Category Archives: Songs

Natthamn

Text och musik: Staffan Castegren

Där sökte jag natthamn och just när jag nått den så stillnade brisen i försommarkväll …

En kamrat skrev på Facebook: Det skrivs för få sjömansvalser. Så då tänkte jag att jag skulle göra ett försök. Till en början visste jag bara två saker. Jag skulle rimma på lind och vind och jag skulle ha en så kallad trio i moll.

Så blev det också, och texten handlar om kärlek. längtan och naturmystik. Kvinnan i texten är ju verkligen inte någon lekboll för en manlig ensamseglare, snarare tvärtom. Hon är ett naturväsen som är släkt med skogsrået och utnyttjar män för sitt eget syfte.

Texten i min inspelning på Youtube stämmer inte med den som finns här nedan och i länken ovan. Det är den skrivna texten som är den korrekta, inte den sjungna.

Natthamn – text
Staffan Castegren

Jag minns när jag hittade just den där viken
som skyddar vid varje slags väder och vind
Där vågbruset falnar i fågelmusiken
klingande rankor kring strandäng och lind

Där sökte jag natthamn och just när jag nått den
så stillnade brisen i försommarkväll
Jag kände att draggen fick fäste i botten
och jag hoppa i land på en blankslipad häll

Min förtamp fick törn runt en rönn i en spricka
Det blev så underligt tyst och jag vände mig om
Där i skogsbrynet stod det en spejande flicka
med rött band i håret och klänningen som

lyste grönt som ett lövträd. Jag stod där förlägen
En vackrare kvinna jag aldrig har sett
Så kom hon emot mig med tvekan i stegen
och stannade nära så klarögd och lätt

Jag frågade: Stör jag? Jag far om du ber mig
Hon skakade huvudet, sa sedan att
Du är knappast ondsint vad jag tror när jag ser dig
Du får gärna ligga i land här i natt

Hon stannade kvar för att dela min soppa
mitt läskande vin och min plommonkompott
och kaffe och söta små skorpor att doppa
i Marsalavin, ni må tro att det var gott

Det slutade som det måste sluta
i kojen i båtens kajuta
Där njöt vi vår älskog och aldrig jag träffat
en kvinna så brinnande som hon

Vi somnade sent och jag drömde om vatten
om jord och om vind och om årstiders gång
Jag samlade så mycket insikt den natten
och den stannade kvar som en uråldrig sång

Men redan i gryningen långt före vinden
hon vakna och kapade kärlekens band
Hon log och hon kysste mig hastigt på kinden
och lättfotat sprang hon därefter i land

Jag skyndade ut: Nej men vänta min kära
När träffas vi åter, älskade vän?
Men allting var tyst och så stilla och nära
och aldrig såg jag den flickan igen

Jag gjorde loss min förtöjning, och då som en hägring
i vaknande vind flög nåt fritt ner vid sjön
en strandskata stolt i sin skönaste fägring
och en rödhake sjöng i min blommande rönn

Det var ganska länge sen. Så många gånger
jag seglat och sökt hennes hemliga hamn
För jag tror att min längtan och kärlekens sånger
ska ta mig tillbaka till hennes famn

Balladen om Eken

Text och musik: Ruben Nilsson

Det är hus vid hus i ett skumraskljus
och det gör en glad det är våran stad det är våran stad ja Eken

Lyssna på min version på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Ruben Nilsson föddes 1893 på Skånegatan på Söder i Stockholm. Senare flyttade familjen upp till Sibirien, det vill säga nordöstra Vasastan. Vi pratar arbetarklass, trångboddhet och social misär, men också stolthet och politiskt engagemang.

Ruben började som plåtslagarlärling i unga år och blev med tiden mycket bra på det. Men han ville egentligen bli konstnär. Fast det gick ju inte att försörja sig på. Han gick dock och tog lektioner på sin fritid och 1929 hade han sin första utställning.

Han gjorde även visor och 1934 gav han ut sin första samling, illustrerad av honom själv. Den här sången kommer från hans tredje och sista samling som också heter Balladen om Eken. Eken är ett gammalt slangord på knallarnas hemliga språk månsing, och betyder Stockholm.

För er som inte är gamla stockholmare och som inte tittar på gamla pilsnerfilmer får jag väl översätta en del ord. Sjucker betyder snygg. Nasarna becknar rabbel å snask betyder försäljarna säljer tidningar och godis. Stillot betyder fängelset.

Ruben Nilsson fick ett uppsving på 60-talet när Fred Åkerström spelade in flera av han sånger, men han var då gammal och trött och ointresserad av nya människor, så de träffades aldrig, men han uppskattade Fred Åkerströms tolkningar. Ruben Nilsson dog 1971 och ligger på Solna kyrkogård.

Balladen om Eken – text
Ruben Nilsson

Man skulle väl tona en sjucker ballad
om våran stad, ja om våran stad
Men en ann kan ju inte snacka så snyggt
såre låter så där som om det vore tryckt
Men ge bäng i de. Vill ni följa me
på en långpromenad här i våran stad?
Här i våran stad, i Eken

Vi låtsas vi träffas en snarfager kväll
vid båtarna, ner vid Grand Hotell
där som nasarna becknar rabbel å snask
ja, och nyplockad mask, ett par spänn för en ask
Här vid Strömmens brus, vårat riksdagshus
och Norrbro, Rosenbad, å en slottsfasad
De e våran stad, ja Eken

Sen flyger vi över till Västerbron
I dikt å ton ska man ta motion
Ser ni Stillot på ön och Pålsundets strand
gamla krokiga pilar å båtar på land
Å Norr Mälarstrand me ett långt, långt band
utav lyktor i rad! De e våran stad
De e våran stad, ja Eken

Högt oppe på Fjällgatan harom ett fik
med bra musik å med fluktutkik
över Stassgårn och Saltsjöns svartblåa vik
Ni förstår, de e vår. De e dröm och mystik
De e hus vid hus, i ett skumraskljus
och de gör en glad. De e våran stad
De e våran stad, ja Eken

Å skorvarna ligger med flaggor på svaj
vid Stassgårns kaj, ja vid Stassgårns kaj,
där står knallröda lyftkranar grant emot spat,
ja, å Skeppsholmens grönska e späd som spenat
Gröna Lundens lamm, far på färjan fram
emot Allmänna Gränd. Ja, den e ju känd
här i våran stad. I Eken

Men Eken e mera än utsikt och grant
Ja de e sant. Aldrig likadant
Det kan vara ett flyttlass på Odenplan
eller snöslask å julmarknad i Gamla Stan
Men de e nåt mer som man inte ser
ja, man vet inte vad som e våran stad
som e våran stad. Ja, Eken

Lilla bäcken

Text och musik: Allan Edvall

Och lilla bäcken mot älven rinner och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av

Här kan du höra min tolkning på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Allan Edvalls visor är rätt speciella, ofta burleska, ofta sorgsna och jag kommer troligen lägga ut fler vad det lider. Men just den här har en särskild betydelse på ett mer personligt plan.

Den handlar ju om ett liv som det kan gestalta sig, från den omedvetna barndomen, över den krassa vuxenheten, till en insikt om att allt som är stort och starkt är byggt av de många små smulorna och att sanningen inte är absolut, utan består av ångrad lögn.

Här finns det både en centrallyrisk tanke om det egna livets obetydlighet i universum, men också en politisk idé om det samlade flödets kraft och om solidariteten.

Lilla bäcken – text
Allan Edvall

Jag var ett barn med klara ljuva sinnen
och på mitt väsen solen lyste ned
Mitt liv var nytt och ännu utan minnen
och genom natten månen stilla gled

Och jag var ung med fasta steg på jorden
Jag levde fritt bland träd och vilda djur
Och som i lera formade jag orden
och rent var hjärtat som de föddes ur

Och lilla bäcken mot älven rinner
Och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner
var lilla bäcken blev av.

Och jag blev en man med hatt och stövlar tunga
och lärde tyglarna av lämplighet och sed
och lärde le när marken tycktes gunga
av tyngd från fiender som höggs ned

Jag ser på världen genom dödas blickar
Med andras oro köper jag min frid
och nedåt slår jag när jag uppåt slickar
och snarkar däst med själens nöd bredvid

Och lilla bäcken mot älven rinner
Och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner
var lilla bäcken blev av

Jag samlar tid som musen samlar skulor
Till livets byggnad samlar jag på år
för allting stort och starkt är byggt av smulor
och sanningen av ångrad lögn består

I munnens valv jag känner orden klinga
som återskall av allt som sagts förut
Min tro är klen och klokskapen ringa
och allt är början, mitt oppi och slut

Och lilla bäcken mot älven rinner
Och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner
var lilla bäcken blev av

Internationalen

Musik: Pierre Degeyter Svensk text: Henrik Menander

Den här bilden tog jag i Lisabon, men man kan hitta liknande budskap nästan överallt.

Här kan du höra min version på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Texten till Internationalen är stelnad till en ramsa. Betydelsen ligger inte längre i orden, utan i själva handlingen att sjunga internationalen. Redan de första orden kan man fundera över: “Upp trälar uti alla stater”, liksom raden: “Slav stå upp för att slå dig fri”. Att tala om arbetarna som trälar och slavar är konstigt.

Min franska är så usel att jag inte vet om det är originaltexten eller bara den svenska översättningen. Bägge författarna var arbetare, men jag undrar om de verkligen såg sig själva som slavar, eller om det bara var massorna där nere.

Andra versen är roligare. Bönder och arbetare ska slå sig samman och knyta vänskapsband. Då får inte längre lättingen råda, och då ska vi sätta en gräns för rovdjuren som gnager på oss och solen ska skina mera klar.

Somliga kanske tycker att min version brister i respekt. Den låter inte riktigt som bruksorkesterns på första maj. Men min tanke är att klä av lite av högtidligheten och återerövra låten med humor. Det finns tre verser till, men dem orkar jag inte lära mig, men en av verserna handlar om att vägra kriga, skjuta de egna generalerna och sjunga broderskapets lov.

Internationalen – text
Henrik Menander

Upp, trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå
Det dånar uti rättens krater
snart skall frihetens timma slå
Störtas skall det gamla snart i gruset
Slav, stig upp för att slå dig fri
Från mörkret stiga vi mot ljuset
från intet allt vi vilja bli

Upp till kamp emot kvalen
Siste striden det är
ty Internationalen
till alla lycka bär
Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är
ty Internationalen
åt alla lycka bär

Arbetare, i stad på landet
en dag skall jorden bliva vår
När fast vi knyta vänskapsbandet
lättingen inte råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar
en gräns emot dem alla sätta
skall solen stråla mera klar.

Upp till kamp emot kvalen
Siste striden det är
ty Internationalen
till alla lycka bär
Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är
ty Internationalen
åt alla lycka bär

Nocturne

Text och musik: Evert Taube

Vårnattsvind svalkar dig, sov på min arm

Här kan du höra min tolkning på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Nocturne ingår i vissamlingen Ballader i det blå från 1948. Frågan är om inte det här är den mest okända av Evert Taubes alla kända visor. Det är paradoxalt, för om man sjunger ”Sov på min arm” så vet en stor del av Sveriges befolkning att det är Taube. Men om man frågar vad den handlar om kan väldigt få redogöra för det, även om de har texten framför sig.

Jag har spelat den på en begravning en gång. Beställarna verkade tycka att ”Sov på min arm” var synonymt med ”Vila i frid”. Åkej, ett gig är ett gig, så vi körde låten, en sångerska och jag, utan att någon, inte ens sångerskan, reflekterade över att vi framförde en av Taubes allra mest erotiska kärlekssånger.

I visan ligger en man och en kvinna tillsammans. Kvinnan sover på mannens arm. Hennes kinder blossar och hon är lycklig och varm. Senare får vi veta att hon har bar överkropp, sannolikt är de båda nakna. Det är uppenbart att de vilar ut efter ett samlag där de nått ömsesidig tillfredsställelse.

Mannen tittar på kvinnan och fantiserar om att hon drömmer och genomlever kärleksstunden en gång till. Han vakar över hennes sömn, fylld av kärlek. Så går månen upp och lyser på dem och han ligger i timmar och ser hur månljuset vandrar över hennes bröst. Han reflekterar över orgasmen, om hur hjärtat kan hysa en helig frid ”mitt i den virvlande blodstormens larm”.

Men det finns vissa människor som tolkar den här texten på ett annat sätt. De menar att den handlar om en våldtäkt. Fast då lyssnar de inte på hela dikten, utan lyfter bara ut vissa ord. Det är framför allt två rader: ”Flyr mig i drömmen som våg flyr vind” och ”Fångas igen, flämtar, strider”.

Evert Taube var en mycket bildad och beläst man, med dragning åt den klassiska kulturen, snarare än åt modernismen. Han liknade gärna sig själv vid Apollon, särskilt i relation till sin hustru Astri. Historien med den flyende Daphne är en arketypisk bild som förekommer i flera av hans visor. I liknelsen mannen som vinden och kvinnan som havet är det inte helt självklart vem som är överordnad. Och att livet, kärleken och döden beskrivs som en strid är ju inte direkt ovanligt i litteraturhistorien.

Om man bara läser Taube i en nutida kontext är man lika barbarisk som den kejsare som Evert har diktat om, han som gav upphov till den kinesiska hostan när han lät bränna alla böcker i Kina. Den som vill att historien ska börja med vår rysliga tid är inte bara inskränkt, utan även totalt humorlös och det är nästan det värsta brottet.

Fast jag måste förstås poängtera att jag inte vet hur det var i verkligheten den där natten. Det vet bara Evert och Astri, och de är borta bägge. Det enda jag bedömer är vad som faktiskt står i den här underbara visan, om mannen och kvinnan som ligger hos varandra efter kärleksakten och låter sig svalkas av vårnattens vind.

Nocturne – text
Evert Taube

Sov på min arm. Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind

Fångas igen, flämtar, strider
Vill inte, vill, och blir åter kysst
Slumra min vän. Natten skrider
Kärleken vaktar dig ömt och tyst

Sov på min arm. Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt
och på din barm, o min kära
täljer dess återglans timmarnas flykt

Helig den frid hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodstormens larm
Slut är din strid. Månen lyser
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm

Månen vandrar

Text: Christina Lagerlöf Musik: trad

Vad du är lycklig, du måne klara …

Den låter som en gammal folkvisa, men den är skriven på artonhundratalet av en avlägsen släkting till Selma Lagerlöf. Jag kör bara de tre första verserna. Det finns två till, men de känns inte så väldigt nödvändiga.

När månen vandrar – text
Christina Lagerlöf

När månen vandrar på fästet blå
och tittar in genom rutan
då tänker jag understundom så
och knäpper sakta på lutan
Vad du är lycklig, du måne klara
som får så högt över jorden fara
och blott se på
och blott se på

Väl ser du dårskaper utan tal
det kan man nog hålla troligt
båd älskande som förgås av kval
och älskande som ha roligt
Väl ser du tåren från ögat rinner
men sorgen aldrig upp till dig hinner
Det är för högt
Det är för högt

Spektaklet tröttar dig innan kort
det kan man icke förtänka
då går du bara helt enkelt bort
man ledsnar också att blänka
Så blir du borta i några dagar
och kommer åter när du behagar
och ser på oss
och ser på oss

Nu har jag fått den jag vill ha

Text och musik: Olle Adolphson

Tystnaden smyger som en katt genom rummet och därute är luften redan blå …

Här kan du höra min tolkning på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Olle Adolphson 1934–2004 är en av våra stora visdiktare. Den här texten är gåtfull, minst sagt. Jagpersonen tycks ha längtat länge efter en speciell kvinna, en som han ville ge sin kärlek i alla sina dar. Så tillbringar de slutligen en natt tillsammans, men när morgonen kommer finns det inget av kärleken kvar.

Vad är all denna längtan vi går och bär på till för? Varför längtar man så ofta efter fel saker? Vi kan anta att hon längtade också, eller inte, texten säger inget om detta. Längtan är så allmänmänsklig och man kan tro att bara jag finge det där jobbet, vunne den där lottovinsten eller bleve en annan människa så …

När det blir tyst mellan två älskande har slutet börjat. När hände det? När tog kärleken slut mellan dem? Det tidlösa havet andas utanför fönstret och en fågel sjunger i ett träd, och trots allt, är hon det vackraste han vet.

Nu har jag fått den jag vill ha – text
Olle Adolphson

Nu har jag fått den jag vill ha
den jag ville ge min kärlek i alla mina dar
Morgonen kommer redan. Vad händer sedan?
Det finns ju inget av den kvar

Tystnaden smyger som en katt
genom rummet, och där ute är luften redan blå
Morgonen sköljer undan natten, och slutet
har redan börjat för oss två

En solstråle går ifrån
min hand över hennes hud
lyser som guld i hennes hår
Allt jag känner är tid och tystnad
och timmarna som går

Långt borta kan jag höra
havet som andas, och en fågel som sjunger i ett träd
Tystnad, när slutade vi älska varandra
Hon är det vackraste jag vet
Du är det vackraste

Eldarevalsen

Text och musik: Evert Taube

En släjs, ca en meter lång. Bilden kommer från Sjöhistoriska museets arkiv.

Lyssna på min version på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Eldarevalsen ingår i Taubes vissamling Ultramarin från 1936. Den är typisk för många av hans sjömansskildringar, med blandningen av lögnaktiga skepparhistorier och exakta och trovärdiga detaljer, jämför Möte i monsunen och Balladen om Gustav Blom.

Sången handlar om Charlie Barr, en sjöman som lämnar en trålare, det vill säga en fiskebåt, och blir trimmer på lastfartyget Aileen Alannah. En trimmer är lägst i rang på en ångbåt. Han står i kolboxarna och stuvar fram kol till eldarna. Förmannen i maskin kallas donkeyman och
maskinchefen kallas chiefen.

Donkeyman kommer från det engelska namnet för åsna. Tidigare drevs hamnarnas kranar av åsnor som gick runt runt. På båtarna var det männen som fick driva kranarna och slita som åsnor och förmannen kallades därför donkeyman, ett namn som blev kvar även sedan kranarna blivit ångdrivna.

Charlie byter båt och blir eldare på SS Bermudas. Men där är kolet så dåligt att det bildas mycket slagg. Han arbetar med raka och släjs och med skyfflar och spett. En släjs (se bilden) är ett verktyg för att ta loss slaggen från ”fyren”, det vill säga eldrummet under ångpannorna. Bermudas hade sex fyrar. Normalt slaggar man i slutet av sin vakt (sitt pass) och lämnar rent åt dem som kommer efter, men på Bermudas fick de slagga två gånger per vakt.

Varje meter ett ångfartyg färdas kostar eldarna hårt arbete. Därför vill de förstås att matroserna ska styra skutan rakt. Men på Biscayabukten var det grov sjö och fartyget slingrade och krängde och eldarna lovade att ge matroserna stryk (dagg) om de inte parerade sjöarna och höll rak kurs.

En ångmaskin fungerar ju så att man har en eller flera ångpannor som man fyller nästan fulla med vatten. Sedan eldar man under så att vattnet börjar koka och så utnyttjar man kraften hos ångan. Men ångpannorna blir smutsiga av rost och avlagringar och måste göras rent med jämna mellanrum. Då låter man dem kallna, tappar ur vattnet, öppnar manluckan högst upp och skickar ner eldarna med rosthacka och stålborste, ett mörkt och klaustrofobiskt jobb.

Eldarevalsen – text
Evert Taube

När jag börja att segla till sjöss i maskin
var jag trimmer på Aileen Alannah
För jag lämna en trålare i Aberdeen
och fick chansen att mönstra med samma
Vi var sex man på durken och två i var box
det var kolboxar stora som hus
Och det mesta vi gick med var stenkol och koks
ifrån Sunderland till Santa Cruz

Det var dåligt med käket men chiefen var bra
så vi höll alltid steamen på toppen
och så fick vi en whiskey var fjortonde dag
det är nyttigt sa gubben för kroppen
It’s a very old whiskey, my boy sa han då
och så plira han smått och slog i
och så sjöng vi en visa som började så
I was born by the side of the sea

Det var hårt på den tiden vi gick sex om sex
och ibland gick vi fyra om fyra
och man tröttnar på teblask, konserver och kex
när man seglar för två pund i hyra
Så jag klarade ut i Newcastle on Tyne
fast den staden var tråkig och ful.
och där fick jag hyra med Stevenson Line
och i Spanien där fira vi jul

Båtens namn var Bermudas på fem tusen ton
med sex fyrar och trångt mellan skottna
och jag sa när jag stod där med släjsen igång
Det är syndastraff, boys att vi fåttna
Våra kol var som snus eller finmalet krut
vi fick släjsa och raka i ett
Vi fick slagga två gånger på vakten till slut
och vi levde i aska och svett

Ja, den får inte va varken dum eller lat
som ska stå på en elddurk och fyra
och får ju till slut ett förinnerligt hat
till matroser som inte kan styra
Det var bus på Biscaya och slinger i ett
och vi lovade rorgängarna dagg
För på elddurken drällde där skyfflar och spett
och vi trampa i glödande slagg

I Valencia där fick vi en last apelsin
men den lasten fick gå mej förutan
för jag smet med min sjösäck och min mandolin
jag var tröttkörd och ogilla skutan
Jag var tunn som ett rakblad men riggad och fin
och en fröken som sjöng på en bar
gödde opp mej med kyckling och tre sorters vin
Ja, den flickan va ovanligt rar

Jag har seglat med britter med yankees och allt
ja, med tyskar och med portugiser
Det var hemskt när man gick utan hyra och svalt
och fick smörj av Antwerpens poliser
Men det värsta var nog när vi hade gjort rent
i ångpannorna ner i Bordeaux
och jag somna i kitteln och märkte för sent
att manluckorna skruvades på

Ja, jag vakna när vattnet blev påsläppt you see
och kamraterna eldade under
Det var kolmörkt i kitteln och vattnet det steg
så jag flydde ju högst upp inunder
Men där var det ju stopp, där var manluckan på
och jag tänkte Nu är det nog klokt
Charlie Barr, att du kvickt läser opp Fader Vår
för här eldare, här blir du kokt

Som jag läste min bön fick jag höra ett ljud
det var någon där oppe som knacka
och så öppna nån luckan och skrek: Herre Gud
här är Charlie ju kvar med min hacka
Det var donkeyman själv, han var skotte you know
och se hackan jag hade var hans
Det var den som han sökte, men medge ändå
att det samtidigt gav mej en chans