Text och bild: Staffan Castegren

Ett kusligt mörker föll och en ond vind frasade i de biodynamiska kryddväxterna utanför dörren.

För några år sedan, en dag i början av april förlorade jag förståndet. Det låter kanske litterärt i överkant, och det har bättrat sig betydligt sen dess, men när det hände var det verkligen obehagligt. Jag bor på Södermalm i Stockholm och jag tycker att här har vi det ganska bra. Trevliga lägenheter och lugnt på gatorna och ett stort utbud av mysiga kaféer och välsorterade butiker. Vid det här speciella tillfället var jag inne i den exklusiva mataffären, Urban Deli, i hörnet Nytorgsgatan Skånegatan för att köpa en burk ekologisk sesampasta och en påse gotländska kardemummaskorpor.

Jag hade ju inte en aning om att det här skulle bli en så speciell dag. Det började med att jag såg en kvinna genom skyltfönstret. Hon satt på en bänk i parken med svart kappa och ett fång gula blommor och hon såg så ytterligt ensam ut. Nu är ju ensamhet inte en ovanlig företeelse i Stockholms innerstad, men det var något märkligt med henne som jag inte förstod. Jag ruskade av mig upplevelsen och skulle just gå in bland hyllorna och leta reda på den tahini jag ville ha, när plötsligt ett kolsvart åskmoln drog in över Sofo. Solen försvann, ett kusligt mörker föll, en ond vind frasade i de biodynamiska kryddväxterna utanför dörren, och jag tyckte att jag hörde trampet från marscherande män. Kvinnan på bänken var spårlöst borta. Hela Nytorget var tomt, men precis utanför skyltfönstren passerade en trupp romerska soldater med sköldar och spjut. Det gjorde mig rejält uppskrämd, allra helst som jag omedelbart förstod att det var en hallucination. På Söder är det annars vanligt med filminspelningar, men det här var något annat. Jag minns att jag sa till mig själv:
– Nu har du förlorat förståndet, Staffan
– Det är den kappadokiska kohorten, viskade någon i mitt öra. De är på väg uppför berget för att bevaka avrättningen.

Jag vände mig hastigt om. Där stod en lång, smal man med jockeymössa och schackrutig kavaj. Jag höll på att falla omkull av skräck när jag mötte hans blick. Det var som om ögonens uttryck hela tiden växlade, från fräckhet och hån, till sorg och stolthet, och därefter till en obegriplig tomhet som trotsade alla metaforer och drog mig djupt ner i en reptilhjärnas granitstela gruvgångar. Aldrig någonsin har jag sett sådana ögon. Men eftersom jag inte vek undan kom det till slut ändå ett slags intresse i hans blick. Han rörde försiktigt mitt vänstra kindben med pekfingret.
– Håll dig nära dörren, sa han. Det blir ingen sesampasta i dag.

Snett bakom honom stod en tjock man som liknade en katt. Han såg sig förtjust omkring.
– Åh, vilken underbar affär, sa han till den schackrutige. Har du sett, Korovjev? Bara varor av högsta kvalitet, och kunderna sen. De verkar så högresta, medvetna och kloka. Se på kvinnan där borta i den syrenblå dräkten, hon som står och väljer en granola som ska passa hennes sinnesstämning. Vad säger du? Kan hon vara en av våra framstående spelutvecklare? Eller säljer hon derivat på Swedbank? Nej, nu ser jag, hon är informationsansvarig på SL. Ett samhällsnyttigt arbete. Cheferna är imponerade av hennes nästan magiska förmåga att trolla bort privatiseringarnas alla små besvär och tillkortakommanden.
Hela detta högtravande nonsens framsade han med en hög och klar stämma som inte undgick någon i affären. Den syrenblå kvinnan stelnade märkbart.

Mannen som tydligen hette Korovjev vände sig mot sin vän.
– Jag tror du har rätt, Behemot. Hon är sannerligen en av demokratins garanter. Och detsamma gäller mannen borta vid kassan, han med det lite för stora skägget och den mycket för trånga kavajen.
Han pekade beredvilligt så att ingen i affären skulle ta miste på vem han menade.
– Han tjänar 140 000 i månaden på att driva en tankesmedja och skriva en blogg då och då. Och det är verkligen goda tankar som kommer fram där: Tänk på miljön, det är ditt personliga ansvar. Bygg ditt varumärke, rasism är verkligen inte klädsamt.
– Men vem betalar honom så mycket för så lite?
– Det vill han inte säga, men jag ser på kontoutdragen i hans mobil att pengarna kommer från ett konto som i hemlighet tillhör Svenskt Näringsliv.
– Det är inte sant, skrek mannen i den trånga kavajen.
– Jaså? Inte det. Men se. Det ligger ett papper på golvet. Är det du som tappat det?
Mannen tittade ner, ryckte till och böjde sig hastigt för att ta upp det. Då kom en obegriplig vind som blåste det rätt i handen på en kvinna med pistaschgrönt hår.

Hon tittade på det, ansiktet förvreds av ilska och hon läste innantill med en röst så väldig och så förändrad att hon därefter och för alltid blev den rebell hon hittills bara trott sig vara:
– Topphemligt! ropade hon ut. Anställningsavtal mellan Svenskt Näringsliv och …
Hon hejdade sig och tittade hatiskt på mannen.
– Den knölen. Vad fan, jag brukar läsa vad du skriver, men så är du bara en förrädare och en borgarlakej.
Hon gick mot mannen med fingrarna krökta, beredda att klösas. Aldrig har jag tidigare sett någon mera lik en häxa. Jag vände mig mot dörren, jag tänkte: nu räcker det, nu är det dags att gå. Men utanför stod den kappadokiska kohorten med spjuten riktade in mot affären.

Under tiden hade Behemot gått omkring bland hyllorna.
– Se här, sa han, fransk lemonad. Det låter gott.
Han tog en flaska och slukade den hel, både butelj och lemonad. En oöppnad plåtburk med sötad kondenserad mjölk åkte samma väg, liksom några paket med vegansk hasselnötsglass. Då kom en av expediterna springande:
– Hallå! Ni måste betala det där.
– Betala? Jag har inga pengar.
– Har ni inga pengar? Varför går ni då in i en affär?
Detta fick Korovjev att rycka ut till sin väns undsättning. Han gjorde en gest som fick den grönhåriga häxan att tvärstanna med klorna bara några centimeter från sin fiendes ansikte.
– Pengar! utbrast Korovjev till expediten. Var skulle en sån som han få pengar från? I flera dar har han levt på pommes frites och hamburgare.
Hans röst blev kväljande gråtmild.
– Förgiftad av eländig skräpmat stapplar han hit som en sista utväg för att få lite högklassig föda och balansera kroppsvätskorna, men vad gör ni? Ni skriker om pengar som den värsta moderat.

Nu ändrade han tonläge igen och började ett brandtal inför de övriga kunderna. Utan att någon förstod hur det gått till stod den grönhåriga häxan bakom honom med en röd flagga som böljade ståtligt i en omärkbar vind.
– Kamrater, ropade Korovjev. Vi befinner oss på Södermalm, den humanistiska vänsterns stamort på jorden. Denna stackars man är nära döden efter att bara ha levt på usel underklassmat. Han är förtvivlad. Ingen vet vilka tankar som strömmar genom hans utmärglade hjärna.
Här lyfte Behemot hjälpsamt på sin sportmössa för att åhörarna lättare skulle se hans tankar.
– Jag frågar er, kamrater, fortsatte hans vän oförtrutet, är detta rätt? är detta solidariskt? Är detta den sanna söderandan?
Detta löjliga och förvirrade tal uppeggade förvånande nog butikens kunder och på flera håll kunde man höra ett förbittrat mummel.

Men nu kom flera expediter rusande, varav en påfallande storväxt som verkade tycka att han hade polismans befogenhet:
– Cirkulera! ropade han myndigt. Och ni tre, ni lämnar omedelbart butiken. Vi polisanmäler alla snattare utan undantag.
Kvinnan som viftat med den röda flaggan var förtjust över att bli inkluderad med de två skurkarna.
– Krossa kapitalismen, skrek hon glatt.
Men Behemot tog ännu en flaska fransk lemonad, öppnade kapsylen med tummen och tömde innehållet på golvet. Där fattade lemonaden obegripligt nog eld och mycket snabbt grep flammorna kring sig. Korovjev, Behemot och häxan försvann flygande genom taket. Alla andra rusade mot dörren.

De romerska soldaterna var borta, ovädret hade dragit vidare. Jag var först ute och sprang in i parken och satte mig på en bänk med bultande hjärta. Genom en tillfällighet var det samma bänk där kvinnan med den svarta kappan och de gula blommorna suttit. Uppe på berget där avrättningen tydligen var över klämtade Sofias klockor oupphörligt och kraftfullt.

Där blev jag kvar en lång stund medan polis, brandkår, ambulans och diverse omärkta bilar vrålande for omkring runt Nytorget. Märkligt nog brydde sig ingen av dem det minsta om mig, och jag brydde mig inte heller om dem. Inom mig hörde jag en röst som upprepade en fras, till en början så svagt att jag inte kunde uppfatta orden, men rösten blev starkare och jag ansträngde mig till det yttersta, för någonstans anade jag att det var svar på en fråga som oroat mig länge, och till slut hörde jag hur en djup kvinnoröst sa:
– Vem har förnekat att det finns äkta, trogen och evig kärlek här i världen? Slit ut den lögnarens skändliga tunga.
Jag försvann handlöst in i ett solgult dis och där vistades jag i omätbar tid. Jag kunde se kvinnan med den svarta kappan. Hon gick på en grusväg med en man i en sliten morgonrock. Jag försökte hinna ikapp dem för jag förstod att de skulle kunna berätta oerhörda saker för mig, men jag nådde aldrig fram. När jag till slut vaknade var elden i affären släckt och alla bilar borta. Jag huttrade till i min tunna vårrock och skyndade mig hem.

Jag var sjukskriven i två veckor, men min terapeut sa att jag inte behövde vara orolig och hon gav mig några finurliga KBT-övningar som jag skulle använda om ångesten kom över mig, och efter en tid återgick allt till det vanliga. Fast ändå inte. Jag var inte samma människa längre, men det berättade jag inte för min terapeut. Jag ville inte oroa henne. Och tiden gick, och ett år senare, en speciell dag i början av april fylldes jag av en obetvinglig lust att gå till Nytorget. Jag satte mig på samma bänk där kvinnan med de gula blommorna suttit och jag blundade och lyssnade efter hennes röst och spanade in i det solgula diset där hon och mannen i den slitna morgonrocken promenerade. Men jag försökte inte nå dem, jag bara såg dem gå intensivt samtalande. Efter en stund vände sig kvinnan mot mig och log, och jag suckade djupt och visionen försvann. Nästa år var det likadant och alla åren därefter. Det är ett tvång som inga KBT-övningar i världen rår på. Varje gång jag kommer till Nytorget i början av april är min bänk ledig, hur mycket folk som än är i parken för övrigt, och allting sker på samma sätt: kvinnans ord om kärlek, det solgula diset, samtalet med mannen och till sist leendet mot mig.

Efteråt är jag tvär och avvisande. Jag tar en taxi ut till vårt landställe på norra Värmdö. Där bäddar jag in en solstol med fårskinn och ullfiltar nere vid bryggan. Jag sötar och värmer ett turkiskt rödvin så som jag tror att den kappedokiska kohorten drack det när de kom tillbaka till sitt logement efter avrättningen. Sedan sitter jag vid vattnet och tittar på solen som går ner bortom Trälhavet. Det är kallt så tidigt om våren, men vinet och fårskinnen värmer, och jag tänker på soldiset, på Korovjevs ögon och på kvinnan med den svarta kappan och de gula blommorna. Jag vet att jag inte är vid mina sinnens fulla bruk, men samtidigt är jag benägen att ge min terapeut rätt: Det kanske inte är något att oroa sig för. Den här kvinnan med sitt mångtydiga leende kommer alltid att finnas hos mig. Det måste jag leva med.

Text och bild: Staffan Castegren

Populärkulturen normaliserar kriget och bagatelliserar dödandet.

När det blev aktuellt för mig med värnplikt hade jag redan sen länge bestämt mig för att vägra. Mina skäl hade dock hunnit ändra sig med tiden. Som femtonåring var jag pacifist, men när jag väl kom till mönstringen sa jag att jag inte ville ingå i den armé som bara trettio år tidigare sköt arbetare i Ådalen, det här var på 60-talet, men att jag absolut stödde tredje världens befrielsekamp.

Den inställningen har jag argumenterat för sen dess. Om förtryckarna har vapen måste de förtryckta beväpna sig och kämpa för sin befrielse, som i exemplet Vietnam. Men det har hela tiden funnits ett tvivel. Det har legat på det personliga, moraliska planet. Jag vill absolut inte att någon avsiktligt ska döda mig och jag vill inte heller döda någon annan människa.

Jag tror att vi är biologiskt programmerade att vara solidariska, vänliga och hjälpsamma mot varandra. Jag tror att folk som dödar andra människor får psykiska skador. Många verkar kunna förhärda sig, men de är sannolikt känslomässigt handikappade för all framtid. Jag har väl egentligen inga vetenskapliga belägg för det, men mitt hjärta säger mig att det är så.

Men vad kan en hjärtnupen i-landspacifism ge åt människor som lever i totalt förtryck, med militära förband som stryker omkring och stjäl boskap, bränner byar och våldtar kvinnor. Vore inte ett modernt höghastighetsgevär en bättre gåva? Jo, kanske det, men vapenindustrins logik säger oss att det efter varje nytt vapen strax kommer ett som är ännu starkare och modernare.

***

Det finns inga bevis för något omfattande krigande före övergången till jordbruksekonomi. Kriget kom först när bosättningarna blev större och skapade ett mervärde som kunde försörja en parasiterande överklass. Och våldet riktades alltid först mot människorna i den egna gruppen, när de helt naturligt reagerade mot det nya orättvisa klassamhället.

Senare lärde sig de styrande att kanalisera våldet utåt, mot andra grupper och då uppstod den krigskultur som vi fortfarande lever i. Alla politiker har sen dess betraktat krig som något beklagligt, men oundvikligt. Även vår nuvarande svenska regering bestående av socialdemokrater och miljöpartister tycker att vapenexport och upprustning är bra idéer.

I kulturen har kriget haft sin självklara plats, från Josua i Bibeln, via Sven Dufva till Aragorn i Sagan om ringen. Beethoven skrev ett hemskt stycke om Wellingtons seger vid Waterloo och filmare, från D.W. Griffith och Eisenstein till James Cameron och George Lucas har bidragit till att normalisera kriget och bagatellisera dödandet.

Krig och medier har alltid gått sida vid sida. Även för tusentals år sen, när det naturligtvis inte fanns några tidningar, dokumenterade ”stora” furstar sina bestialiska dåd; om hela berg av avhuggna huvuden; om tio tusen besegrade soldater som fått ögonen utstuckna, alla utom var hundrade som skulle leda den beklagansvärda karavanen hem igen.

Syftet med sådana beskrivningar var att sprida skräck. I dagens medievärld gör man tvärtom, man demoniserar motståndarna genom att beskriva deras fasansfulla dåd. På så sätt skrämmer de styrande oss att tro på behovet av ständig upprustning. Tiotusentals döda i anonyma drönarattacker känns inte lika brutalt som hundra halshuggningar.

***

Men är krig en bra idé? Jag tyckte det på 60-talet, under vissa betingelser, men nu är jag inte lika säker. Våld, och fruktan för våld har korrumperat människor såväl som hela kulturer i bortåt tiotusen år. Det räcker nu. Vi måste ställa frågan: Vilka är det som vill ha krig? Svaret har alltid varit detsamma: Det är en liten smal elit som med våld vill befästa sin makt.

Den här eliten är väldigt svår att komma åt eftersom den i princip äger allt, och inte bara materiella ting, utan även politiker, jurister, militärer, forskare, mediefolk och andra befattningshavare. De kan styra ekonomiska flöden; välstånd åt allierade och nöd åt länder som står dem emot, inte ens de skenbart oberäkneliga finanskrascherna förändrar någonsin maktballansen.

Grönland, Island och Costa Rica har inget eget försvar. En väg mot global nedrustning vore att flera länder ensidigt följde deras exempel. Men om detta ska ske i Sverige, måste folket först erövra den politiska makten. Det låter kanske paradoxalt i en demokrati, men faktum är att vi i dag bara kan välja bland politiker som tror på tillväxt, försvar och marknadsliberalism.

Vi vet alla att vi måste åstadkomma stora förändringar inom en mycket snar framtid, det handlar om miljö, svält, förtryck och krig. Alla dessa frågor hänger ihop, och måste lösas tillsammans genom stora globala överenskommelser. Men det är den smala eliten som bromsar utvecklingen genom sina politiker och sina medier.

Så länge världen styrs av en grupp människor som bara utgör någon procent av jordens befolkning har vi ingen verklig demokrati. Vad som skulle behövas är brett politiskt basarbete och internationell solidaritet, till dess vi får politiker som vågar säga nej till eliten, eller kanske snarare, inte vågar låta bli att säga nej till eliten.

***

Jag tror på rätten att vara utopisk. Varför inte följa Lysistrate? Jag tror att det går att skapa en bättre värld. Somliga må kalla mig naiv, men hellre det, än uppgivet cynisk, för det är just det eliten vill att vi ska vara. En global solidaritet är egentligen vårt enda vapen. Att kräva sin rätt till självförsvar leder inte framåt. Det vi ska kräva är rätten att inte bli utsugna och förtryckta.

Jag tror på socialismen, men jag hoppas på en ny, smartare, mer tidsenlig socialism. Det måste vara tillåtet med privat företagsamhet, men inte den rovkapitalism vi ser i dag. Klart att folk ska dricka öl och spela rock, men drogmissbruk och kulturell likriktning ska motarbetas. Jag tror på en frihetlig vetenskaplig socialism, med en kraftfull global styrning av ekonomin.

Men frågan är hur man propagerar för sånt bland amerikanska teaparty-republikaner eller fundamentalistiska jihadmuslimer. Och frågan är vad som händer om en majoritet av fredliga nationer kräver i FN att USA och Kina börjar nedrusta. Ett inringat rovdjur kan plötsligt göra desperata utfall, och huggtänderna i det här fallet är interkontinentala kärnvapenmissiler.

Text: Staffan Castegren Bild: från Internet

De kände inte igen honom, med rufsigt grått hår och skrynklig kavaj.

Det var en varm sensommardag i slutet av augusti 1988. Inne på Teater Brunnsgatan 4 satt skådespelaren och teaterdirektören Allan Edwall i en omaka fåtölj på första raden. Han var ensam på teatern och hade dammsugit scen och salong och alla övriga utrymmen och nu pustade han ut med ett glas vatten. Repetitionsarbetet skulle börja om några dagar och kanske borde han våttorka också, men han kände sig lite matt efter ett onödigt intensivt firande av 64-årsdagen kvällen innan.

Han såg sig omkring i den lilla teatersalongen och som vanligt for tankar och idéer runt i huvudet, allt man skulle kunna göra. Spelprogrammet för hösten var spikat, ändå satt han och funderade på om det skulle gå att pressa in en minirevy, kanske bara med honom själv och Björn Gustafson. Men den skulle ju skrivas också, och när skulle han hinna det? Fast han genomskådade sin lust, det var egentligen bara den där Ebbe Carlsson han var intresserad av, det är ju ovanligt med så enastående obehagliga personer. Men han förstod att det bara skulle gynna borgarna, och de hade redan tillräcklig medvind inför valet.

Han reste sig och hällde i sig det sista vattnet. Först tänkte han lämna glaset, men så tog han ut det i köket och diskade och torkade och ställde in det i skåpet. Han gick in på personaltoaletten, tvättade händerna och ansiktet och rufsade om håret, sedan blev han stående en lång stund och såg sig i spegeln. Några av hans egna rader kom för honom:
Plötsligt, en dag
framför spegeln kommer den
otäcka sanningen
stygg i sitt hån.
Ser lite medlidsamt på mig
och frågar sen
Var har gamlingen
kommit ifrån?
Nyss låg du liten och rosig
och spenavarm
trygg vid din moders …
Han hejdade sig. Innerst inne i blicken såg han den där fundamentalt krassa jämtländska pojken som var han på riktigt.
– Vad är det här för andligt flum, sa han högt med sin bäriga skådespelarröst. Jag är marxist och medlem i Vänsterpartiet kommunisterna. Ska jag hålla på med sån här skit?

Han gick runt i lokalerna och såg till att allt var släckt och låst. Sen klev han ut i Brunnsgatans branta backe. Av ren lathet gick han vänster och ned för backen, fast han egentligen hade tänkt gå uppför och bort till Hötorgshallen. I stället korsade han Birger Jarlsgatan, passerade KB och strosade in i Humlegårdens mörkgröna lummighet.

Därinne under träden var det flera grader svalare och det doftade av allehanda växtlighet. Mitt i parken stod gamle Linné staty, och han tänkte
– Vad skulle du kunna berätta om du kleve ner från din piedestal?
Men frågan grep honom inte riktigt, Linné var för präktig på något sätt. Han tänkte i stället på stunden framför spegeln innan han gick från teatern. Det där var tankar som han dagligen sysslade med och han visst att det inte fanns någon motsättning mellan andligheten och marxismen. Det var hans jobb att gestalta allt mänskligt, både stolthet och uppgivenhet, både framgångar och tillkortakommanden.
– Jag får vara hur mycket maxist jag vill, men när jag spelar Shakespeare är jag renässansmänniska, när jag spelar Voltaire är jag upplysningsman, som kung Ubu är jag patafysiker och i Ionesco surrealist. Och jag vet att jag är bra på det, att jag har tillgång till hela paletten både på scen och i vardagen. Och jag vet att jag fort tröttnar på skådisar som bara är förandligade och på partikamrater som bara är marxister.

– Jaha, om du nu är så jävla bra, varför bangar du ur inför Linné? För präktig? Vadå? Något sådant finns inte. Antingen tror du på Stanislavskij som metod eller inte.
– Vissa saker intresserar mig, andra inte. Dessutom vet jag inget om honom.
– En nyadlad berömd man på 1700-talet. Har du ingen fantasi, eller?
Han suckade. De här inre dialogerna var något han ofta ägnade sig åt, men ibland kunde det bli lite tvångsmässigt.
– Jag har bättre fantasi än de flesta, sa han till sig själv. Åkej, Carl von Linné vaknar på morgonen. Han tar fram pottan och ställer sig och pissar. Det skvätter lite, men det brydde man sig inte om på den tiden. Han ser på sin fru som fortfarande har nattmössan på sig.
– Hade de verkligen gemensamt sovrum?
– Det är det jag säger; jag vet för lite. Förtryckte han sin fru? Det förekom, men det var inte självklart. Det fanns starka kreativa kvinnor även då, och varför skulle han ha nöjt sig med mindre när han valde hustru?
– Nej, det är sant. Man kan inte bygga en sann rolltolkning på förutfattade meningar.
En tax sprang förbi med kopplet släpande i gruset och samtalet stannade av. Lite längre bort stod en äldre man och ropade efter hunden:
– Musse, Musse, kom hit.

Allan läste snabbt av situationen och fortsatte sin promenad. Tidigare var inte Humlegården särskilt viktig för honom. Man kanske måste ha bott på Karlavägen och kört rattkälke ned för Floras kulle för att kunna skapa den rätta romantiska känslan. Men allt detta ändrades när han började jobba med Doktor Glas. Plötsligt upplevde han Hjalmar Söderbergs Stockholm i Humlegården. Många av parkens träd stod ju där redan på hans tid. Och alla taxar, gubbar, mammor och barn förvandlades om han slöt ögonen till hälften och kisade. Allt blev sepiafärgat och alla kläder såg ut som kring sekelskiftet. Han satt uppe på Brunnsgatan om dagarna och skrev, eller rättare sagt, han ändrade inte ett ord, han bara strök ner texten till berättelsens innersta kärna, och varje dag flanerade han i Humlegården och lät sig fyllas av den hemlighetsfulla doktorn. Men allt har sin tid, och nu var det säkert ett år sedan han var här senast.

I parkleken uppe vid Karlavägen hade de flesta småungarna gått hem. Några killar hade byggt ett ping pong-nät av uppställda böcker på det grå bordet, som kanske var till just för det. Även racketarna var böcker. Troligen hade de hittat en sprucken pingisboll bland buskarna. De var omkring tolv år och säkra i sina kroppar.
– Och jag var ung med fasta steg på jorden, tänkte han. Det måste vara den bästa åldern.
Han stod och såg på dem, och efter en stund märkte de det, men de tittade inte åt hans håll. De bara sänkte rösterna och nickade menande. Han förstod att det var dags att gå. I intervjuer brukade han säga att det var roligt när barn trodde att han var Emils pappa eller Paradis-Oskar, men det var sant bara ibland, oftast inte, faktiskt. Han började gå, men då avbröt de matchen och en av dem sa:
– Vill farbror vara med och spela?
En sekund tvekade han över situationen, men så insåg han att de faktiskt inte kände igen honom, med rufsigt grått hår och den skrynkliga kavajen han hade när han städade.
– Tja, varför inte, sa han.
Han hade faktiskt spelat en del, både i Folkets hus hemma i Jämtland och med kamraterna på elevskolan. Han lekte med tanken att hoppa över staketet, men valde ändå att gå runt.

Han fick en bok, Röda rummet, noterade han med viss förvåning, och gjorde sig beredd att ta emot den första serven. Det var svårt att styra studsen på det hårda blanka bokomslaget och han serverade sin motståndare ett enkelt upplägg. Ögonblicket före smashen såg han ett uttryck av hat och triumf i pojkens ögon. Det passade inte riktigt bilden han hade av renhjärtade barn, sen sved det till ordentligt när bollen träffade honom mellan ögonen.
– Hallå där, sa han, nu får du lugna ner dig lite.
– Oj då, sa pojken, gjorde det ont?
Nu gick det inte att ta miste på den försmädliga, för att inte säga föraktfulla minen.
– Jag skulle bara smasha. Så här!
Och med all kraft slängde han boken mot Allan, som precis hann ducka.
– Sluta upp med det där, sa han med skarp röst.
– Varför då?
Frågan ställde honom så han tappade tråden.
– Du ska vara rädd om böckerna, sa han vagt.
– Äh, det är biblioteksböcker. Dom behöver man inte vara rädd om. Dom är gratis.
– Dom är inte gratis. Din pappa betalar dom på skatten.
– Min pappa är så rik så han behöver inte betala nån skatt.

Då hände något. Han såg sig själv, Allan 16 år sitta i grässlänten vid älven med Hermodsbrevet i knät. Nere på vägen passerade disponentens rödhårige son och doktorns dotter på sina fina cyklar. De som gick på läroverket i Östersund. De sa något och skrattade överlägset, och efteråt hatade han sig själv för att han inte sprang ner och slog omkull dem och kastade hojarna i spat. Samma klasshat kände han nu, men den här gången mot ett gäng tolvåriga pojkar. De samlades runt honom, alla beväpnade med varsin bok, beredda att plåga och förnedra den här lodisen de tyckte sig ha fått makt över. Allan knöt nävarna och tänkte ge dem något att komma ihåg, men så förstod han att han inte kunde slå tolvåringar, tidningarna skulle kasta sig över honom, han skulle aldrig mer få en Astrid Lindgren-roll. Dessutom kunde det hända att de hade livréklädda chaufförer uppe på Karlavägen som skulle komma springande och ge sig på honom med ridpiskor och batonger.

Allting gick så fort. Det var inte ens ett beslut, bara ren självbevarelsedrift. På en tiondels sekund frammanade han allt som Stanislavskij lärt honom om skådespeleri och han lät sig uppfyllas av Skalle-Pers person. Ansiktsuttrycket, den böjda kroppen och de hängande armarna och rösten. Han vände sig mot dem och ropade:
– Vad är det här? Pintjockt med skitstövlar. Jag ska säga till Mattis att han kommer med alla sina rövare. Då far ni åt pipsvängen allihopa.
Ungarna tittade på honom, förundrade över magin och totalt skräckslagna.
– Det är Skalle-Per. Han är förklädd.
Så vände de och sprang därifrån, det fortaste de kunde.

Kvar låg böckerna och alla ryggsäckar. Allan la sin racket på bordet och gick hastigt därifrån. I huvudet ekade en av hans visor:
Jag samlar tid som musen samlar skulor
Till livets byggnad samlar jag på år
För allting stort och starkt är byggt av smulor
och sanningen av ångrad lögn består.
– Precis så är det, tänkte han, sanning är inte något gudagivet, utan den totala mängden av de lögner man genomskådar. Det finns inte någon allmän barnagodhet. Det är så lätt att fastna i nåt jävla gulligull. Och som sagt; man kan inte bygga något trovärdigt på förutfattade meningar. En strykrädd fosterhemsunge och en överklasslymmel är troligen ohjälpligt infärgade redan i tolvårsåldern.

Och där gick han med spänstiga steg ner mot Stureplan. Han var rätt nöjd med sin skådespelarinsats uppe vid ping pong-bordet, men han förstod att det var en engångsföreteelse och att den inte skulle gå att återskapa på scenen.
– Och den där Ebbe Carlsson. Låt honom försvinna i glömskan. Det som är stort och starkt är byggt av smulor och kanske kommer hela alltet, barnen, Linné och Ebbe till slut sublimeras i en visa eller i en enda rad i en replik. Vad vet man?
På väg upp mot Hötorget tänkte han på tunnbröd, rädisor och västerbottensost.

Lyssna på Allans visa: Lilla bäcken