Text: Staffan Castegren. Bild: Nils Castegren (1908–1999)

Min mormor och min mamma i rekorderliga kappor någon gång på 30-talet.

Runt 1850 var Stockholm en av de mest illaluktande städerna i Europa. Uppe vid nuvarande Jarlaplan låg en sjö som kallades Träsket där man tömde sopor och latrinkärl. Från Träsket, längs det som blev Birger Jarlsgatan rann Träskfloden ner till nuvarande Nybroviken vars stank spreds vida över stan.

Tio år senare påbörjades ett stort förändringsarbete, det som skulle kallas Lindhagenplanen och som Strindberg skrev om i dikten Esplanadsystemet 1883. Det tog lång tid, men min mormor (1873–1963) som bodde i Stockholm hela sitt liv upplevde den utvecklingen. Inte för att jag hört henne tala om det, jag var bara 15 år när hon dog, men det ger perspektiv.

Det är lätt att tro att historia är något som hände innan man själv föddes, men den pågår naturligtvis ständigt i stort och smått. I fredags hade vi gäster och då kom vi i tillfälle att konstatera att även vi upplevt en hygienisk förändring. Vi talade om Gunnar Ekelöf och jag påpekade att en bild i hans dikt Solstrimman i Caféet inte längre är giltig:

Du bärare av damm
Människorna skrattar och pratar
runt dig, bakom dig
men du bländar mig
och gömmer deras ansikten för mig
Blind hör jag deras röster
du bärare av människor

När vi var unga var alla solstrimmor inomhus bemängda av virvlande dansande damm. Så är det inte längre. I vårt välstädade tidevarv har vi inte så mycket textiler, och de vi har tvättar vi oupphörligen. Vi kunde alltså slå fast att solstrimmor inte längre är bärare av damm, även om de fortfarande kan bära människor – som i ökande grad lider av olika slags allergier.

Det slog oss också att i vår tid luktar det inte surt ylle på bussen en regnig dag i november. De här tunga kapporna och ulstrarna som vi mindes så väl och som signalerade rekorderligt folk, nyttjas inte längre. I den mån malen inte slukat dem hänger de möjligen på Stadsmissionen, kemtvättade och klara i väntan på en ny generation unga retroentusiaster.

Jag kommer ihåg ännu en odör som inte längre finns. Förr, om våren, när snön smälte och tjälen gick ur jorden, doftade stan av tinande hundskitar. Då fanns det inga små svarta plastpåsar. Hundarna gjorde ifrån sig lite var som helst. När det var varmt bröts lortarna ned av gräsklippare och mikroorganismer, men under vintern fick vi en koncentration av frusna fekalier som väntade på att året skulle vända. Jag gillade märkligt nog den doften när den kom, den var ju vårens och sommarens budbärare.

Text och bild: Staffan Castegren

En ljusblå junikväll vid vattnet.

Den enda sanna ismen har inget namn. Den kan inte ha något namn, för då skulle folk börja fylla den med innehåll och prestige och poängen med denna ism är dess prestigelöshet. Det märkliga är att alla någon gång har bekänt sig till den – höger eller vänster, över eller under, gammal eller ung, alla har vi varit där. Men det kommer ändå aldrig byggas något parti på ismen som är den enda sanna.

Den dyker bara upp vid speciella tillfällen. Till exempel när man är nära naturen, en ljusblå junikväll vid vattnet, eller när man kapitulerar inför sin egen litenhet under en gnistrande stjärnhimmel, eller när festen nästan är över, musiken tystnat, gästerna gått hem och man sitter några trötta utsupna själar i köket och äter upp resterna av ostbrickan.

Då kan någon säga något om krig, miljöförstöring, diktatur, ojämlikhet, VD-bonusar, rasism, Ebola eller något annat rysligt. Och plötsligt är alla överens, och på ett gåtfullt sätt kan den mest humorbefriade kommunist och den mest rabiata högerdebattör mötas. Och de säger ofta samma sak, ofta med ett litet galghumoristiskt skratt: Ja, egentligen är det för jävligt!

Vad är det som händer där? Vad är det för åskådning, vad är det för människosyn som binder samman de motstridiga åsikterna? Det måste vara den där enda sanna ismen. Den vi inte törs formulera. Vi säger: Egentligen är det för jävligt! Egentligen, det vill säga i verkligheten, när det är på riktigt. Men dan därpå är vi tillbaka i den andra världen, den som inte är egentlig, men som vi ändå är tvungna att leva i.

Nu använder vi andra ord: krig är säkerhetspolitik, miljöförstöring är resursutnyttjande, diktatur är terroristbekämpning, ojämlikhet är valfrihet, VD-bonusar är kompetensförsäkring och så vidare. Och många människor försvarar hårdnackat den oegentliga världen och har ett outtömligt förråd med argument mot dem som inte vill lämna den blå junikvällen, den gnistrande stjärnhimlen eller det sunkiga ost- och vindoftande köket.

”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?” Nånstans förstår vi att folk blivit lurade genom hela historien, med lagar, religion och teve. Åtminstone var det så förr, ja, fram till 50-talet, det är ju lätt att se. Ändå tänker vi, aningslöst och oegentligt, att vi i vår tid är de första som är fria. Och det går vi omkring och tror, tills vi hamnar där i köket igen.

Är det verkligen helt omöjligt att skapa en egentligen-är-det-för-jävligt-kanon där alla orättvisor och oegentligheter blir listade en gång för alla. Tänk en liten grön bok som världens folk lägger fram för sina styresmän. Så här vill vi ha det. Nu ska vi ordna det tillsammans. Och när jag tänker så kommer det där lilla skrattet igen. Ja vad fan, det vore ju egentligen det enda rätta.
Se vad stjärnorna glimmar!

Text och bild: Staffan Castegren

Ett typiskt exempel på konstruktionssvindel.

På taket på andra sidan gatan står en målare. Vindskupornas fönsterbågar ska strykas på utsidan och det är tydligen lättare att klättra ut än att lyfta av fönstren. Han har ingen livlina och står någon meter från kanten med ryggen mot avgrunden. Jag tycker det är så obehagligt, att jag är tvungen att gå in i ett annat rum.

Hur är det egentligen, är svindel en fobi eller en rationell rädsla? Jag menar, det är ju faktiskt farligt att trilla ner från höga höjder. Men i det här fallet är jag inte själv utsatt för någon fara. Trots det är nog rädslan rationell eftersom själva faran är verklig. Man kan kalla det för ställföreträdande eller solidarisk svindel.

Mer tveksamt är det när det gäller den retroaktiva svindeln. Vi bor i en vindslägenhet och en gång skulle jag bygga en liten plattform för tomatplantorna. Takkanten är ca två meter från fönstret och jag var aldrig helt ute på taket. Faran var egentligen obefintlig, ändå vaknade jag natten efteråt badande i svett vid tanken på vad som kunnat hända.

Jag lider även av inverterad svindel. Den är verkligen konstig. Ett av de värsta anfallen jag varit med om drabbade mig när jag gick in i en gammal fabriksskorsten och tittade uppåt. Det bara svischade till i skallen. Det var som om jag skulle falla upp genom skorstenen ut i intet, vilket ju får anses tämligen osannolikt.

Svindel genom ombud är en annan underart för oss verkliga multineurotiker. Det här är en dröm jag hade för ca 25 år sedan: Jag är i ett stort tomt rum och ser hur en närstående person trillar ut genom fönstret. Jag springer fram och ser hur personen studsar mot ett snedtak och försvinner ur sikte över nästa takkant. På andra sidan gatan står två personer och genom deras fasa kan jag uppleva fallet.

Konstruktionssvindel, även kallad inbyggd svindel, är en kombination av den ställföreträdande och den inverterade svindeln. När jag ser hissen utanpå Globen eller den rysliga slänggungan på Grönan blir jag starkt påverkad. Det är både rädslan att jag skulle teleporteras upp dit och medlidandet med de stackars satar som byggt eländet. Bilden ovan, foajén till Uppsala konserthus, är ett typiskt exempel.

Ja, det var vad jag hade att säga om svindeln. Sen har vi katastrofsyndromet (det värsta kan alltid hända), janussyndromet (jag är samtidigt bäst i världen och sämst i världen) och det lilla sangviniska syndromet (en benägenhet att sorglöst invagga mig i förhoppningar), och alla deras olika underavdelning. Men annars mår jag bra, tack.

Text och bild: Staffan Castegren

Eftersom DN inte lär bry sig.

Den sextonde familjen liknar inget annat i den svenska deckarfloden. Jag väljer att kalla den proggdeckare av en anledning. Ska man jämföra den med något är det inte Mankell, Läckberg eller Åsa Larsson. utan snarare Fria Proteatern, eller kanske ännu hellre, Tårtan och Skrotnisse. Det handlar om en renhjärtad tro på godheten och ett försök att förklara ondskan.

Boken utspelar sig 1972. Huvudpersonen, Rickard Widmark, är privatdetektiv av film noir-typ i trenchcoat och hatt. Han är tuff och slängd i käften, men bär också på osorterat tankegods från arbetarkvarteren i Vasastan. När han möter hippies och vänstersympatisörer i 70-talets Stockholm blir det komplicerat

Hans uppdrag är att leta reda på den försvunne arvtagaren i en mäktig finansfamilj. Där möter han interna stridigheter mellan starka personligheter: den koleriske morbrodern, den ondsinta sherrypimplande modern och advokaten som metodiskt vill krossa vänstervågen och göra Högerpartiet, som nyss bytt namn till Moderata samlingspartiet statsbärande.

Bokens titel kommer från CH Hermanssons bok De femton familjerna. Det här är den sextonde familjen, hungrig och på väg upp. Men det finns mörka hemligheter. Vem var mannen som blev skjuten fyra år tidigare? Vem är det som styr och ställer i bakgrunden? Vilka är gansterynglen med nylonstrumpor över huvudet ute i Näsby Park?

Men den bärande deckargåtan handlar inte om våld och pengar, utan om klass. Rickard Widmark kommer från den arbetarklass som byggde välfärdssamhället. Vad händer när han möter medelklasstudenten i snickarbyxor som citerar Mao? Vad händer i kärleksrelationen med överklasskvinnan på Östermalm?

Den sextonde familjen är en rolig bok med drastiska situationer. Det är en nostalgisk bok där vi får åka med i Widmarks Ford Falcon i ett Stockholm som inte längre finns. Men framför allt är det en samhällskritisk bok som vill beskriva hur högerkrafterna började mobilisera i början av 70-talet för att skapa det vi upplevt de senaste åtta åren i Alliansens Sverige.

Jag har ett antal böcker bakom mig. Jag har totat ihop hundratals revynummer. Jag har arbetat som allmänjournalist och Copy och har skrivit om nästan allt. Detta är alltså inte någon debutroman, utan en rapp berättelse av en driven skribent. Men det är samtidigt en bok som bryter mot många regler, kort sagt en proggdeckare.

Stöd en författare! Köp boken här.

Text och bild: Staffan Castegren

Politisk höst i Sverige

Är makten så ljuv? Är alla beredda att offra vad som helst för att nå den högsta toppen? Nu kommer de, en bit i taget, den blivande (?) regeringens visioner, avsikter och programförslag. Jag blir alldeles matt. Skolobligatorium för medborgare som faktiskt hinner bli myndiga innan de tar sin examen. Är det ens lagligt? Nya Jas-plan och det största motorvägsprojekt som någonsin byggts i Sverige.

Vad gäller sossarna har jag redan gett upp. Det finns en massa schyssta socialdemokrater i det här landet. Jag skulle tro att de är i majoritet i partiet. Men den högerfraktion som tagit makten är lika näringslivsvänlig som Moderaterna, och jag tror inte att vi läst det sista kapitlet i dagens parlamentariska thriller än. Om det till slut, i en tornado av floskler om ansvar för nationen, blir en koalition mellan S och M skulle det inte förvåna mig ett dugg.

Men när det gäller Miljöpartiet har jag närt en aningslös romantisk förhoppning om godhet utan egennytta. Den första punkten på deras agenda är väl att rädda världen. Men alla vet ju att nedrustning är bättre än upprustning om man vill undvika krig. Varför vill de då köpa ubåtar och stridsflygplan? Alla vet också att bilismen som idé är gravt föråldrad. Varför vill de då bygga denna monstruösa motorväg?

Det enda ärliga för Mp vore att hoppa av samarbetet med S, och låta Löfven möta sina partikamrater som den borgerliga politiker han är. Och det handlar inte bara om ärlighet utan om ren självbevarelsedrift. Om Miljöpartiet säljer ut sina hjärtefrågor kommer de sjunka tungt i opinionsmätningarna. För Löfven är de ändå bara ett alibi, en parlamentarisk gisslan. Gå i opposition Mp. Det kommer kännas mycket bättre.

Text: Staffan Castegren
Bild: Tore Johnson (bilden är beskuren)

60-talet var på väg, nu var det bara några månader kvar …

Åt lunch med Lars Forssell i dag, på Löwenbräu. Vi pratade lite löst om någon cabaret, men det kommer inte bli något. Han är så inne i den nya diktsamlingen, och jag har ju mina sommargäster i huvudet. Vi skildes på gatan utanför. Han skulle ner till DN och kränga en artikel. Jag kände att det var lagom med det glas vin jag drack till maten. Han drack öl och två snapsar och konjak till kaffet. Det skulle kanske bli en dålig kväll för Kerstin och grabbarna. Eller inte, man vet aldrig med Lars. Fast det är en ynnest att få vara med när han tar dagens första jamare och hjärnan sparkar i gång. Hans skratt går rätt in i bröstet på mig.

Jag gick Jakobsgatan upp och stannade och tittade lite på Drottninggatan, men den var för rörig, så jag avstod den och svängde upp mot Brunkebergstorg i stället. En buss på linje 90 svängde just ut från hållplatsen och började sin långa resa söderut. En av bänkarna utanför telegrafhuset var ledig och jag satte mig med en tanke att leka lite med mina romanfigurer, men jag var inte på humör. Varför ska man överhuvudtaget skriva böcker? En massa besvär, och sen skriver kritikerna: Rådströms nya bok är inte lika bra som den förra, eller: Rådströms nya bok är obegripligare än någonsin, eller: Rådström försöker vara rolig, men han är ännu inte lika rolig som Kar de Mumma.

Jag försöker inte vara rolig. Svårmod, ångest och leda är snarare grundläggande teman. Och vad är det för obegripligt med det jag skriver, jämfört med Vennberg och Lindegren? Jag minns ju de usla recensionerna min första bok fick. Om nu varje ny bok är sämre än den förra kan man undra vilket intellektuellt och litterärt moras jag numera befinner mig i. Ändå envisas ju folk att köpa mina böcker. Vad ska man göra för att skydda folk mot sig själva och sitt dåliga omdöme. Kanske akademien ska trycka upp varningsetiketter och klistra på misshaglig och skadlig litteratur. Jag tände en cigarett och ruskade av mig all meningslös självömkan. För mig kunde recensenterna och akademiledamöterna flyga och fara.

En ny buss rullade in på torget och en kvinna klev av. Hon var så ung, så frisk, så omöjlig på alla sätt. Jag kunde föreställa mig henne snedda över piazzan i förorten där hon bodde, och passera den lilla italienska restaurangen, med bord som vintunnor med rödrutiga dukar, stadsplanetrivsel i 50-talets sista år. Vad hette förorten? Bagarhöjden, Lyckomossen? Och jag förstod att det inte skulle gå. Inte en chans. Hon skulle försvinna i en tunnelbaneolycka, eller av sömntabletter. 60-talet var på väg, nu var det bara några månader kvar. Vad skulle det krävas för fasansfulla egenskaper av dem som ämnade klara den nya tiden och den obarmhärtiga moderniteten.

Jag följde hennes steg över torget, när jag märkte att någon slog sig ned bredvid mig på bänken.
– Vad fan, Pär, sitter du och spanar på brudar mitt på blanka dan?
Det var min vän sen många år, pianisten Charlie Norman.
– Herre Gud, jag önskar nästan att det vore så. Eller det gör jag förstås inte. Jag och Gunnel ska gifta oss i vår när skilsmässan med Anne Marie är klar. Men ändå önskar jag att jag kunde ha tittat på tjejen lite lagom lättsamt snaskigt. I stället förutspådde jag hennes undergång i det fasansfulla 60-talet som står för dörren. Sömntabletter, gissade jag på.
– Samma muntergök som vanligt, hör jag.
– Gökar är inte muntra. De bär på ett existentiellt svårmod i en omedveten insikt om de ständiga hemfridsbrott de begår.
– Jovisst, så är det säkert. Ledans humanism, eller?
– Än du då, frågade jag och dödade fimpen med tåspetsen, hur munter är du?
– Inte fan vet jag. Som göken ungefär, skulle jag gissa.
– Vadå, är det hemfridsbrott på gång?
– Det är nog inte så farligt med det. Jag ska ner till Centralen.
– OK, men först får du dra en story som piggar upp oss.

Charlie lyfte av kannan och tittade i den som om han hade en fusklapp i svettremmen, sen började han.
– Det var väl en tio år sen, en måndag när Karl Birger Blomdahl plötsligt ringde.
– Kompositören? Inte visste jag att du kände så fint folk.
– Jag hade aldrig träffat karln. Han undrade om jag hade lust att komma upp till hans kvart på Drottninggatan och lira lite Boogie Woogie för ett gäng tonsättare som brukade träffas just på måndagar. Jag hade ju inget för mig så jag stack dit och träffade ett gäng rejält högbrynta jeppar. Jag satte mig och lirade på hans fina Bechstein och de lyssnade och skrattade och kommenterade med ord som en annan inte riktigt hajade. Så jag fortsatte med Misty, du vet Erroll Garner med ordentligt släpande vänsterhand. Då tystnade de, och det var som om de blev lite oroliga, och när jag var klar frågade Ingvar Liedholm om det här var ovanligt svårspelad musik eftersom jag inte höll tempot.
Vi brast båda ut i skratt.
– De fattade inte att det skulle vara så?
– Jo, en av dem fattade, körledaren Eric Ericson. Han garvade så han höll på att gå åt och ville höra mer. Och faktum är att jag är på väg att träffa honom nu. Han leder ju Orphei Drängar i Uppsala och han vill att jag ska komma dit och föreläsa om jazzen rytmik. Kul kneg och bra betalt.
Han reste sig och satte hatten på huvudet.
– Blev du nå uppiggad då?
– Absolut, sa jag, klart över göknivå.
Han morsade och gick över torget och försvann in på Vattugatan. Jag satt kvar en stund och småskrattade åt hans historia, sen reste jag mig och gick Malmskillnadsgatan upp.

När jag krånglat mig över Hamngatan såg jag tobakshandlaren stå utanför butiken och vänta. Tidningsbilen hade inte kommit än. Jag stannade till utanför antikvariatet och tittade i fönstret. De hade fransk skyltning med Gide, Vian, Camus och min gode vän Sartre som jag otaliga gånger nästan träffade nere i Paris. Lite undanskymt hittade jag faktiskt min egen bok, Paris – en kärleksroman och sådant piggar ju alltid upp. Jag brukade ofta handla just i den här tobaksaffären, dels för att jag gillade att titta i antivariatets skyltfönster där bredvid, dels för att ägaren var lite äldre än jag, lite otympligare, lite osundare. Jag undrade om han var gift, eller om han tog hem boulevardtidningarna som låg på hyllan bakom kassaapparaten på lördagskvällen. Fast jag fick en vision av en hustru och av deras beklämmande samliv, hur hon leker med hans slappa lem. Det fanns ingen erotisk laddning i bilden. Det är äcklet som fascinerar, eller hur, Jean-Paul?

Så kom den röda lastbilen farande uppe från Mäster Samuelsgatan med sina tidningsbuntar, och jag gick in. Handlaren knöt noggrant upp buntarnas snören och rullade ihop dem till små dockor som han la ner i en låda.
– Se god dag, redaktör Rådström, sa han. Ska det vara kvällstidningarna?
– Ja tack, bägge.
Jag letade fram en femtioöring och en tioöring ur fickan, betalade och gick mot dörren. Där stannade jag och vände mig om.
– Ja? sa han. Var det något mera?
– Nej förlåt, jag tänkte på något annat.
Ute på gatan slog grävskopornas buller emot mig. Han hade inte någon vigselring och jag förstod att inte heller han skulle klara sig. Han skulle gå samma väg som kvinnan nere på Brunkebergstorg. Halva Stockholm var ett enda stort sandtag, och när de började riva på hans sida av gatan skulle han tyna bort. Vi behöver inget alibi längre, inte låtsas vara jude eller neger. Lidandet är universellt. Jag svängde in på Smålandsgatan. Det kändes befogat att gå ner till Riche och ta ett glas vin till.