Text och bild: Staffan Castegren
En av 1900-talets mest ikoniska platser.
I år tog vi en vecka i Krakow, Siv och jag. Vi åker gärna till olika europeiska städer. När vi kommit fram hade vi ännu inte bestämt om vi skulle åka till Auschwitz. Vi hade naturligtvis pratat om det, men det kändes tungt och jag trodde att alla besökarna skulle förvandla det till något jävla Disneyland. Till slut valde vi ändå att åka, det är trots allt en av 1900-talets mest ikoniska platser.
Hela utflykten skulle ta ca 7 timmar, 3 timmars resa och 4 timmars visning. Redan vägen dit blev lätt absurd. Chauffören kunde uppenbarligen inte köra utan musik. Därför fyllde han bussen med fasansfull James Last-liknande muzak. Det som skulle vara en mental förberedelse inför mötet med historien blev, ironiskt nog, en musikalisk tortyr med tyskt ursprung.
Stränga tegelbyggnader med små ondskefulla rum.
När vi väl kommit fram förändrades allt. En mycket kompetent guide tog över. Vår grupp bestod av ca 30 personer. Vi fick hörlurar och en liten trådlös mottagare och guiden talade i en mikrofon. Trots att det var många grupper som visades runt på området skapade hörlurarna en avskärmning mot alla andra människor och en närhet till guidens berättelse.
Vi fick se de stränga tegelbyggnaderna, korridorerna med sina slitna stengolv och de små ondskefulla rummen där själva väggarna vittnade om obegriplig ondska och ofattbart lidande. Jag var rädd att röra något, som om gammal smitta ännu funnes kvar både från bödlar och offer. Samtidigt kunde jag inte låta bli. Det var ett tvång att göra sig delaktig.
En gaskammare. Väggarna vittnar om obegriplig ondska och ofattbart lidande.
Lösryckta ord från guiden sitter kvar. “De nyankomna fångarna sorterades; arbeta eller gasas, beslutet fattades på en sekund för varje individ.” – “I stängslen gick det 370 volt. Somliga fångar tog livet av sig genom att kasta sig mot taggtråden.” – “Efter tortyren togs fångarna ut här på gården och sköts.” – “Man tror att 1,4 miljoner människor miste livet i Auschwitz.”
Vi såg samlingen av avklippt människohår, tiotusentals glasögon, väskor, skor, proteser, och muggar. Under den visningen var guiden tyst. Precis innan vi gick in i huset sa hon bara: “Jag ber er betänka att alla föremål ni kommer att se här inne har tillhört en enskild människa med tankar, drömmar, känslor och förhoppningar.”
Varje föremål har tillhört en enskild människa.
Vi såg flera grupper med judar gå omkring, ofta under ledning av en svartklädd rabbin. De stod ofta stilla tätt intill varandra och verkade hämta tröst. Men när vi reste vidare till Auschwitz II Birkenau såg vi en annan grupp där flera var svepta i israeliska flaggor. De hade dessutom en beväpnad vakt med sig. Det kändes mycket stötande.
Just i Auschwitz var ca 80 % av de döda judar, men så var det ju inte i kriget i stort. Ska vi någonsin komma vidare måste vi förstå att lidandet är allmänmänskligt. Ingen nation kan muta in lidandet och kräva ensamrätt på det. Även ondskan är allmänmänsklig. Den elit som startade kriget omfattade många nationer och folkslag: tyskar, engelsmän, amerikaner, men även judar.
Lidandet är allmänmänskligt. Ingen nation kan kräva ensamrätt på det.
Den dagen vi var där var det mycket varmt, och det slog mig att även på 40-talet fanns det årstider. Även då kunde någon eländig fånge glädjas en stund över en vacker blomma, bara för att i nästa stund förbanna hettan som skyndade på förruttnelsen och förvärrade den onda stanken. Men vintern med 30 minusgrader var naturligtvis inte bättre.
Birkenau är väldigt mycket större än Auschwitz I, och mer öppet, och man kunde se de olika grupperna som lotsades runt. Det slog mig att detta är ett logistiskt problem liknande det som nazisterna hade på 40-talet. Somliga ska till barackerna, andra till gaskamrarna. Guiden visade på en plats där det brukade sitta en fångorkester som spelade musik att hålla takten till.
Bland vår tids människor såg jag både bödlar och offer.
När vi kom tillbaka till Krakow var det som att jag bland vår tids människor såg både bödlar och offer. Jag såg renhjärtade hjältar och småaktiga opportunister. Hur nära ligger katastrofen egentligen? Så länge somliga tjänar miljarder på sina vapenfabriker kommer krigen inte ta slut. Bara en demokratisk majoritet kan förbjuda vapentillverkning, men jag har aldrig hört en politiker som drivit den frågan.
Även på flygplatsen när vi skulle hem till Stockholm upplevde jag det logistiska problemet med att hantera stora grupper människor: “Lämna inte ert baggage utan uppsikt.” – ” Final call hej faderittan, gate 14.” – “Missa inte våra erbjudanden i tax free-shopen.” Och folk ställer sig i sina köer, somliga till barackerna och somliga till gaskamrarna. Eller?!!
Auschwitz ligger alltid latent i historien så länge klassamhället består.
Vi lotsas genom världen av anonyma högtalarröster. Men vad är det de säger? “Fortsätt konsumera, även om jorden går under!” – “Det land som har störst militärbudget och som startar flest krig är fredligast!” – “Ensam är stark, solidaritet är dåligt! – “Sparka nedåt slicka uppåt!”
Kanske kommer jag att klara mig, men jag är oroligt för mina barn och mina barnbarn. Auschwitz ligger alltid latent i historien så länge klassamhället består, så länge vi inte reser oss tillsammans och säger: Dra åt helvete! Det räcker nu! En procent ska inte bestämma över oss andra! Nu är det dags att slå in på en helt ny väg!
Vad händer egentligen på de översta våningarna?
