Category Archives: Songs

Knalle Juls Vals

Text och musik: Evert Taube

Nutida granförsäljare på ett annorlunda Södermalm.

Denna sång kommer från samlingen I dina drömmar från 1953, och jag tolkar den just så, som en dröm. Jag tror att Evert hade läst Moa Martinsson, Ivar Lo och andra arbetarförfattare. Han visste att i deras värld skulle hans historia få ett olyckligt slut. Julgransförsäljaren som hade tre hundra kronor på fickan skulle ha supit ner sig, slagit sin fru, piskat hästen, somnat bakom soptunnorna ute på gården och vaknat med en fasansfull ångest.

Men Knalle Jul får visa att godhet finns: Han förbarmar sig över den stackars ratade granen, han ger hästen havre och en extra tott hö, han avstår krogen och åker hem till hustrun med granen och ger henne alla pengarna han tjänat. Det ligger nära till hands att tro att det handlar om Evert själv. I en annan visa har han skrivit om hur Astris fina släkt och vänner misstrodde honom, men hur hon själv alltid höll på honom.

Jag kan inte låta bli att fundera över uträkningen i visan. Han har sålt 99 granar och fått 303 kronor. Vad blir det per gran? Men strunt i det. Det är i första hand en folklig julberättelse och en väldigt fin kärlekssång. För visst handlar väl visan om Evert och Astri som då hade varit gifta i 28 år?

Knalle Juls Vals
Text: Evert Taube

Här var det gran. Här var det gran
den finaste i stan till dopparedan
Ensam hon står. Sista som går
Hundra huggde jag i år
Pengar blir det. Nu ska vi se:
Jo, nittinie, ger mig trehundratre
kronor i år. Sista som går.
Här drar kallt om ben och lår.

Min lilla gran så grön och fin
du luktar gott som terpentin
Vill ingen ha dig får jag väl ta dig
som rövat bort dig från skogen din
Min lilla gran så smal och ful
kom ta en vals med Knalle jul
Här har du knallen med glada trallen
å han har penningar å häst i skjul

Kylan är svår. Vintern i år
den kommer väl till jul så vitt jag förstår
Här var det gran. Sista i stan
dagen före doppardan
Natten blir kall. Bra i så fall
att märren står i Pelle Janneses stall
Havre är gott. Hö har hon fått
Jag la dit en extra tott

Snart kör väl vi hem till Sofie
Här här blev längre än det brukar att bli
Jag har fått nog. Slutar mitt knog
Hinner inte gå på krog
Nu, tror Sofie, sitter han i
mjuka soffan och serverader blir
av servitris, men som surpris
kör jag nykter hem precis.

Min lilla fru du är så söt
Nu är det jul. Du kokar gröt
Du höll på knallen med glada trallen
när alla trodde han var ett nöt
Min lilla fru vi kommer snart
Nu kör vi hem. Jag vill ha mat
Å här är grana, om du vill ha´na
Å här trehundra kronor som jag spart

Vidalitá

En kofösares elegi
Text och musik: Evert Taube

Stiger från min hydda, Vidalitá, blå rök under kvällens himmel … (Bild från internet)

Här kan du höra min tolkning på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Den här sången kommer från samlingen Pepita dansar från 1950. Den är inte helt lättolkad. Vidalitá låter ju som ett kvinnonamn, men i verkligheten är det ett argentinskt versmått (på Youtube finns många olika Vidalitá-sånger). Det visste naturligtvis Evert som ju bodde i Argentina i flera år, men han tycker att det är ett effektfullt ord, och låter oss tro att det är namnet på kvinnan som sångaren drömmer om.

Sången har undertiteln En kofösares elegi, det vill säga klagosång. Jag kan inte låta bli att undra om det verkligen finns någon kvinna. Han ser hennes unghäst vid sin sida, men bara om han blundar. Och när han tycker sig se röken stiga från sin koja skyndar han hem, men det finns ingen där. Ensam sitter han och nynnar på sin visa, sin Vidalitá.

I Sydamerika arbetade Evert bland annat som gaucho som är det spanska ordet för cowboy. Och som vanligt hos Evert Taube innehåller texten iakttagelser som känns verklighetstrogna. Han pratar om Pampasvinden som tydligen bär med sig fjärilar och små sländor, och han säger att han vallar sin boskap. Det är ju vad en kofösare gör, men man hör sällan det ordet i cowboyhistorier.

I den här sången har jag tagit mig en stor frihet. Evert och alla andra sjunger två rader i taget och repriserar dem, och sjunger nästa två rader och repriserar dem. Då blir visan dubbelt så lång och alla sjunger den lite för fort för min smak. Jag försöker ta fasta på beteckningen elegi, struntar i alla repriser och tar det lite lugnare.

Vidalitá
Text: Evert Taube

I min lilla hydda, Vidalitá
där finns ingen ro och vila
Ständigt mina tankar, Vidalitá
hän till dig vill ila

Kommer pampasvinden, Vidalitá
med fjäril och liten slända
Tänker jag: Min älskling, Vidalitá
hon kommer i kväll kan hända

När jag ensam rider, Vidalitá
och vallar min boskap vida
Ser jag – om jag blundar – Vidalitá
din unghäst vid min sida

När jag återvänder, Vidalitá
med oxar och kor och kviga
Då, om du har kommit, Vidalitá
ser jag röken stiga

Stiger från min hydda, Vidalitá
blå rök under kvällens himmel
Snabbare än hinden, Vidalitá
ilar då min skimmel

Men min lilla hydda, Vidalitá
den ger ingen ro och lisa
Ensam där jag sitter, Vidalitá
nynnande min visa

Här är den sköna sommaren

Text och musik: Evert Taube

Se nu blommar ju din strand och nu glittrar din vik

Den här sången kommer från samlingen Ballader i det blå från 1948. Man brukar ju säga att Taube aldrig är politisk, och det är han ju faktiskt inte här heller, trots att han två gånger talar om krig och politik som destruktiva krafter. Han berättar bara om andra som förblindas inför naturens skönhet därför att de fastnar i det triviala politikgnället.

Den här inspelningen gjorde jag när vågorna gick höga i våra medier om Sossarnas budget och Alliansens avslag och det framtvingade nyvalet. Jag hade debatterat och skrivit i bloggen, men så ledsnade jag plötsligt. Jag längtar också efter sommaren när solen glittrar i vattnet. Det finns annat är krig och politik här i världen.

Här är den sköna sommaren
Text: Evert Taube

Jag sjöng vid bondens knut
nu är sommaren här
Det är våren som är slut
svara bonden så tvär
Djupt gick tjälen här i nord
och sanna mina ord,
det är krig och politik som har fördärvat vår jord!

Jag sjöng för handelsman
där han stod i butik
Se nu blommar ju din strand
och nu glittrar din vik
Men han svarade burdus
Ja du går i glädjerus,
men se krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus

Då gick jag ner till strand
där låg skutan förtöjd
Se goddag på dig sjöman
Hör du fåglarnas fröjd
Gökar gala här i land
under solens höga brand
Men han svarade Jag seglar till ett varmare land.

Jag gick i aftonsång
för att höra Guds ord
När jag står i kyrkans gång
hör jag kyrkherrens ord
Satan följer dina spår
höst och vinter och vår
och han jagar dig om sommaren i blommande snår

Då sprang jag ut på ängen
där mandelblom står
och då ser jag lilla Karin
till brunnen hon går
Och då ropar hon till mig
ja på blommande stig
Se här är den sköna sommaren som jag har lovat dig

En nynymoderat

Text: Staffan Castegren
Originalmusik: Skogsflanören av Sam Samson

och jag tänkte ofta vad jag skulle bli …

Sossarna och moderaterna har ju slagits om titeln arbetarparti och länge verkade de beredda att gå till vilka överdrifter som helst för att vinna den matchen. Nu har det bildats ett vakuum när medierna hävdar att det just är de två partiernas väljare som röstat på Sverigedemokraterna.

I stället har det blossat upp en intern kamp mellan de gamla och de nya moderaterna. Kanske ska sossarna ge sig in i den matchen. De kunde ju etablera sig som de nya nya moderaterna. Den här visan är en fundering kring detta.

En nynymoderat – text
Staffan Castegren

Jag är en pojke som växt upp i gamla Ångermanland
Där slet jag ont i skogen och i sågverket ibland
I Hägglunds vapensvetseri fick jag facklig energi
och jag tänkte ofta vad jag skulle bli

Jag blev inte pacifist. inte heller kommunist
Nej jag tänkte helt kavat: jag blir nynymoderat
Som tar ställning för de stora mot de små

Att redan rika ska omhuldas är en självklarhet
för rikedomen sipprar ner och gör den magre fet
Våra skattemedel ska gå till Caymanöarna
Statligt ägande är inte särskilt bra

Våran vapenindustri, den ska vara tygelfri
Gå med i Nato, det är kla´t när man är nynymoderat
och tar ställning för de stora mot de små

I valet trodde många: sosseröst är vänsterröst
men denna fagra vårdröm falna ganska snabbt till höst
När man vaknade till sans, då stod Alliansens svans
och bjöds till dans, det fanns visst fortfarande chans

Att ta ansvar för sitt land, då tar man borgarna i hand
och inför markna´n står man flat när man är nynymoderat
som tar ställning för de stora mot de små

Allt verkar hända just oss

Text och bild: Staffan Castegren
Originalmusik: Everything Happens to me av Tom Adair och Matt Dennis

Här sitter vi och glor och vi är lurade som spån …

Vilka var egentligen valets förlorare? I medierna är man överens om att det var moderaterna. Men det är naturligtvis rent skitsnack. Moderater förlorar aldrig. Det finns alltid alternativ för dem. Jag tror knappast att Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Sten Nordin kommer att sitta på ett sjaskigt gammalt hak och invänta förfallet och vanskötseln på ett privatiserat äldreboende. Deras karriärer går vidare mot nya höjder.

Det är de stackars utförsäkrade satarna de lämnat efter sig som är valets verkliga förlorare. Det spelar ingen roll vad de röstade på. De är alltid förlorare och är nu skinnade in på bara benen. Den här lilla sången handlar om dem.

Allt verkar hända just oss – text
Staffan Castegren

Om livet har en mening och det tror jag att det har
så kan man nog förklara det som sker i våra dar
att vi fattiga ska skinnas på det sista som vi har
Allt verkar hända just oss

Jag jobbade på bruket tills det börja gå på knä
när ledningsbonusen blev mera än vad firman orka med
Ja, sen hamna jag i något som dom kallade Fas 3
Allt verkar hända just oss

Min fru blev sjuk, men vårdcentral´n den var privat
den ägdes av nån utländsk miljardär
som hellre fettsög folk som svullnat upp av mat
och inte någon hungrig proletär

Här sitter vi och glor och vi är lurade som spån
och ser i teven nån som påstår i sin mikrofon
att det är vi som röstat fram den dära Jimmie Åkesson
Allt verkar hända just oss
Allt verkar hända just oss

Möte med musik

Text och musik: Gösta Kullenberg

Över axeln hänger vita silkessjalen som jag sett på bild nån gång i Filmjournalen …

Lyssna på min version på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Gösta Kullenberg 1909–1958 var journalist till och från. En tid var han korrekturläsare på Nordisk Familjebok. Under långa tider som arbetslös började han skriva och framföra egna visor. Jag kan sympatisera både med hans livsöde och med drömmaren i den här visan.

Vi får följa en man som hör musik från ett öppet fönster när han passerar utanför på gatan. Ordet mezzanin betyder ett våningsplan med mindre fönster och lägre takhöjd än de andra våningsplanen.

Omedelbart fantiserar han om en vacker kvinna som spelar Chopin, och i sista versen är han i rummet och njuter av musiken och av kvinnans sällsynta skönhet. Men verkligheten kommer ifatt honom, en grålätt man, där han står och drömmer.

Möte med musik – text
Gösta Kullenberg

Liksom en ärla på smala ben
som trippar runt kring en blomma
ser jag musiken ta form och sken
i allt det fyrkantigt tomma

Från ett fönster halvt på glänt i mezzaninen
strömmar toner genom blåa rullgardinen
trillar ut och blir, jag tror en vals utav Chopin
Ensam står jag nittonhundratalsbarbaren
plus en cykel längre bort vid trottoaren
medan hela gatan annars tycks ha gått i säng

Liksom en ärla på smala ben
som trippar runt kring en blomma
ser jag musiken ta form och sken
i allt det fyrkantigt tomma

Tänk vad musiken då hittar lätt
till själens mjuka partier
Tänk vad den färgar på något sätt
och blåser upp fantasier

Plötsligt ser jag genom muren, grå och solkad
klart en våning av min fantasi befolkad
med en vacker flicka sittande vid ett klaver
över axeln hänger vita silkessjalen
som jag sett på bild nån gång i Filmjournalen
väggens Tavelmozart hänger ovanför och ler

Tänk vad musiken då hittar lätt
till själens mjuka partier
Tänk vad den färgar på något sätt
och blåser upp fantasier

Och som jag står här en grålätt man
med vardagsvecken i pannan
är det precis som jag själv försvann
och liksom blev till en annan

Se, som fjärilsvingar skrämda av pedalen
fladdrar pianistens händer i finalen
medan hela rummet brusar som en vårlig älv
Lutad mot klaveret står en man betagen
av musiken dels, och dels av anletsdragen
hos den sällsynt vackra flickan – det är visst jag själv

Och som jag står här en grålätt man
med vardagsvecken i pannan
är det precis som jag själv försvann
och liksom blev till en annan

Fritiof i Arkadien

Text och musik: Evert Taube

Om aftonen när jag kom ner till staden då fick jag åter se dem alla tre …

En visa från samlingen Himlajord från 1938. En underbar manlig dröm om gå naken på Colla Bella i Ligurien och plötslig stöta på tre kvinnor som också är nakna. De är inte blyga utan hugger tag i honom och de dansar tillsammans på ängen där glesa furor skuggar ginst och sand.

Evert har säkert själv strövat bland kullarna och fantiserat om ett liv där män och kvinnor kan mötas i oskuldsfull samvaro. Visan heter ju också Fritiof i Arkadien. Redan i antiken ansågs Arkadien vara ett idylliskt landskap oförstört av civilisationens krav.

För mig personligen är den här visan nära förknippad med en vän och arbetskamrat som inte finns längre, Stickan Lindvall, tradjazztrummis och musikhandlare.

Fritiof I Arkadien – text
Evert Taube

På Colla Bellas höjd där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand
där finns en grön oas en äng som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand
Där ser man Korsika i siktigt väder
och provencalska bergens blåa bård
Där doftar kaprifolium och fläder
där kan man vandra ostörd utan kläder
långt ner i dalen ligger närmsta gård

Där kom jag glad och naken mittpå dagen
en pilgrim från det fjärran Göteborg
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg
Det var en härlig dag, jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren
jag var på väg tillbaka till naturen
jag ville vila mig vid jordens bröst

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren
och själv var jag en del av min idyll
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka
och lade upp min mat, drog upp mitt vin
Jag satt mig ner i gräset för att dricka
Då fick jag plötsligt se en naken flicka
som kom emot mig med en glättig min

Jag har då aldrig nånsin sett på maken
hon kom och ställde sig helt tätt intill
men innan jag hann tänka rätt på saken
så fick jag plötsligt se två flickor till
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng Oh, happy days are here again
Sen högg de mej och ropte: Opp ur sängen
Jag tappa mina fikonlöv i svängen
och flickorna försvann bland skogens trän

Om aftonen när jag kom ned till staden,
då fick jag åter se dem alla tre
i vita klänningar på promenaden
de skönaste tre gracer man kan se
Den ena tog mej genast käckt i handen
och sa I’m leaving by an early train
Sen gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng Oh, happy days are here again!

Jag är från San Fransisco sa den sköna
och därför klättrar jag så bra i berg
Jag dansar gärna naken i det gröna
jag älskar så naturens form och färg
För i Amerika har vi friska vanor
här i Europa är man mer mondän
Men darling vi ha ändå samma anor
Oh låt oss aldrig vandra skilda banor
Darling happy days are here again

Min älskling

Text och musik: Evert Taube (fritt efter Robert Burns)

Min älskling du är som en ros …

En visa från samlingen Ballader i Bohuslän från 1943. Texten är en fri tolkning av den skotske poeten Robert Burns dikt A red red rose från 1794. Den handlar om kärlek som ska leva än när havet sinat ut och bergen smält till glöd. Och vad spelar det för roll om det är sant eller inte. Det är känslan just nu som räknas och den ska finnas än när världen ligger död.

Min älskling – text
Evert Taube

Min älskling, du är som en ros
en nyutsprungen skär
ja, som ljuvaste musik
min älskade, du är
Så underbar är du, min vän
och ser så vacker ut
och älska dig det ska jag än
när havet sinat ut
När hela havet sinat ut
och bergen smält till glöd
Ja, älska dig det ska jag än
när jorden ligger död
Min älskling du är som en ros
en nyutsprungen skär
ja, som ljuvaste musik
min älskade du är

Sololà

Text och musik: Evert Taube

Och luften vänjer sig vid fågelns vingar …

Lyssna på min version på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Sololà kommer från en samling från 1953 med den ödmjuka titeln Sju Taube-Triumfer. Namnet kommer sig kanske av att det inte är Taubes vanliga förlag utan Schlagerförlaget Musik AB som är utgivare. Vara hur det vill med det.

Jag har valt att tolka denna visa utifrån ett perspektiv som inte är heteronormativt. Med detta vill jag inte framföra några som helst åsikter om Everts sexuella preferenser, eller mina egna. Stor lyrik är tolkningsbar, så enkelt är det.

Sololà är ett dels ett ortsnamn, dels ett mansnamn, troligen är det den flöjtspelande herden som heter så. Han spelar om kvällen och betraktaren känner hur ett regn mjukar upp förtorkade ställen i själen och han beskriver hur herden kryper under fällen och hur bädden formar sig efter hans unga kropp.

Detta är som det ska vara. Luften vänjer sig vid fåglarnas vingar, liksom havet vid vinden och ringen vid fingret. Ingenting mänskligt är egentligen onaturligt. När skogen väl har förstått att jag har bejakat mina känslor svarar ekot på min enkla sång.

Sololà – text
Evert Taube

En herde spelar på sin flöjt om kvällen
och flöjten vänjer sig och låter bra
Och regnet faller över torra ställen
och marken vänjes vid vad den skall ha

När Sololà har krupit under fällen
då vänjer bädden sig vid Sololà
När Sololà har krupit under fällen
då vänjer bädden sig vid Sololà

Och luften vänjer sig vid fågelns vingar
och havet vänjer sig vid vindens gång
Och ringen vänjer sig vid handens fingrar
och snabba bäcken finner fort sitt språng

När skogen lärt sig hur min stämma klingar
då svarar ekot på min enkla sång
När skogen lärt sig hur min stämma klingar
då svarar ekot på min enkla sång

Rosa på bal

Text och musik: Evert Taube

Känn hur det doftar från parken av lind …

Rosa på bal dök först upp i Sjösalaboken från 1942. Den kan vara lite problematisk att sjunga i dag. Rosa som är så underdånigt beundrande och Fritiof som är skrytsam och kåt känns lite omodernt. Men jag tycker att flera av de där sångerna, Havsörnsvalsen, Dansen på Sunnanö och Rosa på bal har en doft av ironi. Åtminstone sjunger jag dem så.

Det är ju lite skojigt också att han niar henne genom hela låten ända fram till den allra sista versraden. Sedan kan man ju säga att som raggningsreplik är det här ändå otroligt överlägset sådana som: Vill du följa med hem och titta på mina etsningar? eller Öh, ska vi dra hem till dej eller mej, typ?

Rosa på bal – text
Evert Taube

Tänk att jag dansar med Andersson
lilla jag, lilla jag med Fritiof Andersson
Tänk att bli uppbjuden av en sån populär person

Tänk vilket underbart liv det ni för
Säg mej hur känns det att vara charmör?
Sjöman och cowboy, musiker, artist
det kan väl aldrig bli trist?

Nej, aldrig trist fröken Rosa har man som er kavaljer
Vart jag än ställer min kosa aldrig förglömmer jag er

Ni är en sångmö från Helikons berg
Å, fröken Rosa er linje er färg. Skuldran, profilen
med lockarnas krans
ögonens varma glans

Tänk inspirera herr Andersson
lilla jag inspirera Fritiof Andersson
Får jag kan hända min egen sång lilla jag en gång?

Rosa på bal, vackert namn eller hur?
Början i moll och finalen i dur
När blir den färdig, herr Andersson säg
Visan ni dikter till mej?

Visan om er fröken Rosa får ni i kväll på ert bord
Medan vi tala på prosa diktar jag rimmande ord

Tyst, ingen såg att jag kysste er kind
Känn hur det doftar från parken av lind
Blommande lindar kring månbelyst stig
Rosa jag älskar dig