Text och bild: Staffan Castegren

För några veckor sen la jag ut ett antal porträtt här på bildbloggen. Det visade sig att många gillade dem och somliga har bett att jag ska lägga ut fler. Så här kommer det en bunt till. Det är en salig blandning av folk; några som betytt mycket, andra som är ytliga bekanta och sen folk som jag inte längre minns namnet på. Nu spelar det ingen roll eftersom jag inte kommer att sätta ut några namn. Missade du förra samlingen finns den på denna länk.

Detta är en slagverkare inom konstmusikfacket som var med i första upplagan av Kroumata. Han kunde spela fullkomligt underbara virvlar, mjuka som en stilla bris i en vassrugge.

Egentligen är det ett porträtt av Berglunds livs på Rörstrandsgatan som sålde hemlagade kroppkakor och Ärilbröd. Snubben är en Birkastadslirare av sort som var vanlig då.

En fin konstnär, vi pratade en del om vikten av att kunna vara både hippie och radikal vänster. I dag är jag mer vänster än hippie och hon är väl tvärtom.

Många midsomrar tillbringade jag på Gotland hos en mycket kär vän (se nedan). Dit kom goda människor med allmänhumanistisk grundsyn.

Ännu en förtjusande midsommarfirare. Det var alltid mycket folk, och jag minns värme, god mat, rött vin, fotboll och intressanta samtal nätterna igenom.

Jag har sagt det förr: cigarretter är så jävla snyggt. Palestinasjalar är också ok. Hon är lärare och en god vän sen fyrtio år tillbaka.

Musikfest i Rålambshovsparken. Den här mannen spelade keyboard i ett band som inte blev så jättekänt men som ändå gav ut en LP.

Det här är min pappa. Vi spelade blockflöjtskvartett ihop med mor och syster. Han gjorde fina arr av Haydn och Bach. Läs en överdriven beskrivning i mitt kåseri Kvartetten.

Det här är vännen på Gotland som jag nämnde ovan. Han är äldre än jag och var kompis med mina syskon. Jag har känt honom sen jag var liten grabb.

Den här mannen var trummis och jobbade hos oss på Birka musik. Senare blev han ljudtekniker och nu sitter han i Stockholms stadshus för Miljöpartiet.

En vän till en vän förevigad på en musikfest i Norrtälje. Jag minns att Samla spelade och att vi tillverkade en jordholk som senare nådde viss ryktbarhet.

Filmare, fotograf och allmän kulturarbetare. Den här bilden tog jag inte med min vanliga Pentax K2 utan med en liten Canon Dial som jag lånat av nån.

Kursare och väninna till min förra fru, sjukgymnast som bodde i Östergötland. Jag har inte träffat henne på många år. Men bilden är fin.

Framstående fridansare och koreograf. Jag minns att hon var med i ingressen till de första säsongerna av teveprogrammet Kobra.

Den här mannen finns även med i den förra porträttsamlingen. En av hans oneliners var: De personer som betytt mest för mig är Bob Dylan och Kurre Hamrin.

Och slutligen min syster Marianne. Hon har lirat altfiol i Filharmonikerna, spelat dockskåpsopera i Tyskland, spått folk i händerna och mycket mycket annat.

 

 

 

Text och bild: Staffan Castegren

De här bilderna är mellan trettio och fyrtio år gamla. Det känns inte som att jag kränker någons integritet genom att publicera dem här, allra helst som jag inte skriver ut namnen. Men eftersom den värld jag rörde mig i var ganska liten finns det säkert någon du känner igen. Om någon hittar sig själv, och störs av det, är det bara att säga till, så tar jag bort den bilden. Som vanligt kan du klicka på bilderna för att förstora dem.

Det är märkligt vad snyggt det är med cigarretter. Om det inte vore så farligt skulle jag börja röka igen. Denna kvinna bodde i Lund och var tillsammans med en av mina musikerpolare.

En vinflaska i munnen är kanske inte riktigt lika snyggt som en tagg. Men bilden känns typisk för den tidens umgänge på musikfesternas utflyktsfiltar.

Ett grässtrå då? Jo det duger också. Det ser filosofiskt ut. Denne man spelade i ett band som även var ett kollektiv och som en tid bodde tillsammans i Billinge i Skåne.

Men som sagt, en cigarrett är svårslagen. Denna gode vän träffade en australisk kvinna och hamnade på en ö utanför Melbourne. Ett livsöde som Taube kunde skrivit en visa om.

Här är en gitarrist som jag alltid associerar med en Fender Strata, men i dag har han en mycket större samling guror att välja bland.

En rödhårig trumslagare mot en gul vägg, det måste ju bara bli en bra bild. Han kisar bara lite, trots det skarpa solljuset som ger dramatiska skuggor.

Alla jobbade ju, men det tänkte man inte så mycket på. Det jag minns är de oändliga samtalen under de långa sommarnätterna. Här är en psykolog som flyttade till Gränna.

Ännu en musikfestbild av en kvinna som senare jobbade som lärare i hela sitt liv. Hennes man sitter skymd, men återkommer längre ner.

Tänk att så många namn försvinner, men jag har för mig att han jobbade på mitt dåvarande stamlokus, Restaurang Svensson & Butler på Rörstrandsgatan.

Den här lilla flickan har i dag två egna barn och ett kvalificerat arbete inom information på ett av våra största klädföretag. Hon är dotter till Fendergitarristen ovan.

Denna man träffade jag i Gustavsbergs centrum där han gick omkring och sålde fröpåsar. Jag behövde inga frön, men fick en rätt bra bild.

Ett kattporträtt är väl också ett porträtt? Här är det naturligtvis färgsättningen som gör bilden bra, men kanske också kattens personlighet.

Denna kvinna hade en affär på Rörstrandsgatan, precis som jag och min kompis. Här sitter hon på en stol i solgasset utanför sin bod.

Här kommer maken till läraren ovan. Han lirade flöjt och saxofon i ett calypsoband, men var tvungen att lägga av på grund av hörselbesvär. I dag är han Ferlins “kloka snickare”.

De sammanhållna färgerna och det korta skärpedjupet är viktiga för bilden, men uttrycket och blicken är naturligtvis det som intresserar.

Detta är min äldsta bror, Kirre. Han gick bort 1999. Varje gång jag ser vårens första sädesärla tänker jag på honom, och rätt ofta annars också.

Hon påminner om flickan med pärlörhänget av Vermeer. Bilden tagen på Gärdet samtidigt som förrförra bilden. Hon var fotograf och textilkonstnärinna.

Detta är, slutligen, min morbror Gunnar, död sen 1987. Han var cellist i Radioorkestern och bodde på samma ö som min familj om somrarna.

Text och bild: Staffan Castegren

Det finns två motiv som jag återkommer till när jag flanerar i stan med kameran. Det ena är trappor, det andra är oprofessionella reklambudskap. Tro nu inte att jag vill hänga ut folk och förnedra dem. Tvärtom! Jag avskyr professionell reklam oändligt mycket mer, som funktion, som kulturell miljöförstöring och som fördummande bakgrundsbrus.

Den oprofessionella reklamen är ofta fyndig och ibland medvetet eller omedvetet rolig, ungefär som ett lyckat pekoral. En egen bildblogg skulle kunna göras om alla fiffiga namn det finns på frisörsalonger. I den här bildkavalkaden får sånt vara med som jag råkat få syn på. En del av bilderna har jag väl lagt ut på Facebook genom åren.

Klicka på bilderna om du vill förstora dem.

Att en elfirma kan lova “En ljusare framtid” är inte så konstigt, åtminstone om man räknar i lumen. Stockholmsnördarna kan få gissa var på Söder bilen står.

Storfrämmande i stan, Linköpings vandrarförening, eller LVF som vi alla känner den som. Man tar inte miste på de käcka kängorna och den böljande flaggan.

Den här bilen stod inne på en gård så jag kunde inte komma närmre. Undrar hur han kände sig när han kom på idén till ett “W” med två spikar och två hammare.

Jag skulle bli lite rädd om jag träffade på den här byggpojken med sin hammare och sitt aktiebolag. Det kanske behövs en exorcist?

Här är det samma problem. Damian, det låter som den där hemska gossen i filmen Omen. Och vad är det för riter de utför med hammaren och stämjärnet?

Okay, det är en glödlampa, och krollsprinten ska väl föreställa ljus. Men den gängade sockeln som övergår i något som liknar en silverfisk? Vad föreställer den?

De skulle kunna byta namn till Anderssons Eklektiska och starta en ny religion, med den svävande symbolen och mottot “Vår styrka din kraft”.

Vilket vill jag minst, att måla med en pensel med en tung kulhammare i andra ändan, eller banka plåt med en skvättande pensel där bak?

De satt troligen och snackade om hur nya loggan skulle se ut. Då fick någon en total brainstorm: Jag vet, skrek han: En skorpion med rörtänger till klor!

Elektrotekniska har hållt på sen tidigt 30-tal. Klart att de kan el. Men är det verkligen kanel i den fiffiga glödlampeströaren, det som fräter fartrandens röda lack?

Den här tycker jag om. Stefan är en kille som verkligen gillar sitt jobb. Ständigt är han beredd att dra sin roller och sin pensel.

Jag kan se dem framför mig, Claes och hans fru, den där kvällen när de kom på ordvitsen First Class – Först Claes. Det var ett speciellt tillfälle.

Här fattar jag inte riktigt. Det verkar som om Coldfingers USP är att åstadkomma skrämmande hetta och fasansfull kyla, av de lidande termometrarna att döma.

Light är förstås engelska. Men är el svenska eller bestämd artikel på spanska? T:et som golvlampa är verkligen fint.

På denna enastående smutsiga bil kommer örnen flygande med sanningen: “Nya luckor är lösningen”. Visdomens lotus växer ur gödselstacken.

Glada budskap i stan. Jag blir så lycklig. Tänk att Nordic Transport nu även finns i Falkenberg. Det var sannerligen på tiden.

Meritus är latin och betyder meriterad eller förtjänt (av allt beröm). Visst verkar skyltens metallram välgjord, men kanske är namnet ändå lite överdrivet.

Här har vi en målerifirma som gillar färg. Om jag behövde hjälp med målning nån gång skulle Rickman Borgström vara ett självklart val.

Det tog en lång stund innan jag förstod att det handlar om en frisör med eko-inriktning. Nickelfria saxar och en fönblås som går på solenergi kanske?

En skylt ska göra reklam för verksamheten. När jag ser Renoveringskonsulternas skylt tänker jag: Nja, de verkar inte så bra på renovering direkt.

På Olympia blir man så rysligt stark att man kan lyfta en oxe i bakbenet. Men vad i hela fridens namn är feel good-kickbox? Feel good för vem?

Ibland är det man ser totalt obegripligt. Jag googlade Olof Nybacka och han är en uppskattad skönhetskirurg. Det är också ganska obegripligt.

En gång var skylten ny och den höga hatten skulle signalera en extra nobel resebyrå. Men socialrealismen verkar alltid komma ifatt alla goda intentioner.

Man kommer från stationen med sin rullväska. På en bakgata lyser denna skylt i natten. Vad stod det i annonsen? Ombonat familjehotell. Jaha, sånt är livet.

 

Text och bild: Staffan Castegren

De bilder jag lägger ut på Facebook är ofta konstiga saker jag hittar när jag är ute och promenerar. Det är ofta spår av människor. Sen är det förstås naturbilder. Jag vill nästan be om ursäkt när jag tvingar på mina medmänniskor ytterligare en solnedgång eller ännu en fjärd i dimma. Det tredje typiska motivet är människor. Om man ser över hela min bildproduktion under 50 år är det den största delen.

I mina två senaste bildbloggar var det mycket människor. Därför kommer det en där det inte finns en enda. Det är dels bilder på kultur, det vill säga människors påverkan, dels bilder på den opåverkade naturen. Men det är påfallande hur mycket av naturen som verkligen är påverkad fast det vid första anblicken inte tycks så.

Du kan klicka på bilderna för att förstora dem.

En snickrad port, det är kultur, men just den här dagen var det minusgrader. Jag tar av mig vanten och lägger min högra hand på dörrens frostiga trä.

Jag kommer inte ihåg var jag tog den här bilden. Jag tror Gotland, men där ser man väl bara havet från stränderna? Det är speciellt med båtar på land. Jag kommer att tänka på Tranströmers underbara haiku:

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

Den lilla fiskebyn Dixcove i Ghana. Smala ranka båtar som strandar och tippar över på sidan när tidvattnet drar ut.

En övergivet båtslip nånstans längs Norrlandskusten. Det är väl märkligt hur mycket konstnärligare alla bilder blir i dimma.

Det här är naturligtvis en slumpbild. Jag ser nåt, kastar upp kameran och bränner av en bild. Den här gången blev det bra. De misslyckade bilderna slänger jag.

Sommarnatt i Stockholm, Operakällaren och Jakobs kyrka. Jag gissar på stativ, och kanske en tiondels sekund, eftersom NK-klockan inte blev oskarp.

Köpenhamn, en romantisk utsikt från en väns fönster.

Stockholm, nedanför S:t Eriksområdet. Trappor är jag som bekant mycket förtjust i. Hägrar är häftiga och personen som försvinner ut ur bild iklädd engelsk skoluniform lite mystisk.

Här är det både natur och kultur. Trädets krampaktiga rötter och den oförvägna trappan ger sina tidsperspektiv. Budskapet på bänken blir ett nästan brutalt tidsbrott.

Vägen drar genom ett skogigt Sverige och har elledningen i släptåg. Vem bor där? Vems lampor brinner vid vägs ände.

Månen går sin tysta ban och båtarna ligger stilla vid sina bojar. På andra sidan fjärden lyser det hos grannarna.

Allvaret på Öland är ett landskap som bär sitt namn med heder.

Höstfärger på andra sidan åkern.

Mera dimma! En ensam mås på väg någonstans i det grå skärgårdslandskapet.

Om man samlade ett glas med dagg, skulle det smaka godare än annat vatten?

En märklig svamp i skogen som växte på en annan svamp. Är det ett grym parasitärt förhållande eller solidarisk symbios?

Höstlöv är vackra, det vet varje fotograf, så även här på en asfaltsväg, nedtrampade av många passerande människor.

Styv kuling.

En ångande regnskog i Afrika just när solen gått ner.

Barrskog i Ångermanland kan också vara märklig.

Den här bilden har jag inget minne av. Jag hittade den i en ask med ratade dior. Den känns som solen, men Kodachrome 64 kunde hitta på konstiga grejer ibland.

Våta stenar vid en skogstjärn med brunt stilla vatten. Det går mot kväll och färgerna blir vaga och bortvända.

Vinter i skärgården. Det är en färgbild fast allt bara är svartvitt. Helt tidlös om det inte vore för telegrafstolpen: Natur och kultur.

 

Text och bild: Staffan Castegren

Birkastan var ett av de mest kritiserade områdena i hela Stockholm när det var nybyggt. Fula höga hus och leriga gator, sa man då. Där bodde många fabriksarbetare i små lägenheter utan centralvärme. Men med tiden kom invånarna ändå att trivas i stadsdelen som nästan kändes som en småstad i storstan. När jag flyttade dit 1967 fanns mycket av den gamla stämningen kvar, men förändringen hade börjat.

Nu är det ett helt annat område. Giriga bostadsrättsföreningar tvingar bort alla småhandlarna med sina hemska hyreskrav. Senast blev Myrornas, uppe på Tomtebogatan utslängda av folk som tycker att de är mer värda att få Frälsis pengar än de hemlösa och utstötta. Men fortfarande promenerar jag stundom här och minns radioaffärn, hatthandlarna, Stima och konditoriet Dalpojken.

Klicka på bilderna för att förstora dem. Tryck backsteg för att återvända till sidan.

Atlasområdet är närmaste grannen söderut. Men det hör inte till Birkastan. Bilden är tagen från Torsgatan. Till vänster ligger restaurang Petissan.

Apoteket Stenbocken låg på Odengatan, nästan framme vid Torsgatan. Det las ner 1981.

En nattbild från hörnet Karlbergsvägen S:t Eriksgatan. Tvärs över låg tidigare Kreditbanken, som blev PK-banken, som blev Nordbanken, som blev Nordea.

Jag bodde på Tomtebogatan, i 35:an, uppe i backen. På bilden ser vi hur de byter ut en gammal spis i en av grannfastigheterna.

Man kunde leva en stor del av sitt liv i Birkastan. En central institution var tvättomaten i hörnet Tomtebogatan och Norrbackagatan. Det fanns inte tvättstugor i varenda hus på den tiden.

Jag jobbade på Birka musik som länge låg i hörnet Birkagatan Rörstrandsgatan. Här ser vi från vänster Bo Östen Svensson, Stickan Lindvall, Jonas Edgren, Peter Sundell, Greger Åkerström och  Stefan Jansson.

Collins foto låg på Karlbergsvägen, mellan Torsgatan och S:t Eriksgatan. Där köpte jag mina Kodachrome-rullar och diamagasin. Men vad hette han i förnamn? Jag minns inte.

Carina var min lokala frisör och jag saknar henne fortfarande. Hennes salong hette Hårtrollet och låg på Drejargatan. Snett över gatan låg en utmärkt ostaffär.

Tobakshandlaren Hugo på Rörstrandsgatan13 eller var det 15? Där köpte jag mina Camel utan filter. Han stod ofta i dörröppningen och väntade på kunder, och tittade på folk.

Läderhandlaren på Rörstrandsgatan 12 var en social person som gärna stannade upp och pratade, ständigt klädd i sin blågrå kavaj. Men vad hette han?

Berglunds livs låg på Rörstrandsgatan 16. Den drevs av herr och fru Berglund och deras vuxne son. Detta är pappan. Han gillade inte mitt Mao-märke nåt vidare, men sonen blinkade åt mig i smyg.

Hos Kjell Pettersson på Norrbackagatan köpte jag min första bil, en Volvo 145:a. I hörnet mot Rörstrandsgatan ser vi Restaurang Norrbacken.

Men Svensson & Butler var ju favoritrestaurangen. Dit gick vi så ofta att vi på Birka musik blev bjudna på Calle Butlers 50-årskalas.

Men här är vi på dock på väg någon annanstans, kanske till Norrbacken. Vi ser Stickan, Stefan Lund och Micke Seid. Mannen på cykeln är Uffe Adåker, trumpetare i bland annat Egba. Restaurangen heter Caravella. Jag minns inte om den senare bytte namn till Slavia eller om den låg bredvid.

Man träffade alltid bekanta på gatan. Här kommer de som var med och startade Lester records i ett litet hål i väggen på Rörstrandsgatan 11. Mannen till höger är saxofonisten Jörgen Adolfsson. Den andre är allmänmusikern och producenten Tomas Gabrielsson.

Vinterväder vid Filadelfiakyrkan. En tidlös bild med typiska tåliga stockholmare.

En vinterbild till. Kiosken och affärerna lyser varmt och inbjudande i ruskvädret.

Men som sagt, alltid mötte man folk: Här är Anne-Marie Nylén i solen på Norrbackagatan, nere vid järnvägen, tidstypiskt klädd.

Ännu ett möte, men här står det fullkomligt still. Jag vet att han var vän med slagverkaren Bert Mellblom (bl.a. Hybris och Musiktruppen Guran). Kan nån säga vad han heter?

Sista bilden kommer inne från krogvärmen hos Svensson och Butler. Servitrisen hette Eva-Lotta, en fantastisk, professionell och underbar människa, med atomkraft, nej tack, på ärmen.

De här bilderna kommer från en annan tid, jag minns en del, men inte allt. Om du känner igen folk får du gärna skriva en rad. Om du gillar bilderna blir jag glad om du delar på Facebook. Gå in och gilla Fritext också, och uppmana dina vänner att göra det.

 

 

Text och bild: Staffan Castegren

År 1971 startade jag och Stickan Lindvall Birka musik på Rörstrandsgatan. Där passerade många kända och okända musikanter. Jag plåtade gärna med min gamla Pentax Spotmatic. Mest tog jag dia, men även pappersbilder ibland. De har åldrats mer än diorna, men jag gillar den här sepiatonen. Här är bara papperbilder från en halvknackig skanner.

Klicka på bilderna för att förstora dem. Tryck backsteg för att återvända till sidan.

Stickan Lindvall på Norrbackagatan vid muren ner mot järnvägen. I bakgrunden, försjunken i en tidning, är Jonas Edgren som jobbade hos oss. Han till vänster råkade bara passera.

Bo Östen Svensson, blind congaspelare från Uppsala, kom ofta och hälsade på. Han hittade utan problem. Senare reste han ensam till Haiti och sökte woodooritualer i djungeln.

Marcos Migoya var en mycket sympatisk man. “Botcha” kallades han (osäker på stavningen). Lirade bland annat i “Glaset i örat”. For tillbaka till Argentina och är död nu.

Ola Brunkert, förutom att han lirade med Abba, var han studiomusiker på hur många plattor som helst. Alltid nyfiken på nya grejor. Han gick bort för några år sen.

Men livet var inte bara Birka musik. Här en demonstration nere i Kungsträdgården. Jag gillar den obekväma polisen, den androgyna personen i mitten och han med de röda skrifterna.

Drakfest på Gärdet. Ständigt blev jag förälskad i alla dessa osminkade naturliga tjejer i sina bylsiga tröjor. Filmhuset i bakgrunden var bara några år gammalt.

Jörgen Adolfsson, (Iskra, Arkimedes badkar m. fl.) lirar sopransax. Piprökaren är trombonisten Pär Nordfält (bl.a Lokomotiv konkret). Gillar tjejen som tittar lite ängsligt beundrande.

Åter på Birka. En dagisgrupp går förbi och ungarna tittar förtjust på trummorna i skyltfönstret.

Samma dagisgrupp som förra bilden. Det är roligt att tänka sig att de här ungarna är över 40 år i dag.

En annan tjej som är äldre i dag och har egna barn. Nu sjunger hon i Riddarholmens kammarkör. Matilda Nylén, dotter till mycket goda vänner.

Den värmländske trummisen Håkan Landgren provar cymbaler. I bakgrunden står hans då inte särskilt kända trombonspelande brorsa Nils.

Den här mannen spelade trummor. Han heter Ingvar Löfberg, kallad Bagarn, var konditor, undulatvän och lirade med dragspelaren Erik Frank.

Det här är Magnus Frenning som spelade trummor med Dror Feiler i Lokomotiv Konkret och i Boojwah Kids. På Rörstrandsgatan utanför Birka.

Bröderna Alsing var ofta inne och köpte skinn och stockar. Det här är storebror Hasse, lillebror hette Pelle.

Den här killen körde visst för ASG och levererade varor. Det syns ju på honom att han var genomtrevlig.

Denna man hade skomakeri och läderaffär lite längre bort på Rörstrandsgatan.

Den här pojken, med korset i örat, minns jag inte om han spelade eller om han bara kom in och snackade ibland.

Dror Feiler som ung. Birka musik hade framför allt två inriktningar, dels trummor och slagverk, dels blåsinstrument. Dror var inne rätt ofta och köpte instrument och tillbehör.

Christer ”Cacka” Ekhé, gammal kompis till Stickan, multiinstrumentalist, med en speciell kärlek till trummor. Lirade i Kustbandet.

Det kom mycket försäljare. Det här är Stuart Görling, som reste för Boosey & Hawkes i Göteborg. Han var även kompositör och bror till jazzlegenden Miff Görling.

Och ute på gatan kunde vad som helst hända. Här kommer Tuomo Haapala (Iskra, Vargavinter) med barn och blöjpaket från Konsum på Tomtebogatan.

Själv bodde jag på Tomtebogatan. Jag tror att den här bilden är tagen just i sista backen upp från Norrbackagatan.

Hör gärna av er här nedan, eller på Facebook om ni känner igen flera människor på bilderna. Jag skriver in det i texten efteråt i så fall. Jag har redan fått mycket hjälp. Tack alla gamla kunder och vänner.

Text och bild: Staffan Castegren

Klicka på bilderna för att förstora dem. Tryck backsteg för att återvända till sidan.

Slumpen, ljuset och tiden hanterar färger på ett sätt som man aldrig kan förutse. Det bild jag fångar i min kamera har ju ofta byggts upp långsamt. Det här är en grov hake till en lyftkran som legat ute i många år.

Novembersol i Barcelona som lyser genom ett murkrön på en rappad fasad. Det ser naturligtvis annorlunda ut i februari och augusti, och när avgaserna är tätare och av tusen andra skäl. Men det var just den här dagen jag passerade.

Guldstråk i terracotta. Antika nyanser i medelhavsljuset. Fem hundra generationer har sett samma färger. Ändå är väggens konstruktion nutida och den svarta kabeln placerar bilden obevekligt i tid. Även denna bild är från Barcelona.

Ännu en vägg, den här gången i Lissabon. Jag vet inte vad det är jag ser. Är det en målarfirma som visar färgprover eller en gatuartists verk.

En port till ett hus i skärgården efter säsongen. Sol och saltmättade vindar löser upp blåtonerna. Järnbeslag, gångjärn och handtag, allt är struket, troligen vid samma tillfälle för rätt länge sen. Bara hänglåset ger en annan färgaccent.

Stockholm en gråmulen dag. Gatuartisten verkar ha haft problem med den grovrappade väggen. Min kamera börjar bli dålig också. De suddiga grå fläckarna beror på det, men nu ingår de naturligtvis i bilden.

Det är som att vintern är en svartvit tid. Man kan gå dagar och bara se olika nyanser av gråvitt och slaskgult. Inte ens bojarna i sina fula syntetfärger lyckas riktigt tränga igenom. Men vill man se finns det lila och grönt i den gropiga isen.

En sorgsen slängkälke i Vitabergsparken. Det är tö och den går väl knappast att använda längre. Jag minns, när jag var liten, barnskrik, tio grader kallt och flickor som luktade Niveakräm. Nu är färgerna rött, vitt och svart, men känslan är snarare blues.

Ett valv i Blecktornsområdet. Alla färger är så mättade: de bruna dörrarna, de vita krönen, den gulbruna valvbågen och den svarta sockellinjen från hörnsten till hörnsten. Bara lyktorna är för starka och bränner hål i bilden.

Jag minns inte, var verkligen trappstegen så svarta eller var det regnet som fick dem att mörkna? Okuvliga gröna blad tränger upp mellan plankorna. Bilden är tagen nånstans bland kolonilotterna på Södermalm.

Den här bilden är från nån Pridefestival. Jag bad kvinnan att ställa upp bredvid den glada röda lastbilen med de röda ballongerna. Hon log så vänligt med sina lysande läppar, och i bakgrunden gör de reklam för restaurang Gröne Jägaren.

Text och bild: Staffan Castegren

Klicka på bilden för att förstora den. Tryck backsteg för att återvända till sidan.
Port på Assessorsgatan.

Jag har en speciell känsla för trappor. Den här är så vacker, som ett japanskt lackarbete. Ljuset som strömmar ner och den öppna dörren halvvägs väcker fantasin.

Slussen

Den här är mycket farligare med sin industriella stämning. Vad händer där uppe? En militär exercisplan, eller en konsert med Kraftwerk?

Genua

En lång lång trappa och högst där uppe, svävande i det oklara soldiset, en dörr, endast för förryckta. I som här inträden …

Från Folkungagatan upp mot Stigberget.

Den här trappan är så vackert byggd, den smyger sig så fint längs med berget. Men egentligen är steghöjden lite för låg. 17 cm är rätt normalt.

Från Södermalmsallén upp till Magnus Ladulåsgatan.

Jag undrar vad arkitekten tänkte på när han ritade den här trappan. Fast det är rätt spännande, tycker jag, som en drake som följer med de passerande.

Alviks strand

Rent fysikaliskt är jag måttligt road av att bestiga höga trappor. Det är nånting med vaderna. Men jag gillar monumentala konstruktioner och bränner gärna av en oförglömlig bild.

Genua

Den här är ju monumental så att det räcker, ja, nästan för mycket, skulle jag säga. Men regn och vind har gett den en vacker patina.

Kristineberg

Det är lite läckert att hela denna tunga konstruktion verkar hänga bara på tre betongpelare. Den roströda färgen är rätt snygg faktiskt.

Renovering av Östra Årstabron.

En del av vår omedvetna motoriska kunskap handlar om att gå i trappor. Den här är ett redskap snarare än ett monument. I dag är den riven.

Vid Rackarbacken nedanför Södersjukhuset.

Det är roligt att det inte finns någon bänk att vila på när man bestigit den första trappan. Någon beslutsfattare har tyckt att det ska väl fan inte behövas.

Slussen, upp mot Gula gången.

Det här är en av mina favorittrappor. Den välver sig vackert och den har en vacker gul färg, och den är en del av hela sköna sunkiga Slussen.

Lissabon

En vacker trappa är stimulerande för fantasin. Trappan ovan som jag stötte på en kväll i Lissabon är ett exempel. Vart leder den? Vilka står där och pratar?

Från Klevgränd till Mosebacke.

Tiden är ju ofta den skickligaste skulptören. Här är ledstängerna vackert slitna och trappstegen urgröpta av många års trampande fötter.

Från Maria kyrka upp till Kvarngatan.

Från kyrkogården ser man upp, eller ut, mot det pulserande stadslivet. Däruppe passerar S:t Paulsgatan, men här nere råder ett lugn under de stora träden.

Fotografiska museet

En trappa på fotografiska museet ska plåtas lite extra konstnärligt. Brandsläckaren där nere, speglingen av mig och en besökares välformade vadben gör sitt till.

Från Peter Myndes backe upp mot S:t Paulsgatan.

Jag tycker om mannen och hunden. De verkar ha en bra relation. Cykeln och solljuset som faller snett in i bilden är också en viktig del av kompositionen.

Harald Lindbergs Trappor

Den här bilden ger mig svindel. Det är nog för att förbindelse med bron högt däruppe är oklar. Det känns som om man måste hoppa eller klättra djärvt.

Från Högalidsgatan upp mot kyrkan.

Jag har flera bilder på trappor nära kyrkor. Det är som om det alltid smyger sig in en sorts högtidlighet i de bilderna. Vad beror det på?

Lissabon

Trappor och rulltrappor omslutna av välvda kakelväggar. Människor passerar i hemliga ärenden. Gult ljus reflekteras i de blanka ytorna.

Upp mot Allhelgonakyrkan.

Ännu en kyrka, och ännu en bild där ögat söker sig mot det som kan finnas där uppe. Det är nog det som lockar mig med trappor, den underförstådda andligheten.

 

 

 

Text och bild: Staffan Castegren

Klicka på bilden för att förstora den. Tryck backsteg för att återvända till sidan.

Ett fint möte på Slussens T-banestation. Jag bad att få ta en bild och en halv sekund bolmade en massa gamla otuggade kulturkrockar upp mellan pappan och mig. Men flickan var så stolt över sin medalj och sin fina sminkning, och plötsligt sa han ja. Jag önskar att jag hade höjt kameran en liten bit till, för han var precis lika stolt som hon.

I trappan upp till lekplatsen i Vita bergen stod den här flickan och hennes mamma och blåste såpbubblor. De sa att jag fick ta en bild, men det blev rätt många och tog lite tid, för tjejen regisserade mig stenhårt så att en tillräckligt fin bubbla skulle komma med på fotot.

En glad dragspelare i Götgatsbacken. Ljuset läcker in okontrollerat i kameran, men det ger en extra dimension till bilden. Så även folklivet i skyltfönstrets spegelbild. Den stackars trummisen i bakgrunden och en osynlig barytonsaxofonist utanför bild får finna sig i att vara helt bortvalda.

En höstdag med ett lätt duggregn på Sveavägen. Den gula accenten, mössa och halsduk, lyser så glatt. Ändå är det knappast en glad bild. Posh living, står det på skylten. Är det verkligen det som pågår här? Hunden och den passerande kvinnan verkar ha sina egna tankar, och den gula tittar misstroget in i affären.

På bänkarna utanför Blomsterfondens äldreboende på Ringvägen sitter ofta gamla människor. Denna dam var så fin i sin genomtänkta klädsel och med rullatorn noga parkerad för att vara inom bekvämt räckhåll. Jag skulle naturligtvis gått närmre, men jag skämdes. Vad är det jag plåtar egentligen?

Detta är inte en mimartist som jag trodde först, ni vet såna som står blickstilla som statyer på Europas alla gågator och torg. Jag mötte honom senare när han gick omkring och tiggde pengar av folk. Seven eleven har förlorat greppet om sitt varumärke. De där muggarna signalerar inte närbutik numera.

De här studenterna från Kärrtorps gymnasium kom farande förbi Ringen på väg mot den absoluta arbetslösheten. Ölet stod som en aura kring ekipaget, och de uttryckte inte hopp och ljusnande framtid direkt. Det såg rätt tröstlöst ut, men på samma gång trotsigt:
– Vadå? Har ni så jävla mycket roligare då?

Text och bild: Staffan Castegren

Klicka på bilden för att förstora den. Tryck backsteg för att återvända till sidan.

I går tog jag Djurgårdsfärjan över till Skeppsholmen. Omkring tolv grader, nästan vindstilla. Jag stod på bakre däck och tittade när vi lämnade Gamla Stan. Strömmens vatten var på sitt mest lekfulla humör. Reflexerna ovan är dess fria tolkning av Räntmästartrappan.

Rött, blått och svart och de krumböjda figurerna i vattnet. Det är trevligt att strosa längs Skeppsholmens östra strand och titta på fartygen. Doften av fernissa och tjära tänder minnesblänk om båtarna och människorna i skärgården för femtio år sen.

Många älskar sina båtar med en kärlek som tar sig uttryck i färg och form och tusentals små ömsinta detaljer. Men jag undrar om detta påfallande kritvita ankare någonsin har sökt grepp i en botten med havstulpaner, sjögräs och stenbunden blålera.

Bilderna blir så tidlösa. Det här kunde Hjalmar Söderberg sett under en av sina promenader, eller Bellman på väg till Djurgården med rödvin och lättfotade kvinnor. Vid Skeppsholmsbron passerade en skolklass, skrattande, sjungande, pratande om sina nutida angelägenheter.