Text och bild: Staffan Castegren

Nils Castegren 1908–1999, musiker, kompositör, tjänsteman på Radiotjänst, och min pappa.

Jag minns en teckning i serietidningen Larson: En person i framtiden besöker Millenniemuseet och kommer till avdelningen som ska beskriva 1900-talet. Över dörren ser han en skylt: Donovans århundrade. Den tyckte jag var lite skojig och jag kommer att tänka på den igen när jag läser alla dödsrunor på Facebook.

Helt nyligen var det en person som skrev något i stil med: Människan är flera miljoner år gammal, och du hade den osannolika turen att vara samtida med David Bowie. En annan skrev att Lemmy Kilmister lämnade ett Lemmy Kilmister-format hål i den historiska väven. Utan att vilja förringa någons idol, vill jag dock hävda att sådana påståenden är aningen proportionslösa.

Jag skulle vilja fråga dessa otröstliga fans; När sa ni senast något uppskattande om en äldre person som fortfarande lever? Det är som att döden lockar fram något som skulle kunna beskrivas som ett omvänt näthat; en nätkärlek som följer samma utvecklingskurvor som näthatet och som omedelbart eskalerar bortom all rim och reson.

Naturligtvis kan jag hysa en djup medkänsla med Bodil Malmstens anhöriga, liksom med Pär Rådströms, Sigrid Hjerténs och Johann Sebastian Bachs. Det gör ont att förlora en närstående människa. Det vet jag för jag kände på samma sätt när jag miste mina föräldrar, min bror och andra släktingar och vänner. Men Bach, han är ju inte död för oss.

Låt mig förklara: Jag kände inte Tomas Tranströmer. Jag kunde följaktligen inte sörja honom som människa. För mig är han sina böcker och de står ju kvar i hyllan. Bach finns bland skivorna och Hjertén såg jag på Moderna förra veckan. Av Rådström har jag mycket, av Malmsten något mindre, men de lever ett frodigt liv på biblioteket vid Medborgarplatsen.

Faktum är att de flesta är döda. Det gäller målare författare och kompositörer, såväl som vanliga människor. Vi som lever är i minoritet. En konstnär kan möjligen uttrycka sin tid, men ska hon ingå i de odödligas kanon måste hon prestera mer än så. Därvidlag kan jag känna viss tvekan angående Lemmy Kilmister, om ni ursäktar.

Visst kan jag uppleva ett ömsint vemod när jag hör att Lennart Hellsing, Ornette Coleman eller Birgitta Stenberg gått bort, men att vräka ut den känslan över internet tyder mer på högmod än på respekt. Min bror är borta för evigt, honom kan jag sörja än, men behöver jag lite Bulgakov eller lite Dolphy så finns de på armlängds avstånd, hur pigga och krya som helst.

Text och bild: Staffan Castegren

Ett halvt kilo kaffe? Trodde du ja. Känn dig blåst.

När jag var liten lärde jag mig att det var okamratligt att stjäla – åtminstone från kamrater. Det var inte bara oschyst, det var olagligt också, man kunde hamna på uppfostringsanstalt. Men jag lärde mig också, mycket tidigt, att det fanns de som stal hej vilt och som aldrig hamnade på anstalt därför att det på något oklart sätt var lagligt för dem.

Coca cola-flaskan var av tjockare glas än de vanliga läskedryckerna och rymde därför mindre läsk, men den var ändå inte billigare. Jag frågade alla varför detta var tillåtet, men ingen kunde svara, varken kompisar eller vuxna. Det fanns tablettaskar och godispåsar som bara var halvfulla. De ville lura i oss att vi fick mer godis bara för att förpackningen var större.

Jag drack aldrig Coca Cola, jag föredrog Loranga och Pomril, och jag har fortfarande inte förlåtit dem. Jag tycker att det är ett riktigt banditbolag som borde sättas på uppfostringsanstalt. Men jag har också förstått att de här ständiga småstölderna är inbyggda i vårt ekonomiska system och att de är precis lika lagliga nu som de var då.

Jag slutade röka för några år sedan, men nyligen tittade jag på ett paket och såg att det innehöll 19 cigarretter. Vad i helvete! Det har alltid varit 20 i ett paket. Inte sänkte de väl priset? nej, de bara snodde en cigarrett ur varje paket. Och kaffe? När köpte du ett halvt kilo kaffe senast? Glöm det. De flesta förpackningar innehåller nu bara 450 gram. De har snott 50 gram.

Jag brukar gärna titta på Antikrundan. Men de skurkarna har också kommit på att ha tjockare glas i flaskan. Förut gällde regeln en stad, ett program. Det blev väl cirka 25 värderingar. Nu gör de två program på varje stad, men med samma antal värderingar. De fyller ut programtiden med naturbilder, meningslösa intervjuer och ett evigt tjat om nån jävla app.

Melodifestivalen är ju ännu värre. Det som tidigare var ett program har blivit fem, eller vad det är. Och de serverar inte mera smör, bara en allt större brödbit att breda ut det på. Men de här små skurkstrecken är ändå ingenting jämfört med löneslaveriet, alla varors inbyggda slitage och bankernas svindlerier. Jag säger som jag gjorde som barn på 50-talet: Klossa kapitalismen!

Text och bild: Staffan Castegren

När folket strider inbördes och bekräftar sitt eget förtryck, då har eliten lyckats.

Varför slåss fotbollshuliganer? Varför röstar folk på SD? Varför uppför sig män illa mot kvinnor? Varför finns det anorexia och självskadebeteende? Varför går unga män med i IS eller skjuter ihjäl barn i skolor i USA? Det här kan inte vara ett normalt mänskligt beteende som växt fram för att det ger oss fördelar. Det måste finnas andra förklaringar.

Människan är en ung art. Vi har funnits i ca 200 000 år. Vad vi än bär med oss i vår biologiska ryggsäck, är vi ändå i första hand människor. Vi må stamma från andra, aggressivare arter, men vi har en egen uppsättning strategier som gjort oss till vad vi är. Vi bär med oss insikten att empati, solidaritet och nätverksbyggande gynnar oss.

För att förstå det typiskt mänskliga måste vi söka oss tillbaka till de första 190 000 åren, det vill säga den allra största delen av människans livstid. Då levde vi ett tämligen fredligt och jämlikt liv, inga krig, inget kvinnoförtryck, men mycket fritid. Ledare valdes utifrån erfarenhet och kunskap, inte efter styrka och aggressivitet. Det var då vi lärde oss att vara människor.

Men så hände något. Jordbrukets genombrott för ca 10 000 år sedan ledde till en befolkningsökning, och till klassamhället och till de ständiga krigen. Många underordnade bönders arbete skapade ett mervärde som en liten elit tog hand om. Denna elit förstod att undersåtarna ständigt måste hållas nere och det gjorde de med våld, religion och konst.

När högkulturerna kom skapades berättelser i varje land om den egna nationens förträfflighet och de egna gudarnas överlägsna kraft. Det skrevs diktverk om krigiska män och vackra kvinnor och det skapades mänskliga förebilder som kom allt längre bort från livsinnehållet hos alla de där som lärde sig att bli människor under de första 190 000 åren.

Och så fortsatte det genom årtusendena. I varje tid skapade nya härskare nya lögnaktiga berättelser om lydnad och underkastelse. När folket knorrade pekade eliten ut andra fiender: människorna i grannlandet, eller häxor, judar, romer, invandrare, irakier och syrier. Att härska genom att söndra har alltid varit elitens mål och så är det än i dag.

I vårt rasande informationssamhälle utsätts vi fortfarande för samma påverkan att vara något vi inte är. Inget barn föds med en önskan att bli soldat, kvinnoförtryckare, heltidsarbetande eller anorektiker. Inne i den genetiska koden finns kunskapen om vad en människa är. För eliten i alla länder har det i alla tider varit ett livsvillkor att bekämpa den kunskapen.

Folk undrar varför unga invandrarmän bar sig illa åt mot kvinnor i Köln på nyårsnatten. Det är inte så svårt att förstå. De uppfostras till att bete sig så. De kommer från patriarkala kulturer med en kvinnofientlig elit. Sedan fyller de på med västerländsk film och pornografi och får exakt samma budskap där: Våld är ok och kvinnor är till för mannens lust.

Man kan också fråga varför så många kvinnor svälter sig. Varför köper de smink för tusentals kronor? Varför går de tunnklädda mitt i vintern och visar upp sina kroppar? Jo, även de uppfostras. Ständigt påminns de om att skönhet är en kvinnas första plikt. Redan tioåriga flickor som borde klättra i träd och spela boll lär sig vad lårgap och foundation är.

Klassamhället har vållat kanske upp till en miljard människors död i meningslösa krig. Det har orsakat en miljöförstöring som nu hotar vår existens. Men frågan är om inte det värsta brottet är manipulationen med människans innersta natur. Vi är så mycket mer än fördummade konsumenter av skräpmat och förnedringsteve.

På 1980-talet diskuterades ett förbud mot brutala vålds- och sexskildringar. Det kom senare att beskrivas som töntig moralpanik som ville begränsa människors fria val. Det är möjligt att det var töntigt, men tro inte att de här fria valen är så fria. Redan romarna pacificerade folket med bröd och skådespel. Det här är precis samma sak: Ge folk sex och våld så håller de sig lugna.

Vi uppfostras till att bete oss illa. Att värja sig mot denna massiva hjärntvätt är en daglig kamp. Och det är fantastiskt att så många lyckas. De flesta minns någonstans vad vi är och hur vi ska uppföra oss. Skitstövlarna på gatan kan vara en verklig plåga i stunden, men det stora problemet är ändå den styrande eliten, och det tio tusen år gamla klassamhället, som ännu lever och frodas.

Text och bild: Staffan Castegren

Vilka är det som styr över våra tankar?

”Låt mig få leva, jag vill inte dö”, skaldade Torkel Rasmusson 1969 på Gunder Häggs första platta, och det får man väl säga är en rätt rimlig önskan. Men frågan är hur man ser på döden. Är den oundviklig när sanden väl runnit genom timglaset, eller kan man skydda sig?

Den grekiska dramatikern Aischylos lär ha fått en sköldpadda i huvudet, släppt av en örn från hundra meters höjd. En sådan död är lotteriartad och omöjlig att förutse. Andra dödsorsaker kanske man kan påverka. Om man t.ex. slutar spelar rysk roulett ökar man sannolikt sin livslängd högst betydligt.

Den vanligaste dödsorsaken i Sverige är hjärt- och kärlsjukdomar. Den näst vanligaste är tumörer. Här finns många livsstilsbetingade orsaker. Undvik rökning, junkfood och diverse transfetter. Förbjud alla ämnen som forskningen säger är cancerogena. Då skulle vi bli bra mycket äldre.

Andra farligheter är fall, trafikolyckor, mord och självmord, oavsiktliga förgiftningar, psykiska störningar, drunkningar och alkohol- och narkotikamissbruk. En rejäl satsning på dessa områden skulle sannolikt ge mycket goda resultat.

Men så finns det såna slumpartade händelser som Aischylos sköldpadda, att plötsligt falla ner i ett slukhål, att snubbla när man ska hänga upp sin nyslipade Global-kniv, eller, för att ta ett aktuellt exempel, att bli dödad av muslimska extremister.

Chansen att sådant ska drabba oss är mycket liten. Visst är det bra om gatukontoret har koll på trottoarernas hållfasthet och att polisen spårar terrorister, och samhället ska naturligtvis bära de kostnaderna, men det finns ingen orsak att skrämma skiten ur folk.

För det är så, både i Frankrike och i Sverige, att de stora multinationella tobaks-, mat-, kemi och oljebolagen dödar många fler människor än vad muslimska terrorister gör, men det är inte så ofta det nämns i braskande rubriker på löpsedlarna.

Naomi Kleins bok, Chockdoktrinen från 2007 ger en ganska plausibel förklaring till händelserna som skakar världen i dag, framför allt den rasande skrämselpropagandan i alla medier. IS må ha en egen agenda, men de spelar även mäktigare krafter i händerna.

Kapitalismen har alltid tillämpat metoden härska genom att söndra. Att göra européerna livrädda för något som i verkligheten är mindre farligt än att åka bil är ett sätt att leda bort uppmärksamheten från de inskränkningar i demokratin de vill göra.

Och mycket riktigt, nu går Stefan Löfven ut och föreslår att staten ska sprida virus och spiontrojaner på medborgarnas datorer och mobiler. Tänk om han kommit med ett sånt förslag i senaste valrörelsen. Det skulle knappast gett några röster.

Det är även lätt att föreställa sig att det så kallade frihandelsavtalet, TTIP, nu plötsligt och obemärkt slinker igenom beslutsorganen och att den kommande stora miljökonferensen inte heller denna gång når några resultat som stör tillväxten.

Allt sedan det första korståget 1096 – 1099 har vi i den kristna västvärlden dödat muslimer. I början hände det väl ibland att de gav igen, men vår överlägsenhet har växt och de senaste 200 åren har de haft större skäl att frukta vår terror än vad vi haft att frukta deras.

Men ändå sitter vi här i dag och låter oss skrämmas. Medierna ljuger oss rätt i ansiktet och skapar konflikter mellan människor som borde slå sig samman och vända sig mot de verkliga terroristerna. Samma jävla visa gång på gång. Hur ska vi få stopp dem? Är det nån som har några förslag?

Text: Staffan Castegren Bild: Per Åhlin

Tanken är att ta från de rika och ge åt de fattiga. Politikerna verkar tycka tvärt om.

Vad är det för samhälle vi fått? Jag ringde socialen på Södermalm för att höra om jag som fattigpensionär skulle kunna få ett bidrag till ett tandläkarbesök. Nej, sa de, det kan din sambo gott betala. Hon har ju faktiskt ett heltidsjobb.

Jag får ut drygt sex tusen efter skatt och min sambo är en av tiotusentals underbetalda kvinnor i omsorgen. Men tillsammans kommer vi upp till den nivå som politikerna bestämt är rimlig. Ja, inte rimlig för dem naturligtvis, bara för oss andra, de små människorna.

Samtidigt är vi via skattsedeln med och betalar alla dem som behöver hembiträden, läxläsning och ombyggnad av köket en gång om året för att må bra. De kan tjäna hundra tusen i månaden, det spelar ingen roll, de får alltid sina rut- och rot-bidrag ändå.

Vad det verkligen det här svenska folket ville när de byggde folkhemmet? Många röstar i dag i rena besvikelsen på SD, men det är inte ännu ett högerparti vi behöver, utan en helt ny samhällsanda av godhet och solidaritet. Karl-Bertil Jonsson var är du? Ditt land behöver dig.