Text: Staffan Castegren Bild: Tomas Oneborg / SvD / TT

Är det verkligen så här den stora fienden ser ut?

Denna totalt ointressanta nolla, Björn Söder, får verkligen oproportionerligt mycket uppmärksamhet. Han är en dumskalle, och de som röstar på hans parti är kanske inte heller de vassaste rakbladen i badrumsskåpet. Men det är inte de som är perverst rika och som håller på att förstöra vår jord. Det är fan dags att vända protesterna från dem, mot de verkliga skurkarna.

Huvudfienden är inte rasisterna, inte homofoberna, kvinnohatarna eller antisemiterna. Det finns en liten grupp människor som äger världen. De vill att vi ska slåss med varandra. De vill att 20 procent ska vara arbetslösa och pressa ner lönerna för dem som jobbar övertid utan ersättning. De vill suga ut jorden hänsynslöst. De skänker gärna pengar till alla som sparkar nedåt och åt sidan. De stöder bägge sidorna i inbördeskrig. De vet att hat mellan folkgrupper är bra för deras immunitet.

Det strukturella våldet, den ekonomiska ojämlikheten, den metodiska miljöförstörelsen är en följd av medvetna val av denna lilla grupp, och de vet mycket väl att det orsakar uppgivenhet hos den maktlösa befolkningen. Ur denna uppgivenhet växer rasism och kvinnohat och andra “ofarliga” uttryck. Samtidigt blir de här symptomen de viktigaste angreppsmålen för engagerade människor som borde tillhöra en mer medveten opposition. Någon jävla spindoktor måtte ha lyckats otroligt bra när alla nu angriper rasisterna, men låter rovkapitalismen vara i fred.

Många av mina vänner från 60-talet säger att det inte finns något vänster eller höger, att kommunismen är död, att vi var aningslösa idioter. Den lilla gruppen som äger världen gillar det helskarpt. De vet naturligtvis att det finns ett höger. Det är ju det de är, och det måste vara toppen för dem om deras fiender irrar omkring och har tappat all riktning. Kanske dags att skaffa en ny kompass. Huvudfienden är inte den där idioten i sin larviga hatt som pratar om judar och samer. Huvudfienden är de som äger världen och gör vad fan de vill med den.

Text: Staffan Castegren Bild: Wikipedia

Ferdinand II av Aragonien, en inskränkt furste, död 1516.

Det sägs att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Så kanske det är. Visst kan man ibland skratta åt riktigt nötaktig enfald, men oftare kanske man känner medlidande. Jag har ett talesätt som kanske är lite krasst: Dumhet kostar. Det gäller förstås enskilda människor, men ännu mer stater, företag, myndigheter och politiska eller religiösa organisationer.

På 1470-talet enade Ferdinand och Isabella Spanien under sin spira. Det relativt toleranta moriska styret var över och katolska kyrkan lade sin hand över hela den iberiska halvön. Judar och morer tvingas att antingen konvertera eller fly ur landet. Adelsmännen stal all egendom de kom över. Det var även nu den fruktade spanska inkvisitionen skapades.

Till en början verkade allt så bra. Tokskallen Columbus passerade, fick några skorvar och råkade upptäcka Amerika, och massor av guld ramlade ner i kungaparets knä. Men en hög guld är inte samma sak som pengar. De ledande i Spanien var jordägande adel, de visste inget om växelkurser. Stora finansiella vinster på det amerikanska guldet gick därför till konkurrerande nationer. De som verkligen kunde något hade ju tvingats fly från Spanien. Dumhet kostar.

Hundra år senare hände i princip samma sak i Frankrike. Under Bartolomeinatten 24 augusti 1572, mördades upp till 10 000 reformerta hugenotter. Då flydde hundratusentals människor, främst till Holland och England, senare till Sydafrika och Nordamerika. Det var i första hand hantverkare och handelsmän. De bidrog starkt till att det protestantiska Europa drog ifrån det katolska i den industriella utvecklingen. Som vanligt kostade dumheten.

Nu dyker det upp ett parti i Sverige med samma inskränkta synsätt. Om de får som de vill ska alla utlänningar slängas ut. Kvar ska bara de riktiga svenskarna få finnas. De har inte lärt sig något. De förstår inte att just mångfalden historiskt sett varit en viktig framgångsfaktor. Det finns många svenskar som härstammar från folk som flydde från Spanien på 1400-talet och Frankrike på 1500-talet. De är i dag en självklar del av den svenska mångfalden.

Det här partiet tror att utlänningar förstör det svenska och att de bara kostar landet en massa pengar. Men de är inte så bra på att räkna. På samma sätt som hugenotter som Bedoire och De Laval startade industrier i Sverige, startar dagens invandrare företag, de anställer folk, de betalar moms och skatt. Om det inskränkta partiet skulle komma till makten och tvinga bort dessa människor, skulle Sverige göra en stor nettoförlust, både kulturellt och ekonomiskt.

För att det inte ska bli något missförstånd vill jag till sist förtydliga att det här inskränkta partiet heter Sverigedemokraterna. Rösta aldrig på dem. De är inte så kunniga i politiska och ekonomiska frågor, och det vore tråkigt om de fick inflytande, eftersom dumhet, som sagt, alltid kostar.

Text och bild: Staffan Castegren

Det politiska landskapet i Sverige blir allt solkigare.

Sverige går mot nyval som det verkar. Teoretiskt finns det några dagar kvar att reda upp situationen innan beslutet om nyval blir definitivt. Man kan till exempel tänka sig att Alliansen väljer ut 32 ledamöter som i en ny budgetomröstning har den demokratistödjande uppgiften att lägga ner sina röster. Då skulle de rödgröna få 159 röster och resten av Alliansen plus SD få 158. En annan möjlighet är att M får i uppdrag att bilda en regering med stöd från SD.

Men nyval verkar vara det troligaste. Sverigedemokraterna ser det som en seger. Kanske gör Alliansen det också. Alla tänker väl att de ska kunna öka sina röstetal. De rödgröna tror visst det med, men det blir inte lätt. Medierna i Sverige är med några få undantag massivt borgerliga. En sån här dag syns det tydligt. DN går ut med en total uppbackning av alla Alliansens beslut. De skyldiga är främst SD, därefter Löfven och sedan (lite oklart hur) Mp.

På förstasidan uttrycks bara en behärskad sorgsenhet. Men på sidorna fyra och fem är det tre artiklar som med olika ord säger samma sak. På sidan sex kommer en lite konstig debattartikel som berättar att SD:s väljare är främlingsfientliga eftersom de har negativa attityder till minoriteter. Det är som att säga att din huvudvärk troligen beror på att du har ont i huvudet. Men kanske är det DN:s redaktion som vinklat artikeln. Författarna arbetar inom ett projekt som undersöker effekterna av den ökade segregationen i Sverige och där finns väl en rimligare orsak.

Sedan är det sidorna åtta till sjutton som säger sig vara nyhetssidor. Men inte heller där finns det ett ont ord om Alliansen. De citerar Löfven som sa att högern fällt budgeten, men säger mångordigt mot honom i nästa andetag. Och så här kanske det kommer att fortsätta fram till ett nyval. Hur ska de rödgröna hävda sig i ett sådant medieundeläge? Vilken effekt kan sociala medier ha? Kan kampen föras på gatorna? Men vem går ut på barrikaderna för Löfven och Romson?

Jag får en deja vu-upplevelse av det som händer. Jag minns när Tsunamin slog till i Thailand och tiotusentals människor och däribland hundratals svenskar dog. Alla politiker var chockade och förvirrade. Ett par timmar stod allt och vägde på en knivsegg. Sverige skulle mått bra av en nationell samling då, men borgarna valde att gå till hårt angrepp mot regeringen för att den inte gjorde mycket mer. Det som skulle kunnat bli en gemensam upplevelse av solidaritet och stöd åt de drabbade blev i stället ett utdraget tjatter som delade landet.

Jag vill gärna tro gott om det moraliska klimatet i det här landet. Visst vill vi ha ett rättvist samhälle som hjälper de svaga? Men jag kanske överskattar godheten? Det finns så många som har fördel av ojämlikheten i dag, folk med goda inkomster, dyra bostadsrätter, gisslan under reporäntan. Om de är i majoritet kommer Alliansen regera, segregationen öka och det allmänna missnöjet driva nya skaror till SD. Vi kan välja sida, men motståndarna är ruskigt starka.

Text och bild: Staffan Castegren

Coola gräsänder i Sofo.

Det första naturprogram jag så på teve var Viggen Viggo från 1955. Det var spännande för att det spelades in på en ö ganska nära där jag tillbringat alla mina somrar. Senare sände de naturfilmer av Arne Sucksdorff och Torgny Anderberg och sen kom Korsnäsgården 1961 med Nisse Lindman och hans lågmälda kompisar. Allt var naturligtvis svartvitt och inte så där jätteskarpt. På bio såg jag Disneys Bäverdalen som förspel till någon annan film.

Det mest typiska med de här filmerna var att de förmänskligade djuren: Medan mamma bäver pysslade med maten gav sig bäverpojken ut på äventyr. Han ville minsann bli lika duktig på att bygga som sin pappa. Den första pinnen han la på dammen var för klen, den tog pappan bort medan pojken snopet tittade på, men trägen vinner och till slut gjorde han sin stränga pappa riktigt stolt med en gren som passade precis.

Snopna bävrar, finurliga ekorrar, flärdfulla fjärilar och majestätiska älgar befolkade den tidens naturfilmer. Och så höll det på länge, och vi visste inte här i Sverige att en ändring var på gång, inte förrän 1979 när David Attenboroughs Liv på jorden slog ner som en andlig atombomb. Det var nåt vi aldrig sett förr, fototekniskt var den briljant, men framför allt var den helt nyskapande intellektuellt. Efter hundra år fick äntligen Darwin plats i naturfilmerna.

Lejonen var inte elaka när de dödade svaga och sjuka gnuer. Tvärtom! De hjälpte Gnustammen genom att bara låta de starkaste och snabbaste få en chans att föra sina gener vidare. Trutarna som åt ejdrarnas ägg höll populationen på den nivå som just den biotopen kunde försörja. Balans och ömsesidig nytta var återkommande ledord i Attenboroughs program. Jag tänkte att han förändrade sättet att skildra naturen för alltid.

Men så är det inte. Jag tycker att naturfilmer långsamt har blivit sämre igen. Jag menar då inte fototekniskt, utan innehållsmässigt. Häromdan var det ett program om grizzlybjörnar i Alaska. Programledaren, som syntes i bild mer än björnarna, var en gapig person av Filip och Fredrik-typ, med en rudimentär kunskap om biologi och evolutionära samband. Mesta tiden gick han så nära björnarna han kunde, pekade och skrek enfaldiga kommentarer.

Det var tydligen så att många honor och hanar samlades på en viss plats under parningstiden. Det är kanske inte så konstigt för djur som lever ensamma under övriga tider på året. Men programledaren gjorde stor sak av det och pekade på de kraftiga hanarna och skrek att det var amazing, och att det var som på en bar en lördagkväll, med en massa machomän som spänner sig mot varandra. ”Men jag skulle gjort likadant”, sa han, ”det är en del verkligt heta honor här.”

Han saknade all förmåga att förstå vad han såg. När en hona parade sig med flera hanar skrek han helt hysteriskt: ”Se på henne! Se vad falsk hon är som låtsas att hon inte gjort något.” Han visste inte att hanar ofta dödar ungar för att honan ska bli brunstig igen och kanske bära hans gener vidare. Därför parar sig honan med flera, för att hanarna ska tro att det är deras ungar om de möts senare i vildmarken. Det handlar naturligtvis inte om någon falskhet.

Den allmänna bristen på bildning verkar vara ett globalt fenomen, och det finns naturligtvis en förklaring. Medievärlden har exploderat de senaste tjugo åren. Det finns miljontals tevekanaler, webbmagasin, podcastar och dylikt. Alla dessa ska ledas av folk som åtminstone ska verka veta vad de talar om. Men väldigt få människor har i dag lust att lägga ner den tid som behövs för att de ska bli riktigt bra på något. Därför sänks kraven, på kunskap, bildning, språk, litteratur, konst, ja nästan all humaniora. Dataprogrammerarna däremot blir duktigare, och vapentillverkarna och börshajarna och företagsledarna. Hm, finns det ett samband här?

Text och bild: Staffan Castegren

När egennyttan råder

”Tomtebogatan i Stockholm är en enastående trevlig gata. Det hörs ju redan på namnet – vem som nu kan ha hittat på det. Det låter nästan otroligt att det kan finnas en gata med ett så trevligt namn. På den gatan inträffade emellertid för några år sedan en del dunkla och hemska tilldragelser, som reddes upp av privatdetektiv Ture Sventon på hans vanliga skickliga och raska sätt.”
Så skrev Åke Holmberg 1954, men nu inträffar det nya hemska tilldragelser på denna trevliga gata.

I femman, till vänster i första kvarteret har i Frälsningsarmén haft lokaler i 105 år. Den vackra församlingssalen har takfönster ut mot gården och utsirade pelare. Här har genom åren många misshandlade kvinnor fått tröst, många olyckliga hittat gemenskap, många fyllbultar funnit vägen till nykterhet. Precis som Frälsningsarmén än i dag genom Myrornas hjälper tiggare, hemlösa och missbrukare.

När jag bodde i Birkastan på 60-talet saknade fortfarande många hus centralvärme och hiss. Det låg en vedbutik på Norrbackagatan med prima björkved och fotogen till varmvindskaminen. Man träffade ofta gamla fabriksarbetare från Rörstrand och Atlas på Konsum, i Berglunds livs eller på konditori Dalpojken. Det var verkligen enastående trevligt på den tiden, ett arbetarkvarter där man hjälpte de gamla med de tunga matkassarna och i tvättomaten.

Men det är andra tider nu. I åtta år har Alliansen styrt Sverige. Politiken har gått ut på att montera ner välfärden och slumpa bort våra tillgångar. De som vunnit mest på detta är näringslivet och folk med jobb och goda inkomster. Bland vinnarna finns de som sitter i bostadsrätter i Stockholm. De har löjligt låga räntor, de har fått ständiga skattesänkningar, och rut- och rotbidragen gör att vi alla är med och betalar deras städning och deras perversa lust att byta kök.

Man kan alltså säga att de pengar som sparats på att försämra vård, omsorg och skolor har gått direkt till en grupp människor som redan har det ganska bra ställt. Men somliga är ändå inte nöjda. På Tomtebogatan 5 finns det en bostadsrättsförening som tycker att det är en bra affärsidé att ta från de fattiga och ge till de rika. De har chockhöjt hyran för Myrorna så att de inte kan vara kvar. Pengar som skulle gått till hemlösa, tyckte de boende att de borde få i stället.

Det är svårt att fatta hur sådana människor fungerar. Man ser en girighet som passerar alla gränser. Det skulle varit intressant att sitta med på styrelsemötet i den bostadsrättsföreningen när beslutet att sparka ut Frälsningsarmén efter 105 år fattades. De skurkar T Sventon hade att brottas med var Slarviga Svante, Ville Vessla och Stora nysilverligan, frågan är hur han skulle klarat det nya fallet på Tomtebogatan. Var är du Ture Sventon? Vi skulle verkligen behöva dig.