Text och bild: Staffan Castegren

Två medtrafikanter på Ikeabussen mot stan.

Vad gör man som fotograf om man vet att man inte är någon Christer Strömholm eller Anders Petersen? Jag har sagt förut att jag är flanör. Jag ser människor, men jag vågar inte alltid fotografera dem. Om jag ser folk som är utstuderade på något sätt, och dessutom ser glada ut, då ber jag att få plåta dem. Men lika ofta ser jag människor som har fel kläder, fel frisyr eller fel livsinnehåll och som vet om det, men ändå går omkring på stan i ett självdestruktivt lidande. Dem kan jag inte be att de ska posera för min kamera. De skulle ju förstå att det är deras olycka, deras misär jag vill fånga och kamma hem tvivelaktiga poäng på.

Härom dagen såg jag en länk på Facebook om en långtradarchaffis som låg och dog i sin hytt efter en bilolycka, medan ett antal medtrafikanter stod och filmade förloppet med sina mobiler. Jag vet inte om det är sant. Internet är ju en jävla soptipp. Men om det nu var så; vad är det som rör sig i dessa människors huvuden? Tror de att de kan sälja materialet till medierna? Tror de att de ska få massor med lajks på Facebook? Nej, det är något annat. Mobiltelefonen har blivit en talisman som skyddar mot obehag. Det är ett sätt att stoppa huvudet i sanden (något de kloka strutsarna för övrigt aldrig gör).

När jag var gatumusikant i tunnelbanan hände det sig ibland att flödet av människor tillfälligt sinade mellan två tåg. Jag fortsatte spela, eftersom jag tycker om att spela. Om det då kom en ensam person tog han eller hon osvikligt upp sin mobil. Varför? Var det så livsavgörande att kolla sms:en just där mellan de ekande kakelväggarna? Nej naturligtvis inte. Han såg mig och insåg att situationen krävde någon form av mänsklig interaktion: att ge en slant, att le lite grand eller göra något annat outhärdligt. För att slippa det tog han upp sin mobil.

En mobils tekniska förmågor går att specificera i en manual. Men jag undrar om den skulle ha nått en sådan monumental framgång om det inte varit för de sociala och psykologiska funktionerna. Förutsåg tillverkarna och trafikbolagen detta? Den annonserades redan från början med maktspråk. En man hanterar sin mobil. Det han gör är viktigt. Han får absolut inte störas. Denna prioritering har följt med in i våra dagar och fördjupats. Ringer det på mobilen svarar man, även om man är i kyrkan, eller talar en självmordskandidat på Västerbron till rätta, eller sitter i total närhet och ammar sitt barn.

Att möta blick ute på stan, att intressera sig för vad som händer, kort sagt; att vara här och nu, har blivit lite påfluget och ofint. Siv säger att jag är som en jävla ekorre som tittar åt alla håll när vi sitter på bussen. Men jag har märkt att det finns ett uppdämt behov av att bryta den här isoleringen. Det händer ofta att jag växlar några ord med främmande människor, och i åtminstone åtta fall av tio blir de glada. Vart de två personerna på bilden hör är svårt att säga. Jag fick inte tillfälle att slå mig i slang med dem. Jag råkade ha kameran framme och brände av en bild på måfå. Det här är en otypisk bild, eftersom jag normalt inte skulle våga ta den, men det är en typisk syn om man stänger av sin mobil och har modet att möta världen och sina egna tankar i realtid.

Text och bild: Staffan Castegren

Varje grupp av människor består av individer, med sina känslor och sin kreativitet.

I dag är det åtta månader sedan. Det var en söndag. Det var ingen riktig vinter, men rätt kallt. Många tusen människor, ovetande om varandra, tittade ut genom fönstret den morgonen och tänkte att det är bäst att klä sig ordentligt, en extra tröja, en yllesjal och lammskinnet i barnvagnen. Folk åt frukost, ungarna såg på teve. Kanske syrran ringde:
– Ska du gå?
– Jo, jag känner verkligen att jag vill.
– Ja, jag med.
Mycket folk på tunnelbanan. Det tog fem minuter minst att komma från perrongen ner till torget. Det var då man började förstå att man var en del av något stort.

En vecka tidigare hade det varit en liten demonstration i Kärrtorp, folk som ledsnat på att deras förort kladdades ner varenda natt med rasistiska slagord och nazistsymboler. Några hundra människor stod där och frös, ungdomar, pensionärer, barnfamiljer. En talare kämpade med en rosslig högtalare, ni vet, som det brukar vara. Då plötsligt kom det en grupp nazister in på torget. De kastade sten och flaskor och smällare på demonstranterna. Det blev panik, föräldrar skyddade sina barn, medan andra gick till motangrepp och försökte jaga bort rasisterna. De fåtaliga poliserna stod handfallna. Kommentarerna i medierna talade om bråk mellan rasister och antirasister, men den här gången svalde inte folk den berättelsen.

Den här gången hände något som skrämde, inte bara nazisterna, utan även makthavarna och medierna. Bortåt 20 000 människor från hela Stockholm bestämde sig för att samlas i Kärrtorp och visa att nazistiskt våld på gatorna inte är acceptabelt. Det som skrämde var att det inte var frågan om 20 000 huliganer, inte 20 000 virrhjärnor eller terrorister, utan vanliga medborgare, folk som betalar skatt, som röstar i valen, som köper tidningar. Det var inte en hotfull hord antirasister utan något ännu farligare: 20 000 vanliga människor som säger ifrån med kraft. Och plötsligt insåg alla partier (utom ett) att de måste ha med representanter i demonstrationen, och plötsligt skrev medierna om den mäktiga demokratiska manifestationen i Kärrtorp.

Rolf Wikström sjunger i en av sina sånger: ”Vi har inget annat än vår solidaritet”. Demokratin är viktig, men den har sina begränsningar. Det är så många missförhållanden vi aldrig får rösta om: människoföraktet i medier och reklam, resursslöseriet och den idiotiska idén om ständig tillväxt. Det finns färdiga berättelser, och vi föds in i meningslösa konflikter: AIK – Djurgården, pc – Mac, kristen – muslim, svart – vit, USA – Kina. Men det finns också en enklare berättelse: om den där procenten som med berått mod plundrar världen, och om oss andra, och ibland måste vi våga förenkla, fast vi blir förlöjligade.

Vi som gick upp den där morgonen för åtta månader sedan och tittade ut genom fönstret och bestämde oss för att demonstrera mot nazismen visade någonting som vi egentligen redan visste. Förändring är möjlig, och precis som för arbetarrörelsen på 1900-talet är solidariteten det enda verkliga vapnet.

Text och bild: Staffan Castegren

En madeleinekaka vid Årstaviken

En dag när jag gick längs Årstaviken, och det gör jag ganska ofta, hittade jag den här lappen fästad på en parkbänk. Det var tydligt att den satts upp av en person som hade förberett sig noga. Orden var textade med tuschpenna och sedan fotokopierade, lappen var instoppad i en plastficka som häftats fast med grov klammer. Själva budskapet var sannolikt inte heller någon tillfällig nyck. Ja, ni ser ju själva vad det står: “dra ut pilen, sa han”.

Man kan alltså konstatera det uppenbara: tuschet, plastfickan, häftklammern och även ordens ögonskenliga betydelse. Men på de två intressantaste frågorna går jag naturligtvis bet: Vem har satt upp denna lapp? Är det en man eller en kvinna, är det en galning eller en konstnär? Vad betyder meddelandet egentligen, vilken pil, vilken han? Och plötsligt som om jag knaprat i mig någon jävla madeleinekaka växer ett gammalt minne fram. När jag var liten på 50-talet på Söder gick jag på matinéfilm varenda söndag. Det var Fången på Zenda, Andersonskans Kalle och Emil och detektiverna. Men bäst av alla var Höken och pilen med Burt Lancaster.

Det var nåt slags Robin Hood-historia med utländska fogdar och tappra frihetskämpar.  Jag tror knappt jag skulle orka med den i dag. Men det är en scen som sitter etsad i minnet. Burt har gjort något hjältemodigt och flyr skrattande från fogdens soldater. Pilarna viner och plötsligt blir han träffad i ryggen. Han rycker till, reser sig till hälften och faller ner från ett hustak … på rygg … rakt på pilen. Aaah, jag kan fortfarande få krampryckningar vid tanken.

På hemväg från bion, när vi lekte filmen, var det alltid den scenen jag ville göra. Jag klättrade i bergen vid Ansgariegatan, de som är så låga i dag. Men då var de nästan obestigliga och jag hörde pilarnas ondskefulla surrande, jag duckade och krängde, men samtidigt ville jag ju bli träffad för att få spela Burt som reser sig till hälften, faller och nästan dör hjältedöden, så ljuvligt smärtsamt.

Men alltså, jag undrar. Var det verkligen detta synnerligen privata minne den hemlighetsfulla annonsören ville väcka. Det verkar ju inte särskilt troligt. Snarare var det något annat som var precis lika privat för honom eller henne. Men jag kan leka med en tanke att den där lappen väckte ett personligt och individuellt minne hos alla som passerade, kanske hundratals människor, glada minnen, sorgsna minnen, tills någon plötsligt blev provocerad och förblindad och i vredesmod slet bort lappen.