Category Archives: Taube

Gammelvals i Roslagen

Text och musik: Evert Taube

*Kring dina blänkande fjärdar o Roslag mitt hemland i havet*

Den här sången ingår i vissamlingen Sjösalaboken som gavs ut 1942. Texten är skriven på det antika versmåttet Hexameter, som Homeros använde i sina stora verk. Sången är en kärleksförklaring till Stockholms skärgård och som vanligt har Evert koll på alla detaljer och alla termer.

I andra versen talar han om öbornas vikingafäder. Sånt är ju inte opportunt i dag. När jag jobbade på Historiska museet fanns det arkeologer som var livrädda för all koppling mellan nutid och vikingatid. Jag minns en som helt enkelt tog bort vikingatiden som epok.

I fjärde versen påminner Evert om rysshärjningarna på 1700-talet, och han beskriver stormarna och drivsnön, men han kommer hela tiden tillbaka till kärleken. Det är lätt att föreställa sig hur han går därute på lövängarna och diktar, på Sjösala som var familjen Taubes sommarparadis.

Lurviga Roslag o sjöland du häver dig halvdränkt ur havet
med dina sandiga åsar och urberg och stormvridna tallar
med dina tusentals tångsvepta ärriga öar och kobbar
kupiga knalliga bucklor på jordklotets isrivna hjässa
Vindpinat vresiga Roslag jag hälsar dig havsörnars hemland

Här byggdes drakskepp av Sjöbloms och Östermans vikingafäder
de som i välmening grundade Ryssland i tiden och satte
Volgasjöfarten i gång och höll ordning i Konstantinopel
liksom det ännu i dag finnes pojkar från Väddö och Möja
som håller ordning i avlägsna främmande länder på jorden

På melanesiska öar är blidöbor kopramagnater
pojkar från Runmarö Ljusterö Rådmansö Arholma Gräsö
är amiraler där ute och somliga är guvernörer
saknar nog gistgårdar skötekor saknar nog glittrande strömming
gråbruna flundror och gulvita torskar och gråsäl och grisslor

Snötjockans isskruvens land du skeppsbrottens fruktade havsband
piskat av stormar och drivsnö vareviga vinter och fordom
plundrat och härjat och skändat och bränt av pirater från öster
Var finns väl ändå ett land lika trevligt och vackert jag frågar
som dina kringströdda öar dem havet och fjärdar förenar

Sjösala lövängar blomstra nu fröjdar sig åter naturen
primulan blommar och smörblomman lyser som guld i det gröna
vattnet i tunnan vid knuten är guldgult av frömjöl från tallen
poppeldun snögar och häggarna sprida sin vällukt med vinden
kring dina blänkande fjärdar o Roslag mitt hemland i havet

Knalle Juls Vals

Text och musik: Evert Taube

Nutida granförsäljare på ett annorlunda Södermalm.

Denna sång kommer från samlingen I dina drömmar från 1953, och jag tolkar den just så, som en dröm. Jag tror att Evert hade läst Moa Martinsson, Ivar Lo och andra arbetarförfattare. Han visste att i deras värld skulle hans historia få ett olyckligt slut. Julgransförsäljaren som hade tre hundra kronor på fickan skulle ha supit ner sig, slagit sin fru, piskat hästen, somnat bakom soptunnorna ute på gården och vaknat med en fasansfull ångest.

Men Knalle Jul får visa att godhet finns: Han förbarmar sig över den stackars ratade granen, han ger hästen havre och en extra tott hö, han avstår krogen och åker hem till hustrun med granen och ger henne alla pengarna han tjänat. Det ligger nära till hands att tro att det handlar om Evert själv. I en annan visa har han skrivit om hur Astris fina släkt och vänner misstrodde honom, men hur hon själv alltid höll på honom.

Jag kan inte låta bli att fundera över uträkningen i visan. Han har sålt 99 granar och fått 303 kronor. Vad blir det per gran? Men strunt i det. Det är i första hand en folklig julberättelse och en väldigt fin kärlekssång. För visst handlar väl visan om Evert och Astri som då hade varit gifta i 28 år?

Knalle Juls Vals
Text: Evert Taube

Här var det gran. Här var det gran
den finaste i stan till dopparedan
Ensam hon står. Sista som går
Hundra huggde jag i år
Pengar blir det. Nu ska vi se:
Jo, nittinie, ger mig trehundratre
kronor i år. Sista som går.
Här drar kallt om ben och lår.

Min lilla gran så grön och fin
du luktar gott som terpentin
Vill ingen ha dig får jag väl ta dig
som rövat bort dig från skogen din
Min lilla gran så smal och ful
kom ta en vals med Knalle jul
Här har du knallen med glada trallen
å han har penningar å häst i skjul

Kylan är svår. Vintern i år
den kommer väl till jul så vitt jag förstår
Här var det gran. Sista i stan
dagen före doppardan
Natten blir kall. Bra i så fall
att märren står i Pelle Janneses stall
Havre är gott. Hö har hon fått
Jag la dit en extra tott

Snart kör väl vi hem till Sofie
Här här blev längre än det brukar att bli
Jag har fått nog. Slutar mitt knog
Hinner inte gå på krog
Nu, tror Sofie, sitter han i
mjuka soffan och serverader blir
av servitris, men som surpris
kör jag nykter hem precis.

Min lilla fru du är så söt
Nu är det jul. Du kokar gröt
Du höll på knallen med glada trallen
när alla trodde han var ett nöt
Min lilla fru vi kommer snart
Nu kör vi hem. Jag vill ha mat
Å här är grana, om du vill ha´na
Å här trehundra kronor som jag spart

Vidalitá

En kofösares elegi
Text och musik: Evert Taube

Stiger från min hydda, Vidalitá, blå rök under kvällens himmel … (Bild från internet)

Här kan du höra min tolkning på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Den här sången kommer från samlingen Pepita dansar från 1950. Den är inte helt lättolkad. Vidalitá låter ju som ett kvinnonamn, men i verkligheten är det ett argentinskt versmått (på Youtube finns många olika Vidalitá-sånger). Det visste naturligtvis Evert som ju bodde i Argentina i flera år, men han tycker att det är ett effektfullt ord, och låter oss tro att det är namnet på kvinnan som sångaren drömmer om.

Sången har undertiteln En kofösares elegi, det vill säga klagosång. Jag kan inte låta bli att undra om det verkligen finns någon kvinna. Han ser hennes unghäst vid sin sida, men bara om han blundar. Och när han tycker sig se röken stiga från sin koja skyndar han hem, men det finns ingen där. Ensam sitter han och nynnar på sin visa, sin Vidalitá.

I Sydamerika arbetade Evert bland annat som gaucho som är det spanska ordet för cowboy. Och som vanligt hos Evert Taube innehåller texten iakttagelser som känns verklighetstrogna. Han pratar om Pampasvinden som tydligen bär med sig fjärilar och små sländor, och han säger att han vallar sin boskap. Det är ju vad en kofösare gör, men man hör sällan det ordet i cowboyhistorier.

I den här sången har jag tagit mig en stor frihet. Evert och alla andra sjunger två rader i taget och repriserar dem, och sjunger nästa två rader och repriserar dem. Då blir visan dubbelt så lång och alla sjunger den lite för fort för min smak. Jag försöker ta fasta på beteckningen elegi, struntar i alla repriser och tar det lite lugnare.

Vidalitá
Text: Evert Taube

I min lilla hydda, Vidalitá
där finns ingen ro och vila
Ständigt mina tankar, Vidalitá
hän till dig vill ila

Kommer pampasvinden, Vidalitá
med fjäril och liten slända
Tänker jag: Min älskling, Vidalitá
hon kommer i kväll kan hända

När jag ensam rider, Vidalitá
och vallar min boskap vida
Ser jag – om jag blundar – Vidalitá
din unghäst vid min sida

När jag återvänder, Vidalitá
med oxar och kor och kviga
Då, om du har kommit, Vidalitá
ser jag röken stiga

Stiger från min hydda, Vidalitá
blå rök under kvällens himmel
Snabbare än hinden, Vidalitá
ilar då min skimmel

Men min lilla hydda, Vidalitá
den ger ingen ro och lisa
Ensam där jag sitter, Vidalitá
nynnande min visa

Här är den sköna sommaren

Text och musik: Evert Taube

Se nu blommar ju din strand och nu glittrar din vik

Den här sången kommer från samlingen Ballader i det blå från 1948. Man brukar ju säga att Taube aldrig är politisk, och det är han ju faktiskt inte här heller, trots att han två gånger talar om krig och politik som destruktiva krafter. Han berättar bara om andra som förblindas inför naturens skönhet därför att de fastnar i det triviala politikgnället.

Den här inspelningen gjorde jag när vågorna gick höga i våra medier om Sossarnas budget och Alliansens avslag och det framtvingade nyvalet. Jag hade debatterat och skrivit i bloggen, men så ledsnade jag plötsligt. Jag längtar också efter sommaren när solen glittrar i vattnet. Det finns annat är krig och politik här i världen.

Här är den sköna sommaren
Text: Evert Taube

Jag sjöng vid bondens knut
nu är sommaren här
Det är våren som är slut
svara bonden så tvär
Djupt gick tjälen här i nord
och sanna mina ord,
det är krig och politik som har fördärvat vår jord!

Jag sjöng för handelsman
där han stod i butik
Se nu blommar ju din strand
och nu glittrar din vik
Men han svarade burdus
Ja du går i glädjerus,
men se krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus

Då gick jag ner till strand
där låg skutan förtöjd
Se goddag på dig sjöman
Hör du fåglarnas fröjd
Gökar gala här i land
under solens höga brand
Men han svarade Jag seglar till ett varmare land.

Jag gick i aftonsång
för att höra Guds ord
När jag står i kyrkans gång
hör jag kyrkherrens ord
Satan följer dina spår
höst och vinter och vår
och han jagar dig om sommaren i blommande snår

Då sprang jag ut på ängen
där mandelblom står
och då ser jag lilla Karin
till brunnen hon går
Och då ropar hon till mig
ja på blommande stig
Se här är den sköna sommaren som jag har lovat dig

Fritiof i Arkadien

Text och musik: Evert Taube

Om aftonen när jag kom ner till staden då fick jag åter se dem alla tre …

En visa från samlingen Himlajord från 1938. En underbar manlig dröm om gå naken på Colla Bella i Ligurien och plötslig stöta på tre kvinnor som också är nakna. De är inte blyga utan hugger tag i honom och de dansar tillsammans på ängen där glesa furor skuggar ginst och sand.

Evert har säkert själv strövat bland kullarna och fantiserat om ett liv där män och kvinnor kan mötas i oskuldsfull samvaro. Visan heter ju också Fritiof i Arkadien. Redan i antiken ansågs Arkadien vara ett idylliskt landskap oförstört av civilisationens krav.

För mig personligen är den här visan nära förknippad med en vän och arbetskamrat som inte finns längre, Stickan Lindvall, tradjazztrummis och musikhandlare.

Fritiof I Arkadien – text
Evert Taube

På Colla Bellas höjd där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand
där finns en grön oas en äng som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand
Där ser man Korsika i siktigt väder
och provencalska bergens blåa bård
Där doftar kaprifolium och fläder
där kan man vandra ostörd utan kläder
långt ner i dalen ligger närmsta gård

Där kom jag glad och naken mittpå dagen
en pilgrim från det fjärran Göteborg
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg
Det var en härlig dag, jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren
jag var på väg tillbaka till naturen
jag ville vila mig vid jordens bröst

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren
och själv var jag en del av min idyll
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka
och lade upp min mat, drog upp mitt vin
Jag satt mig ner i gräset för att dricka
Då fick jag plötsligt se en naken flicka
som kom emot mig med en glättig min

Jag har då aldrig nånsin sett på maken
hon kom och ställde sig helt tätt intill
men innan jag hann tänka rätt på saken
så fick jag plötsligt se två flickor till
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng Oh, happy days are here again
Sen högg de mej och ropte: Opp ur sängen
Jag tappa mina fikonlöv i svängen
och flickorna försvann bland skogens trän

Om aftonen när jag kom ned till staden,
då fick jag åter se dem alla tre
i vita klänningar på promenaden
de skönaste tre gracer man kan se
Den ena tog mej genast käckt i handen
och sa I’m leaving by an early train
Sen gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng Oh, happy days are here again!

Jag är från San Fransisco sa den sköna
och därför klättrar jag så bra i berg
Jag dansar gärna naken i det gröna
jag älskar så naturens form och färg
För i Amerika har vi friska vanor
här i Europa är man mer mondän
Men darling vi ha ändå samma anor
Oh låt oss aldrig vandra skilda banor
Darling happy days are here again

Min älskling

Text och musik: Evert Taube (fritt efter Robert Burns)

Min älskling du är som en ros …

En visa från samlingen Ballader i Bohuslän från 1943. Texten är en fri tolkning av den skotske poeten Robert Burns dikt A red red rose från 1794. Den handlar om kärlek som ska leva än när havet sinat ut och bergen smält till glöd. Och vad spelar det för roll om det är sant eller inte. Det är känslan just nu som räknas och den ska finnas än när världen ligger död.

Min älskling – text
Evert Taube

Min älskling, du är som en ros
en nyutsprungen skär
ja, som ljuvaste musik
min älskade, du är
Så underbar är du, min vän
och ser så vacker ut
och älska dig det ska jag än
när havet sinat ut
När hela havet sinat ut
och bergen smält till glöd
Ja, älska dig det ska jag än
när jorden ligger död
Min älskling du är som en ros
en nyutsprungen skär
ja, som ljuvaste musik
min älskade du är

Sololà

Text och musik: Evert Taube

Och luften vänjer sig vid fågelns vingar …

Lyssna på min version på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Sololà kommer från en samling från 1953 med den ödmjuka titeln Sju Taube-Triumfer. Namnet kommer sig kanske av att det inte är Taubes vanliga förlag utan Schlagerförlaget Musik AB som är utgivare. Vara hur det vill med det.

Jag har valt att tolka denna visa utifrån ett perspektiv som inte är heteronormativt. Med detta vill jag inte framföra några som helst åsikter om Everts sexuella preferenser, eller mina egna. Stor lyrik är tolkningsbar, så enkelt är det.

Sololà är ett dels ett ortsnamn, dels ett mansnamn, troligen är det den flöjtspelande herden som heter så. Han spelar om kvällen och betraktaren känner hur ett regn mjukar upp förtorkade ställen i själen och han beskriver hur herden kryper under fällen och hur bädden formar sig efter hans unga kropp.

Detta är som det ska vara. Luften vänjer sig vid fåglarnas vingar, liksom havet vid vinden och ringen vid fingret. Ingenting mänskligt är egentligen onaturligt. När skogen väl har förstått att jag har bejakat mina känslor svarar ekot på min enkla sång.

Sololà – text
Evert Taube

En herde spelar på sin flöjt om kvällen
och flöjten vänjer sig och låter bra
Och regnet faller över torra ställen
och marken vänjes vid vad den skall ha

När Sololà har krupit under fällen
då vänjer bädden sig vid Sololà
När Sololà har krupit under fällen
då vänjer bädden sig vid Sololà

Och luften vänjer sig vid fågelns vingar
och havet vänjer sig vid vindens gång
Och ringen vänjer sig vid handens fingrar
och snabba bäcken finner fort sitt språng

När skogen lärt sig hur min stämma klingar
då svarar ekot på min enkla sång
När skogen lärt sig hur min stämma klingar
då svarar ekot på min enkla sång

Rosa på bal

Text och musik: Evert Taube

Känn hur det doftar från parken av lind …

Rosa på bal dök först upp i Sjösalaboken från 1942. Den kan vara lite problematisk att sjunga i dag. Rosa som är så underdånigt beundrande och Fritiof som är skrytsam och kåt känns lite omodernt. Men jag tycker att flera av de där sångerna, Havsörnsvalsen, Dansen på Sunnanö och Rosa på bal har en doft av ironi. Åtminstone sjunger jag dem så.

Det är ju lite skojigt också att han niar henne genom hela låten ända fram till den allra sista versraden. Sedan kan man ju säga att som raggningsreplik är det här ändå otroligt överlägset sådana som: Vill du följa med hem och titta på mina etsningar? eller Öh, ska vi dra hem till dej eller mej, typ?

Rosa på bal – text
Evert Taube

Tänk att jag dansar med Andersson
lilla jag, lilla jag med Fritiof Andersson
Tänk att bli uppbjuden av en sån populär person

Tänk vilket underbart liv det ni för
Säg mej hur känns det att vara charmör?
Sjöman och cowboy, musiker, artist
det kan väl aldrig bli trist?

Nej, aldrig trist fröken Rosa har man som er kavaljer
Vart jag än ställer min kosa aldrig förglömmer jag er

Ni är en sångmö från Helikons berg
Å, fröken Rosa er linje er färg. Skuldran, profilen
med lockarnas krans
ögonens varma glans

Tänk inspirera herr Andersson
lilla jag inspirera Fritiof Andersson
Får jag kan hända min egen sång lilla jag en gång?

Rosa på bal, vackert namn eller hur?
Början i moll och finalen i dur
När blir den färdig, herr Andersson säg
Visan ni dikter till mej?

Visan om er fröken Rosa får ni i kväll på ert bord
Medan vi tala på prosa diktar jag rimmande ord

Tyst, ingen såg att jag kysste er kind
Känn hur det doftar från parken av lind
Blommande lindar kring månbelyst stig
Rosa jag älskar dig

Sjösala vals

Text och musik: Evert Taube

Och se så många blommor som redan slagit ut på ängen …

Denna visa publicerades först i Sjösalaboken från 1942. Ute i Europa rasade det andra världskriget och kanske kändes det extra viktigt då att skildra försommaren i Stockholms skärgård. Många barn har suckat när de tvingats sjunga den här sången i skolan, och de har fnittrat åt Rönnerdahls lurviga ben. Men när jag är där ute i skärgården är det självklart att gå ut halvklädd på morgonen och kissa, känna på luften och se vart vädret drar.

Visan är väldigt skickligt byggd med refrängen som varieras. Först konstaterar han blomprakten själv. I nästa vers berättar han om den för ekorren och göken. I tredje versen är det ungarna som ser den i pappas blomsterkrans och i den sista versen är det till slut bara naturen själv som förstår varför Rönnerdahl orkar fortsätta sitt strävsamma liv.

Sjösala vals – text
Evert Taube

Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng
Solen står på Orrberget. Sunnanvind brusar
Rönnerdahl han valsar över Sjösala äng
Hör min vackra visa kom sjung min refräng

Tärnan har fått ungar och dyker i min vik
ur alla gröna dungar hörs finkarnas musik
och se så många blommor som redan slagit ut på ängen
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol

Rönnerdahl han virvlar sina lurviga ben
under vita skjortan som viftar kring vaderna
Lycklig som en lärka uti majsolens sken
sjunger han för ekorrn, som gungar på gren

– Kurre, kurre, kurre nu dansar Rönnedahl
– Koko, och göken ropar uti hans gröna dal
och se så många blommor som redan slagit ut på ängen
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol

Rönnerdahl han binder utav blommor en krans
fäster den kring håret det gråa och rufsiga
valsar in i stugan och har lutan till hands
väcker frun och barnen med drill och kadens

– Titta, ropar ungarna, pappa är en brud
med blomsterkrans i håret och nattskjortan till skrud
och se så många blommor som redan slagit ut på ängen
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol

Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå
Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner
Sällan får han rasta, han får slita för två
Hur han klarar skivan, kan ingen förstå

Ingen utom tärnan i viken hon som dök
och ekorren och finken och vårens första gök
och blommorna, de blommor som redan slagit ut på ängen
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol

Himlajord

Text och musik: Evert Taube

Och jorden drack och grönskade och satte blom och frukt …

Här kan du höra min version på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Den här sången kommer från den vissamling som heter Himlajord från 1938. Den handlar om John Löfgren från Falkenberg som flyttat till Queensland i norra Australien, där han odlar apelsiner. Han känner sig rik och tror på en nåd från ovan som låter den bördiga himlajorden dugga ner över hans farm, Crimson creek.

Men när han dör tar banken hans egendom, rikedomen var bara en illusion, men i den tropiska regnskogen lyser apelsinerna som guld. Hans arbete var rikedomen och hans tro. I den sista versen går berättaren i Ligurien och ser hur lössjorden som vinden bär från Sahara färgar himlen röd.

Himlajord – text
Evert Taube

Den jorden som du trampar hos mig på Crimson Creek
den kommer ifrån himmelen och den har gjort mig rik
Den duggade så sakta i många tusen år
det är en himlajord, min vän, den jorden där du står
De säger att den kommer från öknen västerpå,
men ifrån himlen föll den, det kan du lita på
Och oceanens vindar bar regnet till vår bukt
och jorden drack och grönskade och satte blom och frukt

Till denna himlajorden kom jag som timmerman
i Falkenberg jag föddes. John Löfgren var mitt namn
Nu kallar jag mig Loffgren och odlar apelsin
Tre hundra kor jag äger nu sex hästar, åtta svin
Så talte farmar Löfgren jag svarade som så
att lantbruk är det yrke som jag minst förstår mig på.
Men att jag hört på Pampas ett yttrande ibland
om jorden där att den kom dit med storm från Inkas land

Jag tror den kallas lössjord den faller som ett damm
ett stoft från heta öknar som vindarna bär fram
Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus
så är det dock en himlajord du ser ifrån mitt hus
Det låg en vacker tanke i Löfgrens romantik
en tro på nåd från ovan som gjorde honom rik
Där slet han i sin djungel med halländsk energi
och odlade den himlajord som han nu sover i

Hans rikedom var dock ringa det har man insett nu
hans egendom tog banken, en kviga fick hans fru
Men apelsiner lysa i Löfgrens spår som guld
i urskogen i Queensland, och kvittad är hans skuld
Själv går jag i Ligurien på Medelhavets strand
Det blåser från Sahara och rymden står i brand
Jag tänker på John Löfgren min vän vid öknens rand
Det faller jord, jungfrulig jord, från himlen i min hand