Text och bild: Staffan CastegrenBruno K. Öijer föddes 1951 och växte upp i Linköping i fattiga förhållanden med sin mamma och sina bröder, pappan dog när Bruno var två år. Han debuterade 1973 med diktsamlingen Sång för anarkismen. De här två dikterna kommer från hans senaste samling Och natten viskade Anabel Lee.

Att ge sig på att läsa Öijers dikter kan tyckas dumdristigt, han är ju sin egen främsta uttolkare med sin dramatiska läsart. Men all text måste ju vara öppen för nya synsätt. Den första dikten heter Katedralen och handlar om den fundamentala ensamheten, den som varken är skön eller beklagansvärd, utan en del av livets villkor.

Den andra dikten heter Eländiga kvistar och den handlar möjligen om den möjliga människan, den vi kunde vara om vi bara släppte all ängslan och tillät oss att uppfylla hela den kapacitet som ligger färdig inom oss.

De här dikterna kommer från samlingen Trappan från 1964. Där finns, som vanligt när det gäller Aspenström, både ljus och mörker. Jag har valt att läsa två rätt ljusa dikter. Den första heter I Maria församling. Den passade extra bra just den dag jag la ut den, för då snöade det över Södermalm. Och jag hade just den känslan som dikten förmedlar: Livet är väl inte så jävla fantastiskt, men bra kan vara gott nog.

Den andra dikten heter Du och jag och världen och den har en liknande tanke. Vi älskar varandra och det är klart att det blir bråk ibland, men ibland kan man pröva att bara lägga ner och smaka på nuet.

Jenny Wrangborg, född 1984 i Kristianstad, är kallskänka och poet. Hon har jobbat i olika restaurangkök i Sverige, Kanada och Norge. Hon skriver poesi och prosa, bland annat om arbetets villkor, om solidaritet, om kampen och klasshatet. Hon har bland andra utmärkelser fått Stig Sjödin-priset och Gustaf Frödings stipendium.

Den första dikten heter Festen är slut och kommer från hennes första diktsamling, Kallskänken, från 2010. En lyckligt utopisk dikt om att slänga ut parasiterna och ställa krav.

Den andra dikten heter Dagarna är kortare, nätterna längre, från den andra samlingen, Vad ska vi göra med varandra, från 2014. En dikt om kärleken och solidariteten och om alienationens kvävande grepp.

Povel Ramel (1922–2007) föddes i Stockholm i en adlig släkt, men fadern var advokat och inte så intresserad av familjefrågor, men Povel kunde kalla sig baron om han hade lust. När Povel var 15 dog båda föräldrarna i en bilolycka och han växte upp hos sin faster. Detta påverkade honom naturligtvis, men han hade också en drastisk läggning från födseln och sannolikt skulle han i vår tid ha fått en eller annan bokstavsdiagnos.

På den tiden var man inte så snabb att stoppa in folk i olika normalitetsfållor som vi är i dag. Povel fick helt enkelt möjlighet att utveckla sitt speciella vansinne utan att stigmatiseras. Hans karriär är synnerligen imponerande med revyer, filmer, teveprogram, skivor och konserter. Tillsammans med Evert Taube är han en av 1900-talets mest folkkära artister.

Den första sången/dikten är också en parodi på Evert Taubes oändliga sjömansvisor, som Möte i monsunen och Balladen om Gustav Blom. Povel njuter verkligen av att få slänga sig med verkliga och påhittade sjötermer. Låten är från Knäppupprevyn Denna sida upp från 1954.

Jag väljer här att läsa texterna som fristående lyrik utan musik. Det håller Povels fantastiska språk för utan problem. Den första sången framfördes i original med en försångare (Povel), och Lilla sjöbusekören (med bland andra Tosse Bark och Oscar Rundkvist). Den andra läste Povel själv till ett mycket fritt pianoackompanjemang.

Balladen om Eugen Cork

Den andra sången framfördes i Revyn Knäpp igen från 1992. Här rör han sig i bantningsvärlden. På 40-talet blev Are Waerland känd när han propagerade för vegetarisk kost och frisksport. På 50-talet startade de hälsohemmet Tallmogården som nämns i sången.

Farbrors första försök

Per Ögren, 1958–2008, föddes i Oxelösund. Han var journalist på Expressen och Dagens Nyheter men gick över till Sveriges Radio 1989 och programmet “Kulturnytt”. Han hade stor del i kulturredaktionens positiva utveckling under den tiden. Senare blev han chef för SVT:s Programinköp. Den tjänsten hade han när han avled i cancer 2008.

Per Ögren skrev också dikter och publicerade 1985 sin enda diktsamling “Den blå trädgården”. Den boken hittade jag på Myrornas rätt nyligen och blev berörd. Man kan undra vart han skulle kommit om han struntat i journalistiken och fokuserat helt på lyriken. Men så klart, det finns inga svar på sådana frågor.

Jag har valt två kvällsstycken som jag tycker passar ihop. De första heter Kameraögat. Där får vi följa en fotograf som tittar i sökaren ut över ett landskap som bär spår av människor, men som ändå är främmande. Redan första meningen säger att något är olika: ”I kväll är grönfiltret på.” Även tiden är oklar med trädgårdsmöbler, stenrösen och en kamera som behöver laddas om. Bilderna med den blyga skogen och solen som ett rödkäftat rovdjur väcker fantasin.

Kameraögat

Den andra dikten heter Cornelius på nattlig promenad. Denna Cornelius förekommer i flera dikter i samlingen och verkar vara ett slags alter ego, men samtidigt en fadersfigur och rent av en helig man. Jag ser honom gå längs Norr Mälarstrand. Strandcaféet är stängt och duvorna pickar smulor. På andra sidan Riddarfjärden där stjärnorna speglar sig hänger månen över Högalidskyrkan. Jagpersonen må väl vara Cornelius, men i slutet av dikten tilltalar han någon och kommenterar en tröja och ett par målvaktsgröna byxor. Den färgen kan jag föreställa mig.

Cornelius på nattlig promenad

Text: Birgitta Stenberg

Birgitta Stenberg 1932–2014 föddes på Östermalm i Stockholm, men levde sina första nio år i Visby. Hon debuterade 1956 med romanen Mikael och poeten och skildrade i flera romaner sitt vidlyftiga liv som amfetaminmissbrukare och bisexuell i Europa. Hon skrev även barnböcker, samhällskritik och dramatik.

Hon gav ut tre diktsamlingar. Dikten här kommer från den första. Det skuddade stoftet från 1985. Den handlar om hur det var att vara kvinna i den modernistiska Metamorfosgruppen på 50-talet. Hon nämner ett antal förnamn, några kan jag kanske identifiera: Paul Andersson, Urban Torhamn, Lasse Söderberg och Björn Lundegård.

Nu är hon död och alla betygar sin kärlek och respekt, men sanningen är att hon aldrig var bekväm. Hon fick utstå mycket skit, dels för att hon var kvinna, dels för att hon var fräck (dvs manlig) nog att ta plats.

Text: Tomas Tranströmer

Tomas Tranströmer, född 1931 är poet, översättare, psykolog och Nobelpristagare i litteratur. Hans föräldrar var intellektuell lägre medelklass, fadern redaktör, modern lärare. Efter studentexamen läste han både litteraturhistoria och psykologi, och under en stor del av sitt liv har han varit verksam som psykolog.

Debuten med samlingen 17 dikter 1954 prisades av en enig kritikerkår och hans författarskap är översatt till många språk. År 1990 drabbades han av en stroke som ledde till partiell förlamning och talsvårigheter. Hans senare diktning har naturligtvis påverkats av det

Denna dikt, som är en av Tranströmers mest kända, kommer från samlingen För levande och döda från 1989. Den påminner mig om Hesses Stäppvargen där huvudpersonen Harry Haller hånas av Mozart för att han inte kan uppleva den sanna kärnan i musiken även om den råkar framföras på en eländig vevgrammefon.

I Tranströmers dikt vallas jagpersonen med visst obehag med andra turister genom en romansk kyrka. Plötsligt kommer “Mozart” i form av en ängel utan ansikte och visar honom hur kyrkan och människosjälen är ett och uppmanar honom att vara stolt. När han tårögd kommer ut i solen kan han vidga sin insikt och göra den allmänmänsklig.

Text: Rut Hillarp

Rut Hillarp 1914–2003, var poet, prosaförfattare, översättare, fotograf och filmskapare. Hennes litterära grund var 40-talsmodernismen, och den kunde man knappast leva på i Sverige, särskilt inte om man var kvinna. Därför arbetade hon hela sitt liv även som lärare, jag hade henne själv några år på 60-talet.

denna dikt kommer från hennes debutsamling Solens brunn. Det övergripande temat i hela hennes diktning är erotiken, och så även här. Att vakna i en kärleksbädd tillsammans med någon man fortfarande åtrår är ju precis så här underbart: att famna varandra igen och varsamt älska en gång till.

Text: Werner Aspenström

Werner Aspenström 1918–1997 var son till en lantbrukare. Fadern var dock en av nästan 100 miljoner människor som dog i spanska sjukan efter första världskriget och hans hustru blev ensam med de tre barnen. Werner fick tidigt jobba och bidra till försörjningen, men efter folkhögskolestudier i Sigtuna kom han till Stockholm och pluggade vidare på universitetet.

Till en början räknades Aspenström till 40-talisterna i svensk diktning, men med tiden gick han mot en ökad enkelhet. År 1981 valdes han in i Svenska akademien, men lämnade den efter Rushdie-affären. Den här dikten kommer från samlingen Ty från 1993 och den beskriver något han ser från ett tågfönster i Österrike och de tankar detta i sin tur väcker.

Text: Hjalmar Gullberg

Hjalmar Gullberg 1898–1961, poet, översättare, radioman och ledamot av Svenska akademien 1940–1961. Han föddes utom äktenskapet i en tid då sådant var oacceptabelt och han lämnades bort till en arbetarfamilj. Den biologiska fadern var en framgångsrik företagare, modern en kontorsflicka. De gifte sig senare, men fick inga barn. De försökte ändå inte att ta till sig sin son, men bekostade hans studier.

Herr och fru Gullberg, Hjalmars fosterföräldrar var omvittnat kärleksfulla, men också driftiga. När de biologiska föräldrarna dog fanns ett testamente där Hjalmar fick 40 000 kronor. Fru Gullberg bestred dock testamentet och Hjalmar gjordes till brösrarvinge och fick 200 000 kronor i stället (ca fem och en halv miljon i dagens penningvärde).

Hjalmar Gullberg var en omtyckt, nästan folkkär diktare. Han var chef för Radioteatern under tiden 1936–1950 och räknas till de stora radioprofilerna. Han led av den obotliga nervsjukdomen myasteni vilket tvingade honom till plågsamma behandlingar. Han valde därför till sist att ta sitt liv genom att dränka sig.

Denna dikt kommer från samlingen Dödsmask och lustgård från 1952. Här låter diktaren fåglar sjunga från de öppna ögonens träd, om hur man bränner bort sitt själviska falska jag och når en ny oskuld. Adam och Eva vet att de därmed misshagat Gud, men förvandlar sin fruktan till en ny och djärvare lust. Och fåglarna prisar daggen som svalkar de älskandes lemmar.