var de?

Det problematiska med Actons yttrande är att det tycks förutsätta en biologisk, medfödd ondska. Finns det verkligen en sådan? Det är tveksamt. Däremot är egennyttan ett av de grundläggande biologiska paradigmen: Jag vill äta, para mig och undvika att bli uppäten. Det gäller växter och djur, från blågröna alger till isbjörnar. Men det finns många arter som når egennyttiga mål genom ett kollektivt beteende, till exempel sill, termiter, vargar och människor.

Ondskan är alltså inte biologisk, utan kulturell, och kanske är det därför de stora männen blir onda: De mår dåligt för att de bryter mot den genetiska kod som säger att vi människor ska vara kollektiva. Historiska personer som Alexander, Charlemagne, Gustav II Adolf och Napoleon var naturligtvis onda därför att de med sitt krigande dödade miljontals människor och ödelade städer och kulturer. Deras personlighet, eller nationalitet hör egentligen inte hit.

De som startade första världskriget (en grupp som kan räknas i några hundra), var onda människor. Enligt samma definition var Churchill, Hitler och Stalin onda, liksom i dag Obama och de islamister som låter mörda civila. Den enda hållbara vägen mot framtiden måste vara att återgå till vårt genetiska program, med solidarisk fördelning av jordens resurser, och ett globalt politiskt imperativ som för all framtid sätter stopp för fler så kallade stora män.

Folk från 70-talet

Text och bild: Staffan Castegren

År 1971 startade jag och Stickan Lindvall Birka musik på Rörstrandsgatan. Där passerade många kända och okända musikanter. Jag plåtade gärna med min gamla Pentax Spotmatic. Mest tog jag dia, men även pappersbilder ibland. De har åldrats mer än diorna, men jag gillar den här sepiatonen. Här är bara papperbilder från en halvknackig skanner.

stickanKlicka på bilderna för att förstora dem. Tryck backsteg för att återvända till sidan.

Stickan Lindvall på Norrbackagatan vid muren ner mot järnvägen. I bakgrunden, försjunken i en tidning, är Jonas Edgren som jobbade hos oss. Han till vänster råkade bara passera.

boosten
Bo Östen Svensson, blind congaspelare från Uppsala, kom ofta och hälsade på. Han hittade utan problem. Senare reste han ensam till Haiti och sökte woodooritualer i djungeln.

botcha
Marcos Migoya var en mycket sympatisk man. “Botcha” kallades han (osäker på stavningen). Lirade bland annat i “Glaset i örat”. For tillbaka till Argentina och är död nu.

brunkert
Ola Brunkert, förutom att han lirade med Abba, var han studiomusiker på hur många plattor som helst. Alltid nyfiken på nya grejor. Han gick bort för några år sen.

demo
Men livet var inte bara Birka musik. Här en demonstration nere i Kungsträdgården. Jag gillar den obekväma polisen, den androgyna personen i mitten och han med de röda skrifterna.

drakfest
Drakfest på Gärdet. Ständigt blev jag förälskad i alla dessa osminkade naturliga tjejer i sina bylsiga tröjor. Filmhuset i bakgrunden var bara några år gammalt.

jorgen
Jörgen Adolfsson, (Iskra, Arkimedes badkar m. fl.) lirar sopransax. Piprökaren är trombonisten Pär Nordfält (bl.a Lokomotiv konkret). Gillar tjejen som tittar lite ängsligt beundrande.

kids1
Åter på Birka. En dagisgrupp går förbi och ungarna tittar förtjust på trummorna i skyltfönstret.

kids2
Samma dagisgrupp som förra bilden. Det är roligt att tänka sig att de här ungarna är över 40 år i dag.

matilda
En annan tjej som är äldre i dag och har egna barn. Nu sjunger hon i Riddarholmens kammarkör. Matilda Nylén, dotter till mycket goda vänner.

landgrens
Den värmländske trummisen Håkan Landgren provar cymbaler. I bakgrunden står hans då inte särskilt kända trombonspelande brorsa Nils.

noname
Den här mannen spelade trummor. Han heter Ingvar Löfberg, kallad Bagarn, var konditor, undulatvän och lirade med dragspelaren Erik Frank.

noname2
Det här är Magnus Frenning som spelade trummor med Dror Feiler i Lokomotiv Konkret och i Boojwah Kids. På Rörstrandsgatan utanför Birka.

noname4
Bröderna Alsing var ofta inne och köpte skinn och stockar. Det här är storebror Hasse, lillebror hette Pelle.

noname5
Den här killen körde visst för ASG och levererade varor. Det syns ju på honom att han var genomtrevlig.

leather
Denna man hade skomakeri och läderaffär lite längre bort på Rörstrandsgatan.

noname6
Den här pojken, med korset i örat, minns jag inte om han spelade eller om han bara kom in och snackade ibland.

dror
Dror Feiler som ung. Birka musik hade framför allt två inriktningar, dels trummor och slagverk, dels blåsinstrument. Dror var inne rätt ofta och köpte instrument och tillbehör.

kacka
Christer ”Cacka” Ekhé, gammal kompis till Stickan, multiinstrumentalist, med en speciell kärlek till trummor. Lirade i Kustbandet.

gorling
Det kom mycket försäljare. Det här är Stuart Görling, som reste för Boosey & Hawkes i Göteborg. Han var även kompositör och bror till jazzlegenden Miff Görling.

toumo
Och ute på gatan kunde vad som helst hända. Här kommer Tuomo Haapala (Iskra, Vargavinter) med barn och blöjpaket från Konsum på Tomtebogatan.

Staffan
Själv bodde jag på Tomtebogatan. Jag tror att den här bilden är tagen just i sista backen upp från Norrbackagatan.

Hör gärna av er här nedan, eller på Facebook om ni känner igen flera människor på bilderna. Jag skriver in det i texten efteråt i så fall. Jag har redan fått mycket hjälp. Tack alla gamla kunder och vänner.

Wollter och kommunismen

Text och bild: Staffan Castegren

viet1bSymboler som är bannlysta i Sverige.

Vår art, Homo Sapiens Sapiens, anses ha funnits i ca 200 000 år. Under 95 % av den tiden var vi jägare och samlare. Vi levde i små grupper med stark solidarisk kultur där alla hjälpte varandra och delade på resurserna. Vi träffade då och då andra grupper av människor och bytte föremål, knöt allianser, träffade nya kärlekspartner och fick genetisk påfyllning. Det finns inga arkeologiska bevis för något omfattande krigande.

För ca 10 000 år sedan började människans övergång till jordbruk. Det skapade ett överskott av resurser och en ökad arbetsdelning. Samhället ”fick råd” att försörja ett ledande skikt. De var sannolikt till en början bara organisatörer, men de knöt med tiden till sig präster som predikade samhällsbevarande religioner, och krigare som försvarade dem. Våld mot andra grupper börjar alltid med våld mot den egna gruppen. Klassamhället tog sin början.

Klassförtrycket och krigen ökade gradvis fram till högkulturernas framväxt för ca 5 000 år sedan. Från den tiden och framåt har alla samhällen i grunden styrts med våld, öppet eller underförstått, och historieskrivningen är manipulerad. Begrepp som ”högkultur” och ”civilisationens vagga” legitimerar maktstrukturerna. Det är segrarna i de otaliga krigen som skriver historien. Det är deras bild vi impregneras med.

Visst finns det exempel på folkliga uppror, men de har alltid slagits ner. Historieböckerna beskriver Spartacus besegrade slavarmé som i tusental hängde korsfästa längs Via Appia mellan Brindisi och Rom, eller 1500-talets bondehopar som brutalt slaktades av beridna knektar. Signalen är tydlig: olydnad mot överheten straffar sig alltid. Men med proletariatets framväxt på 1800-talet skapades en ny kraft. Socialister av olika slag tog kamp mot klassamhället.

Den kommunistiska revolutionen i Ryssland var tämligen oblodig. Det följande inbördeskriget, dit 19 olika nationer, bland annat USA, England och Frankrike sände trupper, kostade många människor livet. De ryska ledarna, med Lenin i spetsen, lärde sig att fienden var obeveklig. Men även de var bildade människor och hade som de flesta härskare läst sin Machiavelli: En furste ska vara pragmatisk och får inte hindras av moral eller medlidande.

Alla nationer styrs som sagt mer eller mindre öppet med våld. Under 1900-talet dog ca 250 miljoner människor genom nationellt våld, krig, folkmord, svält med mera. Ryssland och Kina har en stor skuldbörda. Jag kan bli så besviken: Varför var de inte bättre än de andra länderna? Varför deporterade de folk, avrättade, förföljde och svalt dem? Det finns historiker som anser att planekonomin är ansvarig för 80 miljoner människors död. Det är fasansfullt.

Men det finns andra nationer som också har en skuld och som aldrig behöver stå till svars, därför att det är de som skriver historien. Marknadsekonomiska stater startade i princip alla 1900-talets krig, inklusive de två världskrigen. De stora svältkatastroferna i Indien och Afrika beror på orättvisa marknadsekonomiska strukturer. Marknadsekonomin är ansvarig för ca 170 miljoner människors död under 1900-talet. Men för detta krävs ingen på avbön.

För att nu äntligen komma till Sven Wollter. I programmet ”Min sanning” ställs han mot väggen och förväntas försvara kommunismens alla ogärningar. Carl Bildt i samma situation behöver ju aldrig ta ansvar för marknadsekonomins krig, folkmord, koncentrationsläger, utsvältning, stöld och finansiella svindel. Detta beror på den ovannämnda historiska bluffen. Hitler, Franco och Pinochet var faktiskt ledare i marknadsekonomiska stater.

Stalin tyckte sig ha rätt att avrätta och deportera väldigt många människor. Det kan aldrig försvaras. Man kan heller inte försvara att Obama skickar drönarplan som mördar afghanska kvinnor och barn, eller Suharto som lät döda miljontals människor och stal bortåt 30 miljarder dollar av sitt folk, eller ungturkarna som utrotade armenier, greker och syrier och var ett föredöme för Hitler i hans planer på etnisk rensning i Europa.

Sven Wollter vågar säga att han är kommunist. Anna Hedemo kan då kräva att han ska försvara Nordkorea, och folk på sociala medier, inte minst människor som var med i 60-talsvänstern, kan skrika att kommunism och nazism är samma sak. Det här är ett tecken på att historieskrivningen fortfarande fungerar. Tänkande människor avstår från att tänka och blir rasande på Sven Wollter för att han ändå envisas med att använda hjärnan.

Vad han säger är att vi behöver en ny solidaritet, en ny planekonomi, en ny socialism för att rädda vår vackra lilla planet. Vägen dit måste gå via fred och samarbete. Men marknadsekonomin är redo att starta ännu ett världskrig för att hindra detta. Och som vanligt får de hjälp av alla icketänkande,  pratmakare. De står alltid till tjänst och viftar med flaggorna. Människan är ond, suckar de, trots att vi under 95 % av den tid vi funnits faktiskt varit goda. Jag hävdar att ondskan är en tämligen modern uppfinning som bara en ytterst liten del av världens befolkning tjänar på.

 

Den underbara uppgörelsen

Text: Staffan Castegren

desexSpelkort i den stora patiensen.  Bild från Svt

Så är vi snart klara med vecka 52. Kortleken är genombläddrad. Den här patiensen gick inte heller ut. Sviterna är fulla med hål och lankorna hamnar överst. Den politiska cirkusen har knappast gjort någon glad. Valresultatet antydde möjligen att väljarna längtar tillbaka till välfärdssamhället, men eftersom inget parti har det på sitt program uppstår förvirring när folk ändå söker det hos Sossarna eller hos Sverigedemokraterna.

Om man ska tro Naomi Kleins chockdoktrin, var sannolikt allt jidder med budgeten bara ett spel för galleriet. De sex (dvs. alla partier utom V och SD) lät det fascistiska partiet skramla en stund i medierna, bara för att skrämma slag på alla ansvarskännande krafter. Därefter – som nu har skett – kunde de komma överens på en nivå som deras respektive väljare kan svälja (det är ändå bättre än SD): Alliansen går med på lite skattehöjningar och S/Mp låter näringslivet vara i fred.

Det ska bli intressant att se vad den här överenskommelsen kostar folket och miljön. Fortsatt privatiserad omsorg och skola, militär upprustning med JAS-plan och annat, utbyggd biltrafik och eftersatt järnväg, och den där skrockfulla tilltron till den ständiga tillväxten och heltidsarbetet? Det kan också bli så att den offentliga debatten kvävs, att fler frågor bereds i hemliga överläggningar mellan de sex och sedan skyfflas genom riksdagen utan diskussion.

Redan dagen efter det att Löfvens budget föll skrev jag här på bloggen (Dagen efter debaclet) att det vore en smal sak att neutralisera SD med ett antal nedlagda röster. Att det tagit de sex en hel månad att komma på detta skulle vara smickrande för min intelligens om det inte var så att de troligen redan då visste hur det skulle sluta. De måste bara lägga fram det så att alla väljare ska tycka att just deras parti visat ansvarskänsla och politisk klokskap.

Och nu på måndag börjar vecka ett. Första kortet i en ny patiens. Och upplägget kommer att vara som vanligt: giriga affärsmän med hedgefonder och räntesnurror, cyniska politiker med toppjobb väntande efter karriären, smilande journalister som av enfald eller ondska vägrar visa några samband, kirurgiska hackers som av politiska eller militära eller kommersiella skäl snokar runt i våra datorer, mobiler, kreditkortsköp och hjärnor.

Men det är klart att godhet också finns. Om man lägger en patiens med två lekar, vilket morsan ofta gjorde, är de möjliga variablerna fler än antalet atomer i universum. Det kommer finnas godhet, galenskap, kreativitet, dadaism, blygsamhet, kåthet, övermod, solidaritet, nyfikenhet, missmod och allmän eufori. Men den jävla patiensen kommer ändå aldrig gå ut. Vi får hoppas på de små förskjutningarna, de som flyger in under radarn och plötsligt och ohjälpligt ändrar spelreglerna.

Knalle Juls Vals

Text och musik: Evert Taube

grangubbeNutida granförsäljare på ett annorlunda Södermalm.

 

Denna sång kommer från samlingen I dina drömmar från 1953, och jag tolkar den just så, som en dröm. Jag tror att Evert hade läst Moa Martinsson, Ivar Lo och andra arbetarförfattare. Han visste att i deras värld skulle hans historia få ett olyckligt slut. Julgransförsäljaren som hade tre hundra kronor på fickan skulle ha supit ner sig, slagit sin fru, piskat hästen, somnat bakom soptunnorna ute på gården och vaknat med en fasansfull ångest.

Men Knalle Jul får visa att godhet finns: Han förbarmar sig över den stackars ratade granen, han ger hästen havre och en extra tott hö, han avstår krogen och åker hem till hustrun med granen och ger henne alla pengarna han tjänat. Det ligger nära till hands att tro att det handlar om Evert själv. I en annan visa har han skrivit om hur Astris fina släkt och vänner misstrodde honom, men hur hon själv alltid höll på honom.

Jag kan inte låta bli att fundera över uträkningen i visan. Han har sålt 99 granar och fått 303 kronor. Vad blir det per gran? Men strunt i det. Det är i första hand en folklig julberättelse och en väldigt fin kärlekssång. För visst handlar väl visan om Evert och Astri som då hade varit gifta i 28 år?

Knalle Juls Vals
Text: Evert Taube

Här var det gran. Här var det gran
den finaste i stan till dopparedan
Ensam hon står. Sista som går
Hundra huggde jag i år
Pengar blir det. Nu ska vi se:
Jo, nittinie, ger mig trehundratre
kronor i år. Sista som går.
Här drar kallt om ben och lår.

Min lilla gran så grön och fin
du luktar gott som terpentin
Vill ingen ha dig får jag väl ta dig
som rövat bort dig från skogen din
Min lilla gran så smal och ful
kom ta en vals med Knalle jul
Här har du knallen med glada trallen
å han har penningar å häst i skjul

Kylan är svår. Vintern i år
den kommer väl till jul så vitt jag förstår
Här var det gran. Sista i stan
dagen före doppardan
Natten blir kall. Bra i så fall
att märren står i Pelle Janneses stall
Havre är gott. Hö har hon fått
Jag la dit en extra tott

Min lilla gran så grön och fin
du luktar gott som terpentin
Vill ingen ha dig får jag väl ta dig
som rövat bort dig från skogen din
Min lilla gran så smal och ful
kom ta en vals med Knalle jul
Här har du knallen med glada trallen
å han har penningar å häst i skjul

Snart kör väl vi hem till Sofie
Här här blev längre än det brukar att bli
Jag har fått nog. Slutar mitt knog
Hinner inte gå på krog
Nu, tror Sofie, sitter han i
mjuka soffan och serverader blir
av servitris, men som surpris
kör jag nykter hem precis.

Min lilla fru du är så söt
Nu är det jul. Du kokar gröt
Du höll på knallen med glada trallen
när alla trodde han var ett nöt
Min lilla fru vi kommer snart
Nu kör vi hem. Jag vill ha mat
Å här är grana, om du vill ha´na
Å här trehundra kronor som jag spart

 

 

Vidalitá

En kofösares elegi
Text och musik: Evert Taube

gaucho-1024-768Stiger från min hydda, Vidalitá, blå rök under kvällens himmel …  (Bild från internet)

Här kan du höra min tolkning på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Den här sången kommer från samlingen Pepita dansar från 1950. Den är inte helt lättolkad. Vidalitá låter ju som ett kvinnonamn, men i verkligheten är det ett argentinskt versmått (på Youtube finns många olika Vidalitá-sånger). Det visste naturligtvis Evert som ju bodde i Argentina i flera år, men han tycker att det är ett effektfullt ord, och låter oss tro att det är namnet på kvinnan som sångaren drömmer om.

Sången har undertiteln En kofösares elegi, det vill säga klagosång. Jag kan inte låta bli att undra om det verkligen finns någon kvinna. Han ser hennes unghäst vid sin sida, men bara om han blundar. Och när han tycker sig se röken stiga från sin koja skyndar han hem, men det finns ingen där. Ensam sitter han och nynnar på sin visa, sin Vidalitá.

I Sydamerika arbetade Evert bland annat som gaucho som är det spanska ordet för cowboy. Och som vanligt hos Evert Taube innehåller texten iakttagelser som känns verklighetstrogna. Han pratar om Pampasvinden som tydligen bär med sig fjärilar och små sländor, och han säger att han vallar sin boskap. Det är ju vad en kofösare gör, men man hör sällan det ordet i cowboyhistorier.

I den här sången har jag tagit mig en stor frihet. Evert och alla andra sjunger två rader i taget och repriserar dem, och sjunger nästa två rader och repriserar dem. Då blir visan dubbelt så lång och alla sjunger den lite för fort för min smak. Jag försöker ta fasta på beteckningen elegi, struntar i alla repriser och tar det lite lugnare.

Vidalitá
Text: Evert Taube

I min lilla hydda, Vidalitá
där finns ingen ro och vila
Ständigt mina tankar, Vidalitá
hän till dig vill ila

Kommer pampasvinden, Vidalitá
med fjäril och liten slända
Tänker jag: Min älskling, Vidalitá
hon kommer i kväll kan hända

När jag ensam rider, Vidalitá
och vallar min boskap vida
Ser jag – om jag blundar – Vidalitá
din unghäst vid min sida

När jag återvänder, Vidalitá
med oxar och kor och kviga
Då, om du har kommit, Vidalitá
ser jag röken stiga

Stiger från min hydda, Vidalitá
blå rök under kvällens himmel
Snabbare än hinden, Vidalitá
ilar då min skimmel

Men min lilla hydda, Vidalitá
den ger ingen ro och lisa
Ensam där jag sitter, Vidalitá
nynnande min visa