Author Archives: Staffan Castegren

Fritiof Anderssons polka

Text och musik: Evert Taube

Bara is och frusna stränder och vid Slussen i en vak
simmar några frusna änder, frusen är jag själv och slak …

En fattig sate har kommit hem till Stockholm. Han är en sjöman som lämnat värmen i Rio och sitter i en utkyld vindslya och tittar. Pilsnern är slut och vattenkranen har frusit, och han undrar varför han kom hit egentligen?

Sjömän längtar visst alltid någon annan stans. Han drömde om sin flicka, Britta vid Roslagstull, hon som skrev så vackra brev. Men när han sökte upp henne hade hon hittat en annan karl. Han förstår att han måste vidare. Här finns inget för honom längre.

Och han drömmer om allt det han inte har, om värmen, om en skön och fet kvinna och om inkomster och social ställning. Vi som hör hans fantasier förstår att han aldrig kommer att uppnå dem. Han kommer alltid förbli en fattig sate, men också en drömmare, och det är vackert så.

Fritiof Anderssons polka – text
Evert Taube

Här är dörren, tryck på knappen
här bor Fritiof Andersson
Tänk från denna lyan ser han
hela Stockholm ovanifrån
Kära Fritiof, säg hur mår du
och hur trivs du här i stan?
Mår och trivs? jo det förstår du
att jag trivs som själva fan
med två tomma pilsnerflaskor
och en frusen vattenkran

Is på hela Riddarfjärden
is från början och till slut
Varken färjor eller båtar
Inga fartyg kan gå ut
Bara is och frusna stränder
och vid slussen i en vak
simmar några frusna änder
frusen är jag själv och slak
Himlen mulnar, luften kulnar
snön yr vit kring torn och tak

Ack, min lilla svenska fröken
Britta hon vid Roslagstull
Söderns sol och varma vindar
for jag från för hennes skull
Sicken jänta. Kunde vänta?
Tror ni? Å i helsicke
När jag knackade på dörren
kom en karl och öppnade
Ni ursäktar kanske, sa han
men vi är förlovade!

Sista brasan i kaminen
skall jag elda med de brev
som hon sände mig till Rio
och de vykort som hon skrev
Sedan skall jag ta en hyra
till det fjärran Ecuadór
Där planterar jag bananer
och blir stor Exportadór
Med en skön och fet kreolska
gifter jag mig, ni förstår

Där med kavaljersfasoner
skall jag leva och bli fin
Stekta sparvar och kalkoner
äter jag och dricker vin
Stora skutor från Europa
lastar frukt på min plantage
Med ministrar och konsuler
spelar jag Carambolage
Jag blir konsul, jag blir konsul
med galoner och plymage

Ouagadougou

Text och musik: Staffan Castegren

Nästan 40 år sen, i Accra på väg norrut.

Dofterna är det som stannar längst kvar i minnet; den tropiska natten, matos från öppna eldar, söta saftiga apelsiner. Men till slut är det ändå sig själv man finner i sina minnen. Världens mitt är alltid där du står. Det jag längtar efter har jag inom mig, det krävs inget flygbränsle för att hitta dit.

I verkligheten, när jag var i de trakterna på 70-talet, kom jag inte längre norrut än till Tamale, med jag bär Ouagadougou inom mig som ett mytiskt Samarkand. Troligen kommer jag aldrig dit, men det har jag förlikat mig med. Det finns ju faktiskt runt hörnet vid den där svårfunna bakgatan i Stockholm.

Ouagadougou – text
Staffan Castegren

Jag har kommit från en resa som tog vägen över Ouagadougou
Tusen mil i samma kläder och i alla sorters väder
Än med små kassava-skjutsar, än med hemska landsvägsbussar
sen en bit med the Akosombo Queen

Från Makongo far man över Bolgatanga upp till Ouagadougou
Det blir ont om vatten och man måste klä sig varmt om natten
Där i viddernas extaser, bara enstaka oaser
Det var nog resans allra bästa bit
och när jag nu kommit hit har jag

kommit över vägen över Ouagadougou kommit över Ouagadougou
kommit över vägen över Ouagadougou
Alla vägar bär till Ouagadougou alla vägar bär till Ouagadougou
kommit över vägen över Ouagadougou
Kommit över vägen över vägen över Ouagadougou
Kommit över vägen, kommit över Ouagadougou

Komma hem och komma bort och va vilse
Nåt slags överjag som jämt skriker till: se dig för, nu när vägen vinglar och går!
Men alla vägar börjar vid dina fötter
Du kan gå och gå till dess du bli trött erkänn sen
på ett klot är sanningen den: att världens mitt är där du står
Faktiskt, världens mitt är där du står

Här i Stockholm kan jag ofta gå och längta ner till Ouagadougou
Någonting som pockar, fan vet vad det är för nåt som lockar
Kanske möta andra blickar, öppen för helt nya kickar
Smaka kryddor av en annan sort

Då runt hörnet, plötsligt syns den röda jorden där i Ouagadougou
Som om jag tatt nåt piller, fjärilar, giraffer och mandriller
och på marknaden man finner stolta afrikanska kvinnor
När som helst så kan jag hitta dit
så när jag nu kommit hit har jag

Varje gång du sticker ut har du chansen
att förlora allt förstånd och all sans, en gång till, när som vägen vinglar och går
Varje slut och varje början är samma
Du kan nå dit när du går vägen fram. Anta sen
på ett klot är sanningen den: att Ouagadougou ligger där du står
Faktiskt, världens mitt är där du står
Världens mitt är där du står
Faktiskt, världens mitt är där du står

Bluesette

Musik: Toots Thielemans, Text: Staffan Castegren

Solen kör buss nedför Västerbron …

Här kan du höra min version på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Den gröna ön i bildens överkant heter Långholmen. Den var tidigare känd, för att inte säga ökänd, för fängelset som låg där. Nu har kåken blivit vandrarhem och ön är en grön plats för vila, bad och älskog.

Många stockholmare har suttit nere vid vattnet med sin käraste och sett solen sjunka bortom Västerbron och månen stiga över gamla stan. Vattnet och sommarkvällen ger en speciell doft och det är väldigt lätt att komma att tänka på Sakta vi gå genom stan med Monica Zetterlund.

Hasse och Tage har skrivit en text till den här låten, men den är lite bunden till sitt revysammanhang. Jag tyckte att det behövdes en ny text, och när min dotter Amanda bad mig att skriva en så gjorde jag det. Håll till godo.

Bluesette – text
Staffan Castegren

Solen kör buss nerför Västerbron
himmelsron, Kungsholms torn
som badar fötterna i Riddarfjärden
Stan är vacker. Ja, det är den
här ifrån Långholmens gröna paviljong

Bluesen den fladdrar så lätt så lätt
rätt och slätt en bluesette
Inga tunga ord om sorg och smärta
plågad själ och brustet hjärta
Ändå finns blåtoner gömda i min sång

Här kan ingen annan se oss
vi kan ligga tysta tätt intill varandra
Timmarna kan bara vandra
Våra vilda fåglar kan dra
ut i sommarnattens varma kupa
våga vindar och sen stupa
ner hit till oss på vårt läger gång på gång

Fattiga och rika. Tjuvar och poliser
Se det konstifika Kaknästornet lyser
Där börjar skärgårn med öar och kobbar
men här går nattens barn på skiftet
roar sig och jobbar
En varg i Kungsan bara ylar natten lång

Natthimlen spelar sin melodi
Nostalgi, här är vi
Kyrktorn fäktas emot månens skära
högt i rymden, ändå nära
Plötsligt slår klockorna elva ding ding dong

Tonerna stiger mot Skinnarvik
ljuv musik, varm och rik
Känslan lyfter, den är god och tvåsam
ändå är man alltid ensam
men sången står stadig och vacker som en ros
och det är ingen blues
Nej det är en bluesette

Träd

Text och musik: Staffan Castegren

I din gamla kloka bark anar du …

Den här låten skrev jag för länge sen till min syster Marianne när hon behövde en sång som handlade om träd. Det mest typiska med träd som jag ser det är deras ålder. Vårt eget livsspann som tycks så långt och innehållsrikt kan utspela sig från födelse till död framför ett träd som även sett våra föräldrars och som kan komma att se våra barns.

Men tiden hinner även i kapp träden och våren och havet och kärleken och människans godhet kan till slut överleva dem. Men nya frön sprids med vinden och söker fuktig vårjord att gro i. Vi lever tillsammans och behöver varandra.

Träd – text
Staffan Castegren

Det är något visst med träd
ett gammalt träd
Där har du stått i många hundra år där du står
och sett hur husen växt i skyn
Men jag vet, att i din gamla kloka bark så anar du
att det även efter dig finns tid för
spirande knopp, doftande blom, dansande löv
i ständigt nya somrars varma vind

Det är något visst med vind
en sommarvind
som spelar skön musik i trädens kronor, varma toner
och rufsar om i barnens hår
Även om ett mänskoliv är kort för dig så hoppas jag
att det jämt ska finnas de som älskar
gryende vår, svallande hav, älskande par
som vill förenas i ett evigt liv

Det är något visst med liv
är något visst med vind
är något visst med träd

Natthamn

Text och musik: Staffan Castegren

Där sökte jag natthamn och just när jag nått den så stillnade brisen i försommarkväll …

Hör sången på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

En kamrat skrev på Facebook: Det skrivs för få sjömansvalser. Så då tänkte jag att jag skulle göra ett försök. Till en början visste jag bara två saker. Jag skulle rimma på lind och vind och jag skulle ha en så kallad trio i moll.

Så blev det också, och texten handlar om kärlek. längtan och naturmystik. Kvinnan i texten är ju verkligen inte någon lekboll för en manlig ensamseglare, snarare tvärtom. Hon är ett naturväsen som är släkt med skogsrået och utnyttjar män för sitt eget syfte.

Texten i min inspelning på Youtube stämmer inte med den som finns här nedan och i länken ovan. Det är den skrivna texten som är den korrekta, inte den sjungna.

Natthamn – text
Staffan Castegren

Jag minns när jag hittade just den där viken
som skyddar vid varje slags väder och vind
Där vågbruset falnar i fågelmusiken
klingande rankor kring strandäng och lind

Där sökte jag natthamn och just när jag nått den
så stillnade brisen i försommarkväll
Jag kände att draggen fick fäste i botten
och jag hoppa i land på en blankslipad häll

Min förtamp fick törn runt en rönn i en spricka
Det blev så underligt tyst och jag vände mig om
Där i skogsbrynet stod det en spejande flicka
med rött band i håret och klänningen som

lyste grönt som ett lövträd. Jag stod där förlägen
En vackrare kvinna jag aldrig har sett
Så kom hon emot mig med tvekan i stegen
och stannade nära så klarögd och lätt

Jag frågade: Stör jag? Jag far om du ber mig
Hon skakade huvudet, sa sedan att
Du är knappast ondsint vad jag tror när jag ser dig
Du får gärna ligga i land här i natt

Hon stannade kvar för att dela min soppa
mitt läskande vin och min plommonkompott
och kaffe och söta små skorpor att doppa
i Marsalavin, ni må tro att det var gott

Det slutade som det måste sluta
i kojen i båtens kajuta
Där njöt vi vår älskog och aldrig jag träffat
en kvinna så brinnande som hon

Vi somnade sent och jag drömde om vatten
om jord och om vind och om årstiders gång
Jag samlade så mycket insikt den natten
och den stannade kvar som en uråldrig sång

Men redan i gryningen långt före vinden
hon vakna och kapade kärlekens band
Hon log och hon kysste mig hastigt på kinden
och lättfotat sprang hon därefter i land

Jag skyndade ut: Nej men vänta min kära
När träffas vi åter, älskade vän?
Men allting var tyst och så stilla och nära
och aldrig såg jag den flickan igen

Jag gjorde loss min förtöjning, och då som en hägring
i vaknande vind flög nåt fritt ner vid sjön
en strandskata stolt i sin skönaste fägring
och en rödhake sjöng i min blommande rönn

Det var ganska länge sen. Så många gånger
jag seglat och sökt hennes hemliga hamn
För jag tror att min längtan och kärlekens sånger
ska ta mig tillbaka till hennes famn

Balladen om Eken

Text och musik: Ruben Nilsson

Det är hus vid hus i ett skumraskljus
och det gör en glad det är våran stad det är våran stad ja Eken

Lyssna på min version på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Ruben Nilsson föddes 1893 på Skånegatan på Söder i Stockholm. Senare flyttade familjen upp till Sibirien, det vill säga nordöstra Vasastan. Vi pratar arbetarklass, trångboddhet och social misär, men också stolthet och politiskt engagemang.

Ruben började som plåtslagarlärling i unga år och blev med tiden mycket bra på det. Men han ville egentligen bli konstnär. Fast det gick ju inte att försörja sig på. Han gick dock och tog lektioner på sin fritid och 1929 hade han sin första utställning.

Han gjorde även visor och 1934 gav han ut sin första samling, illustrerad av honom själv. Den här sången kommer från hans tredje och sista samling som också heter Balladen om Eken. Eken är ett gammalt slangord på knallarnas hemliga språk månsing, och betyder Stockholm.

För er som inte är gamla stockholmare och som inte tittar på gamla pilsnerfilmer får jag väl översätta en del ord. Sjucker betyder snygg. Nasarna becknar rabbel å snask betyder försäljarna säljer tidningar och godis. Stillot betyder fängelset.

Ruben Nilsson fick ett uppsving på 60-talet när Fred Åkerström spelade in flera av han sånger, men han var då gammal och trött och ointresserad av nya människor, så de träffades aldrig, men han uppskattade Fred Åkerströms tolkningar. Ruben Nilsson dog 1971 och ligger på Solna kyrkogård.

Balladen om Eken – text
Ruben Nilsson

Man skulle väl tona en sjucker ballad
om våran stad, ja om våran stad
Men en ann kan ju inte snacka så snyggt
såre låter så där som om det vore tryckt
Men ge bäng i de. Vill ni följa me
på en långpromenad här i våran stad?
Här i våran stad, i Eken

Vi låtsas vi träffas en snarfager kväll
vid båtarna, ner vid Grand Hotell
där som nasarna becknar rabbel å snask
ja, och nyplockad mask, ett par spänn för en ask
Här vid Strömmens brus, vårat riksdagshus
och Norrbro, Rosenbad, å en slottsfasad
De e våran stad, ja Eken

Sen flyger vi över till Västerbron
I dikt å ton ska man ta motion
Ser ni Stillot på ön och Pålsundets strand
gamla krokiga pilar å båtar på land
Å Norr Mälarstrand me ett långt, långt band
utav lyktor i rad! De e våran stad
De e våran stad, ja Eken

Högt oppe på Fjällgatan harom ett fik
med bra musik å med fluktutkik
över Stassgårn och Saltsjöns svartblåa vik
Ni förstår, de e vår. De e dröm och mystik
De e hus vid hus, i ett skumraskljus
och de gör en glad. De e våran stad
De e våran stad, ja Eken

Å skorvarna ligger med flaggor på svaj
vid Stassgårns kaj, ja vid Stassgårns kaj,
där står knallröda lyftkranar grant emot spat,
ja, å Skeppsholmens grönska e späd som spenat
Gröna Lundens lamm, far på färjan fram
emot Allmänna Gränd. Ja, den e ju känd
här i våran stad. I Eken

Men Eken e mera än utsikt och grant
Ja de e sant. Aldrig likadant
Det kan vara ett flyttlass på Odenplan
eller snöslask å julmarknad i Gamla Stan
Men de e nåt mer som man inte ser
ja, man vet inte vad som e våran stad
som e våran stad. Ja, Eken

Lilla bäcken

Text och musik: Allan Edvall

Och lilla bäcken mot älven rinner och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av

Här kan du höra min tolkning på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Allan Edvalls visor är rätt speciella, ofta burleska, ofta sorgsna och jag kommer troligen lägga ut fler vad det lider. Men just den här har en särskild betydelse på ett mer personligt plan.

Den handlar ju om ett liv som det kan gestalta sig, från den omedvetna barndomen, över den krassa vuxenheten, till en insikt om att allt som är stort och starkt är byggt av de många små smulorna och att sanningen inte är absolut, utan består av ångrad lögn.

Här finns det både en centrallyrisk tanke om det egna livets obetydlighet i universum, men också en politisk idé om det samlade flödets kraft och om solidariteten.

Lilla bäcken – text
Allan Edvall

Jag var ett barn med klara ljuva sinnen
och på mitt väsen solen lyste ned
Mitt liv var nytt och ännu utan minnen
och genom natten månen stilla gled

Och jag var ung med fasta steg på jorden
Jag levde fritt bland träd och vilda djur
Och som i lera formade jag orden
och rent var hjärtat som de föddes ur

Och lilla bäcken mot älven rinner
Och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner
var lilla bäcken blev av.

Och jag blev en man med hatt och stövlar tunga
och lärde tyglarna av lämplighet och sed
och lärde le när marken tycktes gunga
av tyngd från fiender som höggs ned

Jag ser på världen genom dödas blickar
Med andras oro köper jag min frid
och nedåt slår jag när jag uppåt slickar
och snarkar däst med själens nöd bredvid

Och lilla bäcken mot älven rinner
Och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner
var lilla bäcken blev av

Jag samlar tid som musen samlar skulor
Till livets byggnad samlar jag på år
för allting stort och starkt är byggt av smulor
och sanningen av ångrad lögn består

I munnens valv jag känner orden klinga
som återskall av allt som sagts förut
Min tro är klen och klokskapen ringa
och allt är början, mitt oppi och slut

Och lilla bäcken mot älven rinner
Och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner
var lilla bäcken blev av

Internationalen

Musik: Pierre Degeyter Svensk text: Henrik Menander

Den här bilden tog jag i Lisabon, men man kan hitta liknande budskap nästan överallt.

Här kan du höra min version på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Texten till Internationalen är stelnad till en ramsa. Betydelsen ligger inte längre i orden, utan i själva handlingen att sjunga internationalen. Redan de första orden kan man fundera över: “Upp trälar uti alla stater”, liksom raden: “Slav stå upp för att slå dig fri”. Att tala om arbetarna som trälar och slavar är konstigt.

Min franska är så usel att jag inte vet om det är originaltexten eller bara den svenska översättningen. Bägge författarna var arbetare, men jag undrar om de verkligen såg sig själva som slavar, eller om det bara var massorna där nere.

Andra versen är roligare. Bönder och arbetare ska slå sig samman och knyta vänskapsband. Då får inte längre lättingen råda, och då ska vi sätta en gräns för rovdjuren som gnager på oss och solen ska skina mera klar.

Somliga kanske tycker att min version brister i respekt. Den låter inte riktigt som bruksorkesterns på första maj. Men min tanke är att klä av lite av högtidligheten och återerövra låten med humor. Det finns tre verser till, men dem orkar jag inte lära mig, men en av verserna handlar om att vägra kriga, skjuta de egna generalerna och sjunga broderskapets lov.

Internationalen – text
Henrik Menander

Upp, trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå
Det dånar uti rättens krater
snart skall frihetens timma slå
Störtas skall det gamla snart i gruset
Slav, stig upp för att slå dig fri
Från mörkret stiga vi mot ljuset
från intet allt vi vilja bli

Upp till kamp emot kvalen
Siste striden det är
ty Internationalen
till alla lycka bär
Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är
ty Internationalen
åt alla lycka bär

Arbetare, i stad på landet
en dag skall jorden bliva vår
När fast vi knyta vänskapsbandet
lättingen inte råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar
en gräns emot dem alla sätta
skall solen stråla mera klar.

Upp till kamp emot kvalen
Siste striden det är
ty Internationalen
till alla lycka bär
Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är
ty Internationalen
åt alla lycka bär