Text och musik: Evert Taube

I solnedgången aftonen den underbara …

Här kan du höra min tolkning på Youtube

Här kan du ladda ned text och ackord

Så skimrande presenterades först som en fristående dikt i samlingen Svärmerier från 1946, därefter med musik i Ballader i det blå från 1948. Formellt sett består hela texten av en enda mening. Den bärande tanken är att naturen i alla dess gestaltningar aldrig var så fantastisk som den där sommarkvällen då vi gick i solnedgången och kysste varandra för första gången.

Jag har tagit mig en frihet med texten. Jag vill som 60 + inte sjunga att jag kysser en flicka som är så ung att det är hennes första kyss. Jag vill att vi ska vara mer jämspelta. Därför sjunger jag “vi dränkte alla våra sorger, älskling i vår första kyss”. Harmonierna är inte heller riktigt de vanliga, men det här är min tolkning i den tid jag lever.

Så skimrande var aldrig havet – text
Evert Taube

Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
i solnedgången, aftonen den underbara
då dina lockar dolde mig för världen
medan vi dränkte alla våra sorger
älskling I vår första kyss

Text och musik: Evert Taube

Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun när vi ångade mot Röda havet opp

Lyssna på min version på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

En underbar geografilektion signerad Evert Taube. Två båtar möts i monsunen. Den ena ångar mot Röda havet, den andra går från Ostindien till Godahoppsudden. Ångaren kommer troligen från Australien dit Evert själv for som ung sjöman och är på väg mot Suezkanalen. Den vägen kan dock inte ett segelfartyg gå, så fullriggaren måste segla runt hela Afrika.

När fartygen visat sina flaggor stoppar ångaren maskin och skeppet lovar upp “där hon gick med vinden in ifrån babord”. Men det där vet vi redan. Monsun är en vind som om sommaren blåser från sydväst, det vill säga mot babordssidan på skeppet Taifun på sin kurs mot “Good hope”.

Tanken med att stanna är att den svenska ångaren kommer hem flera månader före den finska fullriggaren och därför kan ta med sig brev hem till Norden.  Vilken tid talar vi då om? Finland blev självständigt 1919, det var då “Finlands vita flagg med blåa korset på” blev officiell symbol. Men händelserna utspelar sig innan radiotelegrafin blev allmän i handelsflottan. Troligen är vi någonstans på 20-talet. Visan publicerades först i samlingen Ultramarin från 1936.

På ångaren sätter de en båt i sjön och ror bort till Taifun. De får ett rep från backen, det vill säga den del av däcket som ligger framför främre masten. Det gör att de släpar längs med skeppet och får en repstege, en lejdare, från mitten som fjärde styrman klättrar upp för. Längs med relingen finns en utbyggnad där alla stag och kablar som stöttar masterna sitter. Den kallas röst, och där står Fritjof och berättar sin historia.

Det mesta är naturligtvis lögn, men det finns som alltid delar som är sanna. Kapten Fredrik Adelborg var generalkonsul i Singapore i slutet av 20-talet och Hagenbecks djurpark finns ju fortfarande kvar i Hamburg. Och när cyklonen mojnat fick de en sydvästmonsun igen och drev iland i sydvästra Indien, vilket ju är rimligt.

Men hur jag än tittat på bilder av fullriggare på internet har jag aldrig hittat någon som har just 22 segel. Taube berättar själv i en av sina böcker hur han träffade en dansk prins som var mycket sjömanskunnig och som undrade samma sak. Men Evert ger inget besked.

Möte i monsunen – text
Evert Taube

Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun
när vi ångade mot Röda havet opp
en fullriggare det var och dess namn var Taifun
som nu segla från Ostindien till Good Hope

Vår kapten gav då order att vi skulle hissa flagg
och vi hissade den gula och den blå
och i samma stund så blåste där från skeppets gaffelnock
Finlands vita flagg med blåa korset på

Vi höll ganska nära och stoppade maskin
för att preja och ta budskap med oss hem
och då lovade hon opp där hon gick med vinden in
ifrån babord, och vi rodde bort till dem.

Vi fick ända från backen och lejdare midskepps
och vår fjärdestyrman äntrar upp på den
men i röstet står en svensk sjöman som jag nu återser
Fritiof Andersson, min gamle barndomsvän

Ja, man möts ju ibland i monsuner och passad
när man seglar mest på värmen som vi gjort
jag blev likväl rätt förvånad fastän ändå mera glad
när jag återsåg min vän på denna ort

Jag var hard up i Kina, jag blev rånad i Shanghai
jag har suttit hos pirater uti pant
men jag gifte mig med dotteren till mördaren Tu Wai,
sade Fritiof, det är hemskt men det är sant

Med kinesiskans hjälp kom jag sen till Singapore
utan pass och pengar står jag på ett torg
när en man i guldgaloner plötsligt fram emot mig går
Sveriges konsul, kapten Fredrik Adelborg

Se goddag Fritiof Andersson, säjer Adelborg
vad i Herrans namn gör du i Singapore?
Ifrån Gula floden kommer jag och vill till Göteborg
det är bäst att en hyra hem jag får

Jag blev klädd i vita kläder, jag fick låna tio pund
jag fick pass med Sveriges vapen och porträtt
konsulinnan bjöd på te och jam och pratade en stund
hon var det sötaste jag dittills hade sett

Ja, så tog jag en steamer och mönstrade på däck
och i Siam fick vi last av vilda djur
tigrar, lejon, elefanter, som de sålt till Hagenbeck,
som du varit hos i Hamburg, eller hur?

Men den resan var värst utav alla, det är sant,
syd om Ceylon gick vi in i en cyklon,
ut ur buren smet ett lejon och rök på en elefant
vrålet blandades med storm och böljors dån

Snart var luckorna bräckta och upp kom många djur
vår kommandobrygga den gick överbord
elefanten knäckte masterna och kastade en tjur
ut i havet, gosse, sanna mina ord

Ja, Hagenbecks ombud åt lejonet ju opp
och en gorilla klättra ner i vår maskin
För att härma maskinisten slog hon fram och back och stopp
tills jag sköt henne med skepparens karbin

Det var självaste Nemesis från djunglerna, min vän
Snart var bara jag och elefanten kvar
När cyklonen gått så fick vi en sydvästmonsun igen
och drev in till Camarin på Malabár

Men nu säger jag adjö för din styrman går från bord
Ja men Fritiof, elefanten vem fick den?
När vi träffas nästa gång skall jag besvara dina ord
vi ska segla nu och sätta kurs igen

Och de brassade för fyllning och började sin gång
och tillbaka till vår skuta rodde vi
och där gick hon i monsunen och jag hörde deras sång:
– Rolling home, rolling home, across the sea

Men jag räkna alla segel och räkna om igen
ifrån flying jib till röjlar och mesan
Det var summa tjugotvå vita segel som där gick
på den glittrande blåa ocean

Text och musik: Evert Taube

Hav, låt strändernas svall bryta din dånande gång, nu mot Liguriens kust …

Här kan du höra min version på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Den här sången ingår i samlingen Pepita dansar från 1950. Taube var då 60 år. Han skrev den i Sverige full av längtan till Medelhavet. I den italienska provinsen Ligurien ligger San Remo, och Colla Bella och andra platser som han skildrat. Det var också dit hans och Astris bröllopsresa gick.

Det finns en bitterljuv ton i den här texten. Trots att han ännu hade ett kvarts sekel kvar att leva finns en insikt om åldrandets obeveklighet och om livets villkor. Den sista raden säger en del om hans tankar: Famna mig, tag min sång trofasta ensamhet. Det är inte många författare som beskriver ensamheten som trofast.

Uttrycket Strändernas svall, som förekommer i texten är också titeln på en roman av Eyvind Johnson som kom ut några år tidigare. Taube kände sig tvungen att skriva ett brev till Johnsson, inte för att be om tillåtelse, utan för att informera och kanske förekomma eventuell kritik. Han bifogade hela texten och det hörs på tonen i brevet att han var rätt nöjd själv. Och det hade han sannerligen skäl att vara.

Som vanligt tar jag mig vissa friheter med musiken. På det sista ordet i näst sista raden i bägge verserna går Taubes melodi upp en sext. Jag tycker att det låter lite pretentiöst, så jag ligger kvar på A:et. Texten är uttrycksfull nog i sig själv och behöver inga ytterligare finesser.

Natt i Ligurien – text
Evert Taube

Hölj mig, liguriska natt
stjärnströdd, doftande sval
Skänk sinnena ro
tanken vila och frid
Näktergal, börja din sång
Hav, låt strändernas svall
bryta din dånande gång
nu mot Liguriens kust

Minne, slumra nu in
Glömma är bäst till slut
Ängslan för morgondag
dig har jag sagt farväl
Domna drift i mitt blod
Hjärta, slå lugnt och tryggt
Famna mig, tag min sång
trofasta ensamhet

Text och musik: Evert Taube

Bara is och frusna stränder och vid Slussen i en vak
simmar några frusna änder, frusen är jag själv och slak …

En fattig sate har kommit hem till Stockholm. Han är en sjöman som lämnat värmen i Rio och sitter i en utkyld vindslya och tittar. Pilsnern är slut och vattenkranen har frusit, och han undrar varför han kom hit egentligen?

Sjömän längtar visst alltid någon annan stans. Han drömde om sin flicka, Britta vid Roslagstull, hon som skrev så vackra brev. Men när han sökte upp henne hade hon hittat en annan karl. Han förstår att han måste vidare. Här finns inget för honom längre.

Och han drömmer om allt det han inte har, om värmen, om en skön och fet kvinna och om inkomster och social ställning. Vi som hör hans fantasier förstår att han aldrig kommer att uppnå dem. Han kommer alltid förbli en fattig sate, men också en drömmare, och det är vackert så.

Fritiof Anderssons polka – text
Evert Taube

Här är dörren, tryck på knappen
här bor Fritiof Andersson
Tänk från denna lyan ser han
hela Stockholm ovanifrån
Kära Fritiof, säg hur mår du
och hur trivs du här i stan?
Mår och trivs? jo det förstår du
att jag trivs som själva fan
med två tomma pilsnerflaskor
och en frusen vattenkran

Is på hela Riddarfjärden
is från början och till slut
Varken färjor eller båtar
Inga fartyg kan gå ut
Bara is och frusna stränder
och vid slussen i en vak
simmar några frusna änder
frusen är jag själv och slak
Himlen mulnar, luften kulnar
snön yr vit kring torn och tak

Ack, min lilla svenska fröken
Britta hon vid Roslagstull
Söderns sol och varma vindar
for jag från för hennes skull
Sicken jänta. Kunde vänta?
Tror ni? Å i helsicke
När jag knackade på dörren
kom en karl och öppnade
Ni ursäktar kanske, sa han
men vi är förlovade!

Sista brasan i kaminen
skall jag elda med de brev
som hon sände mig till Rio
och de vykort som hon skrev
Sedan skall jag ta en hyra
till det fjärran Ecuadór
Där planterar jag bananer
och blir stor Exportadór
Med en skön och fet kreolska
gifter jag mig, ni förstår

Där med kavaljersfasoner
skall jag leva och bli fin
Stekta sparvar och kalkoner
äter jag och dricker vin
Stora skutor från Europa
lastar frukt på min plantage
Med ministrar och konsuler
spelar jag Carambolage
Jag blir konsul, jag blir konsul
med galoner och plymage

Text och musik: Evert Taube

En släjs, ca en meter lång. Bilden kommer från Sjöhistoriska museets arkiv.

Lyssna på min version på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Eldarevalsen ingår i Taubes vissamling Ultramarin från 1936. Den är typisk för många av hans sjömansskildringar, med blandningen av lögnaktiga skepparhistorier och exakta och trovärdiga detaljer, jämför Möte i monsunen och Balladen om Gustav Blom.

Sången handlar om Charlie Barr, en sjöman som lämnar en trålare, det vill säga en fiskebåt, och blir trimmer på lastfartyget Aileen Alannah. En trimmer är lägst i rang på en ångbåt. Han står i kolboxarna och stuvar fram kol till eldarna. Förmannen i maskin kallas donkeyman och
maskinchefen kallas chiefen.

Donkeyman kommer från det engelska namnet för åsna. Tidigare drevs hamnarnas kranar av åsnor som gick runt runt. På båtarna var det männen som fick driva kranarna och slita som åsnor och förmannen kallades därför donkeyman, ett namn som blev kvar även sedan kranarna blivit ångdrivna.

Charlie byter båt och blir eldare på SS Bermudas. Men där är kolet så dåligt att det bildas mycket slagg. Han arbetar med raka och släjs och med skyfflar och spett. En släjs (se bilden) är ett verktyg för att ta loss slaggen från ”fyren”, det vill säga eldrummet under ångpannorna. Bermudas hade sex fyrar. Normalt slaggar man i slutet av sin vakt (sitt pass) och lämnar rent åt dem som kommer efter, men på Bermudas fick de slagga två gånger per vakt.

Varje meter ett ångfartyg färdas kostar eldarna hårt arbete. Därför vill de förstås att matroserna ska styra skutan rakt. Men på Biscayabukten var det grov sjö och fartyget slingrade och krängde och eldarna lovade att ge matroserna stryk (dagg) om de inte parerade sjöarna och höll rak kurs.

En ångmaskin fungerar ju så att man har en eller flera ångpannor som man fyller nästan fulla med vatten. Sedan eldar man under så att vattnet börjar koka och så utnyttjar man kraften hos ångan. Men ångpannorna blir smutsiga av rost och avlagringar och måste göras rent med jämna mellanrum. Då låter man dem kallna, tappar ur vattnet, öppnar manluckan högst upp och skickar ner eldarna med rosthacka och stålborste, ett mörkt och klaustrofobiskt jobb.

Eldarevalsen – text
Evert Taube

När jag börja att segla till sjöss i maskin
var jag trimmer på Aileen Alannah
För jag lämna en trålare i Aberdeen
och fick chansen att mönstra med samma
Vi var sex man på durken och två i var box
det var kolboxar stora som hus
Och det mesta vi gick med var stenkol och koks
ifrån Sunderland till Santa Cruz

Det var dåligt med käket men chiefen var bra
så vi höll alltid steamen på toppen
och så fick vi en whiskey var fjortonde dag
det är nyttigt sa gubben för kroppen
It’s a very old whiskey, my boy sa han då
och så plira han smått och slog i
och så sjöng vi en visa som började så
I was born by the side of the sea

Det var hårt på den tiden vi gick sex om sex
och ibland gick vi fyra om fyra
och man tröttnar på teblask, konserver och kex
när man seglar för två pund i hyra
Så jag klarade ut i Newcastle on Tyne
fast den staden var tråkig och ful.
och där fick jag hyra med Stevenson Line
och i Spanien där fira vi jul

Båtens namn var Bermudas på fem tusen ton
med sex fyrar och trångt mellan skottna
och jag sa när jag stod där med släjsen igång
Det är syndastraff, boys att vi fåttna
Våra kol var som snus eller finmalet krut
vi fick släjsa och raka i ett
Vi fick slagga två gånger på vakten till slut
och vi levde i aska och svett

Ja, den får inte va varken dum eller lat
som ska stå på en elddurk och fyra
och får ju till slut ett förinnerligt hat
till matroser som inte kan styra
Det var bus på Biscaya och slinger i ett
och vi lovade rorgängarna dagg
För på elddurken drällde där skyfflar och spett
och vi trampa i glödande slagg

I Valencia där fick vi en last apelsin
men den lasten fick gå mej förutan
för jag smet med min sjösäck och min mandolin
jag var tröttkörd och ogilla skutan
Jag var tunn som ett rakblad men riggad och fin
och en fröken som sjöng på en bar
gödde opp mej med kyckling och tre sorters vin
Ja, den flickan va ovanligt rar

Jag har seglat med britter med yankees och allt
ja, med tyskar och med portugiser
Det var hemskt när man gick utan hyra och svalt
och fick smörj av Antwerpens poliser
Men det värsta var nog när vi hade gjort rent
i ångpannorna ner i Bordeaux
och jag somna i kitteln och märkte för sent
att manluckorna skruvades på

Ja, jag vakna när vattnet blev påsläppt you see
och kamraterna eldade under
Det var kolmörkt i kitteln och vattnet det steg
så jag flydde ju högst upp inunder
Men där var det ju stopp, där var manluckan på
och jag tänkte Nu är det nog klokt
Charlie Barr, att du kvickt läser opp Fader Vår
för här eldare, här blir du kokt

Som jag läste min bön fick jag höra ett ljud
det var någon där oppe som knacka
och så öppna nån luckan och skrek: Herre Gud
här är Charlie ju kvar med min hacka
Det var donkeyman själv, han var skotte you know
och se hackan jag hade var hans
Det var den som han sökte, men medge ändå
att det samtidigt gav mej en chans