Det är klart att du vill köpa min bok. Den riktar sig just till dig som är lite vänster och lite kulturintresserad.

Skriv till mig på fritext@fritext.se. Säg vad du heter och var du bor och om du vill ha boken signerad.

Att min e­-postadress är lite ball beror på att jag skaffade den på 90-talet. Det är inte nån skum spam-fälla. Det är bara jag som läser posten där – ja, och Försvarets radioanstalt förstås.

Priset för boken är 159:- inkl. frakt. Köp två för 295:-. Betala inte nu. En faktura följer med i paketet. Jag litar på dig om du litar på mig när jag säger att boken är värd vartenda jävla öre.

Här kommer några klipp som visar vilken rolig, tänkvärd, nostalgisk, hårdkokt, intressant bok Den sextonde familjen är.

Huvudpersonen Rickard Widmark drar runt i Stockholm i september 1972. I det första klippet hamnar han helt oplanerat på ett extrainsatt möte med Vasastans FNL-grupp:

– Har det hänt något?
– Har du inte hört om attacken på israeliska förläggningen i OS?
– Jo, jag såg på löpsedlarna. Vilka är det som gjort något sånt?
– Det verkar vara palestinier.
– Åh fan. Men vad har Vasastans FNL-grupp att säga om det?
– Det är viktigt att det inte kommer i vägen för det antiimperialistiska arbetet.
– Ni är mot palestinierna alltså?
– Nej, vi är mot israelerna för att de förtrycker palestinierna. Men vi är mot palestinierna för att de utsätter vanliga idrottsmän för detta. Men vi är inte pacifister och vi tycker att idrott och politik hör ihop.
– Och allt det där får ni med på flygbladet?
– Ja, självklart!

 Widmark kör mycket bil. Hans gamla Ford Falcon är en pålitlig kamrat.

Vi passerade jättebygget i gamla Gropen vid Erik Dahlbergsgatan, bilen och jag. Fältöversten skulle det visst heta i framtiden. Jag tvivlade starkt på att det skulle innebära något uppköp direkt. I Gropen hade man kunnat tjacka bra mycket mer än man skulle tro när man såg gyttret av korrugerade plåtskjul. Det är klart, prylar som normalt bara brukade finnas på NK tog kanske någon dag eller två. Man kunde få kärran tvättad, vaxad, lackad, lagad, regummerad, upphottad och ompysslad på alla tänkbara sätt. Det verkar ligga i tiden att riva alla gamla kåkstäder. Snart kommer bara Lugnet finnas kvar och fan vet vad de hittar på för skit där.

Han tycker att 70-talet är så fruktansvärt trist. Han minns och längtar tillbaka till 40- och 50-talen när allt var på riktigt.

Fan vad jag sprang mycket när jag var liten, jagad av killarna i andra områden. Ibland måste man ju gå över gränserna; Sveavägen, Odengatan, S:t Eriksgatan. Vissa ställen; Bellevue, Vasaparken och Ingentingskogen var allas, liksom skolgården uppe hos oss. Men på vägen dit kunde man bli jagad, och jag sprang tills brorsan sa åt mig att ibland måste man stanna och våga ta en smäll, och ge tillbaka om det behövs. Den här smärtan som man bara är rädd för, den gör ont som fan. Du måste veta hur det känns på riktigt, för ibland kommer du själv behöva nita någon.

Widmark bor vid Haga Norra, granne med Norra Kyrkogården. Här en hotfull nattlig situation ute på hans egen gata.

Jag parkerade nere på Råsundavägen och gick hemåt. Utanför min port stod en skitig Volvo 144. När jag kom närmre klev två män ur och jag tvärstannade. Det fanns inte en människa förutom oss på den lilla gatsnutten upp mot begravningsplatsen. Hela situationen signalerade fara. Och det blev inte så hemskt mycket bättre när jag såg att den ene var kommissarie Sven Cullberg, snuten jag stötte på nere på bilhandlarens parkering när det brann. Jag tvivlade på att han kommit för att tacka för hjälpen.

Vår hjälte snackar med en krass affärsman som berättar om vad som pågår i den här finansgruppen han spanar på.

– Det är någonting som många finansmän runt om i världen lägger ner ganska mycket tid på nu: Hur ska man vända vänstervågen?
Jag kunde inte hejda ett skratt.
– Inte fan är de väl rädda för de där tokstollarna som går omkring i snickarbyxor och citerar Mao?
– Nej de är inte rädda för det tokstollarna tror att de gör, utan för det de gör utan att de vet om att de gör det.
– Oj, sa jag, nu blev det riktigt djupt.
– De tror att de ska införa proletariatets diktatur, och det kommer ju aldrig hända, men medan de håller på med det lyckas de sprida ett nytt samhällsklimat, helt enkelt genom att vara unga, moderna och engagerade. De funkar i tidningar och tv. Ta de här jävla almarna som det blev sånt bråk om förra året. För tio år sen skulle de ha sågats ner, och inget mer snack om det. Nu blev det världens liv, och det var inte bara tokstollarna, utan författare, konstnärer och allmänna samhällsbärare som engagerade sig. Jag lovar: sossarna och facken är lika oroliga. Besluten kan ju inte bara flyttas ut på gatan hur som helst.

Widmark har svårt med 60-talsvänstern. Han kommer från en familj med en annan sorts kommunister.

Min farsa var ingen revolutionär direkt, men jag kunde se honom och hans två bröder sitta i köket på Västmannagatan och prata om hur vänsterfolk internerades medan nazisterna svassade omkring i stan som pösmunkar. Det här var de där kalla krigsvintrarna, när farsan och jag hojade ut i Lilljansskogen och letade nedblåsta grenar och vad som helst som man kunde mata den ständigt hungriga kakelugnen med. Jag var åtta år och jag visste varken vad pösmunkar eller nazister var, men jag tog till mig hatet: Vad fan har de för rätt att svassa omkring?

Men så träffar han en arbetartjej som konfronterar honom med hans egen klassbakgrund.

– Jag skiter väl i om du är kommunist, sa hon och det kändes som om hon läste mina tankar. Det är ändå mest borgarbarn i den här nya vänstervågen, men du ska fan inte be om ursäkt för att du är arbetarklass. Du ska lära dig att utnyttja de insikter du fått med dig hemifrån. Borgarna är bättre på det här med kultur och att umgås och knyta kontakter, men de är också mycket mer lättlurade. Du går inte på deras skitsnack, inte om du en gång öppnat ögonen.
– Men jag orkar inte med ett liv som bara är ett krig.
– Det är ju inte du som förtrycker dem. Du kan själv välja dina strider.

I 70-talets Stockholm fanns fortfarande det gamla och det nya, sida vid sida.

I hörnet låg en livsmedelsaffär av den gamla sorten som varken var Konsum eller Metro, där man fortfarande kunde köpa en strut gula ärter, fem centimeter falukorv och ett kvarts kilo snusmalet kaffe. Jag kunde se handelsman framför mig, en dödsdömd kvarleva i grå lagerrock, flottig mössa och tummen på vågen. Det lyste fortfarande i butiken, troligen ett försök att hålla tjuvarna borta. Men än så länge var det för tidigt. Klockan 21:51 satt inbrottstjuvarna hemma och sorterade sina dyrkar.

Det fanns många typiska lukter i stan på 70-talet. De flesta är borta i dag.

Jag tackade henne och gick ut i Själagårdsgatans trånga ravin. Det luktade så där som det brukar i Gamla Stan; gammal trossbotten. I ett fönster en trappa upp satt en kvinna med långt rakt hår, bara ben och Jesussandaler. Hon hade Oscar Peterson i grammofonen. Lite längre bort stod två gubbar och smusslade med en flaska i en brun systempåse. Men det tvivelaktiga hotellet var borta. Där kunde man hyra rum per timme. Nu berättade en porttelefon och en skinande mässingsskylt att en reklambyrå flyttat in.

I det sista, lite längre klippet, hamnar Widmark på en musikfest i Rålambshovsparken. Han känner sig lite utanför i sin hatt och trenchcoat, och musiken är inte riktigt i hans smak. Det framgår inte vilket band det är som lirar, men Thomas i texten är naturligtvis Mera Gartz.

Sen hade jag tänkt gå hem, men så slutade bandet att spela och det var skönt med tystnaden och en vind från Riddarfjärden doftade vatten och Palle och Målla bjöd på ett glas algeriskt rödvin så jag blev kvar. Det visade sig att de kände trummisen i bandet så han kom också och satte sig, en mörk, skäggig, långhårig, mager snubbe i egendomliga kläder. Han stirrade helt fascinerad på mig.
– Vad är det här? utbrast han. En äkta jävla Nalensnajdare.
– Det stämmer på öret det, sa jag.
– Såg du Charlie Parker 1950?
– Ja, faktiskt. Jag har en handduk hemma som han torkade svetten på.
– Jag heter Thomas och ibland tänker jag att jag är född i fel tid.
– Det är vi alla. Varför satt inte jag på Mintons Playhouse i början av 40-talet och hörde bebopens första barnskrik?
– Man får bära tyngden av sin egen tid, broder.
– Ja, det är för jävligt, sa jag. Finns det över huvud taget några bra trummisar i dag?
– Tja, Tony Williams och Billy Cobham är väl hyggliga.
– Cobham känner jag inte till, men Tony Williams är en lirare.
– Ja visst, sa Thomas, fast min absoluta favorittrummis är Roy Haynes.

Och plötsligt var allt så där trevligt. Jag såg mig omkring och förstod att bonderörelsens nuvarande uppsving var en väldig tilldragelse, och solen sken och vinet värmde och sen när ett nytt band som lät ännu jävligare började lira, sa jag hej då till alla och strosade därifrån.

Text: Staffan Castegren Bild: från nätet Musik: Teatro del mondo

Anton Webern 1883–1945.

En eftermiddag i början av maj 1937 satt kompositören Anton Webern på ett oansenligt trottoarkafé på Maria Theresien Strasse i Innsbruck. Han hade valt en plats där han fick lä från den nordliga vinden. Bara några dagar tidigare hade det snöat, men nu värmde solen och det doftade från de blommande träden i allén. De höga bergen som man kunde se var man än befann sig i staden lyste snövita, men gatorna var torra, och yrvakna gula fjärilar irrade uppspelta omkring i den nya grönskan. På bordet framför honom stod en halvdrucken kopp kaffe och resterna av en Esterhazy-tårta som inte var så god som han hade hoppats.

Borta från Altstadt hördes en skev blåsorkester och han grinade illa åt de ostämda instrumenten. Men han kände igen den gamla österrikiska marschen, ja han kände till och med igen arrangemanget. Visst hade han dirigerat det någon gång? Det måste varit med någon av alla arbetarorkestrar han lett. Han mindes inte var, men han kunde se de fuktfläckade notbladen framför sig och alla ansiktena som var vända mot honom och som också var fläckade på något vis, av dålig mat, hårt arbete och bitter fattigdom, en grupp män i enkla blå kläder och med billiga instrument i en kall och dragig lokal, fumliga och tafatta, men ivriga att lära. Han försökte erinra sig namnet på marschen, men inte heller det kunde han. Det gjorde honom irriterad. Så mycket tid han varit tvungen att lägga på amatörorkestrar. För brödfödan hade han arbetat runt om i Wien, men även i Polen och Tjeckoslovakien, tid som tagits från hans komponerande.

Det kom en procession längst ner i allén, med banderoller, flaggor och blänkande mässingsinstrument. Han kunde ännu inte läsa några plakat, men han anade vad det rörde sig om. Han började förbereda sin blick som han ville göra ointresserad, men inte likgiltig och absolut inte fientlig.
– Vad firar de? frågade en man vid bordet bredvid.
Webern såg forskande på honom, en man i trettiofemårsåldern, välklädd och med en intelligent blick. Kunde naturligtvis vara polis ändå. Bäst att vara försiktig.
– Jag gissar att de är för ett samgående mellan Österrike och Tyskland, sa han.
– Är det en utbredd uppfattning i Innsbruck? undrade mannen.
– Det kan jag inte svara på, sa Webern avmätt. Det har varit många parader de senaste veckorna, men vad folk i gemen tycker vet jag inte. Jag är inte intresserad av politik.
– Nej, inte jag heller, men man blir indragen i den ändå, mot sin vilja.
Nu hördes det tydligt att han var tysk. Detta lugnade Webern en smula.
– Jag försöker att hålla mig borta från dagsfrågorna, sa han. Jag är bara intresserad av min musik.
Mannen lyste upp.
¬– Jag tyckte att jag kände igen ert ansikte, sa han. Är ni inte Anton Webern? Jag har hört flera av era verk i Berlin.
– Jag spelas inte i Berlin.
– Nej, jag vet, men det här var före 1933.

Utan att fråga om lov flyttade han över till Weberns bord.
¬– Jag minns särskilt en konsert, sa han ivrigt. Jag tror det var Furtwängler som dirigerade. Före paus framförde man två ganska långa verk, Tre orkesterstycken av Alban Berg och Variationer för orkester av Arnold Schönberg och jag kände mig lite övermätt i pausen, men andra avdelningen inleddes med er Symfoni, ett fascinerande stycke musik. Jag tror att den bara var 6 minuter och den grep mig djupt. Därefter spelade man Mahlers underbara Kindertotenlieder. Jag var verkligen lycklig när jag gick hem den kvällen.
– Jag hade själv ingen möjlighet att närvara, men min vän Alban Berg sa att det hade gått bra.
– Jo, något annat kan man inte säga. Alban Berg, för resten. Dog inte han härom året?
– Jo, han fick blodförgiftning efter ett insektsbett.
– Ett sånt öde, för en så framstående man.
De satt tysta en stund, sedan ryckte plötsligt mannen upp sig.
– Ursäkta mig min oartighet, sa han. Jag har inte presenterat mig. Mitt namn är Werner Heisenberg.
– Fysikern?
– Ni känner till mig?
– Det stod om er när ni fick Nobelpriset i fysik för några år sedan. Var det 1932?
– Ja, då var det många som skrev berömmande om mig. Men redan året därpå lät det annorlunda. Då började de kalla mig vit jude.
– Vad i hela fridens namn betyder det?

Nu hade paraden kommit så nära att man kunde se orkestern som gick i täten, femton man stark, kornetter, althorn, euphonier, en tuba, två virveltrummor, en bastrumma och ett par marschcymbaler. De hade ingen tamburmajor, men höll ändå takten förvånansvärt bra. Utan att han egentligen reflekterade över saken läste Webern snabbt av ensemblens kvaliteter och svagheter. Några var bra på riktigt, några var habila, men en av kornettisterna och althornisten med den märkliga mössan saknade musiköra fullständigt. Det var på dem det berodde att musiken klingade orent.
Heisenberg såg sorgset på de marscherande.
– Ja säg det, sa han. Vit jude? Jag är arisk, det kan de inte säga något om. Men jag nämner Albert Einstein, Niels Bohr, Wolfgang Pauli och andra framstående vetenskapsmän i mina föreläsningar. Det vill de förbjuda: inte bara namnen, utan även tankarna. Den tyska fysiken behöver inte judiska påfund som relativitetsteorin och annat.
– Är det därför ni kommit till Österrike? För att flytta vidare till England eller Amerika?
– Nej, jag är här på semester, jag behöver vandra i bergen, vila tankarna.
Efter orkestern kom en procession bestående av cirka fem hundra personer med banderoller och flaggor som vajade i vinden. På många skyltar stod det bara ett ord: Anschluss. Bland flaggorna såg man den österrikiska förstås, men också Tyrolens och Innsbrucks. Webern kände igen standaret från Vaterländische Front och vimplar i bjärta färger som han gissade tillhörde de olika alpregementena. Men överallt såg man också den tyska flaggan, den tydliga, den oemotsägliga; den röda och vita med det svarta hakkorset.

Webern genomfors av motstridiga känslor: de majestätiska bergen, de enkla hakkorsen, och minnet av musiken som hans bordsgranne uppskattat så. Han tänkte sällan på sin egen musik, men nu kom klarinetterna och hornen i den sjätte variationen för honom och tonerna blandades med den enkla marschen som var på väg bort i allén. Han mindes den amerikanska kompositören Charles Ives, som en gång beskrev musikaliskt hur två olika orkestrar möttes. Han kände att han ville återgälda Heisenbergs förtroende, och efter en viss tvekan sa han:
– Mig kallar de kulturbolsjevik. Vad nu det betyder. Jag får inte dirigera längre och min musik framförs inte. En gauleiter på radion har stoppat mig där, han säger att jag skapar ”entartete musik”, och Socialdemokraterna har lagt ner arbetarnas orkester som jag ledde i många år. Min lärare och mentor, Schönberg, har flyttat till Amerika, och det förstår jag, han är ju jude, men jag ska inte behöva lämna mitt land.
– Ni uttrycker precis min tanke, herr Webern. Jag har sagt till de styrande att det är farligt för fosterlandet att så många goda hjärnor tvingas att flytta till fientligt inställda länder. Jag tror inte herr Hitler riktigt förstår vilka krafter han har släppt lös.
– Nej, sa Webern, herr Hitler är absolut en mycket framstående, ja en unik person som har åstadkommit mycket gott, men nazismen är inte riktigt, vad ska jag säga, en ideologi, utan mer en samling osorterade fördomar. Och jag tror att det är dags att förståndigt folk lugnar ned de mest rabiata entusiasterna. Jag menar, män som ni och jag ska naturligtvis kunna försörja oss på vårt arbete utan politisk inblandning. Vi tar ju inte ställning. Jag känner människor av olika uppfattningar, min son, Peter, är faktisk engagerad i den nationalsocialistiska rörelsen, men jag respekterar allas åsikter, och själv vill jag som sagt bara ägna mig åt musiken.
– Kanske kommer de att förstå sitt misstag, sa Heisenberg. Min farmor är mycket god vän med reichsführer Himmlers far och hon har ett flertal gånger diskuterat detta med honom. Jag hoppas att det ska leda till något gott. Det var ju underförstått 1933 att nazisterna skulle få makten under en begränsad period för att rädda landet.

En grupp kvinnor passerade, draperade i olikfärgade sjalar. De såg utklädda ut, som folk i en opera som ska framföra bondkvinnornas kör i första akten. Sedan kom en trupp alpjägare med korta gröna jackor, halvlånga läderbyxor, grova yllestrumpor och kraftiga kängor. Flera av dem hade långa gammalmodiga gevär på ryggen.
– Men vad gör ni här i Innsbruck, herr Webern?
Webern suckade.
– Jag arbetade här för länge sen, sa han. Och jag kommer gärna hit när jag behöver ro. Det är så vackert i dalen mellan bergen. Min doktorsavhandling hade som ämne en motettsamling av Heinrich Isaac som verkade här 1485 hos den habsburgska hertigen Sigismund. Även han var lycklig i denna stad, och när han var tvungen att resa skrev han sin kanske mest älskade sång: Innsbruck ich muss dich lassen.
– Jo, sa Heisenberg, den känner jag mycket väl. Jag är med i en kamratförening från universitetet som träffas då och då. Vi sjunger gärna ihop, och självklart möts vi i den tyska kulturskatten. Men det blir ju inte så ofta numera. Trots att de kritiserar mig för mina judiska kontakter vill das Vaterland ha mina kunskaper när det gäller vapenutveckling.

Paraden avslutades av en grupp män i långa läderrockar och armbindlar med hakkorset. De hade koppel och var beväpnade med moderna pistoler, redo att ingripa om det skulle behövas. Webern vände bort blicken och tog en mun av sitt kallnade kaffe och rös till av den beska smaken. Heisenberg verkade inte ens ha sett dem. Han suckade och fortsatte:
– Jag står naturligtvis till tjänst när fosterlandet kallar, men de måste förstå att fysik är ren vetenskap och att den inte kan styras av politik. Däremot, lustigt nog, efter den där konserten jag talade om, med Furtwängler, funderade jag på om tolvtonsmusiken kunde ge några nya ingångar till kvantfysiken. Jag grubblade länge, men jag kunde inte hitta några samband.
– Det var en märklig tillfällighet, sa Webern med ett litet leende. Jag och några likasinnade diskuterade helt nyligen om det fanns något i kvantfysiken som kunde förnya musiken. Framför allt var det er osäkerhetsrelation och er kollega herr Schrödingers berömda katt vi pratade om. Men även vi misslyckades med att hitta några beröringspunkter.
– Men vi försöker i alla fall, sa Heisenberg. De som motarbetar oss och talar illa om oss kommer aldrig att kunna förstå den bildningens adelskap som förenar två personer som vi, under ett tillfälligt möte, en eftermiddag i maj i den vackra staden Insbruck.
Webern svarade med en lätt, instämmande bugning. Därefter satt de tysta, försjunkna var och en i sina tankar. Paraden drog förbi uppåt gatan. De såg inte mannen i den långa läderrocken som tog en sten och kastade genom fönstret till en bokhandel. Efter en stund tittade Webern på sin klocka och med några artiga fraser skildes de två männen åt, tolvtonskompositören och kvantfysikern, och de träffades aldrig igen.

Men det finns en märklig beröringspunkt mellan dem. Bägge skulle senare komma att ha var sitt livsavgörande möte med amerikansk militär. De var båda, som sagt, misstrodda av de nazistiska ledarna, men stannade ändå kvar i sina hemländer under kriget, Webern som marginaliserad tonsättare, Heisenberg som uppburen fysiker. Tyskland skulle kanske ha kunnat utveckla en atombomb, men som vanligt satte dumheten krokben för sig själv. Eftersom de inte litade på Heisenberg byggde nazisterna upp ett parallellt forskningsinstitut i militär regi. Denna splittring av resurserna var en av orsakerna till att de misslyckades. I december 1944 reste Heisenberg till Schweiz där han skulle hålla en föreläsning. USA som kommit långt i atomforskningen skickade dit en beväpnad OSS-agent, vid namn Moe Berg. Fysikerna i Los Alamos visste att tyskarna arbetade med bomben, och de visste också hur viktig Heisenberg personligen var för arbetet. Att döda honom skulle kunna göra stor skillnad. Därför hade de givit noggranna instruktioner till Mr. Berg och han hade uttryckliga order att skjuta Heisenberg om han yttrade vissa speciella ledord som kunde antyda att Tyskland var nära att framställa en atombomb. Moe Berg bedömde dock att så inte var fallet och Heisenberg överlevde därmed sitt möte med den amerikanska militärmakten. Han levde till 1976, fick sju barn och dog av cancer i njurarna.

I slutet av kriget flyttade Webern med sin hustru, sin dotter och sin svärson undan hotet från öster till den lilla staden Mittersill i Salzburg. Där nåddes han av budet att hans son, Peter, dödats på östfronten. När kriget i Europa sedan var över kontrollerade västmakternas styrkor situationen i Österrike en tid. Weberns svärson ägnade sig åt svarta börs-affärer och familjen hade det bättre än många andra. Det rådde utegångsförbud på nätterna och amerikanska soldater patrullerade gatorna. En kväll i september 1945 gick Anton Webern ut på verandan för att röka en cigarr som han fått av sin svärson. Han visste att utegångsförbudet inte skulle börja gälla förrän om en halvtimme, och han ville inte besvära sina barnbarn med cigarröken. Men just då passerade en amerikansk patrull och en av soldaterna såg plötsligt ett svagt glödande ljus i mörkret och han avlossade tre skott. Han uppfattade inte riktigt vad han sköt på, men ett av skotten träffade och dödade Webern. Soldaten, en viss Raymond Bell från Ohio, överfölls senare av svåra skuldkänslor när han insåg vem han dödat och han söp ihjäl sig 1955.

Lyssna här
på Innsbruck ich muss dich lassen av Heinrich Isaac 1450–1517, framförd av Teatro del mondo.

Från Den sextonde familjen av Staffan Castegren

Mannen på bilden är inte samma som i berättelsen.

Det är september 1972. Av skäl som vi inte behöver gå in på har Rickard tänt på med en snubbe som heter Bobo. Nu har de åkt i Rickards Falcon till Sigtunagatan och Bobo hoppar ur och försvinner in i sin port.

—

“– Fan, vad skönt att vara ensam!
Jag tittade på ratten och på hastighetsmätaren och på nyckeln som hängde så fint ur sitt lilla hål. Men nej, det var inte nyckeln som hängde. Den satt i tändningslåset. Det som hängde var en lite rund plastbricka som det stod Caltex på. När fick jag den? Jag kommer inte ihåg. En bensinmack, men var finns det Caltex? Hörnet Hornsgatan Torkel Knutsson. Men finns den macken kvar? Jag rörde fötterna och kom åt pedalerna där nere.
– Kommer jag verkligen ihåg hur man gör när man startar? tänkte jag.
Men så klart; kopplingen och bromsen och halva foten beredd på gasen, sedan vrider man bara på nyckeln. Det skorrade till och den tände direkt och jag blev nästan tårögd.
– Min bil är så jävla bra, så jävla fin och pålitlig.

Jag la i ettan och började rulla framåt och brast ut i ett gapskratt, stort och brett. Det var helt enkelt så jävla kul att köra bil. Det fanns inga människor på gatan, men på bägge sidorna stod det bilar och jag förstod att det var viktigt att inte köra på dem. Men allting gick så mjukt och fint, bil på bil på bil som jag inte körde på. Jag hoppades nästan att någon stod i ett fönster och såg hur otroligt bra jag körde.

I samma ögonblick blev det krångligt. Gatan tog slut och en annan, mycket större gata som gick åt ett helt annat håll låg i vägen.
– Vad fan håller de på så här för?
När jag spände blicken såg jag att min lilla fina gata fortsatte på andra sidan, men det åkte bilar åt alla håll på den stora gatan och det kändes omöjligt att titta åt bägge hållen samtidigt. Men så kom det en stor röd buss från vänster. Det stod 47 med tydliga siffror på den, och efter den verkade det inte komma några bilar. Jag lät den fara förbi och tittade igen, nej inte en biljävel. Jag fattade ett blixtsnabbt beslut och svängde höger och det gick så enastående bra att jag tänkte:
– Fan, det här måste jag göra igen. Det här var en högersväng i världsklass.
Och har man sett på fan, nästan direkt kom en ny gata och glad i hågen svängde jag höger på den.

Den här gatan såg annorlunda ut. På vänster sida gick ett slags mur och på höger var det hyreshus. Även här var det fullt med parkerade bilar. Det var lite mörkare och jag trivdes inte riktigt lika bra, så i nästa hörn svängde jag höger igen. Här var det ljusare. På andra sidan gatan låg det en park med lyktor där människor gick omkring och jag tänkte att det är bra att de gör det så här fint så folk blir glada.

Men plötsligt blev jag bländad. En stor lastbil hade kommit smygande bakifrån och nu låg den nära och dess ljus brände mig i nacken och fyllde hela min backspegel. Jag förstod att jag måste slinka undan och jag höll ögonen öppna efter någon lämplig gata att svänga in på. Och mycket riktigt.
– Den här stan är verkligen välordnad. Här kommer en gata precis när jag behöver den.
Jag svängde in och lastbilen försvann ur backspegeln. Det här var en trevlig gata. Jag blev på gott humör av den. Men efter en stund blev jag osäker. Jag tyckte att jag kände igen mig. Där stod en folkabuss med atombombsmärken på, och plötsligt insåg jag att det var Bobos gata. Fast jag tyckte att jag varit ute och åkte en timme minst hade jag bara kört runt kvarteret.

Jag fylldes av en insikt, så jag gasade på lite grand och svängde höger för femte gången, in på den där stora gatan igen. Där ställde jag mig vid trottoarkanten och stängde av motorn.
– Åkej, vad fan är det som händer?
Steg för steg benade jag upp situationen. Jag var påtänd. När jag slapp att ha Bobo i håret ökade flummigheten i runda slängar 300 procent. Men jag visste att jag kunde skärpa mig.
– Den här gatan heter Karlbergsvägen. Jag borde ställa bilen här och gå bort till Odenplan och ta bussen hem.

Men plötsligt kom en annan känsla, stark och mäktig som Amazonfloden efter regn. Jag var hungrig. Jag ville ha entrecote med bearnaise och pommes frites, den svenska nationalrätten. Jag tänkte först på Cassi på Narvavägen, godaste pommes fritesen i stan, men har de verkligen öppet så här dags? Sedan kom jag att tänka på Bologna på Apelbergsgatan. Och driften var så oemotståndlig att jag bara körde iväg och tog Dalagatan ner mot stan utan att fundera på vad jag borde eller inte.

Vasaparken igen, Eastmansinstitutet och Sabbatsberg, sedan passerade jag den lilla utsökta bron över Kammakargatan. Stod jag inte där en gång med en tjej och pratade om hur den påminde mig om Paris? Jag som inte hade varit längre än till moster i Vagnhärad. Jag har alltid tyckt att det var ett pinsamt minne, men nu fylldes jag av ömhet inför den där kåta omogna 17-åringen. Men det blev ju inget. Jag bodde ju hos morsan och brorsan på Västmannagatan och hon hos sina föräldrar på Falugatan. Och jag glider ännu längre tillbaka, in i 40-talets Stockholm, och femmans spårvagn skramlar uppför Dalagatan bort mot ändhållplatsen vid Karlberg.

Det är ett annat ljus och en annan doft än det här deppiga jävla 70-talet. Jag spelar ränna med Krille utanför hans port på Frejgatan. Några killar springer förbi. Jag vet vad de heter, jag vet var de bor. Jag vet vems farsa som super. Han heter Svante Rudberg. Jag vet att den andres föräldrar är skilda. Det är inte så vanligt. En heter Ruben. Det kan man garva åt ibland. En har en syrra som haltar när hon går. Henne är jag hemligt förälskad i. Vad hände med henne? Och vad blev det av Svante Rudberg? Han höll alltid på med sin tunga och slickade sig om munnen. Hans farsa satt och grät i trappen när han inte vågade gå hem till sin fru. Och nu kör jag omkring i en bil fast jag bara är elva år.

Gatan kränger och jag vet inte var jag är. En jätteplats öppnar sig. Är det Röda Torget i Moskva? Fast på en skylt står det Vinterpalatset? är inte det Leningrad? På vänster hand ser jag en stor skrämmande skola och det hugger till av ångest. Borde jag inte gått där? Morsan ville så gärna, men varken brorsan eller jag hade någon lust. Det är bara jävla typer som tar studenten. Och nu är hon död, och jag vrider och trycker för att få bort de tankarna. Entrecote med bearnaise i mjuk flottlukt ville jag ha, men var i helvete ligger Apelbergsgatan? Plötsligt är det en bil som kör ut från trottoarkanten framför mig. Det blir en lucka och jag kör in och ställer mig och stänger av motorn. Jag har mycket vaga begrepp om var jag är, men jag vågar inte köra mer, och jag tänker att om jag går så kommer jag att hitta.

Så stod jag på trottoaren och jag kunde för mitt liv inte säga var jag var. Rickard Widmark som kan varenda jävla gata i den här stan. Jag gick dröjande framåt. Några smågator vek av åt bägge hållen. Sedan kom jag till en större gata. Där fanns det nedgångar till tunnelbanan, men det var ju inget för mig. Jag gick över och fortsatte rakt fram och såg en färghandel till vänster och till höger i nästa gathörn ett ölfik. Och plötsligt var jag inne i en tunnel. Det luktade gråberg, och fukten dröp längs väggarna. Jag hörde ett egendomligt ljud någonstans ifrån. Det lät som en gråtande trollkvinna fången i berget. Och så var det.

Mitt i tunneln satt en svartklädd kvinna på en låda och spelade klarinett. Fodralet låg på golvet framför henne, och i fodralet en bunt noter och några mynt. Tonen var sprucken och vibratot hjärtskärande. Det gick inte att höra vad hon spelade för melodi. Fraseringen var för ryckig, för inåtvänd och hemlighetsfull. Det var som om hon försökte blidka någon avlägsen utomvärldslig gud som hon ensam kände. Jag la en femtioöring i fodralet när jag passerade. Hon reagerade inte, men när jag kommit några steg därifrån ändrades musiken och blev till långa knotiga händer som grep efter mig och ville hålla fast mig. Jag blev rädd och var tvungen att komma ur mitt rus tillräckligt för att markera en verklighet.
– Brunkebergstunneln, sa en röst inom mig.
I samma ögonblick tystnade musiken och när jag vände mig om syntes inte en människa.

Så var jag ute ur tunneln. Kvällsluften kändes varm mot ansiktet efter den råa kylan där inne. Jag förstod att jag var på väg åt fel håll, men jag kunde fortfarande inte riktigt lokalisera mig. En bit fram låg Dambergs restaurang. Farsan brukade gå till trean, den billigaste avdelningen, någon gång ibland när det skulle firas och ta en vit och en brun. Jag mindes hur han blev tröttare och tröttare med åren och 1949 dog han. Då var jag femton och jag såg morsan gråta en enda gång. Sedan bet hon ihop och gick vidare. På Dambergs ville jag inte gå in. Där fanns inte den maten jag ville ha, bara onda minnen om fattiga satar från Sibirien som kom in för att dricka de sketna centilitrar myndigheterna tillät, bullra lite och sedan gå hem.

Jag skyndade mig förbi och svängde höger i nästa gathörn. Där gled en öppen Ford Fairlane 1956 cabriolet förbi. I bilen satt tre killar som flabbade oavbrutet och tre tjejer som skrek. Radion var på och ingen var över 25 år. Jag kände igen dem på något sätt och blev sorgsen. Ingen tittade åt mitt håll fast jag vet att de kände min närvaro. Till sist var det ändå en tjej som mötte min blick. Först såg hon ledsen ut och bad nästan om ursäkt, som om jag vore hennes farsa, men sedan blev hon trotsig och stolt:
– Vadåra? Har du så jävla kul? Hitta på något bättre själv.
Och hon fortsatte att skrika, och hennes röst slingrade sig upp för husfasaderna och ryckte och slet i de lysande neonskyltarna.

Bilen försvann runt ett gathörn och jag visste att det var Kungsgatan. Dit ville jag absolut inte. Jag böjde ner huvudet och skyndade på stegen, passerade Myrstedts Matthörna och tog nästa tvärgata höger. Det var en ganska brant backe uppåt, och det slog mig att här någon stans ligger det faktiskt en restaurang i ett hus, en trappa upp. Sedan skrattade jag. Jag förstod att det var Gröna Linjen jag tänkte på, en vegetarisk restaurang, det var inte riktigt det jag suktade efter. Då kom jag att tänka på Manne. Han stod en gång nere på gatan, en varm sommarkväll när de hade fönstren öppna där uppe och kastade in köttbullar. Han var så jävla kul, visst söp han och visst tog han fenedrin när han var trött, men han gjorde så galna jävla grejer. Vi var ganska mycket tillsammans en tid, men så plötsligt en dag var han död. Han hade tagit livet av sig. Jag försökte vara som han, lika spontan och galen, men på den resan följde jag inte med.
– Nej, Gröna Linjen är inte aktuellt.

Men så slog det mig att den faktiskt inte låg här. Den låg några gator bort. Jag började bli trött på att inte veta vad gatorna hette. Jag fortsatte backen upp. Jag visste att längre fram låg Oxen och någon skum jävla sexklubb. Det var heller inte intressant, men långsamt började kartbilden klarna inne i huvudet och jag anade att jag åtminstone gick åt rätt håll.

Jag kände faktiskt en hora en gång. Vi träffades när jag jobbade med något som jag glömt och blev vänner. Hon var en riktigt jävla krass och kompromisslös person. Jag gillade henne verkligen. Vi låg med varandra en gång, alltså inte professionellt. Jag ville väl visa vad tjusig och fördomsfri jag var, men där gick jag bet. Jag kunde inte älska henne därför att hon var det hon var. Och det är klart att hon kände det, även om hon inte sa något. Lite senare flyttade hon till Göteborg och blev spårvagnskonduktör och gifte sig med någon jävla traversförare. Det var troligen en bra idé.”

Vill du köpa boken signerad?

Skicka mig ett mejl på fritext [snabela] fritext.se.
Ange ditt namn och din adress och berätta om du vill ha den dedicerad.
Den kostar 159:- inkl porto. Faktura medföljer, och den pröjsar du när det passar.