Den 13 mars publicerade Peter Englund en artikel i DN Kultur med rubriken: Därför kommer Putin att förlora. Hans text är välskriven, som vanligt, och välstrukturerad och ordet transmogrifiera ingår, som vanligt. Man behöver inte tveka, detta är en Peter Englund-text, läsvärd, rolig och intressant, som vanligt.

Ändå är det något som skaver. Eftersom han är den han är, historikern, akademikern, vetenskapsmannen kommer folk att säga att detta är en vetenskaplig text, oantastlig och objektiv. Men det stämmer inte. Texten han skrivit är en politisk text och den är skriven utifrån en agenda, därför väljer han sina historiska fakta lite för medvetet.

Redan i ingressen hävdar han att Hitlers största misstag var att förklara USA krig 1941. Ett större misstag var naturligtvis invasionen av Sovjet 1941. Där förlorade Tyskland miljontals män, massor av krigsmateriel och, framför allt, hemmafrontens blinda tilltro. USA var ju i realiteten redan med i kriget på de allierades sida med sin starka ekonomi och industri.

I inledningen beskriver Englund ett besök i Kabul 1996, med kilometer efter kilometer av ruiner, och han undrar om även de ukrainska städerna ska bli nya namn i listan av sönderbombade platser. Det här är oärlig journalistik. När Sovjet lämnade Afghanistan 1989 var Kabul i princip intakt. Det Englund såg var resultatet av inbördeskrig, till en stor del finansierat av USA.

Sovjets invasion av Afghanistan var ett brott som troligen kostade över en miljon civila dödsoffer. Det kan inte försvaras. Men om man jämför siffrorna med Ukraina blir åtminstone jag lite förvånad. FN beräknar att antalet civila dödsoffer i denna invasion inte överstigit tusen. Vad beror detta på? Är det inkompetens eller hänsyn?

Peter Englund vill förklara det ryska misslyckandet i Ukraina, bland annat med att Ryssland är ett av världens mest ojämlika länder där en liten grupp oligarker äger det mesta. Hur tror han att det är i Ukraina? Även där finns det oligarker. Hur är det i Sverige och övriga västvärlden? Finns det inte en elit som äger i princip allt som är av strategiskt värde?

Rysslands invasion av Ukraina är ett brott och jag borde kanske inte svara Englund, men jag får stark ångest av det enorma vapenskramlet i alla medier, och sanningens totala bankrutt. En majoritet av  alla politiker, journalister och historiker verkar tro på mer upprustning och mer krig, men det är som vanligt inte de som ska dö i skyttegravarna.

Medierna har på kort tid fått den svenska opinionen att svänga i Nato-frågan, de har fått hela västvärlden att öka sina vapeninköp och blockerat allt kritiskt tänkande. Ingen diskuterar Putins ursprungliga krigsmål, nämligen att hindra USA från att sätta upp robotbatterier vid Ukrainas östra gräns, ca 50 mil från Moskva.

Peter Englund skriver i stället att väst har tassat så försiktigt runt Putin på grund av sitt olje- och gasberoende. Under 2000-talet har Nato utvidgats österut med elva nya medlemsstater. Är det verkligen att tassa försiktigt? På vilket sätt skulle man varit mindre tassig och mer resolut, enligt Englund? Är det metoden Libyen och Irak han förordar?

När USA brådstörtat lämnade Afghanistan flydde deras marionettpresident med en helikopter fullastad med pengar och skatter som han stulit från sitt folk. Visst är Putin en bandit, men vi måste värja oss mot mediernas förenklingar. Det kan finnas fler banditer än en i världen. Själv oroar jag mig mycket över USA:s groteska militära överlägsenhet.

Jag skulle vilja att världens historiker, akademiker och vetenskapsmän börjar bygget av ett fredsparti snarare än att ansluta sig till krigspartiet. Det krävs ingen examen för att förstå att Natos samlade militärbudget som överstiger tusen miljarder dollar, knappast är gynnsam för miljön och knappast minskar krig, svält eller ojämlikhet. Greta och hennes likar är så jävla ensamma. Det är dags för många många fler att ta ställning mot alla krigsherrar och för jorden.

Text och bild: Staffan Castegren

Simon Steensland releasing a new album

Let me, right from the beginning, state that Simon Steenslands new album, Let´s go to hell, is nothing less than a masterpiece. I have followed him for decades and seen his music grow, unfold, and develop new and exciting landscapes and heavens, I have heard him evolve from being a rock drummer with an attitude to what he is today: a free artist that doesn´t need any attitudes, a composer that creates music you can´t hear anywhere else.

In his last few albums, I have noticed a movement towards the “classical” music. You can hear Edgar Varese, of course, and Witold Lutoslawski. When I ask him, he mentions Krzysztof Penderecki, but in the same breath Annette Peacock and Joni Mitchell.
– There are so many ways music can be great, he says. And no way is necessarily better than the other. This is my way, and it feels completely natural and obvious, I can´t even imagine any other way to create music.

I said, Steensland is moving towards the “classical” music, but he will never totally get there, because he comes from a Rock idiom. Somewhere in the reptile brain of his music lurks Frank Zappa, Henry Cow, Magma and a few others, not so much their music, but the tale they tell about how music can sound.

But when we are talking it is apparent that there is a difference between what I hear in his music, and what he actually put there. He says he never listened to Lutoslawski, but when I mention Charles Ives he agrees:
– Wow, what a guy. He was a real visionary. If there is such a thing as having an idol, that would be him.
 Ives was an American composer that, like Steensland, was so far ahead of his time, that very few understood his music.
– That´s right, his monumental 4:th symphony had its world premiere eleven years after his death.

Simon Steenslands new album, Let´s go to hell, consists of three parts, I wouldn´t call them tunes or movements, but parts: Schrödingers friends, The flagellant march, and Zombie B. Goode. The titles connect to fields of interest that can be found in the earlier albums. Erwin Schrödinger was an Austrian quantum physicist that is mostly known for his metaphor about the cat. A flagellant was a person, mostly in medieval times, that would whip himself, thinking that pain would get him closer to the sufferings of Christ. And Zombie B. Goode? I guess it alludes to old Johnny, deep down in Louisiana, but I can’t say I hear any references to Chuck Berry.

The music moves in spheres that sometimes can be recognized as a 4/4 rock beat, but soon the rhythm disintegrates, and the pulse becomes irregular, and suddenly it disappears, and you find yourself in a dungeon of pain and anxiety or in a heaven of beauty. I think I can identify some of the flagellants as being very contemporary, trying to handle war, pollution, and inequality. But in the end, the music doesn´t give up, the world is going to pieces, but still there is hope and resistance. And of course; humor DO belong in music. All along fear, fascination, and awe, I laughed several times.

I ask him about notation, it is hard to imagine that there is a complete score. But he says that every part is exactly notated. He uses live musicians, and many of them want to have the music written down. But of course, in the final work he is alone in the studio, with his mixing table, his earphones, and his computer. He laughs when he tells me that the time he put into this album is ridiculously immense.
– I have lived with this music like with a person, and now it´s hard to let go. I write rather slowly, and I´m no wizard at the mixing table, but mostly I´m insecure about the quality, is it good enough? But on a good day I go to the studio, and when I “wake up” a few hours later I have some music that I hardly know where it came from.

Let´s go to hell, is an album that probably will sell a few thousand copies around the world. I should say that´s a shame. Think about the billions they put into orchestras and concert halls, just to play Mozart, Brahms, and Stravinsky. I have nothing against these composers, but I think a few bucks could drizzle down to a struggling artist like Simon Steensland. I, myself, have written to the Swedish public service radio, and asked them to play some of Steenslands music, and I urge you to do the same. If you have a radio channel that is not totally into mindless pop music in your part of the world, write to them and try to get them to play this masterpiece. Maybe together we can make a difference.

Text och bild: Staffan Castegren

En förändring måste vara möjlig.

Under åren 2015 till 2019 dog i genomsnitt 91 157 personer per år i Sverige. Den preliminära siffran för 2020 är 97 941. Det är en ökning med 6 784. Under hela 2000-talet har siffrorna hållit sig kring 90 000 per år, med en topp 2002 med 95 009 döda. De vanligaste dödsorsakerna är hjärt- och kärlsjukdomar och cancer, som tillsammans står för mer än hälften av alla dödsfall.

Medierna har fortlöpande informerat om dem som dött av Covid 19. Siffran för 2020 landade på drygt 10 000. Den siffran är dock lite missvisande. Att någon har covid, behöver inte betyda att det var dödsorsaken. Om vi tittar på den ökade dödligheten 2020 som alltså var 6 784, är det kanske en rimligare siffra på antalet döda i Covid 19, men även den siffran är osäker eftersom det vi jämför med är ett genomsnittsvärde.

Döden är ju inte bara människans villkor, utan det gäller allt levande på jorden. Det finns dödstal och medellivslängder för alger, ejdrar och elefanter. För människan påverkas siffrorna av levnadsstandard, samhällsklimat och demografi. I Sverige kommer dödstalen öka framöver allt eftersom 40-talets stora barnkullar börjar komma upp i åren. Vi kan alltså ännu inte säkert bedöma hur ”onaturligt” dödstalet för 2020 var.

I USA som har det högsta antalet döda i Corona, dör normalt ca 2,8 miljoner människor per år. För 2020 tror man att den siffran ska överstiga 3 miljoner. Ca 400 000 har registrerats som döda i Covid 19, men den siffran är lika osäker som den svenska, och av samma orsaker. Även i USA dör de allra flesta av hjärt- och cancersjukdomar.

Man kan diskutera rimligheten i de resurser som satsas på just denna dödsorsak. Vi pratar sannolikt om en siffra som ligger mellan 5 och 10 procent av alla döda, och som nästan uteslutande drabbar personer över 70 år med olika bidragande sjukdomar, folk som troligen ändå skulle ha dött inom några år. Om man hade satsat en bråkdel av resurserna på värdiga och professionella äldreboenden skulle fler liv ha räddats och sjukvården blivit mindre belastad.

Vi måste se Coronavirusen som ett tecken på en större sjuka. Att försöka stoppa tecknen, utan att angripa orsakerna är ju rätt enfaldigt. En samlad vetenskap säger att vi håller på att förstöra vår jord. Extremväder, våld och pandemier är tydliga tecken på detta. Men ska vi lyckas vända den utvecklingen krävs det samlade globala insatser.

Politikerna och medierna måste ställa sig i spetsen, men tyvärr har världen fastnat i en lögnbubbla. Det som publiceras i tidningar, teve och sociala medier är ofta skamlöst och genomskinligt lögnaktigt. Det gör att de enstaka kornen av sanning döljs eller misstänkliggörs. Och det är svårt att hitta politiker som kämpar för att rädda världen. De som bereds mest plats i medierna verkar bara vara intresserade av den egna karriären.

Det får inte vara så att Greta är vårt enda hopp (Gud välsigne henne). Rörelsen måste breddas. Vi måste ställa krav på politikerna. Sluta rösta på de partier som bara vill öka hat, krig och ojämlikhet. Skriv till era lokala partidistrikt och säg att de ska lyssna på vetenskapen och rädda världen. Låt Covid 19 bli den väckarklocka vi behöver. En förändring måste vara möjlig.