Text och bild: Staffan Castegren

Ska vi rädda världen måste ta makten över framtiden.

Det finns en sanning som nästan alla vuxna människor känner till, men som väldigt sällan tas upp i samhällsdebatten. Den viftas ofta bort med ordet konspirationsteorier, trots att alla vet att det faktiskt är en objektiv sanning. Om man skulle förklara den för ett barn som ännu inte följer nyhetsflödet eller pladdret på internet skulle den framstå som en monumental och obegriplig orättvisa, och det är ju just precis vad den är.

Jag talar naturligtvis om det faktum att det finns en elit i världen som består av ca en procent av befolkningen. Denna elit äger i princip allt. Den äger banker, finansinstitut och försäkringsbolag; medier, reklamföretag, lobbyorganisationer och tankesmedjor; all viktig mark, strategiska råvarutillgångar, och transportbolag; och industrier för tillverkning av allt från blöjor och mobiltelefoner till bekämpningsmedel och splitterbomber.

De här människorna samverkar över nationsgränserna i olika interna forum och utövar därmed en oändligt mycket större makt än någon politiker, inklusive Obama, Putin och Merkel. De kan styra kapitalflöden och industriproduktion och på så sätt skapa eller strypa tillväxt i olika regioner. Deras medier har en enorm inverkan på vad människor tycker och tänker och politikerna vet att det påverkar deras möjlighet att bli omvalda.

Det finns myter som befäster elitens rätt: en är att människan är ond och att de starka alltid tar makten. Det är inte sant. Människan som art är ca 200 000 år gammal. Parasitära eliter har funnits i ca 10 000 år. En annan myt är att alla dugliga personer kan avancera upp till det översta skiktet. Det är inte heller sant. Visst, några kommer till och några faller ifrån, men procentuellt sett kommer de underlydande alltid bestå av 99 procent, oberoende av hur dugliga de är.

Eliten har alltid styrt genom ombud, kungar, präster, militärer och tjänstemän. Viktiga ideologiska verktyg har varit religion, nationalism och rasism. I dag har demokratin övertagit religionens roll. Att tvivla på demokratin som allena saliggörande styrelsesätt är lika blasfemiskt som det var att förneka den heliga treenigheten på medeltiden. Men sanningen är ju den att demokratin bara hanterar den marginella makten, under de verkliga makthavarna.

Inom filmen finns det något som kallas Bechdeltestet, som är ett verktyg för att mäta taskig kvinnosyn. Jag skulle vilja ha ett elittest att applicera på alla samhällsfrågor: Varför löser man inte miljöproblemen, trots att tekniken finns för ett globalt paradigmskifte? Varför startar man ständigt nya krig, trots att jordens befolkning vill slippa? Varför används inte medier och internet till folkbildning och högklassig kultur, utan mest till fördumning, hat och hjärntvätt?

Det finns många som försvarar det bestående, medvetet eller omedvetet. Somliga säger att allt bara blir bättre: barnadödlighet, sysselsättning och näringsintag. Men de reflekterar inte över miljökonsekvenserna när allt fler vill leva det västerländska slöseriliv eliten vill sälja till dem. Andra säger att medelklassens del av förmögenheten ökar. Men de reflekterar inte över att det framförallt gäller bostäder, högt belånade i elitens kreditinstitut.

Det är skrämmande att det inte finns en enda ledamot i den svenska riksdagen som gått till val på parollen: Detronisera eliten, All makt åt samhället. Men ännu mer skrämmande är att nästan inga samhällsdebattörer tar upp frågan om eliten. Hårda duster förs mellan folk inom de 99 procenten om feminism, rasism, hbtq-rättigheter, trängselskatter, omskärelse, veganism och andra lovvärda, men helt ofarliga frågor. Jag tror det är dags att höja debatten till rätt nivå. Ska vi rädda världen måste vi sätta eliten på omskolning och ta makten över framtiden.

Text och bild: Staffan Castegren

Bild tagen av en Stockholmsflanör med socialt patos.

I dag surfade besökare nummer 250 000 in här på fritext.se. Det är lite häftigt faktiskt. Man blir både stolt och glad. Samtidigt vet jag inte riktigt vad det är för folk som hittar till min sajt. Statistiken ger en viss information, men mycket är oklart.

Jag har några hundra vänner på Facebook. När jag lägger ut en ny grej på Fritext kan jag få tio tjugo lajks, men när jag kollar statistiken här på Fritext en månad senare kan över tusen personer varit inne  och tittat.

Mina Taubetolkningar har många besök, på första plats ligger Möte i monsunen. Andra gillar mina bildbloggar. Somliga verkar föredra de litterära texterna, andra de politiska. Jag tänker att folk tar mig som jag är, en vänsterkulturell Stockholmsflanör med socialt patos.

För att fira de fina besökssiffrorna ska jag dela med mig av Fritextsidor med många besökare. Välj det som verkar roligast. Eller titta på allt. Det finns sannolikt en anledning till att så många besöker just de här sidorna:

Den sextonde familjen
Detta är en reklamtext om en bok jag skrivit.

*****

Birkastan på 70-talet
Ett antal bilder från den tid då jag bodde i Birkastan.

*****

Höger eller vänster? Det är bara att välja.
En politisk text om dem som försöker villa bort korten.

*****

Pär Rådström köper tidningarna
En litterär text om en påhittad eftermiddag i Pär Rådströms liv.

Text och bild: Staffan Castegren

Illavarslande moln över Södermalm i dag, Natoövning eller värmeåskväder?

Det händer så ofta att politikerna röstar fullkomligt uppåt väggarna: Moderaterna mot försvaret, Socialdemokraterna mot arbetarklassen och Miljöpartiet mot miljön. De kan ju inte gärna vara helt dumma i huvudet. Det måste finnas ett skäl. De måste sitta inne med en annan kunskap. Vad är det de vet, som inte vi fattar?

Mer än hälften av Sveriges befolkning vill behålla alliansfriheten. Ändå röstar 90 % av riksdagsledamöterna för ett avtal med Nato. Varför gör de så? Jag vet att det finns ett land som har 800 militärbaser i 80 länder och en militärbudget som är större än de 15 följande länderna tillsammans. De är dessutom i allians med de flesta av de andra stora militärmakterna.

Det landet har flest skjutvapen per capita, en poliskår som mördar fattigt folk, ett otroligt odemokratiskt valsystem, mutade politiker, fler svarta män i fängelse än på universitetet, privatiserade samhällsfunktioner, inklusive krig och fångvård och en sjunkande nivå när det gäller utbildning, levnadsstandard och allmänkunskap.

Det handlar naturligtvis om USA, ett land som ständigt är i krig, som ständigt bekämpar alla demokratiska rörelser. Ett land som är fasansfullt aggressivt och som närmast påminner om de länder som styrdes av Hitler, Napoleon, Attila och Alexander. Men det är det landet 90 % av våra riksdagsledamöter vill liera sig med. Vad är det de vet som inte vi känner till?

Kan det vara så att de fått intern information om att USA tänker dra igång ett tredje världskrig mot Ryssland och Kina och döda två, tre miljarder människor? Vad det därför Moderaterna skar ner försvaret, för att tvinga in oss i Nato? Är det därför sossarna tycker att det är okay att skicka ut en ny generation arbetare i skyttegravarna? Är det därför MP tror att krig är bra för miljön?

För en någorlunda klipsk person utanför riksdagen är det självklart att vår framtid ligger i neutralitet, nedrustning, förbud mot vapenexport och ett återskapande av Sverige som moralisk stormakt och fredsmäklare. Men finns det en okänd agenda? Kommer USA att förklara krig mot oss om vi inte böjer oss för deras krav på världsherravälde?

Eller också vet politikerna inte ett skit. De kanske bara följer mediernas vägledning. Eftersom den svenska medievärlden har en mycket stark borgerlig övervikt, så kommer i så fall samtliga politiker gå i samma fålla, och så verkar det ju också vara. Nästan alla röstar för Nato, för privatiseringar, för Rut- och Rotbidrag, för stora motorvägar, för stöd till rika och nedskärningar för de fattiga.

Är det för att de vet saker som vi inte vet eller är de bara fångar i ett medialt nät av lögner? Det skulle jag gärna vilja veta.

Text och bild: Staffan Castegren

Olika tider ger olika avtryck i stadsbilden.

Jag var på en demonstration utanför Stadshuset häromdagen. Vi protesterade mot byggandet av det stora curryfärgade Nobelhuset på Blasieholmen. Men sanningen är den att mitt engagemang mot huset i sig egentligen är ganska svalt. Jag gick dit i studiesyfte för att se på människorna och för att höra deras argument.

Jag har varit på många demonstrationer sedan de första Vietnamprotesterna på 60-talet. Jag kan minnas US Trade Center på Vasagatan, polisbrutaliteten 20 december 1967 och den stora demonstrationen mot USA:s krig i Irak på Norra Bantorget. Då var ilskan, engagemanget och beslutsamheten intensiv. Man kunde nästan ta på den.

Utanför Stadshuset var det annorlunda. Det var en verserad samling människor med hög medelålder och inkomst och självklart kulturellt och socialt kapital. Från podiet talades det om vikten att inte riva hus som minner om den svenska stormaktstiden. Det klagades även på arkitekternas brist på smak och pietet.

Jag var där i en timme ungefär och under den tiden var det bara män som talade. Till slut ledsnade jag på ojämlikheten och den allmänt borgerliga inriktningen. På bussen hem insåg jag att jag måste tänka över detta. Är det verkligen värt att stå ute i aprilkylan och protestera mot just detta hus?

Varje tid sätter sina avtryck i en växande stad. Så är det överallt och så kommer det alltid att vara. Huset på bilden ovan är väl ganska fult, men det är ju också tidstypiskt och detsamma kan man säga om Nobelbygget. Jag tror att stadsbilden kan svälja dem. De är inte brott i klass med skövlingen av Stockholms innerstad på 50-, 60- och 70-talen.

Det som stör mig i den här frågan är snarare den ständiga beredvilligheten hos politikerna att ge våra pengar till eliten. Tomten på Blasieholmen är naturligtvis värd massor. Den skänker de till Nobelstiftelsen. De bekostar även arkeologiska undersökningar, gatornas breddning, en ny kaj och ett trevligt litet torg för stiftelsens besökare.

Hur många hundra miljoner kommer allt detta att kosta? Det vet inte politikerna. Men inom Wallenbergsfären och H&M, som är medfinansiärer, vet man att det är en god affär. Om tio år har sannolikt Nobelstiftelsen sålt huset till dem. Stiftelsen hyr det utrymme de faktiskt behöver, kanske 30 %. Men vad händer med resten?

Jo, finansiärerna kommer att äga en fastighet, på tomtmark som vi skänkt dem, där internationella koncerner kan hyra kontorsutrymme för astronomiska summor och bada i glansen kring Alfred Nobels namn. Då kommer den fula gula lådan verkligen bli en nagel i ögat och folk kommer att fråga sig: Varför gick vi med på det?

Moderaterna och centern har varit med om att slumpa bort våra tillgångar till sina vänner inom näringslivet. Nu har de och sossarna slagit sig samman i denna nya stöld från det allmänna. Förr i tiden tillgrep myndigheterna räfst och reduktion av de förläningar eliten fått av kronan. Det börjar bli dags för det igen. När reser sig en politiker upp och kräver det?

Text och bild: Staffan Castegren

Bort med fattigt folk från innerstan!

Jag har just sagt upp mitt abonnemang på Spotify i protest mot ert oförskämda öppna brev. Jag är en fattigpensionär, och lever med en kvinna som jobbar inom omsorgen. Ändå tillåter det nuvarande systemet att vi kan bo i en hyresrätt på Södermalm. Ni tycker uppenbarligen att det är fel.

Ni propagerar för marknadshyror: Ut med nollorna i periferin, fyll innerstan med produktivt folk. Vi ska betala skatt till utbildning av programmerare och utbyggd infrastruktur. Själva utnyttjar ni det lagliga skattefusket maximalt.

Jag har förstått att ni var hyggligt goda människor i början, men Lord Actons klassiska citat gäller visst alla, utom de mest moraliskt högtstående: “Makt har en benägenhet att korrumpera, och fullständig makt korrumperar fullständigt. Stora män är nästan alltid onda män.”

Ni hotar med att flytta från Sverige. Låt det inte stanna vid ett hot. Sök ett land som är mer näringslivsvänligt. Där finns ofta ”gated communities” så ni slipper se vad nedmonterad solidaritet gör med folk. Sverige behöver inte fler av er sort, vi mår bättre utan er.

Text och bild: Staffan Castegren

Och de är nöjda med ersättningen, fast det är de själva som betalar …

De säger:
Det finns inga klasser mer
det finns inget höger och vänster.
De bokar bord med mobilen på sköna krogen
medan gubbarna byter deras kök igen
färgstarka typer från Polen med svensk chef och rot-bidrag
I morgon bär det av till Maldiverna
Man måste få unna sig

Nej det finns inga klasser mer
Metallerna i mobilen kommer inte från gruvor
De orsakar inga krig i Kongo-Kinshasa längre
Mark Zuckerberg surfar fram dem i cyberrymden
rent, klasslöst och utan ansträngning
Vitvarorna i borstat stål skapas av en webbdesigner
De växer sömlöst fram ur hans dator
Det finns inga monteringsfabriker med slavarbete
mer än möjligen i Kina, men vadå

Maten smakar, pianisten fönar följsamt
De stora tallrikarna kommer och går
eleganta rätter som skapas med kärlek av artister
Vi har sett dem på teve
inga belastningsskador, inga brännsår
det är deras kall
inte tänker de på höger och vänster
och flygbränslet är så raffinerat numer
att det snarare renar än förorenar luftlagren

Sånt säger de
aningslöst
hypnotiserade av osynliga magiker
Och de är nöjda med ersättningen
fast det är de själva som betalar
mobiler, kylskåp, gourmetmat, flygresor
Vi har det verkligen bra nu
Vad mer skulle man kunna önska?

*******

Reservation
Jag hittade denna dikt i min dator i en nästan två år gammal fil. Jag kommer inte ihåg när jag skrev den, men jag känner igen tankarna. Om du som läser detta vet att det finns någon annan upphovsperson får du gärna höra av dig.

Text och bild: Staffan Castegren

Nils Castegren 1908–1999, musiker, kompositör, tjänsteman på Radiotjänst, och min pappa.

Jag minns en teckning i serietidningen Larson: En person i framtiden besöker Millenniemuseet och kommer till avdelningen som ska beskriva 1900-talet. Över dörren ser han en skylt: Donovans århundrade. Den tyckte jag var lite skojig och jag kommer att tänka på den igen när jag läser alla dödsrunor på Facebook.

Helt nyligen var det en person som skrev något i stil med: Människan är flera miljoner år gammal, och du hade den osannolika turen att vara samtida med David Bowie. En annan skrev att Lemmy Kilmister lämnade ett Lemmy Kilmister-format hål i den historiska väven. Utan att vilja förringa någons idol, vill jag dock hävda att sådana påståenden är aningen proportionslösa.

Jag skulle vilja fråga dessa otröstliga fans; När sa ni senast något uppskattande om en äldre person som fortfarande lever? Det är som att döden lockar fram något som skulle kunna beskrivas som ett omvänt näthat; en nätkärlek som följer samma utvecklingskurvor som näthatet och som omedelbart eskalerar bortom all rim och reson.

Naturligtvis kan jag hysa en djup medkänsla med Bodil Malmstens anhöriga, liksom med Pär Rådströms, Sigrid Hjerténs och Johann Sebastian Bachs. Det gör ont att förlora en närstående människa. Det vet jag för jag kände på samma sätt när jag miste mina föräldrar, min bror och andra släktingar och vänner. Men Bach, han är ju inte död för oss.

Låt mig förklara: Jag kände inte Tomas Tranströmer. Jag kunde följaktligen inte sörja honom som människa. För mig är han sina böcker och de står ju kvar i hyllan. Bach finns bland skivorna och Hjertén såg jag på Moderna förra veckan. Av Rådström har jag mycket, av Malmsten något mindre, men de lever ett frodigt liv på biblioteket vid Medborgarplatsen.

Faktum är att de flesta är döda. Det gäller målare författare och kompositörer, såväl som vanliga människor. Vi som lever är i minoritet. En konstnär kan möjligen uttrycka sin tid, men ska hon ingå i de odödligas kanon måste hon prestera mer än så. Därvidlag kan jag känna viss tvekan angående Lemmy Kilmister, om ni ursäktar.

Visst kan jag uppleva ett ömsint vemod när jag hör att Lennart Hellsing, Ornette Coleman eller Birgitta Stenberg gått bort, men att vräka ut den känslan över internet tyder mer på högmod än på respekt. Min bror är borta för evigt, honom kan jag sörja än, men behöver jag lite Bulgakov eller lite Dolphy så finns de på armlängds avstånd, hur pigga och krya som helst.

Text och bild: Staffan Castegren

Ett halvt kilo kaffe? Trodde du ja. Känn dig blåst.

När jag var liten lärde jag mig att det var okamratligt att stjäla – åtminstone från kamrater. Det var inte bara oschyst, det var olagligt också, man kunde hamna på uppfostringsanstalt. Men jag lärde mig också, mycket tidigt, att det fanns de som stal hej vilt och som aldrig hamnade på anstalt därför att det på något oklart sätt var lagligt för dem.

Coca cola-flaskan var av tjockare glas än de vanliga läskedryckerna och rymde därför mindre läsk, men den var ändå inte billigare. Jag frågade alla varför detta var tillåtet, men ingen kunde svara, varken kompisar eller vuxna. Det fanns tablettaskar och godispåsar som bara var halvfulla. De ville lura i oss att vi fick mer godis bara för att förpackningen var större.

Jag drack aldrig Coca Cola, jag föredrog Loranga och Pomril, och jag har fortfarande inte förlåtit dem. Jag tycker att det är ett riktigt banditbolag som borde sättas på uppfostringsanstalt. Men jag har också förstått att de här ständiga småstölderna är inbyggda i vårt ekonomiska system och att de är precis lika lagliga nu som de var då.

Jag slutade röka för några år sedan, men nyligen tittade jag på ett paket och såg att det innehöll 19 cigarretter. Vad i helvete! Det har alltid varit 20 i ett paket. Inte sänkte de väl priset? nej, de bara snodde en cigarrett ur varje paket. Och kaffe? När köpte du ett halvt kilo kaffe senast? Glöm det. De flesta förpackningar innehåller nu bara 450 gram. De har snott 50 gram.

Jag brukar gärna titta på Antikrundan. Men de skurkarna har också kommit på att ha tjockare glas i flaskan. Förut gällde regeln en stad, ett program. Det blev väl cirka 25 värderingar. Nu gör de två program på varje stad, men med samma antal värderingar. De fyller ut programtiden med naturbilder, meningslösa intervjuer och ett evigt tjat om nån jävla app.

Melodifestivalen är ju ännu värre. Det som tidigare var ett program har blivit fem, eller vad det är. Och de serverar inte mera smör, bara en allt större brödbit att breda ut det på. Men de här små skurkstrecken är ändå ingenting jämfört med löneslaveriet, alla varors inbyggda slitage och bankernas svindlerier. Jag säger som jag gjorde som barn på 50-talet: Klossa kapitalismen!

Text och bild: Staffan Castegren

När folket strider inbördes och bekräftar sitt eget förtryck, då har eliten lyckats.

Varför slåss fotbollshuliganer? Varför röstar folk på SD? Varför uppför sig män illa mot kvinnor? Varför finns det anorexia och självskadebeteende? Varför går unga män med i IS eller skjuter ihjäl barn i skolor i USA? Det här kan inte vara ett normalt mänskligt beteende som växt fram för att det ger oss fördelar. Det måste finnas andra förklaringar.

Människan är en ung art. Vi har funnits i ca 200 000 år. Vad vi än bär med oss i vår biologiska ryggsäck, är vi ändå i första hand människor. Vi må stamma från andra, aggressivare arter, men vi har en egen uppsättning strategier som gjort oss till vad vi är. Vi bär med oss insikten att empati, solidaritet och nätverksbyggande gynnar oss.

För att förstå det typiskt mänskliga måste vi söka oss tillbaka till de första 190 000 åren, det vill säga den allra största delen av människans livstid. Då levde vi ett tämligen fredligt och jämlikt liv, inga krig, inget kvinnoförtryck, men mycket fritid. Ledare valdes utifrån erfarenhet och kunskap, inte efter styrka och aggressivitet. Det var då vi lärde oss att vara människor.

Men så hände något. Jordbrukets genombrott för ca 10 000 år sedan ledde till en befolkningsökning, och till klassamhället och till de ständiga krigen. Många underordnade bönders arbete skapade ett mervärde som en liten elit tog hand om. Denna elit förstod att undersåtarna ständigt måste hållas nere och det gjorde de med våld, religion och konst.

När högkulturerna kom skapades berättelser i varje land om den egna nationens förträfflighet och de egna gudarnas överlägsna kraft. Det skrevs diktverk om krigiska män och vackra kvinnor och det skapades mänskliga förebilder som kom allt längre bort från livsinnehållet hos alla de där som lärde sig att bli människor under de första 190 000 åren.

Och så fortsatte det genom årtusendena. I varje tid skapade nya härskare nya lögnaktiga berättelser om lydnad och underkastelse. När folket knorrade pekade eliten ut andra fiender: människorna i grannlandet, eller häxor, judar, romer, invandrare, irakier och syrier. Att härska genom att söndra har alltid varit elitens mål och så är det än i dag.

I vårt rasande informationssamhälle utsätts vi fortfarande för samma påverkan att vara något vi inte är. Inget barn föds med en önskan att bli soldat, kvinnoförtryckare, heltidsarbetande eller anorektiker. Inne i den genetiska koden finns kunskapen om vad en människa är. För eliten i alla länder har det i alla tider varit ett livsvillkor att bekämpa den kunskapen.

Folk undrar varför unga invandrarmän bar sig illa åt mot kvinnor i Köln på nyårsnatten. Det är inte så svårt att förstå. De uppfostras till att bete sig så. De kommer från patriarkala kulturer med en kvinnofientlig elit. Sedan fyller de på med västerländsk film och pornografi och får exakt samma budskap där: Våld är ok och kvinnor är till för mannens lust.

Man kan också fråga varför så många kvinnor svälter sig. Varför köper de smink för tusentals kronor? Varför går de tunnklädda mitt i vintern och visar upp sina kroppar? Jo, även de uppfostras. Ständigt påminns de om att skönhet är en kvinnas första plikt. Redan tioåriga flickor som borde klättra i träd och spela boll lär sig vad lårgap och foundation är.

Klassamhället har vållat kanske upp till en miljard människors död i meningslösa krig. Det har orsakat en miljöförstöring som nu hotar vår existens. Men frågan är om inte det värsta brottet är manipulationen med människans innersta natur. Vi är så mycket mer än fördummade konsumenter av skräpmat och förnedringsteve.

På 1980-talet diskuterades ett förbud mot brutala vålds- och sexskildringar. Det kom senare att beskrivas som töntig moralpanik som ville begränsa människors fria val. Det är möjligt att det var töntigt, men tro inte att de här fria valen är så fria. Redan romarna pacificerade folket med bröd och skådespel. Det här är precis samma sak: Ge folk sex och våld så håller de sig lugna.

Vi uppfostras till att bete oss illa. Att värja sig mot denna massiva hjärntvätt är en daglig kamp. Och det är fantastiskt att så många lyckas. De flesta minns någonstans vad vi är och hur vi ska uppföra oss. Skitstövlarna på gatan kan vara en verklig plåga i stunden, men det stora problemet är ändå den styrande eliten, och det tio tusen år gamla klassamhället, som ännu lever och frodas.

Text och bild: Staffan Castegren

Vilka är det som styr över våra tankar?

”Låt mig få leva, jag vill inte dö”, skaldade Torkel Rasmusson 1969 på Gunder Häggs första platta, och det får man väl säga är en rätt rimlig önskan. Men frågan är hur man ser på döden. Är den oundviklig när sanden väl runnit genom timglaset, eller kan man skydda sig?

Den grekiska dramatikern Aischylos lär ha fått en sköldpadda i huvudet, släppt av en örn från hundra meters höjd. En sådan död är lotteriartad och omöjlig att förutse. Andra dödsorsaker kanske man kan påverka. Om man t.ex. slutar spelar rysk roulett ökar man sannolikt sin livslängd högst betydligt.

Den vanligaste dödsorsaken i Sverige är hjärt- och kärlsjukdomar. Den näst vanligaste är tumörer. Här finns många livsstilsbetingade orsaker. Undvik rökning, junkfood och diverse transfetter. Förbjud alla ämnen som forskningen säger är cancerogena. Då skulle vi bli bra mycket äldre.

Andra farligheter är fall, trafikolyckor, mord och självmord, oavsiktliga förgiftningar, psykiska störningar, drunkningar och alkohol- och narkotikamissbruk. En rejäl satsning på dessa områden skulle sannolikt ge mycket goda resultat.

Men så finns det såna slumpartade händelser som Aischylos sköldpadda, att plötsligt falla ner i ett slukhål, att snubbla när man ska hänga upp sin nyslipade Global-kniv, eller, för att ta ett aktuellt exempel, att bli dödad av muslimska extremister.

Chansen att sådant ska drabba oss är mycket liten. Visst är det bra om gatukontoret har koll på trottoarernas hållfasthet och att polisen spårar terrorister, och samhället ska naturligtvis bära de kostnaderna, men det finns ingen orsak att skrämma skiten ur folk.

För det är så, både i Frankrike och i Sverige, att de stora multinationella tobaks-, mat-, kemi och oljebolagen dödar många fler människor än vad muslimska terrorister gör, men det är inte så ofta det nämns i braskande rubriker på löpsedlarna.

Naomi Kleins bok, Chockdoktrinen från 2007 ger en ganska plausibel förklaring till händelserna som skakar världen i dag, framför allt den rasande skrämselpropagandan i alla medier. IS må ha en egen agenda, men de spelar även mäktigare krafter i händerna.

Kapitalismen har alltid tillämpat metoden härska genom att söndra. Att göra européerna livrädda för något som i verkligheten är mindre farligt än att åka bil är ett sätt att leda bort uppmärksamheten från de inskränkningar i demokratin de vill göra.

Och mycket riktigt, nu går Stefan Löfven ut och föreslår att staten ska sprida virus och spiontrojaner på medborgarnas datorer och mobiler. Tänk om han kommit med ett sånt förslag i senaste valrörelsen. Det skulle knappast gett några röster.

Det är även lätt att föreställa sig att det så kallade frihandelsavtalet, TTIP, nu plötsligt och obemärkt slinker igenom beslutsorganen och att den kommande stora miljökonferensen inte heller denna gång når några resultat som stör tillväxten.

Allt sedan det första korståget 1096 – 1099 har vi i den kristna västvärlden dödat muslimer. I början hände det väl ibland att de gav igen, men vår överlägsenhet har växt och de senaste 200 åren har de haft större skäl att frukta vår terror än vad vi haft att frukta deras.

Men ändå sitter vi här i dag och låter oss skrämmas. Medierna ljuger oss rätt i ansiktet och skapar konflikter mellan människor som borde slå sig samman och vända sig mot de verkliga terroristerna. Samma jävla visa gång på gång. Hur ska vi få stopp dem? Är det nån som har några förslag?