Text: Staffan Castegren Bild: Per Åhlin

Tanken är att ta från de rika och ge åt de fattiga. Politikerna verkar tycka tvärt om.

Vad är det för samhälle vi fått? Jag ringde socialen på Södermalm för att höra om jag som fattigpensionär skulle kunna få ett bidrag till ett tandläkarbesök. Nej, sa de, det kan din sambo gott betala. Hon har ju faktiskt ett heltidsjobb.

Jag får ut drygt sex tusen efter skatt och min sambo är en av tiotusentals underbetalda kvinnor i omsorgen. Men tillsammans kommer vi upp till den nivå som politikerna bestämt är rimlig. Ja, inte rimlig för dem naturligtvis, bara för oss andra, de små människorna.

Samtidigt är vi via skattsedeln med och betalar alla dem som behöver hembiträden, läxläsning och ombyggnad av köket en gång om året för att må bra. De kan tjäna hundra tusen i månaden, det spelar ingen roll, de får alltid sina rut- och rot-bidrag ändå.

Vad det verkligen det här svenska folket ville när de byggde folkhemmet? Många röstar i dag i rena besvikelsen på SD, men det är inte ännu ett högerparti vi behöver, utan en helt ny samhällsanda av godhet och solidaritet. Karl-Bertil Jonsson var är du? Ditt land behöver dig.

Text och bild: Staffan Castegren

Solnedgångarna blir allt vackrare när växthusgaserna ökar.

Jag har gått och tänkt på det där klippet med Hans Rosling som valsade runt i medierna för några veckor sen, ni vet där han ”läxade upp” en dansk journalist. Då sa han att alla jordens människor visst kan ha bil och tvättmaskin. Industrin kommer att bygga enheter som är energi- och resurssnåla. Det visste han säkert för han hade talat med näringslivets toppar.

Den tilltron tycker jag är egendomlig i ljuset av Volkswagenskandalen. Den visar ju snarare på att den ekonomiska eliten kommer att fortsätta att till varje pris maximera sina vinster, även om människor och miljö lider obotliga skador. Valet mellan att tjäna en tusenlapp till, eller att förbättra miljön är inte svårt för dessa människor.

Vi är i en situation där vi skulle kunna byta energiparadigm på tio år, teknologin för vind-, våg- och solkraft finns redan. Då plötsligt sjunker priserna på fossila bränslen så att det ekonomiska incitamentet för en förändring försvinner. Det är inte blinda marknadskrafter som styr det. Det är medvetna beslut från människor som vill skydda sina investeringar.

Men det gällde Rosling. I går stod han där igen i rampljuset, som en dyrkad Messiasfigur. Till och med Filip och Fredrik, vars egon är monumentala, gjorde sig till skolpojkar och satt tysta vid mästarens fötter. Men vad sa han egentligen? Jo han visade redan kända siffror på hur många flyktingar det finns, och tyckte att de borde få 25 kronor var, i stället för 10.

Själva kriget, sa han, själva orsaken till flyktingströmmen, berodde på ondska, som måste besegras. Men vems ondska? IS, Assads, Saudiarabiens, Usa:s eller Putins? Eller kan de stora oljebolagen ha något med saken att göra? Eller är dagens krig del av en längre historia, där de rika länderna, inklusive Sverige, sannerligen inte är utan skuld?

Hans Rosling är en enastående föreläsare, men man kan inte förändra världen med siffror och pedagogik. Det krävs en ideologi också, och hans ideologi gör mig orolig. Han säger att alla ska ha bil och tvättmaskin. Det tycker nog industrin låter bra. Själv tycker jag att en gemensam tvättstuga som utnyttjas av tusen familjer är bättre än tusen tvättmaskiner.

Hans allmänna budskap är att allt blir bättre. Det invaggar politikerna i en falsk trygghet. Om han i stället hade uttalat ett starkt stöd för kollektiva lösningar, skulle kanske de enorma biltrafikinvesteringarna i Stockholm ifrågasatts. Han problematiserar aldrig eliten som äger världen, och han verkar tro att miljöproblemen ska lösa sig själva.

Men för varje år stiger jordens medeltemperatur en liten aning, och den så kallade ”overshoot day”, dagen då vi förbrukat mer än vad jorden ger, flyttas för varje år framåt i almanackan, i år var det den 13 augusti. Snart kommer vi behöva två jordklot. Allt blir inte bättre, Hans Rosling. En del saker blir sämre i en skrämmande takt. Vi måste börja fråga vem som är ansvarig för det.

Text och bild: Staffan Castegren

Omslag: Hanna Nylén

Jag försöker hålla en konsekvent vänsterprofil i livet såväl som på Facebook. Men allt är ju inte politik så jag sprider även musik, bilder på trappor, skyltar och människor och lite humanistisk centrallyrik. Ingen ska dock kalla mig högerman, människoplågare eller dumskalle.

Min bok, Den sextonde familjen, är lika konsekvent. Den handlar om hur högern tog upp striden mot 60-talsvänstern, lite trevande i början, men målinriktat och med väldiga resurser. Det tankegods Reinfeldt och Batra sprider i dag har naturligtvis en historia.

Men att jag skrivit boken märks också på att den innehåller musik, humor och en kärlek till språket och staden Stockholm. Jag tycker att du ska våga köpa min bok, eftersom du vet att jag är en ärlig person med integritet.

Skriv till mig på ”fritext [snabel-a] fritext.se” och ge mig din fullständiga postadress och eventuella önskemål om dedikation. Jag skickar med en faktura som du pröjsar när det passar. Tyvärr är portot fyrtio kronor så jag måste ta 159:-, eller köp två för 295:- och ge bort en.

Läs mer

Text och bild: Staffan Castegren

De som demonstrerar i Europa i dag är goda människor.

Många bedömare anser att en viktig orsak till dagens flyktingkatastrof är de brutala övergreppen på Irak och Libyen. Bland undertecknarna finns många politiker som stödde de krigen.

Många bedömare anser att oljan är en grundläggande orsak. Bland undertecknarna finns Carl Bildt, ökänd miljonär på smutsiga oljeaffärer.

Många bedömare anser att den ekonomiska eliten, de som äger industrier, medier och banker är den viktigaste orsaken. Bland undertecknarna finns den svenska grenen av denna elit.

De här människorna kommer inte att ändra sig. De och DN fortsätter att arbeta för upprustning, för svensk anslutning till Nato, för krig i Ryssland, för nya flyktingkatastrofer.

De som demonstrerar i Europa i dag är goda människor, men de måste ställa de skyldiga till ansvar. Det är inte ”vi”, inte ”Sverige” inte ”Europa” som är skyldiga.

De skyldiga är fysiska människor som för egen vinning fattar beslut att stjäla, döda och driva människor på flykt. Vi måste kräva politiker som inte längre går i deras ledband.

Text och bild: Staffan Castegren

När blommorna dör i snålblåsten

Nu är det ju så
som Adelsohn sa
att artisten ska vara
en entreprenör
och kan han sitt verk
inte rätt annonsera
så är han ej heller artist

Då tänker jag stilla
på vete som sållas
och agnar som spars
på parnassen
som vedartat styvnar
när blommorna dör
i marknadskrafternas snålblåst

(Visst talar jag i egen sak, det kan jag inte förneka, men vi är också många kulturarbetare som sitter i samma situation.)

Text och bild: Staffan Castegren

Ett anonymt budskap i den riktiga världen.

När jag var liten gick jag ofta med ett stycke krita i fickan. Den var bra till att rita på asfalten, gubbar, stjärnor, och streck och rutor till olika spel. En gång ritade jag ett indianhuvud som var flera meter stort på Högalidsskolans skolgård. Det blev kvar ända till nästa regn. Stolt såg jag att de andra eleverna gillade det och undvek att trampa på kritstrecken.

Kritan gick även att använda på plank och jag minns att jag skrev ord som kuk och fitta och Kilroy was here. Men jag skrev aldrig nåt om andra, framför allt kanske för att jag var rädd att få spö. Långt senare, när Nixon var president i USA minns jag att jag skrev med min tuschpenna, Lee Harvey Oswald, var är du? Ditt land behöver dig.

Vad som var typiskt för mitt, och sannolikt allt, gatuklotter var att jag ville förmedla ett budskap, men inte behöva stå för det. Budskapet kunde vara, till exempel, kuk, och jag ville att andra skulle se det, men inte att morsan skulle veta att det var jag som skrivit det. Eskalering var viktigt också, om nån annan skrivit kuk på väggen fick jag skriva kukjävel.

Det finns vissa likheter med dagens internetvärld, bland annat en oklar anonymitet, och det gäller inte bara hat. Om nån lägger ut en bild på sig själv på Facebook kommer det omedelbart en massa kommentarer om utseende: fining, snygging, kramiz finaste fina du och liknande överdrivna utsagor. Så säger man knappast muntligt, när man är i verkligheten.

Men på Facebook är alla barn gulliga, all mat ser mumsig ut, all aktivitet är kvalitetstid och har hög mysfaktor. Till slut räcker inte språket till. Varje inlägg måste förstärkas med en hel rad smileys, som numera finns i såna enorma mängder att begripligheten går förlorad, åtminstone för mig. Andra verkar tycka att en text utan smileys är kall och oartig.

Eskaleringen är viktig inom näthatet. Om nån skriver: jag känner en balanserad oro inför Löfvens politik, svarar kanske nån: Ja, den är jobbig, och nästa skriver: förbjud de jävla sossarna, och nästa: Lee Harvey Oswald, var är du? och sen är dörren öppen för bestialiska överdrifter. Ändå skulle bara en försvinnande liten minoritet gå från ord till handling.

Det är ju väldigt likt det där bakgårdplanket jag skrev om, både anonymiteten och eskaleringen. Att argumentera mot, till exempel, feminism kräver en viss verbal förmåga, och upplevs som tråkigt. Därför sitter den där finniga pojkspolingen som har svendomen kvar och skriver att han ska straffknulla diverse kvinnor.

Sanningen är naturligtvis att han skulle skita på sig om han träffade en tuff pussy riot-tjej öga mot öga. Men volymratten i språket har fastnat i högsta läget. Antingen är det äckliga fula hora, eller gulligaste fina du, förstärkt med enfaldiga piktogram. Det är den världen många lever i, ett opium för folket så gott som något, i klass med religionen och medierna.

Text: Staffan Castegren Bild: Nils Castegren

Det går inte att ta miste på högermannens godmodiga, jovialiska förakt.

Den här bilden tog min pappa den 20 september 1936 utanför en vallokal. Jag kan inte se var nånstans det är, och jag vet inte om han var där för att rösta i andrakammarvalet eller om han jobbade som nån sorts funktionär. Men bilden har ett intresse även i dag. Det finns så många beröringspunkter mellan 30-talet och vår tid.

Vid valet 1932 fick Per Albin Hansson bilda regering, trots att borgarna hade majoritet i andra kammaren. I slutet av mandatperioden blev regeringen överkörd av riksdagen i två viktiga frågor. Då valde Per Albin att avgå, och Bondeförbundets Pehrsson-Bramstorp bildade regering. Depressionen kastade fortfarande skuggor i landet och klasskillnaderna var stora. I Europa växte fascismen.

Det finns en föreställning om att Sverige var svårartat nazifierat på 30-talet. Men de två nazistpartierna fick tillsammans bara 0,7 % av rösterna 1936. Det är där den stora skillnaden mellan då och nu finns. SD sägs ju vara största parti i Sverige i dag (enligt ett av många institut). Varför fick nazisterna inga röster på 30-talet i vårt land?

Den stora skillnaden låg hos sossarna. De hade då en av sina främsta ideologer någonsin, Ernst Wigforss. Han var inspirerad av ekonomen John Maynard Keynes och partiet hade en vision och en riktning och en trovärdighet som drog väljare. Folk kunde med egna ögon se att tillvaron förbättrades för det stora flertalet. I valet 1936 fick de 45,9 % av rösterna.

Det fascistiska tankegodset är ju rätt enfaldigt. Det går bara hem när stora väljargrupper känner sig marginaliserade och övergivna av samhället. Så var det inte i Sverige på 30-talet. Sossarna stod upp mot klassamhället. I dag är det annorlunda. Alla partier har fastnat i samma marknadsliberala sörja som per definition lämnar en tredjedel av befolkningen utanför.

Mannen med studentmössan och det goda självförtroendet delar ut valsedlar åt Svensk samling, som var en valplattform för Allmänna valmansförbundet, det vill säga Högerpartiet, det som senare blev Moderaterna. På den tiden var studentmössan en tydlig klassmarkör. Mannen till vänster delar ut Kommunisternas valsedlar.

Det går inte att ta miste på högermannens godmodiga, jovialiska förakt och kommunistens förgrämda, halvt bortvända klasshat. Det är snart 70 år sen, bara en dryg månad efter de olympiska sommarspelen i Berlin. Om två år kommer Chamberlain svamla om Peace in our time och 1939 bryter andra världskriget ut. Snart ska pappa fylla 28 år.

Text och bild: Staffan Castegren

Alltid händer det saker på stan och ibland råkar man passera med sin kamera.

Den 16 augusti 2014 knäppte jag igång min webbplats Fritext. Nu har det gått ett år och hittills har jag haft drygt 110 000 besökare som surfat omkring och klickat nästan 900 000 gånger. Men jag vill gärna att ni blir ännu fler.

Fritext paroll är, lite vänster, lite kultur, inte så kommersiellt. Här finns massor för dig som har hjärtat åt vänster och som orkar läsa lite längre texter. På denna sida har jag samlat några russin som jag tror att du kommer tycka om.

Jag hoppas att du gillar Fritext på Facebook. Klicka på länken i spalten till höger. Men för att sprida de goda tankarna får du gärna uppmana dina vänner att gilla Fritext och dela saker du hittar här och som du tycker om.

*****

Problemet med fårskallarna
En text som handlar om miljöfrågorna och om vilket ansvar vi har och vilket ansvar de som bestämmer i världen har

Isbjörnen
Kommer ni ihåg den där sinnessjuka isbjörnen de hade på Skansen på 70-talet. Här finns en fantastisk bild och en gripande dikt.

Ture Sventon var är du?
Myrornas hade en lokal på Tomtebogatan i alla år. Plötsligt chockhöjer bostadsrättsföreningen hyran. De behöver pengar mycket mer än de som Frälsis hjälper.

Om svindel
Svindel är en rätt jobbig åkomma som finns i många olika varianter. Jag lovar jag har allihop. Ett lättsamt kåseri om höjdskräck.

Höger eller vänster? Det är bara att välja.
Det är så konstigt när folk säger att det inte finns något höger eller vänster. Här reder jag ut begreppen på ett föredömligt pedagogiskt sätt.

Gunnar Ekelöf flippar ut
Jag har skrivit många litterära texter som har litterära förlagor. Det här är en av dem. Den handlar om en död poet och en bortgrävd gata.

Porträtt
Inskannade bilder från 70-talet. Om du rörde dig i Stockholms vänsterkretsar då, finns det stor chans att du känner igen några.

Bra bilder
Det här är nutida bilder som jag tagit när jag flanerat i lugnt tempo runt i min älskade hemstad Stockholm. Så mycket människor det finns.

Den sextonde familjen – igen
Jag försöker sälja min bok, fast det går inget vidare. Det är konstigt för den är verkligen bra. Men det är kanske inte trovärdigt när jag säger det själv.

Veronica
Jag har sjungit in många låtar och lagt ut under olika rubriker. Det är Taube och progg och egna. Den här Cornelislåten finns under rubriken visor.

Min Youtube-kanal
Här finns låtar som jag spelat in med min nya kamera. Kvaliteten blir acceptabel och visst är det roligare att få det på film.

Text: Staffan Castegren Bild: från internet

Vi betalar bredbandsavgift för att sprida andras dynga på sociala medier.

Facebook och de sociala medierna har tagit över gammalmediernas uppgift att dupera mänskligheten och sprida opium för folket. Och det mest beklämmande är att brukarna gör det gratis, ja de betalar till och med bredbandsavgift för nöjet att få föra de onda krafternas talan. Många av mina gamla vänsterpolare från 60-talet sprider den mest förfärliga dynga, men så gör även många andra, som jag inte känner, nu senast underbara Malena Ernman.

En för mig obekant person, Andrev Walden, skriver en artikel om SD i tidningen Café (Ja Herre Gud, vem gör inte det i våra dar), och han får till en rätt kraftfull inledning “Förra århundradets värsta massmördare var kommunismen, nationalismen och Spanska sjukan.” Denna artikel delas av Malena Ernman och en lögn spikas därmed som sanning. Här vill jag inflika att jag respekterar de artister som utnyttjar sitt kändisskap till att sprida goda tankar, som Malena Ernman, Stefan Sundström och andra. Andrev Walden vet nog vad han skriver, men här känns det som om Malena Ernman råkade trampa snett.

Vi måste försöka tänka en liten bit till. Vad är det skribenten säger? Jo, att massmördarna var ondskan, vi själva och ödet. Men hur genomtänkt är det?
Fråga 1. Varför växte socialismen, kommunismen, anarkismen, syndikalismen, socialdemokratin och alla andra vänsterrörelser fram? Var det inte en reaktion på ett förtryck?
Fråga 2. Är det verkligen folks nationalistiska känslor som är orsak till krigen? Är de känslorna inte snarare ett verktyg för andra krafter?
Fråga 3. Kan man kalla en sjukdom för en massmördare? Är det inte snarare ett retoriskt grepp för att ge större autenticitet åt de två andra påståendena?

Klassamhället är cirka tio tusen år gammalt. Det har alltid handlat om att en liten grupp skor sig på majoritetens arbete. I de gamla flodkulturerna kring Indus, Eufrat och Tigris och Nilen var underklassen jordbrukare och överklassen furstar, adel, militärer och präster. Ständigt låg länderna i krig, och det var alltid överklassen som beslutade om krigen. Så fortsatte det i tusentals år, ända in på 1700-talet, med adel och kungar som skickade ut bönder att dö i meningslösa krig.

Industrialismen skapade en förändring. Inte så att klassamhället försvann. Det var bara klasserna som förändrades. Överklassen var borgare, snarare än adel, de var industriidkare, bankirer och kapitalägare. Underklassen var industriarbetare snarare än bönder. Men förtrycket var detsamma, och krigen. Det demokratiska USA, det koloniala England, det fascistiska Italien, det kejserliga Japan och det nazistiska Tyskland hade alla en ekonomisk överklass som ville krig. Nationalismen var ett verktyg för att lura ut arbetarna i skyttegravarna.

Klassamhället är alla tiders största massmördare. Klassamhället bär ensamt skulden till tio tusen år av ständiga och meningslösa krig. Klassamhället startade bägge världskrigen och är därmed skyldigt till Auschwitz, Dresden och Hiroshima. Socialismen var till en början ett försök att bryta överklassens makt, men statsöverhuvuden som Stalin, Mao och Pol Pot skapade själva klassamhällen och begick brott mot mänskligheten, väl så rysliga som Dachau, Guernica och Song My.

Vems ärenden går man om man sprider tidningen Cafés historieskrivning? Vem tjänar på att demonisera kommunismen, göra nationalism till en huvudfråga och likställa dessa två ismer med en naturkatastrof som Spanska sjukan? Jag tänker inte svara på den frågan. Den som absolut inte vill tänka får aningslöst springa ut i nästa stora krig, och nästa, och nästa. Förbered er gärna redan i dag på att skicka ut era barn, era barnbarn och era barnbarns barn Om vi inte får stopp på dem kommer de att fortsätta i tio tusen år till.