Stig Sjödin 1917–1993 växte upp i en arbetarfamilj i Sandviken. Efter skolan började han på järnverket där han jobbade i tio år. Där fostrades han i solidaritet och där växte en bildningstörst och ett behov att skriva. Genom folkhögskolestudier, bland annat på Brunnsvik, kunde han gå vidare. Han flyttade till Stockholm och arbetade som journalist. Han ligger begravd på Katarina kyrkogård bredvid Cornelis Vreeswijk.
Dikten jag valt kommer från samlingen Sotfragment från 1949 som behandlar hans erfarenheter från bruket, både hans egna och andra arbetares. Här finns bilder av flytande stål i väldiga gnistregn, olyckor när tröttheten kommer, den långsamma nedslitningen av arbetarna, men framförallt, som i denna dikt bitterheten inför den ständiga förnedringen.
Sonja Åkesson 1926–1977 var poet, dramatiker och bildkonstnär. Hon föddes på Gotland i en arbetarfamilj och flyttade senare till Stockholm. Hennes diktning rymmer mycket drastisk humor och mycket socialrealism och vardaglighet. Den dikt jag valt är därför mycket otypisk. Den kommer från debutsamlingen Situationer från 1957 och ingår i en svit om tre dikter som hon kallar finrumskonst.
Namnet Finrumskonst låter ironisk, men hon är alldeles för bra på det för att ironin ska funka. Hon ville skriva teknisk fullödig dikt och det är just vad hon gjort. Det är en Stockholmsbild där vi förs från Storkyrkan ner till kajen, från barnbokshimlen ner till vattnet gråsvart som en gäddrygg.
Vad de missmodiga nunnorna har för sig är inte lätt att veta, men visst balanserar de den obemannade snigelsvarta likbilen. På vägen över Kornhamstorg passerar de torgmadammerna som ser nykläckta ut i sina hucklen och plommonformade ansikten och som ser så förväntansfulla ut. Men döden är obeveklig. Likbilen behöver inte ens en förare.
Siv Arb, född 1931, är poet. översättare och kritiker. Hon debuterade 1959 med diktsamlingen Växt mot vinden. Den här dikten kommer från samlingen Burspråk från 1971.
Det verkar alltid finnas två sidor av alla mynt. Å ena sidan ensam är stark, å andra enighet ger styrka. Är det carpe diem som gäller eller lever man rikare i kontakt med sitt minne, sitt nu och och sin längtan?
Det är bara i ögonblicket vi blir tagna på bar gärning, födelsen, orgasmen och döden kommer alltid till oss i nuet. Men flimret av ögonblickens sekundkorta synligheter hetsar oss och hotar att kväva oss till tystnad.
Gunnar Ekelöf 1907–1968 var diktare, översättare och ledamot av Svenska akademien 1958–1968. Han föddes i en överklassfamilj – fadern var mäklare och modern kom från en adelsfamilj – och han levde sin barn- och ungdom som mycket välbeställd, men i Kreugerkrashen 1932 förlorade familjen alla sina pengar. Samma år debuterade han med sin diktsamling Sent på jorden.
Den här dikten kommer från den märkliga samlingen Strountes (uttalas strunt?) från 1955. Att analysera den övergår min förmåga, även Olof Lagercrantz avstod från det. Men Arsinoe är ett namn som användes av många drottningar i det ptolemeiska riket i Egypten några århundraden före Kristus. Linneremsorna, salvorna och den konstrika flätningen ger ju också associationer till mumier. Men vem denna kvinna egentligen är, hon med det obefläckade anletet, det får var och en reflektera över, inlindade i det fantastiska språket.
Gösta Kullenberg 1909–1958 var journalist till och från. En tid var han korrekturläsare på Nordisk Familjebok. Under långa tider som arbetslös började han skriva och framföra egna visor. Jag kan sympatisera både med hans livsöde och med drömmaren i den här visan.
Vi får följa en man som hör musik från ett öppet fönster när han passerar utanför på gatan. Ordet mezzanin betyder ett våningsplan med mindre fönster och lägre takhöjd än de andra våningsplanen.
Omedelbart fantiserar han om en vacker kvinna som spelar Chopin, och i sista versen är han i rummet och njuter av musiken och av kvinnans sällsynta skönhet. Men verkligheten kommer ifatt honom, en grålätt man, där han står och drömmer.
Möte med musik – text
Gösta Kullenberg
Liksom en ärla på smala ben
som trippar runt kring en blomma
ser jag musiken ta form och sken
i allt det fyrkantigt tomma
Från ett fönster halvt på glänt i mezzaninen
strömmar toner genom blåa rullgardinen
trillar ut och blir, jag tror en vals utav Chopin
Ensam står jag nittonhundratalsbarbaren
plus en cykel längre bort vid trottoaren
medan hela gatan annars tycks ha gått i säng
Liksom en ärla på smala ben
som trippar runt kring en blomma
ser jag musiken ta form och sken
i allt det fyrkantigt tomma
Tänk vad musiken då hittar lätt
till själens mjuka partier
Tänk vad den färgar på något sätt
och blåser upp fantasier
Plötsligt ser jag genom muren, grå och solkad
klart en våning av min fantasi befolkad
med en vacker flicka sittande vid ett klaver
över axeln hänger vita silkessjalen
som jag sett på bild nån gång i Filmjournalen
väggens Tavelmozart hänger ovanför och ler
Tänk vad musiken då hittar lätt
till själens mjuka partier
Tänk vad den färgar på något sätt
och blåser upp fantasier
Och som jag står här en grålätt man
med vardagsvecken i pannan
är det precis som jag själv försvann
och liksom blev till en annan
Se, som fjärilsvingar skrämda av pedalen
fladdrar pianistens händer i finalen
medan hela rummet brusar som en vårlig älv
Lutad mot klaveret står en man betagen
av musiken dels, och dels av anletsdragen
hos den sällsynt vackra flickan – det är visst jag själv
Och som jag står här en grålätt man
med vardagsvecken i pannan
är det precis som jag själv försvann
och liksom blev till en annan
Om aftonen när jag kom ner till staden då fick jag åter se dem alla tre …
En visa från samlingen Himlajord från 1938. En underbar manlig dröm om gå naken på Colla Bella i Ligurien och plötslig stöta på tre kvinnor som också är nakna. De är inte blyga utan hugger tag i honom och de dansar tillsammans på ängen där glesa furor skuggar ginst och sand.
Evert har säkert själv strövat bland kullarna och fantiserat om ett liv där män och kvinnor kan mötas i oskuldsfull samvaro. Visan heter ju också Fritiof i Arkadien. Redan i antiken ansågs Arkadien vara ett idylliskt landskap oförstört av civilisationens krav.
För mig personligen är den här visan nära förknippad med en vän och arbetskamrat som inte finns längre, Stickan Lindvall, tradjazztrummis och musikhandlare.
Fritiof I Arkadien – text
Evert Taube
På Colla Bellas höjd där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand
där finns en grön oas en äng som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand
Där ser man Korsika i siktigt väder
och provencalska bergens blåa bård
Där doftar kaprifolium och fläder
där kan man vandra ostörd utan kläder
långt ner i dalen ligger närmsta gård
Där kom jag glad och naken mittpå dagen
en pilgrim från det fjärran Göteborg
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg
Det var en härlig dag, jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren
jag var på väg tillbaka till naturen
jag ville vila mig vid jordens bröst
Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren
och själv var jag en del av min idyll
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka
och lade upp min mat, drog upp mitt vin
Jag satt mig ner i gräset för att dricka
Då fick jag plötsligt se en naken flicka
som kom emot mig med en glättig min
Jag har då aldrig nånsin sett på maken
hon kom och ställde sig helt tätt intill
men innan jag hann tänka rätt på saken
så fick jag plötsligt se två flickor till
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng Oh, happy days are here again
Sen högg de mej och ropte: Opp ur sängen
Jag tappa mina fikonlöv i svängen
och flickorna försvann bland skogens trän
Om aftonen när jag kom ned till staden,
då fick jag åter se dem alla tre
i vita klänningar på promenaden
de skönaste tre gracer man kan se
Den ena tog mej genast käckt i handen
och sa I’m leaving by an early train
Sen gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng Oh, happy days are here again!
Jag är från San Fransisco sa den sköna
och därför klättrar jag så bra i berg
Jag dansar gärna naken i det gröna
jag älskar så naturens form och färg
För i Amerika har vi friska vanor
här i Europa är man mer mondän
Men darling vi ha ändå samma anor
Oh låt oss aldrig vandra skilda banor
Darling happy days are here again
Text och musik: Evert Taube (fritt efter Robert Burns)
Min älskling du är som en ros …
En visa från samlingen Ballader i Bohuslän från 1943. Texten är en fri tolkning av den skotske poeten Robert Burns dikt A red red rose från 1794. Den handlar om kärlek som ska leva än när havet sinat ut och bergen smält till glöd. Och vad spelar det för roll om det är sant eller inte. Det är känslan just nu som räknas och den ska finnas än när världen ligger död.
Min älskling – text
Evert Taube
Min älskling, du är som en ros
en nyutsprungen skär
ja, som ljuvaste musik
min älskade, du är
Så underbar är du, min vän
och ser så vacker ut
och älska dig det ska jag än
när havet sinat ut
När hela havet sinat ut
och bergen smält till glöd
Ja, älska dig det ska jag än
när jorden ligger död
Min älskling du är som en ros
en nyutsprungen skär
ja, som ljuvaste musik
min älskade du är
Sololà kommer från en samling från 1953 med den ödmjuka titeln Sju Taube-Triumfer. Namnet kommer sig kanske av att det inte är Taubes vanliga förlag utan Schlagerförlaget Musik AB som är utgivare. Vara hur det vill med det.
Jag har valt att tolka denna visa utifrån ett perspektiv som inte är heteronormativt. Med detta vill jag inte framföra några som helst åsikter om Everts sexuella preferenser, eller mina egna. Stor lyrik är tolkningsbar, så enkelt är det.
Sololà är ett dels ett ortsnamn, dels ett mansnamn, troligen är det den flöjtspelande herden som heter så. Han spelar om kvällen och betraktaren känner hur ett regn mjukar upp förtorkade ställen i själen och han beskriver hur herden kryper under fällen och hur bädden formar sig efter hans unga kropp.
Detta är som det ska vara. Luften vänjer sig vid fåglarnas vingar, liksom havet vid vinden och ringen vid fingret. Ingenting mänskligt är egentligen onaturligt. När skogen väl har förstått att jag har bejakat mina känslor svarar ekot på min enkla sång.
Sololà – text
Evert Taube
En herde spelar på sin flöjt om kvällen
och flöjten vänjer sig och låter bra
Och regnet faller över torra ställen
och marken vänjes vid vad den skall ha
När Sololà har krupit under fällen
då vänjer bädden sig vid Sololà
När Sololà har krupit under fällen
då vänjer bädden sig vid Sololà
Och luften vänjer sig vid fågelns vingar
och havet vänjer sig vid vindens gång
Och ringen vänjer sig vid handens fingrar
och snabba bäcken finner fort sitt språng
När skogen lärt sig hur min stämma klingar
då svarar ekot på min enkla sång
När skogen lärt sig hur min stämma klingar
då svarar ekot på min enkla sång
Rosa på bal dök först upp i Sjösalaboken från 1942. Den kan vara lite problematisk att sjunga i dag. Rosa som är så underdånigt beundrande och Fritiof som är skrytsam och kåt känns lite omodernt. Men jag tycker att flera av de där sångerna, Havsörnsvalsen, Dansen på Sunnanö och Rosa på bal har en doft av ironi. Åtminstone sjunger jag dem så.
Det är ju lite skojigt också att han niar henne genom hela låten ända fram till den allra sista versraden. Sedan kan man ju säga att som raggningsreplik är det här ändå otroligt överlägset sådana som: Vill du följa med hem och titta på mina etsningar? eller Öh, ska vi dra hem till dej eller mej, typ?
Rosa på bal – text
Evert Taube
Tänk att jag dansar med Andersson
lilla jag, lilla jag med Fritiof Andersson
Tänk att bli uppbjuden av en sån populär person
Tänk vilket underbart liv det ni för
Säg mej hur känns det att vara charmör?
Sjöman och cowboy, musiker, artist
det kan väl aldrig bli trist?
Nej, aldrig trist fröken Rosa har man som er kavaljer
Vart jag än ställer min kosa aldrig förglömmer jag er
Ni är en sångmö från Helikons berg
Å, fröken Rosa er linje er färg. Skuldran, profilen
med lockarnas krans
ögonens varma glans
Tänk inspirera herr Andersson
lilla jag inspirera Fritiof Andersson
Får jag kan hända min egen sång lilla jag en gång?
Rosa på bal, vackert namn eller hur?
Början i moll och finalen i dur
När blir den färdig, herr Andersson säg
Visan ni dikter till mej?
Visan om er fröken Rosa får ni i kväll på ert bord
Medan vi tala på prosa diktar jag rimmande ord
Tyst, ingen såg att jag kysste er kind
Känn hur det doftar från parken av lind
Blommande lindar kring månbelyst stig
Rosa jag älskar dig
Och se så många blommor som redan slagit ut på ängen …
Denna visa publicerades först i Sjösalaboken från 1942. Ute i Europa rasade det andra världskriget och kanske kändes det extra viktigt då att skildra försommaren i Stockholms skärgård. Många barn har suckat när de tvingats sjunga den här sången i skolan, och de har fnittrat åt Rönnerdahls lurviga ben. Men när jag är där ute i skärgården är det självklart att gå ut halvklädd på morgonen och kissa, känna på luften och se vart vädret drar.
Visan är väldigt skickligt byggd med refrängen som varieras. Först konstaterar han blomprakten själv. I nästa vers berättar han om den för ekorren och göken. I tredje versen är det ungarna som ser den i pappas blomsterkrans och i den sista versen är det till slut bara naturen själv som förstår varför Rönnerdahl orkar fortsätta sitt strävsamma liv.
Sjösala vals – text
Evert Taube
Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng
Solen står på Orrberget. Sunnanvind brusar
Rönnerdahl han valsar över Sjösala äng
Hör min vackra visa kom sjung min refräng
Tärnan har fått ungar och dyker i min vik
ur alla gröna dungar hörs finkarnas musik
och se så många blommor som redan slagit ut på ängen
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol
Rönnerdahl han virvlar sina lurviga ben
under vita skjortan som viftar kring vaderna
Lycklig som en lärka uti majsolens sken
sjunger han för ekorrn, som gungar på gren
– Kurre, kurre, kurre nu dansar Rönnedahl
– Koko, och göken ropar uti hans gröna dal
och se så många blommor som redan slagit ut på ängen
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol
Rönnerdahl han binder utav blommor en krans
fäster den kring håret det gråa och rufsiga
valsar in i stugan och har lutan till hands
väcker frun och barnen med drill och kadens
– Titta, ropar ungarna, pappa är en brud
med blomsterkrans i håret och nattskjortan till skrud
och se så många blommor som redan slagit ut på ängen
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol
Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå
Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner
Sällan får han rasta, han får slita för två
Hur han klarar skivan, kan ingen förstå
Ingen utom tärnan i viken hon som dök
och ekorren och finken och vårens första gök
och blommorna, de blommor som redan slagit ut på ängen
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol
