Author Archives: Staffan Castegren

25 waka från Södermalm

Text och bild Staffan Castegren

Den här diktsamlingen har jag jobbat med ett antal år och jag har fortlöpande publicerat olika versioner här på fritext. Nu har jag plockat ihop 25 dikter. De finns för gratis nedladdning i länkarna nedan.

Jag har försökt intressera tre olika bokförlag att ge ut samlingen, men de har tyvärr tackat nej, och de har väl sina skäl, kan jag tro. Men jag tänker att det kanske ändå kan finnas några djärva lyrikvänner som vågar sig på en genomläsning, trots förlagens bestämda avrådan.

Jag har tyvärr inte råd att ge ut en riktig bok på egen bekostnad. Det är synd för den skulle kunnat bli ganska snygg. Den här versionen består av 27 A4-sidor med färgbilder. WordPress gillar inte stora filer. Därför har jag varit tvungen att dela samlingen i två pdf:er.
Mycket nöje.

Ladda hem 25 waka från Södermalm första halvan

Ladda hem 25 waka från Södermalm andra halvan

Hur ska man hantera sitt liv i coronatider?

Text och bild: Staffan Castegren

Många av mina vänner verkar mycket oroliga för att drabbas av Covid 19. Somliga låter oron styra sina liv och sjunker ned i leda och depression. Själv bestämde jag mig ganska tidigt att jag inte hade råd att låta månader, och kanske år, försvinna in i någon sorts självvald karantän. Jag är 72 och har för kort tid kvar. Om det nu skulle hampa sig att jag går och dör om ett halvår, skulle jag tycka att det vore rätt försmädligt om jag tillbringat mina sista sex månader med att sitta och stirra in i väggen.

Jag bestämde mig också för att inte låta mig styras av medierna. Jag har valt att tro på Anders Tegnell, men jag tror inte på politiker eller journalister. Därför har jag fortlöpande laddat hem statistik från SCB. Den senaste publicerades 21 september, den heter Preliminär statistik över döda. Där kan man jämföra döda per dag 2020 med ett genomsnitt av de senaste fem åren. Där kan man konstatera att vi 2020 har en överdödlighet fram till 15 september på ca 3 000–3 500.

Det dör ca 90 000 personer i Sverige varje år. Visst finns det många som har en allmän dödsångest, men få går i karantän för att undvika att vara en av de där 90 000. Däremot gör man rätt stora ansträngningar för att inte råka bli en av de 3 500, det vill säga, det nuvarande värdet på överdödligheten. Det är faktiskt inte rationellt. Döden är oundviklig, en dag står han där och knackar en på axeln och säger: Jag har redan länge gått vid din sida.

Jag kan inte oroa mig för min död. Det tar för mycket kraft. Jag måste spela och skriva och tänka. Men jag kan ta ett samhällsansvar och dra mitt strå till stacken för att minska smittspridningen. Det gör jag genom att undvika trängsel och överfulla kommunikationer och genom att tvätta händerna noggrant när jag kommer hem. Jag åker tunnelbana, men aldrig i rusningstid och jag handlar, men bara på tider då jag vet att det är lugnt i affären.

Jag behöver min dagliga promenad och jag har bestämt mig för att vara prestigelös på trottoaren. Det finns ju alltid de där tjugo procenten, de som alltid skiter i allt, och jag sicksackar runt dem och går ut i gatan om det behövs. Det är ju inte för att hålla mig vid liv, utan för att minska smittspridningen. Så när jag ser folk med mobilen uppe, med barnvagn, eller med hund så går jag över på andra sidan gatan. De grupperna är oförbätterliga, men de hade ju generell dispens från att visa hänsyn redan före pandemin.

Det är som att livet har blivit viktigare, och min utmätta tid dyrbarare. Plötsligt har jag fått en bättre arbetsdisciplin och jag jobbar fler timmar per dag än före Coronan. Och jag önskar att jag kunde sträcka ut handen och lugna alla dem som låtit sina liv bli förpestade av mediabranschen och populistpolitikerna. Mitt råd är: Tänk själv och tvätta händerna.

Svensk dödsstatistik

Text och bild: Staffan Castegren

Jag har skrivit om detta tidigare och jag vill även denna gång betona att jag inte raljerar. Alla dödsfall är beklagliga för de närstående, men också i långa loppet oundvikliga. Ingen social distansering i världen kan skydda oss från döden.

Jag var inne på SCB i dag och hämtade lite siffror. Då hittade jag denna sammanfattning om läget i Sverige:

”Under 2000-talet har ungefär 90 000 personer dött varje år, med en topp år 2002 då drygt 95 000 avled. År 2019 dog färre än 89 000 personer, vilket är det lägsta antalet döda under ett enskilt år sedan 1977.”

Under perioden 1 jan – 31 maj 2020 dog 42 815 personer i Sverige. Medeltalet för samma månader de fem föregående åren är 39 481 döda. Skillnaden är alltså 3 334 döda. Denna överdödlighet inträffade under två månader från mitten av mars till mitten av maj när coronan härjade som värst. Nu verkar dödssiffrorna vara nere på normala nivåer igen.

Om inget nytt utbrott av pandemin drabbar landet är det tveksamt om coronan kommer att ge något utslag i statistiken när siffrorna för hela 2020 ligger klara. Bland de döda är ju gamla och mycket gamla klart överrepresenterade. Många av dessa skulle sannolikt ha avlidit ändå under året av andra orsaker. Dödstalen kan alltså komma att hamna under medeltalet en tid framåt.

Sveriges strategi under coronapandemin verkar trots allt ganska rimlig. Vad man inte riktigt förutsåg var hur hårt privatiseringen av apoteken och nedskärningarna i sjuk- och äldrevården skulle slå. Det är där skillnaden mot våra nordiska grannländer ligger. Men i gengäld har vi haft ett tämligen öppet land.

Nu går vi in i en utvärderingsfas, och jag hoppas att inte frågorna tas över av populister och amatörepidemiologer. Vi behöver mängder med vettiga människor som diskuterar vad som hände och vad vi kan göra bättre, och framförallt hur vi går vidare med de stora frågorna, miljön, krigen och den groteska ojämlikheten.

Fem waka från Södermalm del 5

Text och bild: Staffan Castegren

Jag trodde jag var färdig med mina Södermalmswaka, men det var några till som ville bli skrivna. Men det här är de sista. Passa gärna på att klicka på länkarna nedan och läs de andra 20. De är faktiskt rätt bra.

Fem waka från Södermalm del 1

Fem waka från Södermalm del 2

Fem waka från Södermalm del 3

Fem waka från Södermalm del 4

Jag minns en flicka
på Heleneborgsgatan
som jag inte fick –
Hon sjöng en sång i vinden
men behöll sin hemlighet

Höstdag på Söder
Himlavalvet allt mer krökt
husen allt lägre –
I munnen ändras klangen
vokalerna hukar sig

Märkligt, det ligger
en hästlort på Ringvägen
Vem rider väl här –
mjuka oskodda hovslag
viskar från Altamira

Överallt, alla
dessa ljud och symboler
som bölar i skyn
Jag flyr till Adas trappor –
Ensamhetens sakrament

Nu brinner fönstren
vid Södermälarstrand i
solens sista sken –
Fjärden ligger lika blank
som den säkert gjorde då

Jag har samlat alla mina bästa waka i ett illustrerat häfte som du kan skriva ut på papper om du vill.

Klicka här om du vill komma till nedladdningssidan.

Svensk landsbygd

Text och musik: Staffan Castegren

Här kan du höra låten på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Den här låten kom till när jag pratade med min körkunnige son om språket i gamla låtar av typ, Stenhammar och Pettersson Berger. Kan man använda ord från den tiden? Bland annat nämnde vi ordet himlapällen.

Ett år senare förstår jag att de flesta orden är förbrukade. Men jag har i stället försökt hitta stämningen. Jag är uppriktigt sagt mycket osäker på om jag verkligen lyckats med det.

Tidig vår, i spröda kvällen
snöljus över lagårdshällen
Trötta tranor och våta vipor
som söker sina viloställen
Hästen trampar i sitt stall
Luften sträv och kall

Björken blågrå, vårstinn bäcken
risig ännu rosenhäcken
Oro svävar in från söder
i de höga fågelsträcken
En obeskrivligt sorgsen hund
gnyr mot himlens rund

Halvvägs ner i dalen
glimmar några ljus
från förskolelokalen
i gamla folkets hus
och ner vid Dammbro kilar
just där älven gör en sväng
där står vildgässen och vilar
på Mjölnagårdens äng
Och tidlöst tystnar suset
som skogen burit på
Ja, nu slocknar sista ljuset
i natten dunkelblå

Lätta skyar, plötsligt står en
måne över videsnåren
Jorden skälver, marken doftar
hetsande och starkt i våren
Men tåligt över vall och mo
har dagen gått till ro

Fem waka från Södermalm del 4

Text och bild: Staffan Castegren

Så var det dags igen för några japanska femradingar. Det här är ett pyssel som passar mig som södermalmsflanör. Jag tittar, luktar, minns och tänker. Somliga av dikterna beskriver vår tid, andra är minnen från den tiden då jag gick här som barn. Ibland flyter det ihop och jag vet inte var i livet jag befinner mig.

Här har du länkar till mina tidigare försök:

Fem waka från Södermalm del 1

Fem waka från Södermalm del 2

Fem waka från Södermalm del 3

Fem waka från Södermalm del 5

Långholmsbron, här är
den svarta isen svarslös –
Men Venus vakar
och i den blanka ytan
ser jag ett stim av stjärnor

Tornseglarskriken
över Blekingetäppans
djupa kitteldal
förebådar sommaren
och samtidigt – sommarns slut

Snickarn i Pryssgränd
spröjsar en ny fönsterram
ut till sportstugan –
Hans son ska ta studenten
långt långt bort på Östermalm

Tre tjejer ifrån
Siargatans hunddagis
drar genom parken –
De för sina hundknippen
som ballongförsäljare

Visch visch torkarblad
skvätter regndroppar och ljus –
Tysta i bilen
ser vi skyltfönstrens sken och
Ricardos röda lyktor

Jag har samlat alla mina bästa waka i ett illustrerat häfte som du kan skriva ut på papper om du vill.

Klicka här om du vill komma till nedladdningssidan.

Svartvita porträtt

Text och bild: Staffan Castegren

På 70-talet plåtade jag jättemycket, mest dia, men även en del svartvitt. Jag hade inga ambitioner att bli fotograf, det var skrivandet musicerandet och Birka musik som var det viktiga. Men nu när jag sitter och skannar in gamla negativ, tycker jag att många bilder håller en rätt god kvalitet. Hur skulle livet gestaltat sig om jag hade fortsatt på den linjen och gått någon bra fotoutbildning?

På såna frågor finns naturligtvis inga svar. Men bilderna finns kvar och berättar om den tiden. När jag nu visar upp dem här på Fritext väljer jag att namnge de personer jag minns. Jag tror ingen kommer ta illa upp. Men somliga kommer jag inte ihåg vad de hette, och somliga är främlingar på gatan.

Här är jag. Vi var ju ofta ute i parkerna med en flarra vin. Här tror jag vi är på Pelousen i Hagaparken. Notera mina tidstypiska träskor. Fotograf Micke Wehle.

Ännu en bild från samma tillfälle.

En herre väntar på bussen (kanske 54:an) utanför Handelsbanken i hörnet Rörstrandsgatan och S:t Eriksgatan. Sådana herrar var vanliga på den tiden och det var väl därför jag ville plåta honom.

Konstnärlig (?) bildkomposition. Den här killen heter Pelle Hellberg och var vän till en vän och vi stötte på varandra då och då. Jag möter honom fortfarande ibland när han sjunger i tunnelbanan.

Samma person, vid samma tillfälle, fast med lite sämre skärpa.

Henne kommer jag inte ihåg vem hon var. Hon ser inte så glad ut, men alla mådde väl lite halvpissigt på den tiden. Det hörde liksom till.

Barnbild från Birkastan, med okänd modell.

Ännu ett okänt barn, plåtat utanför tobaksaffären på Rörstrandsgatan 13. Veckotidningarnas löpsedlar ger tidsfärg.

Peder Björkegren, en fantastisk fotograf som gjorde jobb åt oss på Birka musik. Han är fortfarande i branschen och jag kan verkligen rekommendera honom.

Den här killen med sina jättelika glasögon jobbade på restaurangen Svenson & Butler där jag ofta åt på den tiden när jag hade bättre råd än nu.

Mera anonyma birkastadsungar, med den tidens bilar bakom sig. Kläderna är också tidstypiska.

Och vad hette han? Var han kund på Birka? eller var han en de många hippa typer som bodde i Birkastan och som man morsade på och bytte några ord med?

Hon jobbade också på vårt stamlokus Svenson & Butler. Underbart leende, vacker komposition. Men minnet sviker mig när jag försöker komma ihåg hennes namn.

Denne man hörde till ett lekfullt gäng som jag brukade hänga med i Vasaparken på lediga stunder.

De här tre fotbollspojkarna är väl omkring 50 år i dag. Undrar vad det blev av dem. Det vore nog rätt svårt att reda ut.

Var kan detta vara taget? Svårt att se när det är så litet skärpedjup. Och flickan, vem är hon, och vad gör hon i dag? Hennes blick väcker frågor.

En likbil utanför Filadelfia på Rörstrandsgatan. Chauffören ser stel och formell ut, begravningsgästerna förvånansvärt alldagliga.

Min vän Theo va de Pohl och hans dotter Hanna. Han är konstnär, och bilden är tagen på hans ställe, Bringes på östra Gotland.

Min brorsas dåvarande Sambo, Karin Nordberg, hemma i deras lägenhet på Skeppargatan. I dag är bägge döda.

Min exfru och mor till tre av mina barn, hemma i vår lägenhet på Rådmansgatan. Här har vi nyligen träffats och hon heter ännu Karin Ringenson.

Den här bilden av mig och min vän, Bert Mellblom har Karin tagit. Hans teeshirt känner jag inte igen, men på min stod det Samla Mammas Manna.

Min dotter Amanda hemma hos Karin och mig på Rådmansgatan. Textilapplikationen i bakgrunder har Karin gjort.

Karin vid samma tillfälle och framför samma bild.

Min kompis Micke Wehle. Han är också borta i dag. Han var en riktig knickedick, men också en musikalisk och lekfull vän. Jag tänker på honom ibland.

Är det nån mening att rösta?

Text och bild: Staffan Castegren

Glada förstagångsväljare.

Nu är det val igen. Sannolikt kommer en frustrerad väljarkår lämna över stafettpinnen till Alliansen så att de med stöd av SD kan föra i princip samma politik som de rödgröna. Skillnaden mellan de politiska partierna blir allt mindre för varje mandatperiod. De har samma tro på den otyglade marknadsekonomin och de jagar efter samma tillfälliga opinionsfläktar.

För den som följt mitt skrivande här på Fritext är det rätt uppenbart att jag har en socialistisk grundsyn. I alla år har jag röstat på V, trots att jag inte alltid varit så förtjust i deras politik. Men jag har tänkt att det är viktigt att rösta. Det är ett sätt att försvara demokratin. Fast nu är jag inte lika säker på den saken. Finns det nån demokrati att försvara egentligen?

Jag minns från skolan att demokrati kommer från grekiskan och betyder folkstyre. Tanken är att vi, ca 7,3 miljoner röstberättigade, ska utse politiker som företräder våra intressen i riksdagen. Men är det så? Företräder de verkligen våra intressen? Det känns som om de som äger Sverige, mindre än en procent av befolkningen, har oproportionerligt stort inflytande.

Jag ska inte utge mig för att vara folkets talesman, men för mig finns det tre saker som är extra viktiga: miljö, fred och jämlikhet. Jag tror att det är ödesfrågor för vår framtid här på planeten. Jag tror att de tre problemen hänger ihop vad gäller orsak, men jag tror också att det finns mycket små möjligheter att lösa dem, med de politiker vi har i dag.

Jag nämnde de som äger Sverige. De ingår i en större grupp, som dock procentuellt är lika liten: de som äger världen. Jag vet att när jag skriver så, förlorar jag många läsare. Det är egentligen ganska konstigt. Det är ju inte några falska fakta som Kim Jong-Un har hittat på. I princip alla människor vet att det är på det här viset, men man får visst inte tala om det.

Den här gruppen äger alla viktiga företag inom industri, energi, transport, handel, livsmedel, media, reklam, banker och finansbolag. I många länder vill de även ta över utbildning, vård, omsorg, ja till och med socialhjälp, polis och militärmakt. Jag hävdar att de här människornas vettlösa jakt på ständig tillväxt och ökad rikedom är jordens allvarligaste problem.

Att tillverka produkter som ska gå sönder inom 18 månader, att ta fram syntetiska material utan att göra en miljökonsekvensanalys, att fortsätta pumpa upp fossila bränslen trots att vi kan gå över till sol- och vindenergi, allt det är kriminellt. Det är därför sopbergen växer, haven fylls av mikroplaster och luften av koldioxid. Och det är denna grupp som är skyldig.

De äger rustningsindustrierna och vill naturligtvis sälja sina vapen. I en trygg värld skulle det vara svårt. Men deras medier rycker ut och skriver lögnaktiga artiklar om massförstörelsevapen, diktatur och annat. Det är svårt att tro att världens största fiender skulle varit Irak, Libyen och Syrien. Ändå bombades dessa länder sönder och samman.

Det finns forskning som visar att de flesta kan acceptera rimliga löneskillnader, att en läkare tjänar dubbelt så mycket eller någon annan fem gånger så mycket. Men när en vd tjänar 60 gånger så mycket, börjar folk må dåligt. Ojämlikhet skapar oro och minskad samhällsmoral, både inom landet och globalt, med flyktingströmmar och terrorism som följd.

Om jag nu vill rösta efter min övertygelse blir det svårt. Jag vill sätta en nosgrimma på den här gruppen människor. Jag vill ha en radikal skärpning av miljökraven, att industrin och flyget ska bära sina miljökostnader. Jag vill att Sverige är alliansfritt, rustar ner och förbjuder all vapenexport. Jag vill att alla människor ska ha nånstans att bo och nån slags inkomst.

Vilket parti ska jag då rösta på? Riksdagen känns rätt belastad. Nyligen röstade de igenom Ceta-avtalet, som ger storföretag rätt att stämma oss om vi fattar fel beslut (Vem sätter nosgrimma på vem?) De fortsätter att bygga motorvägar och bevilja flyget skattefrihet. De samarbetar med Nato och ökar de militära anslagen. De saknar helt radikala planer för ökad jämlikhet.

Medier och lobbygrupper styr och ställer. De säger att ryssarna har trollfabriker som kan påverka det svenska valet. Vi måste öka vår försvarsförmåga mot Ryssland, säger Riksdagen. Men när Cambridge analyticas bedrifter uppdagades, och när det visade sig att LO och Svenskt näringsliv har egna trollfabriker, blev det påfallande tyst i talarstolen.

Så länge politikerna går i maktens ledband kommer det knappast ske några större förändringar och då går det åt helvete. Vi skulle behöva en ny generation politiker som säger nej till marknadsekonomin och som ställer sig på mänsklighetens sida. Men att vår privatiserade skola skulle lyckas frambringa en sådan lysande generation känns ju inte särskilt troligt.

Protected: Osorterat svartvitt

Protected: Osorterade färgbilder vol 2