Text och bild: Staffan Castegren

På 70-talet plåtade jag jättemycket, mest dia, men även en del svartvitt. Jag hade inga ambitioner att bli fotograf, det var skrivandet musicerandet och Birka musik som var det viktiga. Men nu när jag sitter och skannar in gamla negativ, tycker jag att många bilder håller en rätt god kvalitet. Hur skulle livet gestaltat sig om jag hade fortsatt på den linjen och gått någon bra fotoutbildning?

På såna frågor finns naturligtvis inga svar. Men bilderna finns kvar och berättar om den tiden. När jag nu visar upp dem här på Fritext väljer jag att namnge de personer jag minns. Jag tror ingen kommer ta illa upp. Men somliga kommer jag inte ihåg vad de hette, och somliga är främlingar på gatan.

Här är jag. Vi var ju ofta ute i parkerna med en flarra vin. Här tror jag vi är på Pelousen i Hagaparken. Notera mina tidstypiska träskor. Fotograf Micke Wehle.

Ännu en bild från samma tillfälle.

En herre väntar på bussen (kanske 54:an) utanför Handelsbanken i hörnet Rörstrandsgatan och S:t Eriksgatan. Sådana herrar var vanliga på den tiden och det var väl därför jag ville plåta honom.

Konstnärlig (?) bildkomposition. Den här killen heter Pelle Hellberg och var vän till en vän och vi stötte på varandra då och då. Jag möter honom fortfarande ibland när han sjunger i tunnelbanan.

Samma person, vid samma tillfälle, fast med lite sämre skärpa.

Henne kommer jag inte ihåg vem hon var. Hon ser inte så glad ut, men alla mådde väl lite halvpissigt på den tiden. Det hörde liksom till.

Barnbild från Birkastan, med okänd modell.

Ännu ett okänt barn, plåtat utanför tobaksaffären på Rörstrandsgatan 13. Veckotidningarnas löpsedlar ger tidsfärg.

Peder Björkegren, en fantastisk fotograf som gjorde jobb åt oss på Birka musik. Han är fortfarande i branschen och jag kan verkligen rekommendera honom.

Den här killen med sina jättelika glasögon jobbade på restaurangen Svenson & Butler där jag ofta åt på den tiden när jag hade bättre råd än nu.

Mera anonyma birkastadsungar, med den tidens bilar bakom sig. Kläderna är också tidstypiska.

Och vad hette han? Var han kund på Birka? eller var han en de många hippa typer som bodde i Birkastan och som man morsade på och bytte några ord med?

Hon jobbade också på vårt stamlokus Svenson & Butler. Underbart leende, vacker komposition. Men minnet sviker mig när jag försöker komma ihåg hennes namn.

Denne man hörde till ett lekfullt gäng som jag brukade hänga med i Vasaparken på lediga stunder.

De här tre fotbollspojkarna är väl omkring 50 år i dag. Undrar vad det blev av dem. Det vore nog rätt svårt att reda ut.

Var kan detta vara taget? Svårt att se när det är så litet skärpedjup. Och flickan, vem är hon, och vad gör hon i dag? Hennes blick väcker frågor.

En likbil utanför Filadelfia på Rörstrandsgatan. Chauffören ser stel och formell ut, begravningsgästerna förvånansvärt alldagliga.

Min vän Theo va de Pohl och hans dotter Hanna. Han är konstnär, och bilden är tagen på hans ställe, Bringes på östra Gotland.

Min brorsas dåvarande Sambo, Karin Nordberg, hemma i deras lägenhet på Skeppargatan. I dag är bägge döda.

Min exfru och mor till tre av mina barn, hemma i vår lägenhet på Rådmansgatan. Här har vi nyligen träffats och hon heter ännu Karin Ringenson.

Den här bilden av mig och min vän, Bert Mellblom har Karin tagit. Hans teeshirt känner jag inte igen, men på min stod det Samla Mammas Manna.

Min dotter Amanda hemma hos Karin och mig på Rådmansgatan. Textilapplikationen i bakgrunder har Karin gjort.

Karin vid samma tillfälle och framför samma bild.

Min kompis Micke Wehle. Han är också borta i dag. Han var en riktig knickedick, men också en musikalisk och lekfull vän. Jag tänker på honom ibland.

Text och bild: Staffan Castegren

De senaste månaderna har mitt projekt varit att dokumentera människor som jobbar i butik på Södermalm. Jag har redan lagt ut en sida, nu kommer del två. Precis som i den första delen är det slumpen som avgör vilka som står bakom disken just när jag kommer in.

Första delen hittar du här

(Du kan klicka på bilderna för att förstora dem.)

Slagverket på Södermannagatan 10 är en trevlig butik. Det är kul att titta in ibland, särskilt för mig som var med och grundade Birka musik som var Stockholms bästa trumaffär på sin tid.

Den självklara adressen för veganer, vegetarianer och andra som är noga med vad de stoppar i sig är Goodstore på Skånegatan 92. De finns även vid Hornstull och snart på Åsögatan.

Hos Mässingmäster på Götgatan 27 hittar du prismor till kristallkronan, där får din fina 20-talslampa ny eldragning, det är en butik där de vet vad de snackar om.

Gunnarssons konditori på Götgatan 92 är ett klassiskt Söderkonditori med egen bakning. Det är bara att välja om du vill fika där, eller om du köper hem nåt gott till familjen.

På Hornsgatan 108 ligger Stockholms flugfiskecenter. Jag har gått förbi där många gånger. Där finns material att knyta flugor av, och en sak är uppenbar. Fiskar gillar verkligen kitsch.

Christoffers blommor har en butik i Kåkbrinken, men även denna lilla filial på Södermannagatan 21, just i det kvarter som kanske är hjärtat av Sofo.

Vinylälskare är ett speciellt släkte. De kan stå i timmar och rota i backarna. Mickes Skivbörs på Långholmsgatan 20 är ett oundgängligt vattenhål för dem.

Hos Bonne Mécanique på Vartoftagatan 45 kan man få hojen fixad medan man skottar in lite ekologiskt vegokäk. Det är verkligen Södermalm. Hunden är döpt efter Frank Zappa.

Behöver du snoddar, tofsar, band eller kulörta snören är det till den underbara butiken Folckers på Hornsgatan 52 du ska gå.

I 35 år har skivbutiken Pet Sounds funnits. Det är ett klassiskt kulturhak där musikälskare av alla åldrar samlas. Adressen är Skånegatan 53.

Larrys Corner i hörnet Grindsgatan Blekingegatan är en rätt speciell affär. Man hittar ovanliga skivor, musikaffischer, bilder av kända och obskyra musiker, serietidningar och mycket mera.

Galleri 125 kvadrat i hörnet Kocksgatan Östgötagatan drivs av ett gäng konsthantverkare. De turas om att sköta butiken. Jag har köpt både smycken och keramik där.

Izzy Young startade sitt första Folklore Center i New York 1957. En som hängde mycket där var Bob Dylan. Nu huserar Izzy på Wollmar Yxkullsgatan 2. Där finns helt unika grejor.

Hellstone music på Götgatan 24 är en schyst musikaffär. När jag bad att få ta en bild, valde de två medarbetarna varsitt instrument; en Ludwig virvel och en gammal Fender Jaguar.

S:t Pauls Bok- & Pappershandel i hörnet S:t Paulsgatan och Mariatorget är en av Stockholms äldsta bokhandlar. Här finns mycket Stockholmiana och ett alldeles speciellt lugn.

 

 

Text och bild: Staffan Castegren

De som följer mig på Fritext vet att jag är en flanör. Jag går omkring i stan med min lilla kamera och tittar, och stannar, och pratar med folk. Ibland ber jag att få ta en bild. Mitt senaste projekt är att dokumentera människor som jobbar i butik på Södermalm.

Jag går inte och letar efter speciellt färgstarka och originella människor. Tanken är att plåta just de som råkar stå i butiken just när jag är där. Människor i vår tid, rakt upp och ner. Det här är den första delen av min lilla utställning. Det kommer minst en del till, kanske två.

Som sagt. Det blev en samling till. Här hittar du den.

(Du kan klicka på bilderna för att förstora dem.)

Kajsas kiosk vid Barnängsbryggan, just där färjan går över till Sjöstan. En och annan glass har det blivit genom åren, särskilt tidiga vårdagar när solen börjat värma.

Specsavers på Hornsgatan 88. Där har jag köpt glasögon. Och är det nån skruv som lossnat så fixar de det, utan att titta så noga på när garantitiden löpt ut.

På 3:ans tobak i hörnet Tjärhovsgatan Östgötagatan stannar jag och snackar. Vi minns ju båda hur det var på Söder på 50-talet: inga hipsters och råttor stora som Skogaholmslimpor.

På Götgatan i hörnet Bondegatan ligger 69:ans spel och tobak. Det är ännu en av mina Lottoleverantörer. Något ska man missbruka när man inte röker. Men cigarrerna ser fina ut.

ICA Aptiten på Torkel Knutssonsgatan ligger lite längre bort för mig, men jag föredrar den. Där tjackar jag löjrom och gruyereost – när jag har råd.

I affären Polska delikatesser på Brännkyrkagatan 88 mellan Ringvägen och Ansgariegatan kan man både få goda korvar och en föreläsning om läget i världen.

Café Brasco på Folkungagatan 98 är en tredje spelbutik. Vad säger det om mig? Mannen på bilden jobbade tidigare i tobaksaffären i Ringen.

På Södermalms Sko & Nyckelservice på Folkungagatan 102 är de trevliga och duktiga. Dit går man om ens skodon kräver det där lilla extra av omsorg och vård.

Till Göta fisk på Götgatan 96 kan jag gå och fråga: Vad ska vi käka i dag? Och så är den middagen kirrad. Inläggningssillen till jul kommer naturligtvis ur deras tunna.

Elektriska Svea är en av Stockholms äldsta elaffärer. Den ligger på Hornsgatan 75. Här köper jag glödlampor till PH-lampan i köket.

Chokladkompaniet på Kocksgatan 18 med chokladbruna väggar och yrkesstolt personal. Ibland överraskar jag hemma med en liten kartong praliner till kaffet.

Glassmakeriet 18 smaker på Hornsgatan 64 är en av stans absolut bästa. Dit kan jag gå, även på vintern, bara så där, och ta en milkshake med deras kardemummaglass.

När jag inte går till Göta går jag till Hammarströms fisk på Östgötagatan 31. Det är som när jag var liten. Det enda som fattas är skyltfönster med rinnande vatten.

Vi köper böcker, kläder, kuriosa och en och annan räkmacka på Kupan på Östgötagatan 67. God stämning, låga priser och besökare i alla åldrar.

De har drop in på Hårstation på Swedenborgsgatan 23. Det passar mig som plötsligt till min förvåning upptäcker att jag behöver klippa mig. Och en kopp kaffe bjuder de gärna på.

På Götgatan 90 ligger en av Fabriques affärer. Jag är lite torsk på goda croissanter. Surdegsbrödet är också fint, och kardemummabullarna underbara.

Till Wigerdals värld på Krukmakargatan 14 går södermalmsborna för att tillfredsställa sin oändliga törst efter möbler och inredningsdetaljer från 50-, 60- och 70-talen.

 

 

 

Bild och text: Staffan Castegren

Vi brukar hyra bil, Siv och jag, och ett hus nånstans i Sverige. I år blev det på Hemsön, utanför Härnösand och därifrån gjorde vi utflykter runt Höga kusten och “Ångestmanland”.
Klicka på bilderna för bättre kvalitet.

Siv med mobilen på en grusväg på Hemsön. Hon letar inte Pokémon. Vårt hus låg i cyberskugga, helt utan internet, men besteg man höjderna runt omkring funkade det ibland.

Överallt tornade symbollastade molnryggar upp sig. Jag vet inte om det bara var väder, eller om makterna driver sitt spel i de här trakterna.

Höga kusten-bron är häftig. Pylonerna är 182 meter höga. Jag får svindel bara av att se på dem. Gå gärna in och läs om mig och min svindel.

De här tre pojkarna stod också och tittade på bron. Deras anhöriga vimlade runt sina husbilar och jag fick lov att ta en bild av dem.

Mera moln över en liten sjö, en slänt och en bondgård. Man ser så mycket man inte hinner plåta när man kör bil, men just här fanns slumpartat en rastplats.

En regnbågsmatta i Härnösands kyrka. Jag vet inte om den ligger där jämt, eller bara just den här veckan när det är Pride.

För att komma till Hemsön måste man åka linfärjan som går två gånger i timmen. Den här bilden är tagen från färjan. Molnen får ni på köpet.

Naturligtvis besökte vi Lunde där militären öppnade eld mot svenska arbetare 1931. Lenny Clarhälls starka monument står precis på platsen.

Sandöbron började byggas i slutet av trettiotalet. I augusti 1939 rasade gjutformarna till spannet och arton arbetare miste livet.

Denna glatt blåa tankbil står/ligger vid Ångermanälvens strand. Här verkar det finnas en historia, men den får nån annan fantisera fram.

En grusväg i inlandet. Det har precis regnat och dimmorna stiger längs bergssidorna. Det doftar mark och skog.

Folkets park på Hemsön. Någon har smyckat scenens ytterväggar med denna förtjusande naivistiska orkester. Är det nån som känner igen låten?

Plats på scen. Primadonnan gör sin stora entré. Bänkarna står i en grässluttning runt scenen. Inga staket, ingen biljettkur, här är kulturen gratis.

Ursäkta, men det är svårt att låta bli. Höga kustens kraftfulla profiler förminskas nästan av molnbankarna. Taget uppifrån Husumberget.

Toppstugan på Husumberget. Skönt att ta det lite lugnt efter en rätt tuff bestigning på 220 meter. Och sen skulle man ju ner igen.

Hemsö fästning är en gigantisk anläggning nedsprängd i berget. Den började hemligen byggas 1953 i det kalla kriget under Erlanders regering.  Dess totala meningslöshet blev till slut uppenbar även för de ansvariga och den lades ner 1992.

Ett litet kapell i ett fiskeläge. Små oansenliga kyrkobyggnader är alltid lite rörande. Vad betydde det för de råbarkade fiskarna att samlas här om söndagarna?

I kapellet satt en kvinna och övade på ett sångprogram, med elpiano och förstärkare. Det klingade modernt i den gamla kyrksalen.

Plötsligt inåt landet såg vi en skylt: Laxodling, fiska här. Vid en liten damm kunde man pröva lyckan med hyrt metspö. Där jobbade denna flicka som kom från Burundi.

Klotter i parkeringshuset i Härnösand. Är det samma person som kräver anarki och frihet för Pussy Riot som ritar Helgonet och försäkrar att Gud hatar Modo?

Nån hade en idé och fick med sig kommungubbarna. Kanske rasslade det in lite EU-bidrag, men det sket sig ändå till slut.

 

 

 

Text och bild: Staffan Castegren

En av 1900-talets mest ikoniska platser.

I år tog vi en vecka i Krakow, Siv och jag. Vi åker gärna till olika europeiska städer. När vi kommit fram hade vi ännu inte bestämt om vi skulle åka till Auschwitz. Vi hade naturligtvis pratat om det, men det kändes tungt och jag trodde att alla besökarna skulle förvandla det till något jävla Disneyland. Till slut valde vi ändå att åka, det är trots allt en av 1900-talets mest ikoniska platser.

Hela utflykten skulle ta ca 7 timmar, 3 timmars resa och 4 timmars visning. Redan vägen dit blev lätt absurd. Chauffören kunde uppenbarligen inte köra utan musik. Därför fyllde han bussen med fasansfull James Last-liknande muzak. Det som skulle vara en mental förberedelse inför mötet med historien blev, ironiskt nog, en musikalisk tortyr med tyskt ursprung.

Stränga tegelbyggnader med små ondskefulla rum.

När vi väl kommit fram förändrades allt. En mycket kompetent guide tog över. Vår grupp bestod av ca 30 personer. Vi fick hörlurar och en liten trådlös mottagare och guiden talade i en mikrofon. Trots att det var många grupper som visades runt på området skapade hörlurarna en avskärmning mot alla andra människor och en närhet till guidens berättelse.

Vi fick se de stränga tegelbyggnaderna, korridorerna med sina slitna stengolv och de små ondskefulla rummen där själva väggarna vittnade om obegriplig ondska och ofattbart lidande. Jag var rädd att röra något, som om gammal smitta ännu funnes kvar både från bödlar och offer. Samtidigt kunde jag inte låta bli. Det var ett tvång att göra sig delaktig.

En gaskammare. Väggarna vittnar om obegriplig ondska och ofattbart lidande.

Lösryckta ord från guiden sitter kvar. “De nyankomna fångarna sorterades; arbeta eller gasas, beslutet fattades på en sekund för varje individ.” – “I stängslen gick det 370 volt. Somliga fångar tog livet av sig genom att kasta sig mot taggtråden.” – “Efter tortyren togs fångarna ut här på gården och sköts.” – “Man tror att 1,4 miljoner människor miste livet i Auschwitz.”

Vi såg samlingen av avklippt människohår, tiotusentals glasögon, väskor, skor, proteser, och muggar. Under den visningen var guiden tyst. Precis innan vi gick in i huset sa hon bara: “Jag ber er betänka att alla föremål ni kommer att se här inne har tillhört en enskild människa med tankar, drömmar, känslor och förhoppningar.”

Varje föremål har tillhört en enskild människa.

Vi såg flera grupper med judar gå omkring, ofta under ledning av en svartklädd rabbin. De stod ofta stilla tätt intill varandra och verkade hämta tröst. Men när vi reste vidare till Auschwitz II Birkenau såg vi en annan grupp där flera var svepta i israeliska flaggor. De hade dessutom en beväpnad vakt med sig. Det kändes mycket stötande.

Just i Auschwitz var ca 80 % av de döda judar, men så var det ju inte i kriget i stort. Ska vi någonsin komma vidare måste vi förstå att lidandet är allmänmänskligt. Ingen nation kan muta in lidandet och kräva ensamrätt på det. Även ondskan är allmänmänsklig. Den elit som startade kriget omfattade många nationer och folkslag: tyskar, engelsmän, amerikaner, men även judar.

Lidandet är allmänmänskligt. Ingen nation kan kräva ensamrätt på det.

Den dagen vi var där var det mycket varmt, och det slog mig att även på 40-talet fanns det årstider. Även då kunde någon eländig fånge glädjas en stund över en vacker blomma, bara för att i nästa stund förbanna hettan som skyndade på förruttnelsen och förvärrade den onda stanken.  Men vintern med 30 minusgrader var naturligtvis inte bättre.

Birkenau är väldigt mycket större än Auschwitz I, och mer öppet, och man kunde se de olika grupperna som lotsades runt. Det slog mig att detta är ett logistiskt problem liknande det som nazisterna hade på 40-talet. Somliga ska till barackerna, andra till gaskamrarna. Guiden visade på en plats där det brukade sitta en fångorkester som spelade musik att hålla takten till.

Bland vår tids människor såg jag både bödlar och offer.

När vi kom tillbaka till Krakow var det som att jag bland vår tids människor såg både bödlar och offer. Jag såg renhjärtade hjältar och småaktiga opportunister. Hur nära ligger katastrofen egentligen? Så länge somliga tjänar miljarder på sina vapenfabriker kommer krigen inte ta slut. Bara en demokratisk majoritet kan förbjuda vapentillverkning, men jag har aldrig hört en politiker som drivit den frågan.

Även på flygplatsen när vi skulle hem till Stockholm upplevde jag det logistiska problemet med att hantera stora grupper människor: “Lämna inte ert baggage utan uppsikt.” – ” Final call hej faderittan, gate 14.” – “Missa inte våra erbjudanden i tax free-shopen.” Och folk ställer sig i sina köer, somliga till barackerna och somliga till gaskamrarna. Eller?!!

Auschwitz ligger alltid latent i historien så länge klassamhället består.

Vi lotsas genom världen av anonyma högtalarröster. Men vad är det de säger? “Fortsätt konsumera, även om jorden går under!” – “Det land som har störst militärbudget och som startar flest krig är fredligast!” – “Ensam är stark, solidaritet är dåligt! – “Sparka nedåt slicka uppåt!”

Kanske kommer jag att klara mig, men jag är oroligt för mina barn och mina barnbarn. Auschwitz ligger alltid latent i historien så länge klassamhället består, så länge vi inte reser oss tillsammans och säger: Dra åt helvete! Det räcker nu! En procent ska inte bestämma över oss andra! Nu är det dags att slå in på en helt ny väg!

 

 

Text och bild: Staffan Castegren

Man kan inte titta rakt in i solen. En glödlampa går bra, men hur kul är det. Det är det reflekterade ljuset vi använder, det som färgar, formar och duperar. Här kommer några bilder och texter som är just reflektioner.

(Klicka på bilderna för att få högre kvalitet)

Det finns en plats på landet där man kan stå och se på solnedgången. Jag och alla släktingar som hänger därute har tagit hundratals bilder därifrån. Alla är märkligt nog olika.

När solen gått ner belyser den en stund molnen och atmosfären snett underifrån. Och det som lyser på himlen speglas i vattnet.

Även när det inte är vindstilla tar vattenytan färg av skyarna. Färgmättnaden påverkas i sin tur av vattenånga och föroreningar i atmosfären.

Men som sagt varje solnedgång är olika och man kan säkert spå väder, framtid, kärlekslycka och mycket annat i de flyktiga färgskiftningarna.

En chockartad bildväxling. Nu är vi på Fotografiska museet. Bilden är tagen genom en glasvägg och man kan fundera över vad som är ”verkligt” och vad som är reflekterat.

Det här bordet står vid en västervägg hemma hos oss. Kvällssolen reflekteras mot ett fönster på andra sidan gatan och lyser märkligt nog in i vår lägenhet från öster.

Sergels torg mot Drottninggatan. Ett varmt sommarregn och den brandgula påsen, den blå regnrocken och de röda byxorna speglar sig i stenläggningen.

Här har vi ytor som äter ljuset. Kråkan, asfalten, kantstenen och staketet blir torra på något sätt. Det ser ut som en holländsk oljemålning.

En översvämmad skog i Tyrestareservatet. Här är det svårt att se var gränsen mellan speglingen och verkligheten går.

En riktig spegel på en loppmarknad på Blasieholmstorg. Det blir lite förvirrande att den är infattad i ett spröjsat fönster. Man anar en rostig fönsterhake uppe till höger.

En prismatisk bild av en annan loppmarknad, vid Hornstulls Strand. Den här bilden har många tagit, men det är som med solnedgångarna, det blir alltid olika.

Vackert ljus i Södra stations-området. Att inspirationskällan är den franska fotografen Henri Cartier-Bresson är bara allt för uppenbart.

Rörelse, från och till. Man ser det förflutna i backspegeln, en glödande solnedgång. Framtiden är ett grått regnväder. Men för långtradaren är det ju tvärt om.

En selfie från fiket inne i Söderhallarna. Det är lite svårt att tolka vad det är man ser, men det förminskar ju inte bildens värde.

Ett spindelnät kan vara svårt att fånga på bild, men här kom daggen till hjälp. Varje liten droppe är ett prisma som fångar morgonsolens ljus.

Månen är väl den största reflektorn vi har. Den här bilden har ett egendomligt blandljus. Förgrunden är belyst av en utelampa. Jag tänker på Goya.

Sista bilden, tagen när det var så kallad supermåne den 27 september 2015. Molnen lyses upp av månen, men kyrkspiran har en egen fasadbelysning.

 

Text och bild: Staffan Castegren

Siv och jag hyrde en bil på Katarinavägen och ett hus i Värmland och for i väg på en veckas semester. Nästan hela tiden hade jag en låt av Torssons i huvudet: ”Jag är en turist. Jag vill ha information. Länge har jag letat efter en känd attraktion.”

(Klicka på bilderna för att förstora dem)

Men vi letade inte så där metodiskt. Vi körde mycket småvägar och hamnade på måfå i trakter som vi inte anade fanns. Som detta mystiska torn, långt från broschyrernas Värmland.

I Arvika käkade vi en räkmacka på konditori City som hade en 50-talsinredning som skulle inbringa en bra slant på Södermalm om man kunde kränga den där.

Vi bodde lantligt. Här följer fyra bilder där Siv plockar blommor i de doftande dikena en kväll när solen står lågt och motljuset skimrar som en gloria.

Överallt längs grusvägen växer smultron som ännu är varma. Den smaken är naturmagisk. Det känns att de botar sjukdomar innan man ens fått dem.

En sån här bukett behöver inte arrangeras eller stajlas på något sätt. Den är vad den är och står ett par dar och stannar som ett doftminne långt in på hösten.

M som i möte. Tänk att få träffa sin käresta på en grusväg som vindlar mellan beteshagar, veteåkrar och mossiga kantarellskogar.

Nåt annat vi bara snubblade över var ett pelargonmuseum. De stod att de hade över tre hundra sorter, ett märkligt specialintresse, kan man tycka.

Men många var verkligen vackra. Och konstigare samlarvurmar har man hört talas om. Jag har skrivit om folk som samlat på degsporrar och smurfar.

Jag tror vi åt kantareller varenda dag. Ofta när vi var ute och åkte stannade vi där det såg lovande ut och återkom efter en halvtimme med fyllda påsar.

Utanför Storfors ligger Bjurbäckens slussar. De är ett minne från tiden när järnet fraktades sjövägen ner till Vänern och vidare ut i världen. Numera är det bara fritidsbåtar som passerar.

Där pratade jag en stund med slussvaktaren och fick ta en bild av honom där han stod med den solblekta mössan och de vänliga ögonen.

Vänern är som ett innanhav. Vi var nere vid stranden en disig dag med nederbördsvarning. Öarna svävar vid horisonten som i en utskärgård.

På Fordonsmuseet i Arvika har de bilar och motorcyklar av fabrikat jag aldrig hört talas om, men jag fastnade ändå för denna synnerligen röda BMW.

En kyrkmur vid Nyeds träkyrka från 1700-talet som ligger utanför Molkom. Ljuset var precis så där känsligt för grönt som Barbro Hörberg sjunger.

En gång sa Siv plötsligt åt mig att stanna. Precis i vägkanten växte massor av kantareller. Medan hon plockade plåtade jag detta trivsamma lilla bi.

Vid en smal väg mitt ute i bushen såg vi en loppisskylt och där träffade vi denna kvinna som såg ut att ha kommit från Latinamerika. Ett livsöde så gott som något.

I bageriet i Nässundet doftade det av kardemumma. Genom en öppen dörr såg jag denna kvinna och hennes enorma stenugn och hon lät mig ta en bild.

Det är ju människorna man möter som gör resandet intressant. Denna man och hans hustru hade kaffeservering i en gammal kvarn. I bakgrunden hänger en kvarnsten.

I Filipstad ligger Ferlinmuseet vid Skillerälven. I forsen på väg ner mot stan stod denna våghalsiga fiskare och prövade lyckan.

Jag såg inte att han fick något, men det var kanske inte heller meningen. Det djärva tilltaget och det svalkande vattnet kring fötterna var kanske tillräckligt.

En kväll i skogen hittade jag detta Bauerska gamla stentroll vid en mörk tjärn. Det passar bra att avsluta denna bildblogg. I Värmland finns naturmystiken nära.

 

Text och bild: Staffan Castegren

(Klicka på bilderna för att förstora dem)
En marsdag i Vinterviken med sol mot de gamla tegelväggarna och ljustörstande proselyter som hedrar den uråldriga svenska religion som kallas våren.

På Carl Eldhs museum i Bellevue råder egentligen fotoförbud, men jag var tvungen att smussla fram min lilla kamera när jag såg alla reflexerna i monterglaset.

Teknologer är ett speciellt släkte med en nästan queerartad benägenhet att klä ut sig. De här två ställde villigt upp med sin mundering framför kameran.

De här två såg jag genom fönstret utanför ett apotek på Götgatan när de smörjde sig med sin nyköpta solkräm. De såg så himla goda, för att inte säga renhjärtade ut.

En obegriplig grej på en kaj ute vid Ropsten. Rost och murket trä har en märklig skönhet som talar på ett nytt språk i vår ytskiktsrenoverade nutid.

Denna dam visar glatt upp sitt fynd på Aspuddens långa loppis. Begagnade gosedjur har ett insatt kapital av kvalster och kärlek som förräntar sig på oklart sätt.

Mera speglingar. Jag tog bilden inifrån fyrans buss på Långholmsgatan. Mannen i den vita kostymen och brädåkaren är ”på riktigt” mellan bussrutans och skyltfönstrets reflexer.

I Color run springer man ett lopp och med jämna mellanrum får man en färgdusch. Jag fattar kanske inte riktigt poängen, men tjejerna var glada.

Förtjusta turister på Götgatan i oväntat möte. På Twitter och Facebook lever sedan minnena en tid innan de sjunker undan i flödet och försvinner.

Jag lekte med tanken att retuschera bort de fula teveantennerna. Skorstenarnas ännu bruna koppar och kyrkans grönärgade skulle vinna på det. Men jag avstod som synes.

En ensam skuggboxare vid Klara sjö, och alla detaljer: en förtöjningsring, vågskvalpsmärken, den färgmarkerade stegen, kongresshallens namn och talet 100 på kajkanten.

I augusti 2014 fick hundra nazister från SvP demonstrera i Stockholm. Vi 14 000 motdemonstranter hölls tillbaka av hundar hästar och brandbilar.

Kyla, tristess och mobiltelefon en novemberdag nånstans i Västsverige, jag passerade på väg till Göteborg. Det här är också en bild av det mångkulturella Sverige.

Vårsalongen på Liljevalchs. Jag brukar inte smygfotografera folk, men hon var så fin i sin röda jacka. Mannen i randig tröja ser vaksamt på mig.

Välorganiserad fest i vår lilla park, Blekingetäppan. Det var inga jag kände, men jag råkade passera och bad att få ta en bild.

En av trapporna som leder upp till Stigberget målad av vårligt eftermiddagsljus. Den stora hunden har upptäckt att det är en hund på väg ner.

En skamlös turistbild från Visby. Men det är något speciellt med ljuset på Gotland. Om man tar bort cyklarna skulle det lika gärna kunnat vara nånstans i Afrika.

 

Text och bild: Staffan Castegren

Jag har lagt ut två porträttsamlingar här på bildbloggen. Den här samlingen kallar jag blandade bilder, men det är mest porträtt, men också några gruppbilder och en och annat actionbild som ju måste innehålla människor för att det ska bli nån action. Som vanligt kan du klicka på bilderna för att förstora dem. Mycket nöje.

Här hittar du porträtt

Här hittar du porträtt del 2

Den här bilden minns jag när jag tog, jag visste att den skulle bli bra, med kvinnan, den blinde mannen i basker och den starka symbolen på väggen.

Vart är du på väg? Varför kommer det ingen förälder och hindrar dig. Varför står jag själv och plåtar i stället för att gripa in? Barnet lever dock fortfarande.

Den här bilden kommer jag inte ihåg alls. Jag tror att det är en snubbe som brukade hänga i Vasaparken. Men jag fattar inte var vi är.

Två vänner utanför en pälsaffär på Rörstrandsgatan. Det starka solljuset reflekteras in under markisen och ger ett speciellt sken i deras ansikten.

En gruppbild från Mariatorget med nära och kära. Jag gillar den för att alla (utom hunden) tittar rätt in i kameran och verkligen vill vara med på bilden.

Här är samma sak. Det blir ett sånt tryck med alla fyra som vill nå fram. Två syskon, ett syskonbarn och en dåvarande svåger, taget på Sollenkroka brygga.

I den här bilden är det precis tvärt om. Jag såg dem från motsatta trottoaren och gick ut och ställde mig mitt i gatan och tog bilden. Alla visste att jag plåtade, men ingen tittade.

Jag vet inte om bilden var felexponerad från början, om tiden bitit i själva dian, eller om nåt hänt i skanningen. Men strecken på tröjan blir väldigt snygga.

Två närstående pojkar på väg att gå. Blicken i i kameran lämnar utrymme för tolkningar. Det är inte: Oj en kamera, jag måste le. Den andre ler inte mot kameran, utan mot sin bror.

En god vän sen mycket länge. Bilden är lite felexponerad, lite oskarp, men ändå bra. Det beror nog både på hans blick och på bakgrundsfärgen.

En ingift morbror. Han ville inte bli fotograferad, det minns jag, och jag tyckte inte själv att bilden blev särskilt bra. Men den har fått nya dimensioner av tiden som gått.

Jag skulle ta bilder av kollegerna på Historiska museet och några blev rätt bra. Den här tjejen var nog inte så road, men ställde upp ändå.

Här är en till från Historiska museet. Det är härligt när man når fram till det där avklarade lugnet. Då brukar bilderna bli bra.

Första gången jag mötte den här killen skulle han köpa ett träblock på Birka musik. Jag tog fram en koklocka och så spelade vi tills vi förstod att vi förstod varandra riktigt bra.

En kompis från högstadiet som jag umgicks mycket med fram till 30-årsåldern. Men när Sonny Rollins fick Polarpriset träffades vi igen och gick på konserten.

Två pojkar, en skottkärra och en regnvåt bakgård. Varför den ene har hjälm vet jag inte, inte heller vad den andre känner när han hänryckt tittar upp mot himlen.

På väg nånstans söderut stannade vi en stund vid ett sunkigt matställe längs E-4:an. Blicken över kaffekoppen går rakt in i kameran.