Varför finns det inte 7,9 miljarder fredsaktivister …
Jag måste skriva om vanvettet som råder i världen, fast jag
vet att ingen kommer att bry sig. Yttrandefrihet innebär inte någon rätt att
bli hörd, bara rätten att få ropa ut i tomheten. Ändå måste jag skriva. Jag
tänker att om 50 år kommer det finnas folk som undrar: Hur jävla tokiga var de
på 2020-talet, fanns det ingen som hade något i huvudet? Och då vill jag att de
ska hitta alla oss, vi som ropade vår ångest ut i tomheten.
Det finns en lista på Wikipedia över samtliga krig. Man kan
lätt konstatera att den inte på långt när är fullständig, men den är
deprimerande nog som den är. Den börjar med det trojanska kriget på 1200-talet
före Kristus och slutar med Ukrainakriget som pågår just nu. Eftersom alla
krig, utan undantag, följer samma mall: fattiga människor dödar varandra för
att rika människor ska få fördelar, kan jag fyllas både av sorg för de fattiga
och hat mot de rika.
På listan redovisar de 63 krig efter 1945. Vissa av dem
minns man bättre än andra: Frankrike mot Vietnam och Algeriet, Falklandskriget,
Iran – Irak, Sovjet mot Afghanistan och Tjetjenien och en del av USA:s alla
krig runt vår jord. Det finns dock ingen sammanställning av antalet döda, men
vi kan utgå ifrån att det handlar om många miljoner, både soldater och civila,
och säkert en miljon ihjälsvultna barn och våldtagna kvinnor, för så har det
alltid varit i krig.
Någonting som förvånar mig är att fredsrörelsen är så svag.
Vem som helst kan ju inse att mer än 99 % av jordens befolkning förlorar på
krig. Även om de inte bor i ett krigförande land kan varubrist och
prisstegringar orsaka svår nöd. Varför finns det inte 7,9 miljarder
fredsaktivister som står upp och tvingar fram en global nedrustning? Och varför
röstar en bred majoritet av våra politiker år efter år för fortsatta anslag
till militären?
Det finns två påståenden som används ofta i samband med
krig: ”Det första offret i krig är alltid sanningen.” och ”Man kan inte starta krig
utan massmedier.” De har nästan blivit plattityder, men det är viktigt att
förstå att bägge är sanna. Alla hyggligt bildade människor vet att de är sanna,
och eftersom nu journalister och politiker oftast är hyggligt bildade kan man
undra varför de gång på gång bortser från denna uppenbara sanning.
I det krig som pågår nu har man enats om vissa grundfakta
som inte får betvivlas: 1. Ukraina är ett fritt och demokratiskt land. 2.
Rysslands angreppskrig var helt oprovocerat och förs med en grymhet som överträffar
alla tidigare krig de senaste 70 åren. 3. Sanktionerna mot Ryssland och det
militära stödet till Ukraina har ingenting med världspolitik att göra, utan är
bara sympatiåtgärder från den fria världen för det lilla demokratiska landet
(1) mot den bestialiska supermakten (2).
Jag tar mig friheten att travestera Émile Zola och ropa: Jag
anklagar er, politiker och journalister, för att ni vet om att dessa ovannämnda
grundfakta är ren och skär lögn, och att ni ändå spelar med i ett ovärdigt spel
som riskerar att utlösa ett världskrig och en kärnvapenkatastrof. Ni vet att ni
skulle kunna börja tala besinningens språk, men ni väljer medvetet att låta
bli, och jag hoppas innerligt att historien ska döma er för detta.
Ukraina är inte ett demokratiskt land. På alla demokratilistor hamnar Ukraina långt ner. Kriget förs inte mellan två nationella arméer, utan det drar dessutom omkring självständiga militära förband vars politiska agenda är minst sagt oklar. Zelenskyj spelade i en teveserie en folklig politiker som räddade Ukraina. När serien blev en succé erbjöd sig oligarken som ägde tevekanalen att bekosta en valkampanj om Zelenskyj ställde upp i presidentvalet. Han fick över 70 % av rösterna. Men var det personen eller rollfiguren som fick rösterna?
Rysslands krig är liksom alla krig förkastligt och värt vårt
fördömande. Det finns inget försonande i det. Det är helt klart att de dödar
både soldater och civila, bombar sönder infrastruktur, plundrar och våldtar,
men så är det i alla krig. Alla angripare genom historien; svenskar, ryssar,
engelsmän, tyskar, kineser och amerikaner har alltid varit fruktade av
civilbefolkning. Ryssarna är säkert för jävliga, men att peka ut just dem som
värre än andra angripare bidrar bara till krigshetsen.
Sanktionerna mot Ryssland drabbar i princip bara vanligt
folk. Oligarkerna vet att de får tillbaka sina pengar och lyxjakter när allt
blåst över. Vapenströmmen till Ukraina kan leda till att man beväpnar framtida terrorister,
sånt har USA gjort förr. Den amerikanska oljeindustrin vill gärna sälja olja
och gas till Europa för dubbla priset. Den oljan ska tas fram genom så kallad
fracking, vilket flyttar tillbaka miljökampen minst tio år.
Medierna och politikerna upprepar sina påståenden gång på
gång, fast de vet att de inte är sanna, och till slut blir de skrämda av sitt
eget vapenskrammel och börjar skrika om upprustning och Nato-medlemskap. Är de
nyttiga idioter som aningslöst går USA:s ärenden, eller är de cyniker som
Hearst och Pulizer som i princip drog i gång spansk-amerikanska kriget 1898 för
att de insåg att krig är bra för lösnummerförsäljningen?
Sverige har varit alliansfritt i över hundra år, Finland sedan andra världskrigets slut. Att bägge länderna nu överväger ett Natomedlemskap, bara på grund av en massiv mediestorm är fullkomligt sanslöst. Man kunde ju tycka att ett sådant viktigt beslut inte får slarvas fram på några månader bara för att tillfredsställa rent populistiska nycker. Lägg frågan på is fram till valet och tillsätt därefter en oberoende kommitté som kan utreda ett medlemskap ur alla aspekter.
Om vi går med i Nato finns ju möjligheten att vi får President Trump som överbefälhavare, amerikanska kärnvapenbaser på svensk mark och att vi blir tvungna att till exempel hjälpa Natomedlemmen Turkiet att jaga kurder. Sverige har en fin tradition av att mäkla fred och skapa trygghet och försoning i världen. Vi ägde en trovärdighet på Dag Hammarskjölds och Olof Palmes tid. Dit borde vi sikta igen.
Krig och fred – Liv och död – Det är dags att välja
Den 13 mars publicerade Peter Englund en artikel i DN Kultur
med rubriken: Därför kommer Putin att förlora. Hans text är välskriven, som
vanligt, och välstrukturerad och ordet transmogrifiera ingår, som vanligt. Man
behöver inte tveka, detta är en Peter Englund-text, läsvärd, rolig och
intressant, som vanligt.
Ändå är det något som skaver. Eftersom han är den han är, historikern, akademikern, vetenskapsmannen kommer folk att säga att detta är en vetenskaplig text, oantastlig och objektiv. Men det stämmer inte. Texten han skrivit är en politisk text och den är skriven utifrån en agenda, därför väljer han sina historiska fakta lite för medvetet.
Redan i ingressen hävdar han att Hitlers största misstag var att förklara USA krig 1941. Ett större misstag var naturligtvis invasionen av Sovjet 1941. Där förlorade Tyskland miljontals män, massor av krigsmateriel och, framför allt, hemmafrontens blinda tilltro. USA var ju i realiteten redan med i kriget på de allierades sida med sin starka ekonomi och industri.
I inledningen beskriver Englund ett besök i Kabul 1996, med kilometer efter kilometer av ruiner, och han undrar om även de ukrainska städerna ska bli nya namn i listan av sönderbombade platser. Det här är oärlig journalistik. När Sovjet lämnade Afghanistan 1989 var Kabul i princip intakt. Det Englund såg var resultatet av inbördeskrig, till en stor del finansierat av USA.
Sovjets invasion av Afghanistan var ett brott som troligen
kostade över en miljon civila dödsoffer. Det kan inte försvaras. Men om man
jämför siffrorna med Ukraina blir åtminstone jag lite förvånad. FN beräknar att
antalet civila dödsoffer i denna invasion inte överstigit tusen. Vad beror
detta på? Är det inkompetens eller hänsyn?
Peter Englund vill förklara det ryska misslyckandet i
Ukraina, bland annat med att Ryssland är ett av världens mest ojämlika länder
där en liten grupp oligarker äger det mesta. Hur tror han att det är i Ukraina?
Även där finns det oligarker. Hur är det i Sverige och övriga västvärlden? Finns
det inte en elit som äger i princip allt som är av strategiskt värde?
Rysslands invasion av Ukraina är ett brott och jag borde kanske inte svara Englund, men jag får stark ångest av det enorma vapenskramlet i alla medier, och sanningens totala bankrutt. En majoritet av alla politiker, journalister och historiker verkar tro på mer upprustning och mer krig, men det är som vanligt inte de som ska dö i skyttegravarna.
Medierna har på kort tid fått den svenska opinionen att svänga i Nato-frågan, de har fått hela västvärlden att öka sina vapeninköp och blockerat allt kritiskt tänkande. Ingen diskuterar Putins ursprungliga krigsmål, nämligen att hindra USA från att sätta upp robotbatterier vid Ukrainas östra gräns, ca 50 mil från Moskva.
Peter Englund skriver i stället att väst har tassat så försiktigt runt Putin på grund av sitt olje- och gasberoende. Under 2000-talet har Nato utvidgats österut med elva nya medlemsstater. Är det verkligen att tassa försiktigt? På vilket sätt skulle man varit mindre tassig och mer resolut, enligt Englund? Är det metoden Libyen och Irak han förordar?
När USA brådstörtat lämnade Afghanistan flydde deras
marionettpresident med en helikopter fullastad med pengar och skatter som han
stulit från sitt folk. Visst är Putin en bandit, men vi måste värja oss mot
mediernas förenklingar. Det kan finnas fler banditer än en i världen. Själv
oroar jag mig mycket över USA:s groteska militära överlägsenhet.
Jag skulle vilja att världens historiker, akademiker och vetenskapsmän börjar bygget av ett fredsparti snarare än att ansluta sig till krigspartiet. Det krävs ingen examen för att förstå att Natos samlade militärbudget som överstiger tusen miljarder dollar, knappast är gynnsam för miljön och knappast minskar krig, svält eller ojämlikhet. Greta och hennes likar är så jävla ensamma. Det är dags för många många fler att ta ställning mot alla krigsherrar och för jorden.
När första världskriget bröt ut flockades Europas medborgare
till rekryteringskontoren. Pressen spred lögner både om fiendernas ondska och om
det egna landets godhet. Många upplevde kriget som ett äventyr, som ett
mandomsprov, som en nationell rening. Detta gick dock över mycket fort. Snart
insåg de flesta att det enda som händer i krig är att fattiga människor dödar
varandra och att en liten grupp rika människor blir ännu rikare.
Efter 1918 var det folk som sade att det här var kriget som
skulle göra slut på alla krig. Men så blev det inte, som vi vet. Men varför
fortsätter mänskligheten att kriga? Det är väl rimligt att anta att en
överväldigande majoritet av jordens befolkning helst vill slippa det
fasansfulla valet att döda eller att dödas. Det enda rätta, då som nu måste
vara att kämpa för freden.
Min tro är att kriget som idé växte fram samtidigt som
klassamhället för ca 12 000 år sedan. Det vill säga när mänskligheten slog
sig på jordbruk och började producera överskott. För det är ju så att om det
finns ett överskott, så finns det alltid folk som anser sig ha rätt att
bestämma över det. En elit växte fram som med våld och list tryckte ner
majoritetens berättigade missnöje.
Våldet och listen sköttes av soldater och präster vars
första uppgift var att kuva det egna folket. Senare kunde man vända sig mot
andra grupper av människor och då växte det ledande skiktet med nya funktioner,
eliten behövde bland annat konstnärer och historieberättare. Många tidiga bildfriser
och texter handlar om mäktiga kungar som dödar och stympar oräkneliga
fiendesoldater.
Och så här fortsatte det genom historien. Religionerna
avlöste varandra, taktiken på slagfälten och vapnen utvecklades och med
tryckkonstens hjälp kunde lögnerna spridas allt effektivare. Men grundidén var
densamma: Det var eliten som önskade krigen, inte minst för att befästa sin
egen makt. Kanske riktar sig alla krig egentligen i första hand mot det egna
folket.
Situationen i dag är sig rätt lik. Religionen är på tillbakagång, men otaliga filmer, som till exempel Star Wars och Sagan om ringen bedriver en skamlös krigshets. Där är alla fiender demoner, men alla som dör på den rätta sidan kan räkna med ett liv efter detta. I dag drar eliten in ofattbara förmögenheter på sin krigsindustri och medierna sprider villigt sina ägares åsikter om krigets oundviklighet.
Putin och den ryska eliten har naturligtvis en odiskutabel
skuld till kriget i Ukraina. Men allt måste sättas i en historisk kontext. USA
har sedan 1945 bedrivit en oerhört aggressiv utrikespolitik. Landet har i
princip varit i krig oavbrutet sedan dess och deras militärbaser är spridda
tätt över jordens yta. Men trots alla miljoner som dött i deras krig, tycker i
princip alla medier och politiker i väst att det är ett acceptabelt
förhållande.
Ryssarna upplever dock detta som ett hot och när nu nätet av
Nato-baser dras åt ytterligare växer både deras rädsla och deras motstånd.
Aggressivitet väcker alltid aggressivitet. När nu alla västländer okritiskt
ställer sig på USA:s sida känner de sig sannolikt alltmer trängda. Krigshetsen
i våra medier har ju pågått i månader och nu verkar det svårt ens för de klokaste
att tänka sansat.
Sverige har inte skickat vapen till krigförande nation sedan
finska vinterkriget. Men nu är det tydligen dags igen. Medierna fylls av så
kallade experter som säger att även Sverige är utsatt för krigshot. Och i
riksdagen sprider sig populismen som Corona. Alla vill överträffa varandra i
hårdförhet. Ingen säger att kejsaren är naken. Mediedrevet har fått opinionen
att svänga från alliansfrihet till Nato-anslutning.
Situationen i riksdagen är verkligen häpnadsväckande:
Arbetarpartierna anser att arbetarna ska gå ut och döda varandra igen i elitens
krig, miljöpartiet tror att krig är bra för miljön, det kristna partiet tycker
att bergspredikan bara är skitprat. Det är egentligen bara de blåbruna
partierna som är som vanligt, deras grundidé har ju alltid varit att
miljardärerna ska få ännu fler miljarder.
Vad var det som startade första världskriget, Agadirkuppen 1911, skotten i Sarajevo? Därom tvista de lärde. Men situationen då är skrämmande lik dagens läge. Den totala aningslösheten, likriktningen, där alla springer åt samma håll, upprustningen, det öronbedövande vapenskramlet i alla medier. Ska Ukraina 2022 bli en ny symbol i historien tillsammans med skotten i Sarajevo 1914 och inmarschen i Polen 1945?
Vi måste säga nej till Rysslands krig, men också till USA:s världsherravälde. Vi måste säga nej till upprustningen överallt i världen. Vi måste få bort kärnvapenhotet. Nej till resursslöseriet och miljöförstöringen, nej till den groteska ojämlikheten. Ska vi lyckas lösa jordklotets akuta problem måste vi fokusera och jobba tillsammans. Vi har faktiskt inte tid med den här skiten.
Let me, right from the beginning, state that Simon Steenslands new album, Let´s go to hell, is nothing less than a masterpiece. I have followed him for decades and seen his music grow, unfold, and develop new and exciting landscapes and heavens, I have heard him evolve from being a rock drummer with an attitude to what he is today: a free artist that doesn´t need any attitudes, a composer that creates music you can´t hear anywhere else.
In his last few albums, I have noticed a movement towards the “classical” music. You can hear Edgar Varese, of course, and Witold Lutoslawski. When I ask him, he mentions Krzysztof Penderecki, but in the same breath Annette Peacock and Joni Mitchell. – There are so many ways music can be great, he says. And no way is necessarily better than the other. This is my way, and it feels completely natural and obvious, I can´t even imagine any other way to create music.
I said, Steensland is moving towards the “classical” music, but he will never totally get there, because he comes from a Rock idiom. Somewhere in the reptile brain of his music lurks Frank Zappa, Henry Cow, Magma and a few others, not so much their music, but the tale they tell about how music can sound.
But when we are talking it is apparent that there is a difference between what I hear in his music, and what he actually put there. He says he never listened to Lutoslawski, but when I mention Charles Ives he agrees: – Wow, what a guy. He was a real visionary. If there is such a thing as having an idol, that would be him. Ives was an American composer that, like Steensland, was so far ahead of his time, that very few understood his music. – That´s right, his monumental 4:th symphony had its world premiere eleven years after his death.
Simon
Steenslands new album, Let´s go to hell, consists of three parts, I wouldn´t
call them tunes or movements, but parts: Schrödingers friends, The flagellant
march, and Zombie B. Goode. The titles connect to fields of interest that can be
found in the earlier albums. Erwin Schrödinger was an Austrian quantum
physicist that is mostly known for his metaphor about the cat. A flagellant was
a person, mostly in medieval times, that would whip himself, thinking that pain
would get him closer to the sufferings of Christ. And Zombie B. Goode? I guess
it alludes to old Johnny, deep down in Louisiana, but I can’t say I hear any
references to Chuck Berry.
The music moves in spheres that sometimes can be recognized as a 4/4 rock beat, but soon the rhythm disintegrates, and the pulse becomes irregular, and suddenly it disappears, and you find yourself in a dungeon of pain and anxiety or in a heaven of beauty. I think I can identify some of the flagellants as being very contemporary, trying to handle war, pollution, and inequality. But in the end, the music doesn´t give up, the world is going to pieces, but still there is hope and resistance. And of course; humor DO belong in music. All along fear, fascination, and awe, I laughed several times.
I ask him
about notation, it is hard to imagine that there is a complete score. But he
says that every part is exactly notated. He uses live musicians, and many of
them want to have the music written down. But of course, in the final work he
is alone in the studio, with his mixing table, his earphones, and his computer.
He laughs when he tells me that the time he put into this album is ridiculously
immense.
– I have lived with this music like with a person, and now it´s hard to let go.
I write rather slowly, and I´m no wizard at the mixing table, but mostly I´m
insecure about the quality, is it good enough? But on a good day I go to the
studio, and when I “wake up” a few hours later I have some music that I hardly
know where it came from.
Let´s go to
hell, is an album that probably will sell a few thousand copies around the
world. I should say that´s a shame. Think about the billions they put into orchestras
and concert halls, just to play Mozart, Brahms, and Stravinsky. I have nothing
against these composers, but I think a few bucks could drizzle down to a
struggling artist like Simon Steensland. I, myself, have written to the Swedish
public service radio, and asked them to play some of Steenslands music, and I
urge you to do the same. If you have a radio channel that is not totally into
mindless pop music in your part of the world, write to them and try to get them
to play this masterpiece. Maybe together we can make a difference.
Den här sången kommer från Ruben Nilssons första
samling, Vanvördiga visor från 1935. Under hela sitt liv kände han stark
motvilja mot krig och militärer. När han själv gjorde lumpen satt han ofta i
arresten, eftersom han brukade lämna sin post och gå ut och ta en pilsner med
någon polare. Om du vill veta mer om Ruben Nilsson kan du titta på texten till Balladen
om Eken här på Fritext.
Här vilar jag, den okände soldaten inunder en triumfbåges vita marmorvalv Man hittade min kropp – nåja åtminstone en halv och jag fick fin begravning utav staten
Jag slets itu av tyskarnas granater Det var på sista tampen sen blåstes eld upphör ty det ska vara tyst och lugnt när som en mänska dör den regeln gäller även för soldater
Jag plockades ihop utav kamrater och lades i en kista, som var förfärligt fin Min vänstra arm har suttit på en jude från Berlin men sånt det spelar inte nån teater
Nu blir jag hyllad utav diplomater och en och annan furste han lägger ner en krans och ber en bön för ruttet kött från landet Ingenstans och pratar stort om mina hjältedater
Här ligger jag, den sanne demokraten och skrattar ganska gott med min skalles döda grlin Ett ben från Prag, en arm från Kiel och en ifrån Berlin det kallar dom Den okände soldaten
Olle Adolphsons kärlekssånger är aldrig enkla och rätlinjiga.
Det finns alltid någon reservation i texten. I första versen står ett guldrött
skimmer i gräset, i andra hör vi skräckens flöjt. Det regnar om natten och
tiden stannar. Men han påstår inte att han älskar henne, utan frågar, älskar
inte jag dig då?
Vem frågar han egentligen? Sig själv, eller henne? Först i sista versen säger han att han ska älska henne ändå. Vad då ändå? Det får vi inte riktigt veta. Men visst lyser det av ångest i visan. Både kärleken och naturupplevelsen färgas av det.
Låten är väldigt elegant komponerad. I princip går den i A dur, men första versen börjar i D dur. De två följande verserna börjar i moll, H moll, respektive D moll. I sista versen återgår han i stort sätt till första versen harmonik och börjar i D dur.
Om solen skiner så milt om kvällen och guldrött skimmer i gräset står om lindar lyser och ask och alar och doft av sommar i gräset går När duvan ropar och trasten talar och vattnen ligger så himmelsblå älskar inte jag dig då
Om tiden stannar när dagen tiger och ingen vindfläkt i träden rörs om himlen brinner och solens pilar och skräckens flöjt under träden hörs När värmen vit över fälten vilar och tiden äntligen börjar gå älskar inte jag dig då
Om regnet vandrar så tyst om natten Och stryker lätt över trädens blad om regnet skänker åt marken lisa när himlens kärlek gör jorden glad När regnet sjunger sin tysta visa och sommarnatten kan andas så älskar inte jag dig då
Om dagen gryr och är lik den andra och kvällar kommer och nätter går om tiden rusar, om tiden stannar och sommar blir höst och vinter vår Tills år och dagar och timmar blandas och jag ska älska dig ändå Älskar inte jag dig då
Dikten En valsmelodi publicerades 1930 i Ferlins första diktsamling, En döddansares visor. Han var då bara 32 år, men dikten andas ändå, om inte dödsskräck, så en medvetenhet och en resignation inför dödens oundviklighet. Men det finns också en solidaritet med samhällets fattiga och utstötta, dit ju Ferlin själv räknade sig.
Dikten tonsattes redan 1930 av trubaduren Gunnar Tureson, men den melodi som de flesta känner igen, och den jag sjunger, är Lillebror Söderlundhs från 1939. Ferlin tillhörde en löslig grupp som kallades Klarabohemerna, författare, konstnärer och musiker, ofta med arbetarbakgrund som höll till på nedre Norrmalm i det Stockholm som nu är försvunnet.
Dagen är släckt mörkret har väckt stjärnor och kattor och slinkor fyllda av skarn, slödder och flarn sova polishus och finkor
Barnet det skådar i drömmarnas brus hur en ängel med lyktor går runt våra hus Och ensam i kvällen den sena jag slåss med en smäktande vals och jag är ganska mager om bena tillika om armar och hals
Jag har sålt mina visor till nöjets estrader och Gud må förlåta mej somliga rader ty jag är ganska mager om bena tillika om armar och hals
Grämelsens son i grammofon sprattlar för Hans och för Greta Pajas ack ja, schajas ack ja Gott kan det vara att veta.
Så skänk mej nu bara ett rimord på sol när jag redan har använt fiol och viol Och ensam i kvällen den sena jag slåss med en smäktande vals och jag är ganska mager om bena tillika om armar och hals
Jag har ingenting alls här i världen att vinna och snart i min grop skola maskarna finna att jag är ganska mager om bena tillika om armar och hals
Den här sången ingår i vissamlingen Sjösalaboken som gavs ut 1942. Texten är skriven på det antika versmåttet Hexameter, som Homeros använde i sina stora verk. Sången är en kärleksförklaring till Stockholms skärgård och som vanligt har Evert koll på alla detaljer och alla termer.
I andra versen talar han om öbornas vikingafäder. Sånt är ju inte opportunt i dag. När jag jobbade på Historiska museet fanns det arkeologer som var livrädda för all koppling mellan nutid och vikingatid. Jag minns en som helt enkelt tog bort vikingatiden som epok.
I fjärde versen påminner Evert om rysshärjningarna på 1700-talet, och han beskriver stormarna och drivsnön, men han kommer hela tiden tillbaka till kärleken. Det är lätt att föreställa sig hur han går därute på lövängarna och diktar, på Sjösala som var familjen Taubes sommarparadis.
Lurviga Roslag o sjöland du häver dig halvdränkt ur havet med dina sandiga åsar och urberg och stormvridna tallar med dina tusentals tångsvepta ärriga öar och kobbar kupiga knalliga bucklor på jordklotets isrivna hjässa Vindpinat vresiga Roslag jag hälsar dig havsörnars hemland
Här byggdes drakskepp av Sjöbloms och Östermans vikingafäder de som i välmening grundade Ryssland i tiden och satte Volgasjöfarten i gång och höll ordning i Konstantinopel liksom det ännu i dag finnes pojkar från Väddö och Möja som håller ordning i avlägsna främmande länder på jorden
På melanesiska öar är blidöbor kopramagnater pojkar från Runmarö Ljusterö Rådmansö Arholma Gräsö är amiraler där ute och somliga är guvernörer saknar nog gistgårdar skötekor saknar nog glittrande strömming gråbruna flundror och gulvita torskar och gråsäl och grisslor
Snötjockans isskruvens land du skeppsbrottens fruktade havsband piskat av stormar och drivsnö vareviga vinter och fordom plundrat och härjat och skändat och bränt av pirater från öster Var finns väl ändå ett land lika trevligt och vackert jag frågar som dina kringströdda öar dem havet och fjärdar förenar
Sjösala lövängar blomstra nu fröjdar sig åter naturen primulan blommar och smörblomman lyser som guld i det gröna vattnet i tunnan vid knuten är guldgult av frömjöl från tallen poppeldun snögar och häggarna sprida sin vällukt med vinden kring dina blänkande fjärdar o Roslag mitt hemland i havet
Under åren 2015 till 2019 dog i genomsnitt 91 157
personer per år i Sverige. Den preliminära siffran för 2020 är 97 941. Det
är en ökning med 6 784. Under hela 2000-talet har siffrorna hållit sig kring
90 000 per år, med en topp 2002 med 95 009 döda. De vanligaste
dödsorsakerna är hjärt- och kärlsjukdomar och cancer, som tillsammans står för
mer än hälften av alla dödsfall.
Medierna har fortlöpande informerat om dem som dött av Covid 19. Siffran för 2020 landade på drygt 10 000. Den siffran är dock lite missvisande. Att någon har covid, behöver inte betyda att det var dödsorsaken. Om vi tittar på den ökade dödligheten 2020 som alltså var 6 784, är det kanske en rimligare siffra på antalet döda i Covid 19, men även den siffran är osäker eftersom det vi jämför med är ett genomsnittsvärde.
Döden är ju inte bara människans villkor, utan det gäller
allt levande på jorden. Det finns dödstal och medellivslängder för alger,
ejdrar och elefanter. För människan påverkas siffrorna av levnadsstandard,
samhällsklimat och demografi. I Sverige kommer dödstalen öka framöver allt
eftersom 40-talets stora barnkullar börjar komma upp i åren. Vi kan alltså ännu
inte säkert bedöma hur ”onaturligt” dödstalet för 2020 var.
I USA som har det högsta antalet döda i Corona, dör normalt
ca 2,8 miljoner människor per år. För 2020 tror man att den siffran ska
överstiga 3 miljoner. Ca 400 000 har registrerats som döda i Covid 19, men
den siffran är lika osäker som den svenska, och av samma orsaker. Även i USA
dör de allra flesta av hjärt- och cancersjukdomar.
Man kan diskutera rimligheten i de resurser som satsas på
just denna dödsorsak. Vi pratar sannolikt om en siffra som ligger mellan 5 och
10 procent av alla döda, och som nästan uteslutande drabbar personer över 70 år
med olika bidragande sjukdomar, folk som troligen ändå skulle ha dött inom
några år. Om man hade satsat en bråkdel av resurserna på värdiga och
professionella äldreboenden skulle fler liv ha räddats och sjukvården blivit
mindre belastad.
Vi måste se Coronavirusen som ett tecken på en större sjuka.
Att försöka stoppa tecknen, utan att angripa orsakerna är ju rätt enfaldigt. En
samlad vetenskap säger att vi håller på att förstöra vår jord. Extremväder,
våld och pandemier är tydliga tecken på detta. Men ska vi lyckas vända den
utvecklingen krävs det samlade globala insatser.
Politikerna och medierna måste ställa sig i spetsen, men tyvärr har världen fastnat i en lögnbubbla. Det som publiceras i tidningar, teve och sociala medier är ofta skamlöst och genomskinligt lögnaktigt. Det gör att de enstaka kornen av sanning döljs eller misstänkliggörs. Och det är svårt att hitta politiker som kämpar för att rädda världen. De som bereds mest plats i medierna verkar bara vara intresserade av den egna karriären.
Det får inte vara så att Greta är vårt enda hopp (Gud välsigne henne). Rörelsen måste breddas. Vi måste ställa krav på politikerna. Sluta rösta på de partier som bara vill öka hat, krig och ojämlikhet. Skriv till era lokala partidistrikt och säg att de ska lyssna på vetenskapen och rädda världen. Låt Covid 19 bli den väckarklocka vi behöver. En förändring måste vara möjlig.
Jag ser mig nog i huvudsak som engelsman. Även
om jag tillbringade mycket av min barndom i Cannes, Karibien och Cap Cod, var
det ändå huset i Belgravia, och Thornton Castle i Kent som kändes mest hemma. Vår
familj adlades av George II, kanske inte så märkvärdigt, men sen dess har vi
gift in oss i många av de gamla engelska familjerna. Min mormor föddes i
Niedersachsen, men växte upp i Rhodesia. Hon räknar släktskap med de flesta av
Europas kungahus, och vi träffar ofta kungligheter på semestrar och privata fester.
Ändå var jag inte ett bortskämt barn. Visst: vi hade tjänstefolk, och vi reste
mycket och jag behövde aldrig sakna något, men mina föräldrar hade höga krav på
mitt uppförande. De var borta mycket, men när vi träffades pratade de vuxet med
mig och ville att jag skulle reflektera kring olika samhällsfrågor. Efteråt har
jag förstått att de guvernanter jag och mina syskon hade alltid var mycket
bildade och intellektuella människor.
Sista året på Eton, få se, det var -98, då var
jag alltså arton år, då kom jag i sällskap med en grupp vänsteraktivister. Den
sommaren bodde jag i ett kollektiv i Finsbury. Vi var ute och demonstrerade mot
rasisterna och fascisterna nästan varenda dag. Jag lyckades tona ner min
bakgrund. De fattade inte riktigt hur rik min familj är. Den sommaren låg jag
för första gången med en flicka, pojkar hade jag naturligtvis legat med i flera
år på Eton. Hon hette Vera Tibbet och var 22, och hjälpte mig med kondomen. Vi
var lite paranoida i den där gruppen och vi trodde att MI5 bevakade oss.
Framför allt var det en kraftig man i en tunn ljusbrun läderjacka som vi
misstänkte. Vi såg honom ofta utanför vårt hus och i olika demonstrationer. Han
gjorde inget, men höll sig alltid nära oss. Och vi tyckte förstås att vi var
väldigt samhällsfarliga, att vi krävde noggrann bevakning, och vi skrek ännu
högre och viftade vildsint med våra flaggor och plakat.
Men så på ett möte i Hyde Park stötte vi ihop
med ett gäng riktigt hårda typer från Hackney som ville skjuta poliser och
bränna bilar. Jag kände att de gick för långt, men samtidigt reagerade jag lite
barnsligt, jag blev avundsjuk och ville vara lika radikal. Mannen i läderjackan
höll extra koll på oss, ja, det kändes som om han framför allt bevakade mig.
Och mycket riktigt, när jag stod lite för mig själv kom han fram och sa snabbt
och tyst:
– De här människorna är dåligt folk. Jag föreslår att du går hem genast.
Jag blev först förvånad och sedan arg, och jag ville väl visa mig på styva
linan. Så jag måttade ett slag, långt nere från höften, rakt mot hans ansikte.
Jag tänkte att han var ju polis, han skulle parera slaget och arrestera mig.
Men det gjorde han inte. Han såg slaget komma och tog bara emot det. Det gjorde
ganska ont i handen och han började blöda om munnen och kladdade ner jackan. Och
då förstod jag plötsligt: Han var inte polis. Han var tjänstefolk. Jag har ju
levt med dem i hela mitt liv. Precis så ser riktigt professionellt tjänstefolk
ut.
Mina vänner kom och drog iväg med mig. Jag var
dagens hjälte, och eftersom jag nu var efterlyst av polisen fick jag sova hos
en sympatisör i Islington. Den adressen skulle vara säker sa de, men tidigt
nästa morgon ringde det på dörren och där stod Benji, en av min fars advokater
och sa att pappa ville prata med mig. Jag tvekade inte många sekunder, utan
gick och hämtade min väska och följde med i bilen hem till Belgravia. Far och
mor tog emot i lilla salongen. Det var underbart att få äta en riktig frukost.
Både Seppings och Susanne hälsade på mig med uppriktig glädje. Mor tittade
ömsint kritiskt på mig:
– När du talat med din far går du och badar, sa hon, sedan åker vi upp till
Saville Row, du och jag, så du får ekipera dig. Du ser förfärlig ut
Men vi gjorde oss ingen brådska och far berättade en rolig anekdot om när
änkehertiginnan av Glen Gwyrlgh träffade Mr. Tony Blair för första gången.
Men när vi satt inne på pappas kontor, med
fönstret på glänt ut mot den lilla parken tittade han på mig med en värderande,
avvaktande blick.
– Din kamrat uppe i Finsbury, David Miller, är tydligen intresserad av politik,
sa han. Du har ju träffat många framstående politiker kring vårt middagsbord.
Tror du Mr. Miller är kvalificerad för det yrket?
Jag visade inte att jag var förvånad att han kände till David.
– Nej, det tror jag inte, sa jag, inte på den nivån.
– Hur är det med Mr. Griffith, Mr. Shastri och Miss Dilby-Hoyle?
– Nej knappast de heller.
Han fortsatte att räkna upp alla i min umgängeskrets, även Vera Tibbet, kvinnan
jag legat med, och han bad mig att tänka tanken att jag skulle anställa dem,
och vad de i så fall skulle passa till. Jag började med att så ärligt som
möjligt utvärdera deras, som jag märkte, rätt begränsade användbarhet. Men
efter en stund hejdade jag mig.
– Är det så fruktbart det här? Det är imponerande att du känner till alla dessa
människor, och att du kommer ihåg namnen. Jag antar att mannen jag slog i
ansiktet står på din lönelista.
– Naturligtvis inte. Men jag kan inte riskera att min son av misstag blir dödad
av en polis eller får en gatsten i huvudet. Därför pratade jag med Benji, som
gick vidare till någon som vet vem som vet var de bästa livvakterna finns.
– Han var väldigt duktig. Jag skulle vilja be honom om ursäkt.
– Det ska du inte göra.
– Men hans jacka blev förstörd.
– Han kommer att bli kompenserad för det av sin chef. Och den kostnaden hamnar
väl nånstans, men det ska du och jag inte bry oss om.
– Du har i ett halvårs tid, fortsatte min far,
propagerat för något slags socialism. Men du vet ju att din familj tillhör en
elit som styr denna vår värld så gott vi kan. Nu vill jag höra vad du tror: Om din
socialism fick världsherravälde i dag, skulle allt bli bättre då?
– Bättre och bättre, jag vet inte.
– Men jag vill verkligen att du funderar igenom det här. Om du kan övertyga mig
skulle jag med glädja satsa stora resurser på att nå dina mål. Och varför
skulle jag inte det om ditt system är mycket bättre än det jag trott på i hela
mitt liv?
– Det är svårt att jämföra. Jag kan inte så mycket om hur världen fungerar, alltså
om man ser den uppifrån, i det perspektiv som du och dina vänner har.
Min far log vänligt mot mig.
– Jag vet att du gått en marxistisk grundkurs och en fortsättningskurs om
leninismen och Mao Tse Tungs tänkande. Men det är alltid väldigt bra om man kan
identifiera sina kunskapsluckor.
Han tog fram en tjock mapp ur en låda och la på skrivbordet mellan oss.
– Det här kan vi kalla en påbyggnadskurs, sa han. Det är en utförlig
beskrivning av vår familjs intressesfär. Din vän David Miller skulle bli mycket
fascinerad av att studera detta material, och om du väljer att lämna över det
till honom så kommer jag inte hindra dig. Men jag skulle vilja att du visade
mig den respekten att du först delar dina tankar med mig. Vi åker till Thornton
i övermorgon och blir där i fjorton dagar. Din mor skulle bli mycket glad om du
ville följa med och vila upp dig lite. Och jag skulle uppskatta om du ville ta
dig tid och diskutera dina tankar om världen och din framtid med mig.
Jag ringde lägenheten i Finsbury. Det var Vera
som svarade, och jag berättade att jag skulle resa ut på landet och ligga lågt
en tid. Hon lovade att tala med de andra och önskade mig lycka till. Tiden fram
till avresan tillbringade jag med diverse praktiska bestyr och förberedelser.
Bland annat ville mamma att jag skulle titta på en personlig betjänt, en gentlemans
gentleman, som hennes bästa vän, Lady Coves-Domehurst rekommenderat. Det var en
lugn mörkhårig man i trettioårsåldern. Han var från Dulwich och hette Norris.
Han verkade mycket kompetent och jag lovade att ta honom på prov under de två
veckorna i Kent. Jag visste ju att jag inte skulle behålla honom, men mamma
ville kunna ringa sin väninna och berätta.
På Thornton hade tiden stått stilla, samma
persiska mattor, samma knarrande trappor, tennisplanen, den lilla dammen och de
prunkande Rhododendronbuskarna. Jag gick runt och hälsade på tjänstefolket och
de var alla glada att se mig. Mamma tyckte inte att det var passande att jag
bodde i mitt lilla pojkrum längre. I stället fick jag Rothschildrummet där
Nathan Rothschild sades ha sovit på tidigt artonhundratal. Det kändes lite
smickrande för det var ett av de finaste rummen i huset och pappa sa att jag
skulle tala med husfrun om vilka möbler och tavlor jag ville ha. Av konsten
valde jag en rätt djärv Hockney som pappa köpt några år tidigare, men som mamma
inte ville ha på sina väggar, en Gainsborough och en liten Matisse. Norris
ordnade min garderob och mina toalettartiklar och for in till Canterbury på
eget bevåg och kompletterade förråden. När far och mor kom och inspekterade
dagen därpå, blev de vederbörligt chockerade av Hockneyn över soffan, men jag
tror också lite stolta. Mamma tittade i lådor och skåp och nickade gillande.
Hon sa ingenting, men det verkade som om även Norris fått godkänt.
På fjärde dagen efter lunch satt jag ute på
altanen i skuggan under den stora linden. På ett bord vid min sida stod ett
glas och en tillbringare med kokerskans fläderblomslemonad. Jag såg ut över
parken där trädgårdsmästaren och två av hans medhjälpare pysslade med ett
stenparti. Bara en vecka tidigare hade jag haft ett litet rum med madrass på
golvet i Finsbury, med ständigt umgänge, illa lagad vegetarisk mat och
påträngande rockmusik från alla håll. Jag slogs av hur lätt jag kunde återgå
till min familjs förfinade tillvaro. Det är klart att allt detta hade ett pris,
men det tänkte jag aldrig på som liten och nu kändes det lite otacksamt mot
mina föräldrar. Men så kom jag på att jag hade ett personligt pris att betala,
något jag lovat min far. Jag ringde på Norris och bad honom hämta en tjock mapp
från mitt rum.
– Genast Sir. Den ligger i vänstra lådan i skrivbordet.
Jag läste igenom hela bunten. Det tog en
trekvart ungefär. Sedan läste jag allting en gång till. Den här gången tog det
över en timma. Sedan satt jag och bara tittade utan att fästa blicken. Jag
kände mig äcklad, fascinerad och stolt. Jag lekte med tanken att åka in till
London och visa handlingarna för David och mina andra vänner i Finsbury, men
det var inte på allvar. Löftet till min far vägde tyngre. Och jag mindes ett
tillfälle när jag gick min marxistiska grundkurs. Jag tyckte att allt var så förenklat
och jag försökte problematisera kapitalismens styrmekanik. Men då blev jag
ordentligt avbasad, och de kallade mig revisionist, marknadsliberal och
gammaltory, och jag vet inte allt. Det var en nyttig läxa, och här ute på
altanen i den doftande sommarvinden förstod jag att jag hållit inne med en hel
del synpunkter under diskussionerna i Finsbury. Nu svajade tankarna hit och
dit, möjligen somnade jag till en stund, men till slut kom Norris och harklade
sig diskret.
– Ursäkta mig, Sir. Det är strax eftermiddagste. Ni önskar kanske gå upp och
tvätta händerna och byta?
– Ja, självklart, Norris. Jag satt i andra tankar.
Jag följde honom upp, och medan jag gick in i badrummet lade han fram passande
kläder. En skjorta med diskret rosa randning, en ljusröd slips, en udda blazer
och inneskor. Medan jag klädde mig småpratade vi lite och jag kände mer och mer
att jag trivdes med hans sällskap.
Nästa morgon efter frukost tog jag med mig
kaffet och pappas mapp till biblioteket. Jag satte mig vid skrivbordet och läste
för tredje gången. Nu hade jag penna och papper och antecknade och skissade.
Efter en timme hade jag hunnit halvvägs ungefär. Jag reste mig, sträckte på
ryggen och ringde efter lite isvatten. Efter en kort bensträckare runt altanen
fortsatte jag och efter ytterligare en timme var jag klar. Nu tänkte jag att
det svåraste jobbet var gjort. Nu skulle jag bara samla ihop argumenten för
socialismen i en tung okrossbar låda, men det visade sig lite besvärligare än
vad jag trott. Socialismens enkla logik passade inte riktigt in längre, inte i
den oändligt komplicerade värld min far visat mig. Jag tänkte på våra möten i
Finsbury, med David och Vera och de andra. Vi hade pratat om solidaritet och
rättvisa, men hur skulle vi kunna ersätta det kapitalistiska systemet som
byggts upp och finslipats under hundratals år? Skulle vi kunna förstå flödena
av varor, arbetskraft och kapital som krävdes för att allting skulle fortsätta
att fungera? Här var ju skällsord rätt meningslösa eftersom pappa knappast
gjorde någon hemlighet av att han var både marknadsliberal och gammaltory.
Den eftermiddagen hade vi vårt första samtal,
pappa och jag. Vi satt i hans arbetsrum i den danska soffgruppen och han
frågade om vad som var det viktigaste i min socialistiska världsbild. Jag
svarade naturligtvis jämlikhet, rättvisa och solidaritet.
– Jo, det är viktigt, sa han, och det skulle vara lätt att säga att
ojämlikheten alltid har funnits, men du kan för mycket historia för att
acceptera ett sådant påstående. Fast jag skulle ändå vilja höra hur du ser på
frågan om rättvisa i ett historiskt perspektiv. Om vi ser på 1700-talets två
revolutioner, den amerikanska och den franska, handlade de om jämlikhet?
– Nej, knappast. Den amerikanska var väl snarare en frigörelse från den
engelska kolonialmakten. Sedan skrev de stora jordägarna ihop en massa snygga
ord om frihet, samtidigt som de ville fortsätta att bruka jorden med hjälp av
slavar och underbetalda immigranter.
Pappa skrattade.
– Bättre kan det knappast uttryckas.
– Och den franska, fortsatte jag, handlade väl i princip om en omfördelning av
makten från adeln till den grupp inom borgarklassen som ägde bankerna och
industrierna. För de breda folklagren var förändringen marginell.
– Din familj tjänade faktiskt mycket pengar på båda revolutionerna, och framför
allt knöt vi kontakter som fortfarande är av stor vikt.
Han tittade klurigt på mig och jag funderade över uttrycket din familj, jag
visste inte om jag skulle känna mig stolt eller manipulerad.
– Det har jag inte läst i några historieböcker, sa jag.
– Nej, det behåller vi för oss själva. Men låt oss gå längre tillbaka i
historien, säg tusen år. Hur var det med kungarna av Wessex, och Harald
Blåtands ättlingar och erövraren som segrade vid Hastings? Var de enväldiga
kungar av Guds nåde, tror du?
– Jag har inte forskat närmre i detta, men jag gissar att enväldet mest var ett
spel för galleriet, ett sätt att hålla folket på plats. Regenten var nog
tvungen att förankra sina beslut hos samhällets ekonomiska elit. Precis som nu,
när du och dina vänner blir inbjudna till Downing Street om politikerna
plötsligt fått någon ny snillrik idé.
– Och om man går ännu längre tillbaka i tiden?
– Tja, i Rom, eller hos Alexander eller i de stora flodkulturerna gällde nog
samma sak. Ska vi hitta någon form av jämlikhet får vi nog leta före den
neolitiska revolutionen, innan vi gick över till jordbruk och boskapsskötsel.
– Jo, nickade pappa, den senaste forskningen pekar på att det var ett tämligen
jämlikt samhälle, där människor sällan dödade människor och där kvinnan stod
högt i rang. Kanske var det mänsklighetens gyllene tidsålder.
– Kanske det.
Vi satt tysta en stund och tänkte väl samma sak. Till slut fullföljde pappa:
– Medellivslängden var knappt trettio år, barnadödligheten skrämmande. Man
kunde inte äga mer än man kunde bära med sig, och ibland förlorade man kampen
mot svält och vilddjur. Nej, jag skulle inte vilja byta.
Vi tystnade igen, men jag såg på hans kroppsspråk att det skulle komma mer och
efter en stund suckade han.
– När man reflekterar över förtryckets historia tycker jag ändå att man kan se
en långsam förbättring. Barnadödlighet, medellivslängd, undernäring,
utbildning, alla värden förbättras över hela världen. Och se bara på Thornton
Castle, vi har 22 anställda, det gör oss till kommunens tredje största
arbetsgivare, det genererar goda skatteintäkter. Dessutom handlar vi lokalt,
och gärna närproducerat. Förr var slottet en tärande kraft, nu är vi snarare en
närande. Visst lever vår familj ett priviligierat liv, men det är också stora
summor som sipprar ut i grevskapet, och så vill jag ha det. Naturligtvis blir
även jag provocerad av de här nyrika brackorna som skryter med sitt överflöd,
men samtidigt tror jag inte på jämlikhet. Om jorden vore platt skulle inget
röra sig. En flod kräver fallhöjd, sedan kan man välja om man bara vill sitta
och bada fötterna eller bygga ett vattenhjul.
Den kvällen hade vi gäster till middag: en
statssekreterare i utrikesdepartementet och en sektionschef på BBC, med fruar
och en framstående författare och hennes man. Mamma hade givit vår kock fria
händer att botanisera i vinkällaren och resultatet var fantastiskt, och nivån
på samtalen kring middagsbordet och i gröna salongen efteråt var helt
enastående. Jag kände hur mycket jag saknat den kvickheten, den elegansen och
de smarta kulturella och politiska anspelningarna. Och nästa dag efter lunch
satt vi där igen, pappa och jag, i hans arbetsrum. Han frågade om jag läst
mappen han givit mig. Jag nickade och han bad mig att utveckla mina tankar.
– När jag fick mappen tänkte jag, oj, det var mycket, men det är klart om vår familj
nu är så mäktig som du antyder så måste det ju finnas en organisation som
hanterar makten. Men när jag läst igenom allt första gången tänkte jag tvärt
om, oj, var det inte mer? Visst, jag såg de tre bankerna och de fem
investmentbolagen och jag förstår att de genererar stora inkomster, men
genererar de verkligen makt? Men samtidigt insåg jag att det fanns saker jag
inte förstod. Och naturligtvis måste det vara så. Du sa att jag kunde få visa
mappen för mina kamrater i Finsbury, då måste ju hemligheterna vara fördolda. Du
är nog tillitsfull, men du är inte dum i huvudet.
Pappa skrattade hjärtligt.
– Vad är det du inte förstår? Sa han.
Jag plockade fram mappen och bläddrade fram några sidor och pekade.
– De här företagen kan jag inte riktigt förstå vad de har för funktion. Och
här, några sidor fram finns det en hel grupp som känns viktiga, men rätt
oklara.
Han nickade.
– Ditt skarpsinne imponerar. Jag förstår att du var en tillgång i kurserna om
Marx, Lenin och Mao. Låt mig berätta. I går pratade jag om nyrika brackor. De rör
sig med mycket pengar, men de har ingen verklig makt, annan än den vi ger dem.
Det är ur den här gruppen vi hämtar VD:ar och högre tjänstemän. Men de är lite
speciella, och de vill absolut inte betala skatt. För dem är det nästan
viktigare än avkastningen. Vi hjälper dem med det. Vi har små företag som flyttar
stora summor till olika så kallade skatteparadis. Men det handlar naturligtvis
inte om fysiska pengar som ligger i stora kassavalv. Vi har andra små företag
som flyttar tillbaka pengarna där de kan göra nytta. De här människorna
konsumerar mycket. Det är lägenheter i Mayfair, Manhattan och Montmartre, det
är dyra bilar, lyxjakter och privatplan. Vi låter dem köpa detta på kredit,
eftersom vi, i den allra innersta kretsen, kontrollerar sedelpressarna, och lån
skapar nya pengar. Men det finns andra viktiga små företag, till exempel den
här gruppen som du undrade över. De hanterar så kallade fientliga nationer. Men
i vår värld finns det inga fientliga nationer. Du vet ju att efter
oktoberrevolutionen 1917 utbröt det ryska inbördeskriget. Men det var kanske
snarare ett angreppskrig där nitton olika nationer, inklusive USA och
Storbritannien skickade vapen och trupper för att bekämpa bolsjevikerna. Mycket
av de vapnen kom från tillverkare där vi har intressen. Men vi hjälpte även
till att finansiera uppbyggnaden av den sovjetiska stål- och
rustningsindustrin.
– Men opponerade sig inte politikerna mot ett sånt dubbelspel?
– Nej, vi har ju ”uppfostrat” dem, de vet att det är så det går till. De
utnyttjar för övrigt ofta våra diskreta kontakter för att förhandla med
”fienden”. Vi har stora intressen i Ryssland och Kina, men även i Nordkorea,
Iran och Kuba.
– Och farfar gjorde naturligtvis affärer med både Stalin och Hitler?
– Ja, självklart.
– Men det var ju onda människor.
För första gången höjde jag rösten och han
tittade på mig med en kallt värderande blick. I bakgrunden fanns min far som
alltid skulle älska och hjälpa mig, men framför honom stod en av de tio
mäktigaste männen i världen, som undrade om hans son verkligen höll måttet. Det
var en vändpunkt i mitt liv. Jag var tvungen att välja. Jag skulle kunnat
fortsätta läsa kommunikation och retorik och sånt jox och blivit journalist
eller informationschef nån stans, kanske gift mig med Vera. Men just där och då
vände jag in på en annan väg, för jag ville motsvara min pappas förväntningar.
Hur mycket han läste i mitt ansikte vet jag
inte. Men jag såg hur han mjuknade, hur han hittade tillbaka till tålamodet och
viljan att få mig att förstå.
– Jo, sa han, de var nog onda människor. Jag träffade själv Idi Amin några
gånger när han fortfarande var diktator i Uganda. Han var verkligen ryslig. Men
vad tror du om den allierade militärledningen under andra världskriget? Du har ju
läst om terrorbombningarna av Essen, Hamburg och Berlin, om eldstormen i
Dresden? Var det goda människor som beslutade om det. Den ständigt återkommande
svälten i det koloniala Indien, var det naturkatastrofer eller?
Jag skakade på huvudet, men sa ingenting, och efter en stund fortsatte han:
– Det är alltid segraren som skriver historien, men du kan utgå från att segraren
knappast är mindre ond än den besegrade.
– Men pappa, sa jag. Förlåt om jag ställer en naiv fråga, men måste det alltid
finnas en segrare och en förlorare? Måste det finnas krig?
– Vet du. Jag skulle vilja att du själv besvarar den frågan. Tänk efter och gå
på djupet. Varför måste det finnas krig?
Jag tänkte en stund, men inte så länge. Det var lite lustigt. Jag visste ju hur
det hängde ihop och jag hade lärt mig det på mina marxistiska studiecirklar,
eller snarare efteråt, när jag var ensam och reflekterade över frågorna, för jag
lärde mig ju snabbt att inte avslöja allt jag tänkte för kamraterna.
– Man kan ju börja med den gamla hypotesen, sa jag, att nationerna kämpar om
inflytande, kolonier och marknadsandelar, men det du berättar om hur vår familj
stöder båda sidorna i krig, motsäger detta. Och jag minns att jag läste om att
engelska Vickers Armstrong och tyska Krupp hade ömsesidiga patentavtal och att
båda företagen gjorde förtjänster både på Blitzen och Dresden. Man kan också
säga att rustningsindustrin genererar stora inkomster och ger många människor
arbete, men det kan heller inte vara avgörande. Det borde inte vara omöjligt
att lägga om verksamheten, att så att säga smälta ner svärden och smida
plogbillar i stället.
Jag gjorde en kort retorisk konstpaus innan jag fortsatte:
– Nej, sa jag. Det måste vara något annat. Jag tänker att när Storbritannien
förklarar krig mot en nation så är det inte i första hand mot den nationen vi
går i krig, utan mot vår egen befolkning. Varje nation hävdar ju rätten att
kunna skicka ut sina invånare att dö på slagfältet, och att avrätta dem som
eventuellt skulle få för sig att vägra. Krig handlar inte om Gud eller om
demokrati, utan om att skrämma det egna folket till att acceptera att det styrs
av en liten exklusiv elit.
– Det låter ju förfärligt cyniskt, sa pappa.
– Ja, kanske det. Men vad säger du? Har jag rätt?
– Du har alldeles rätt. Det är det allra viktigaste, men det finns en aspekt
till som handlar om fördelning av rikedomar. Vi betalar ju ut mycket pengar för
att allt ska fungera, dels till gruppen jag nämnde förut, men också till
forskare, politiker, fackföreningar, konstnärer och inte minst till alla
miljarder löntagare. Jag skulle säga att samtliga krig som någonsin utkämpats
har handlat om just detta; att försvara elitens rätt att fortsätta att styra.
Vi satt tysta en stund.
– Vår rätt att styra, sa jag till slut.
Pappa nickade.
– Ja, vår rätt, sa han. Är du beredd att ta det ansvaret?
Vi hade fler samtal: om politik, om ekonomi, om råvaror, om människor, djupa
viktiga samtal, men inget så viktigt som när jag såg min far i ögonen och sa
att jag var beredd.
Några dagar senare kom Benji och några
experter på utbildning. De föreslog Cambridge, Sorbonne eller Harvard, men jag lyckades
få dem att gå med på Columbia så jag kunde bo i New York och Benji sa att han
skulle skaffa en lägenhet. Vid middagen den kvällen föreslog mamma att jag
skulle tillbringa några veckor på Antigua innan terminen började. Jag behövde
få lite färg i ansiktet, sa hon. Och eftersom jag inte hade lust att träffa
mina kamrater i Finsbury gick jag med på det. Mina föräldrar skulle vara kvar i
London och jag stannade några dagar i Belgravia och lät Norris komplettera min
garderob. Jag kände att jag trivdes allt bättre med honom och att jag ville
behålla honom.
Vad mer ska jag berätta? Tre veckor i
Västindien gjorde mig gott. Sedan installerade jag mig i min sexrummare på
Upper East Side, med utsikt över parken, två rum åt Norris innanför köket,
matsal och vardagsrum med stor altan, sovrum och arbetsrum. Där bodde jag i tre
år. Benji hade utsett en av familjens amerikanska advokater till min mentor.
Han lät mig praktisera på flera av våra mest strategiska företag, parallellt
med studierna. Han hjälpte mig även att knyta sociala kontakter och min
lägenhet blev en viktig knutpunkt för ett ganska stort umgänge. Bland annat en
grupp jämnåriga som jag träffat sporadiskt genom åren, men som jag nu förstod
hörde till andra inflytelserika familjer. En viktig del i den sociala succén
var Norris. Många var avundsjuka och beundrade hans tysta professionella
effektivitet. Men det var inget som förvånade mig. Kvinnorna i den engelska
överklassen har en speciell förmåga att hitta bra tjänstefolk, och mor och
några av hennes närmaste väninnor är oöverträffade inom det området.
Jag träffade pappa och mamma med jämna
mellanrum och även mina syskon, ofta i New York dit ju alla har ärende då och
då, men ibland träffades pappa och jag i andra städer, Tokyo, Hongkong, Riyadh,
Madrid och Buenos Aires. Då handlade det ofta om att han ville att jag skulle
träffa olika människor. Han påminde mig en gång om att jag måste anteckna alla
namn och alla personliga detaljer om dem jag träffade. Jag skrattade och sa att
det hade jag gjort sen den dan han sa åt mig det första gången när jag var
tretton år. Jag noterade även att mamma sällan försummade att ha ett enskilt
samtal med Norris. Vad de pratade om tog jag aldrig reda på. Jag förstod att
jag skulle sjunka i deras aktning om jag visade nyfikenhet på den punkten. Jul
i Belgravia var självklar liksom några veckor på Thornton varje sommar. Jag tog
inte kontakt med Vera, men en gång strax före jul träffade jag min kamrat,
David Miller på Neal Street. Han såg lite luggsliten ut. Vi gick och tog en öl
och pratade en stund. Kollektivet var upplöst, men han hade kvar lägenheten i
Finsbury och hyrde ut några av rummen. Han
hankade sig fram som frilansskribent för olika branschtidningar, men började
längta efter ett fast jobb, med fast lön varje månad. Jag sa att jag hade en
del kontakter och att jag skulle höra mig för.
Mina storasyskon arbetade också i
familjesfären. Min bror var intresserad av industriprojekt och råvaror. Han
reste säkert 200 dagar om året, vilket gav hans hustru gott om tid att skriva
bästsäljande detektivromaner. Min syster jobbade i finansvärlden och var enligt
pappa oerhört duktig. Hon bodde i Cambridge med två barn och en make som forskade
i datologi vid Cavendishlaboratoriet. Han hette lustigt nog själv Cavendish och
var släkt med hertigen av Devonshire. Mitt intresse var människor, ideologier,
kommunikation och politik. Jag förstod tidigt internets betydelse. Jag
berättade för pappa att jag ville starta ett företag när jag var färdig med
studierna, ett företag som hittade begåvningarna och placerade dem på rätt
plats, både näringsliv och samhälle, både höger och vänster. Han lyssnade
uppmärksamt och sa att jag inte skulle vänta.
– Anställ några som kan börja uppbyggnaden enligt dina riktlinjer, sa han. Var
inte rädd för att skynda långsamt, var diskret och behåll dina långsiktiga
planer för dig själv. Det räcker om du når lönsamhet inom fem år.
Jag placerade företaget i London och anställde
en psykolog, en dataingenjör, en statistiker och en alltiallo, Roger som skrev
hygglig engelska, kunde byta en glödlampa och laga riktigt te. Deras första
uppgift var att bygga upp ett personregister som var sökbart på många olika
sätt. Och det visade sig att jag med familjens kontakter fick gratis tillgång
till inte bara den brittiska folkbokföringen, utan även register från hälso-
och utbildningsministerierna, ja till och med polisen ställde upp. Jag anade
att den givmildheten berodde på ovana vid datahantering, och att den snart skulle
strypas. Jag mejlade från New York till mina fyra anställda och sa att de
skulle förbereda mottagandet av hela Storbritanniens befolkning. Från mina tre
akademiker kom tre förtvivlade ångestskrik. Detta var helt omöjligt. Det
saknades resurser. De hade ingen möjlighet att hantera sådana datamängder. Från
Roger hördes från början ingenting, men två dagar senare kom ett mejl, där han
berättade att det fanns ett underjordiskt skyddsrum under huset som skulle
kunna bli datorhall, att spillvärmen skulle kunna säljas till övriga
hyresgäster och att hela fastigheten, för övrigt, var till salu för en rimlig
summa. Jag ringde pappa och sa att jag skulle spräcka budgeten rejält med
datorer, hårddiskar, värmeväxlare och en fastighet. Han lyssnade och tyckte att
det var motiverat. Och redan nästa år nådde vi lönsamhet, framför allt genom
headhunting och rekrytering, men även som hyresvärd och försäljare av
centralvärme.
På en mottagning på brittiska konsulatet i New
York träffade jag en kvinna som arbetade som kulturattaché. Hon hette Joan Beaufort
och var brorsdotter till hertigen av Somerset. Vi började umgås och snart nog
var vi ett par, men vi var båda inne i våra karriärer och enades om att avvakta
med förlovning och sådant. Men till julen reste vi hem till London och lät oss
presenteras i våra respektive familjer. Mamma var förtjust och jag tror att
Joans föräldrar också var nöjda. Det var i den vevan jag träffade David Miller,
som jag nämnde förut. Han ville ju ha ett jobb, men jag ville inte framstå som
hans arbetsgivare. Mitt företag hade köpt upp flera av de bästa head
hunting-firmorna i Storbritannien. Jag talade med Roger som omedelbart förstod
vad jag ville och som placerade honom i ett rekryteringsföretag med inriktning
på journalistik och kommunikation. Jag bodde ju i New York och skötte det
strategiska ledarskapet via mail och telefon, de dagliga besluten togs av ett
råd bestående av de fyra jag först anställde, inklusive Roger. Det var kanske
inte helt idealiskt, men jag tänkte att det ju bara gällde ett och ett halvt år
till.
Men bara någon månad senare aviserade pappa
att han skulle komma över och prata. Han ville att vi skulle vara hemma hos mig
och Norris serverade en god middag och kaffet i biblioteket. Där satt vi och
småpratade och han bad mig berätta hur det gick med företaget. Här kände jag
mig på säker mark och jag skröt kanske lite om den snabba utvecklingen, från
fyra till tjugo anställda, förutom de nya rekryteringsföretagen som verkade
oberoende, men som i praktiken var dotterföretag, och för att inte tala om den
goda lönsamheten.
– Ja, lönsamhet, sa pappa eftertänksamt. Den kan lura en på villovägar ibland.
– Hurdå, menar du?
Han var tyst en stund innan han fortsatte:
– När du la fram dina planer för företaget fanns det mer än bara rekrytering på
programmet. Du pratade om en mer aktiv styrning, att kunna placera pålitligt
folk där man önskar inflytande, att placera opålitligt folk där de märker att
pålitlighet syns i lönekuvertet.
– Ja, jag vet. Men jag kände att jag ville bygga upp ett företag som var transparant
och någorlunda begripligt för omvärlden, och lönsamheten är ju en del av
trovärdigheten. Den aktiva styrningen, som du frågar efter, kräver mycket av
sökfunktionerna, och det är programmeringsavdelning som har växt mest. Vi
börjar se goda resultat, men jag har ju lite ont om tid. Jag vill gärna avsluta
mina studier.
– Jag tycker verkligen att du har skött det här bra, men det börjar kanske bli
dags för dig att gå vidare och att lämna över företaget till en kompetent VD.
– Lämna företaget?
Han log åt min bestörtning.
– Men kära du, det måste du väl förstå att jag har större planer för dig än att
göra dig till föreståndare på någon sorts arbetsförmedling.
Han lutade sig fram och klappade mig på handen.
– Din mor och jag är helt överens om att du är den som är mest lämpad för att
bli familjens huvudman. Dina syskon är duktiga, särskilt din syster, men de
saknar din förmåga till överblick. Jag borde kunna vara aktiv i tio år till,
kanske femton. Det betyder att du har god tid att sätta dig in i verksamheten.
Pappa hjälpte mig att hitta en VD. Hon kom
närmast från en av familjens banker, men hade ett förflutet i den militära
underrättelsetjänsten. Samtidigt plockade jag ut Roger ur företaget. Honom
skickade jag runt i världen. På bara några månader hade han startat ett
fyrtiotal systerföretag i olika länder, formellt självständiga men uppbundna
med stränga licensavtal för programvaran. Vi fick gratis tillgång till deras
databaser och de fick betala för att söka i andra länders. På mycket kort tid
ökade våra register från 40 miljoner människor till nästan två miljarder, ett
informationsförsprång vi fortfarande har och som genererar goda inkomster och
intressanta bytesmöjligheter. Jag lät pappa träffa Roger och han blev
naturligtvis förtjust. Vi enades om att låta honom praktisera på Benjis kontor
en tid och lära sig knepen en global trouble shooter måste känna till.
I maj 2001 var jag färdig med mina studier och
jag flyttade hem till en nyinredd lägenhet i Mayfair. Den 11 september samma år
kom attentatet mot World Trade Center i New York. Jag satt klistrad vid teven
och insåg genast att det fanns många oklara punkter i händelseförloppet. Lite
senare den dagen träffade jag pappa och jag frågade hur han såg på saken. Han
var tyst en stund, sen suckade han och sa:
– På den nivå vi sitter har vi tillgång till oändligt mycket kunskap, mer än
politikerna, medierna eller polisen. När jag själv inte varit delaktig, när
besluten delegerats till andra på samma nivå, folk som jag måste lita på,
brukar jag inte efterfråga detaljerna. Jag har märkt att jag mår bättre av det.
– Men, sa jag. Det här är en sån extrem händelse. Nog måste du väl bli nyfiken?
– Jag tror inte riktigt du förstår vad jag säger, sa han långsamt.
Jag hejdade mig och sa inte mer. Han ville förskona mig. Jag ville inte bli förskonad, men senare har
jag förstått hur viktigt hans råd var, och fortfarande vet jag inte i detalj
vad som inträffade 11 september 2001. Men ett drygt år senare, hösten 2002 tog
pappa med mig på ett möte i Boston där Irakkriget beslutades. Det var bara folk
från vår egen krets, inga politiker, inga militärer. Men efteråt försäkrade
pappa att beslutet var definitivt och utan återvändo. När sedan kriget bröt ut
20 mars 2003 kände jag en stark ångest, för jag förstod att nu var jag delaktig
och att även jag, definitivt och utan återvändo, var försvuren till familjen
och till den elit som styr världen.
I juni
gifte vi oss, Joan och jag. Efter en fantastisk bröllopsresa kom vi tillbaka
till ett färdigrenoverat hus i Belgravia, inte långt från pappas och mammas. Jag
ville att Joan skulle fortsätta sin yrkeskarriär, men hon hävdade att rollen
som min hustru var en heltidssysselsättning, med representation, flera hushåll
och tjänstefolk. Hon kom ju själv från en adlig familj, så hon visste hur det
fungerade, men hon tillbringade ändå mycket tid med min mamma, för att lära sig
hur det var hos oss. Och jag fortsatte min utbildning hos pappa. Jag tänkte
ofta på mappen jag fick av honom den där sommaren 1998, och hur skrattretande
ofullständig den var. Det fanns stora sektorer som ägdes av osynliga
bulvanbolag, och andra centrala innehav som verkade hänga bara på muntliga
överenskommelser. Vi reste mycket, ibland bara vi, ibland med mamma och Joan.
Jag hade ju träffat många mäktiga människor när jag var barn, men då klappade
de mig på huvudet. Nu möttes jag med yttersta respekt av drottningen, USA:s
president och ordföranden i Kinas kommunistiska parti.
Joan och jag hade ett begränsat, men utvalt
umgänge av släkt och vänner. Sedan fanns det ett trettiotal personer som
utgjorde den närmaste staben inom familjeföretaget. Till detta kom ca 500 viktiga
beslutsfattare runt om i världen, både ekonomiska och politiska, och
ytterligare tusen inte fullt så viktiga. Vi levde på flera nivåer. Visst kunde
jag lämna bilen hemma och slinka in i en antikaffär på Brompton Road, eller gå
och ta en öl på en pub, men min dagliga verksamhet bedrev jag på ett kontor i
City och det handlade om flöden av pengar, varor och tankar, högt över gatunivån.
Men ibland när jag satt vid min dator, 39 våningar upp, hände det att jag vred
min stol ett kvarts varv, la upp fötterna på en liten stoppad pall och tittade
ut över taken, parkerna, avgasdiset och Themsens lojt krängande blåa band. Då tänkte
jag inte sällan tillbaka på kollektivet i Finsbury och mina vänner där och på
Vera Tibbet. David Miller hade visat sig vara en god rekryterare och han hade
fixat jobb åt alla sina vänsterpolare. Jag vet inte hur mycket han fattade av
systemets inbyggda parametrar, men det blev precis som jag sagt till pappa, han
placerade pålitligt folk där vi önskade inflytande, och opålitligt folk där de
märkte att pålitlighet syns i lönekuvertet. Alla i Finsburygänget hade styrts
in på nya vägar, alla utom Vera Tibbet. Hon jobbade på en fri teatergrupp i
Clapham och avböjde alla karriärerbjudanden David kom med. Då pratade jag med
Roger och låtsades att det var David jag var intresserad av och att Vera bara
var en övningsuppgift, så Roger pratade med Davids chef som i sin tur sa att
David skulle jobba vidare med Vera.
Jag skötte ju mitt dagliga arbete och ibland
tänkte jag inte på saken på månader, men hela tiden fick jag fortlöpande
rapporter. Det visade sig att David Miller hade en viss fallenhet för ondska.
Han lyckades få myndigheterna att dra in bidraget till teatergruppen i Clapham
så att den var tvungen att lägga ner. Men Vera ville ändå inte ha jobb genom
David. Hon försvann och dök upp i ett litet samhälle i Cornwall där hon jobbade
som barnbibliotekarie något år. Men plötsligt lades biblioteket ner av oklara
skäl och David erbjöd henne ett toppjobb på Barbican Centre, men hon tackade
nej och försvann igen. När hon dök upp igen var det i Skottland. Hon hade gift
sig med en man och bodde på en gård som tillhört hans familj i 300 år. De
producerade getost och var aktiva i en anarkistgrupp inne i Dundee. Jag
funderade lite allmänt på hur man skulle kunna lösa den knuten när Roger kom
och knackade på min dörr. Vi slog oss ner i soffgruppen och det första han sa,
märkligt nog, var:
– Den här kvinnan, Vera Tibbet, hur viktig är hon?
Jag blev en aning överrumplad, och Roger backade:
– Jag menar naturligtvis inte att du ska berätta om henne, utan bara om hur
stort problemet är. För David Miller är det här fallet en pain in the neck, och
det får honom att göra saker som han mår dåligt av. Han är egentligen en rätt
bra person som ännu inte nått sin fulla potential.
– Herre Gud, Roger, är du här för att bistå David Miller?
– Självklart inte, jag är här för att bistå dig. Jag märker ju att det här
oroar dig av någon anledning. Därför kommer jag för att lösa problemet åt dig.
– Och hur tänkte du ordna det?
Han gjorde en liten grimas och jag ångrade mina ord. Men han såg mig rätt in i
ögonen.
– Du är min chef, sa han. När jag började jobba åt dig förändrades mitt liv. Först
trodde jag att du bara ägde vårt dataföretag. Vi var fyra anställda, och de
andra behandlade mig som en vaktmästare, men du såg mig och fick mig att växa. Och
nu börjar jag få en liten aning om hur omfattande din verksamhet är. Du är
viktigt för mig för att du är min chef, men den du är i världen är oändligt
mycket viktigare. Du ska inte behöva störas av ovidkommande detaljer.
– Som Vera Tibbet.
– Ja, som sagt, jag vet ju inte hur viktig hon är. Är det viktigt att hon dör,
behöver du bara säga ett ord och sen kan du glömma henne.
Jag tänkte tanken en stund, att jag faktiskt kunde säga att hon måste dö, och
att jag inte kunde säga att jag oroade mig för polisen, eftersom det skulle
förolämpa Roger. Och jag förstod att pappa troligen haft liknande samtal med
Benji. Jag förstod också att jag måste ta mig samman.
– Så här säger vi, sa jag. Befria David från Vera. Vad jag förstår säljer hon
och hennes man getost. Det vore kanske bra om deras produkt nådde en begränsad
kultstatus i Skottland och gav goda inkomster. Jag kommer vilja ha fortlöpande
rapporter både om David och Vera, kanske en gång om året.
Mera blev inte sagt och Roger var nöjd. Han frågade inte varför och han löste
allt osynligt och effektivt.
Åren gick. Jag var med på ett möte 2006 som
beslutade om finanskrisen 2007–2008, en insats som omfördelade betydande tillgångar
från stat, folk och småhandlare till platser där de gjorde mer nytta. Men pappa
följde allt mer sällan med på sådana resor, och när jag sedan rapporterade om
vad som hänt, var han allt mindre intresserad. Till slut var jag tvungen att
fråga honom, men han bara log.
– Jag är helt trygg, sa han. Du har tagit över ansvaret för familjen och du gör
det bra. Din mor och dina syskon håller med mig och jag kan glida in i en sorts
deltidspensionering, läsa böcker, köpa konst och pyssla med rosengården på
Thornton.
Men visst träffades vi, flera gånger i veckan
och han var viktig för mig som historiker. Han berättade om människor och
händelser, men också saker han hört från farfar och farfars far. En dag kom han
och viftade med en bok, Chockdoktrinen av Naomi Klein.
– Den här boken är rolig. Har du läst den?
Jag har inte tid att läsa, men jag har en kultur- och samhällsredaktion med tio
anställda som följer debatter, ser film, teater och utställningar och läser
böcker. De skriver en intern bulletin som går ut på chefsnivå, och jag försöker
hinna med att låta deras chef komma och briefa mig varannan vecka.
– Jag har fått ett sammandrag, sa jag. Vad är det för roligt med den?
– Hon upptäcker med någon slags förtjusning saker som vi har hållit på med i
hundratals år och hon sätter namn på dem. Jag kan inte minnas att någon pratat
om chockkapitalism tidigare.
– Hon går hårt åt din gamla vän, Milton Friedman.
– Någon gammal vän vet jag inte att han var. Jag träffade honom flera gånger,
men jag tyckte att han var lite framfusig. Vi bjöd honom på middag i New York,
någon gång på 80-talet och din mors kommentar efteråt var rätt dräpande: Snabb
i repliken, men ingen riktig gentleman.
– Men du menar alltså att den här Klein har rätt?
– Mja, det blir mycket gissningar, för hon kan ju inte veta hur det fungerar på
vår nivå.
En annan dag pratade vi om trettiotalet och om
nazismen. Och trots att jag borde lärt mig hur annorlunda världen ser ut
uppifrån, ställde jag ändå en dum fråga:
– Försökte farfars far påverka de tyska företagen att inte stödja Hitler?
jag såg hans lilla grimas som alltid kom när han var besviken på mig.
– Nej, varför då? Frågade han kallt.
Jag tystnade och lade snabbt om pusslet i huvudet, så där som jag visste att
det skulle vara.
– Nej precis, sa jag, varför då?
Han tittade på mig och nickade. Sen lutade han sig tillbaka i soffan och slöt
ögonen.
– Jag minns min pappa berättade hur han var med på ett stort möte på Hotell
Ritz redan 1927. Farfar var ju fortfarande huvudman, men pappa var med för att lära.
Det var Henry Ford som tagit initiativet. Han hade mycket goda kontakter i
Tyskland. Han hade J.P. Morgan Jr med sig från New York, från Frankrike kom vapenfabrikanten
Eugène
Schneider, från Italien Fiatchefen Giovanni Agnelli och från oss var det vi och
nån av de engelska Rothschildarna. Men från Tyskland kom en massa folk: Günther Quandt från BMW, Carl
Friedrich von Siemens, Fritz Thyssen, Carl Duisberg från IG Farben och Alfried
Krupp. De visste ju att depressionen skulle komma 1929 och tanken var att
extrem nationalism skulle vara ett bra recept mot för mycket kommunism. Så på
det mötet blev det beslutat att de skulle släppa fram Hitler och Mussolini.
– Ödets ironi, sa jag, med tanke på hur det gick sen, att Rothschild var med
och beslutade.
– Ja, lika ironiskt att din farfar var med. Honom minns du väl knappast som
någon elakartad antisemit?
– Nej verkligen inte.
– Eller, fortsatte pappa obevekligt, lika ironiskt att du var med och beslutade
om Irakkriget.
Jag suckade.
– Det som måste göras, måste göras, sa jag.
De
här samtalen som jag hade med min far var sällan en slump. Ofta ville han
plantera någon idé hos mig. Och mycket riktigt, när jag satt och lyssnade på
ett symposium om internets framtid lite senare kom hans tankar om nazismen
tillbaka. Jag visste ju att internet skulle expandera explosivt de kommande
åren, och jag hade tänkt mycket på hur man skulle styra innehållet. Dumhet är
alltid bra och högerextremister har ju ett stort överskott av den varan. 2007 hade
vi ett möte där vi diskuterade detta. Det var det första mötet jag sammankallade
och det var påfallande låg medelålder, men naturligtvis var det ett antal äldre
kloka män med. Det som beslutades där gällde inte bara internet utan även det
politiska livet. Att stödja extremhögern i världens parlament skulle ju skapa
en evig och ofarlig konflikt, där intelligentsian kunde stöta sina huvuden blodiga
mot något som vi lika gärna kunde ha och mista.
Det
här mötet hölls i San Fransisco, och jag passerade New York ett par dar och när
jag kom hem rapporterade jag till far, men han hade redan hört det viktigaste
och han berättade att många var nöjda med hur jag skött det hela. Och senare
när jag satt på mitt kontor på trettionionde våningen var det inte utan att jag
kände mig lite stolt, men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka att det
var ironiskt. Joan och jag har aldrig röstat, men vi skulle väl kunna sägas
vara bildad labour, och ändå hade jag varit med om att ge stöd åt politiska rörelser
som jag avskydde och människor jag föraktade. Jag lade upp fötterna på min
lilla pall och såg ut över London, där skymningen började sänka sig, och jag
tänkte på Vera Tibbet. Skulle hon låta lura sig, och tro att National Front är
hennes verkliga fiender? Jag kanske skulle låta henne vara ett benchmark för hur
vår inriktning lyckas. Samtidigt insåg jag hur orimligt det var. Min uppgift
var att hantera många miljarder människor, vad en person tyckte kunde inte få
spela någon roll. Jag försökte frammana hennes bild, men det var svårt. De
gånger vi låg med varandra hade hon varit lyhörd och lite överlägset ömsint. Då
tänkte jag att det var för att jag var så oerfaren, men kanske var det
egentligen en klassinsikt, att hon intuitivt förstod var jag kom ifrån, mer än
de andra kamraterna i Finsbury. Kanske var hon min verkliga fiende. Trots att
jag förstod att jag var paranoid kunde jag inte låta bli att tänka på Roger: Säg
bara ett ord så är hon borta och du behöver inte tänka på henne mer. Jag lade
handen på telefonen, bara för att bevisa att jag hade styrkan att göra det som
måste göras. Men när jag väl lyfte luren var det för att beställa fram en bil
som kunde köra mig hem.
