Text och bild: Staffan Castegren
Nånstans förstår jag att mamma är galen
men jag följer henne ändå
för jag vet inget annat
De har grävt oss ett hägn
där vi inte ryms
Även jag ska bli sjuk av längtan
Men jag känner norr i nosen
och jag bygger det språng jag en gång ska ta
över muren och de skrämda ansiktena
Text och bild: Staffan Castegren
Sven Lindman i en match på Stadion mot Landskrona bois nångång på 70-talet.
Jag är född i undre medelklass, sex ungar i en tvåa, mycket musik och Djurgårdens IF. Mina storebröder ledde in mig i den fållan och jag gick på de flesta hemmamatcherna, på Stadion och Råsunda. När jag blev lite äldre brukade jag slå på en holk och sitta och mysa, glad förstås om DIF gjorde mål, men även med en artig applåd till motståndarlagets spelare för en snygg nedtagning eller en läcker krossboll.
Men så hände det nåt. Det började lite smygande redan på 70-talet. Hejarramsorna blev lite aggressivare. Sedan kom läktarbråken och de rasistiska påhoppen, och efter Heyselstadion 1985 kunde inget längre bli som förr. Det blev vanligare att spelare kastade sig för att fuska till sig straffar och frisparkar. Spelet blev snabbare och hårdare och spelarna fick allt bättre betalt. Jag missunnar dem inte det, men klyftan mellan spelare och publik ökade ständigt.
Allt detta speglar den förändring som ägde rum i världen. Reagan och Thatcher predikade marknadsliberalism och även i Sverige hakade man på. Offentlig sektor, kollektiva löneförhandlingar, solidaritet, allt sånt var av ondo och monterades ned, bit för bit. Egoismen blev norm, både mellan människor och i de större strukturerna. I idrotten frodades stjärnkulten, lagandan var mest ett spel för gallerierna.
Fotboll har i huvudsak varit en arbetarsport, både på läktarna och på planen. Ännu på 60-talet hade nästan alla allsvenska spelare civila jobb. Känslan för rent spel kom ur ett klassmässigt rättvisepatos. Men när rättvisan försvann i samhället och spelarna förvandlades till välbetalda entertainers, vad hände då med publiken? Är de aggressiva ramsorna och de allt brutalare slagsmålen ett uttryck för frustration hos en marginaliserad arbetarklass?
Sista gången jag var på fotboll blev det ståplatsläktaren; för stämningens skull, som min följeslagare sa. Och nog var det stämning alltid, men inte nåt som jag kunde uppskatta. Det var nästan bara män som långa stunder bara bölade utan ord. Ibland skrek de gravt kränkande tillmälen mot domare och motståndarspelare. Det låg en obehaglig råhet i luften och jag kom att tänka på partidagarna i Nürnberg.
Jag undrar lite över de här bölande männen. Vissa av dem kan nog vara verbala i andra sammanhang, men på fotbollsläktaren är det som om de får dispens från alla mänskliga hänsyn. Sånt skrämmer mig. När människor blir avhumaniserade kan de bli redskap för nästan vad som helst. Därför har jag slutat gå på fotboll. Ett så totalt, distanslöst engagemang i något så meningslöst som en fotbollsmatch känns faktiskt ganska obehagligt.
Text och bild: Staffan Castegren
Det är mycket betong i regeringen.
Saudiavtalet är verkligen en skam, inte bara för Sverige som nation, utan även för de politiker som skapat och vidmakthållit det och som nu verkar vilja förnya det. Det var Göran Perssons regering som först skrev under avtalet, sedan förnyades det av Reinfeldts och nu har S- och MP-regeringen fått det i knät.
Att näringslivets representanter inte bryr sig ligger i sakens natur. En företagsledare som äventyrar ägarnas vinster genom humanistiska påfund, som att rädda en kvinna från att stenas till döds, eller en bloggare från att piskas ihjäl bryter mot bolagslagen och kan åtalas för det.
Nej det är politikernas ansvar att sätta moraliska gränser för näringslivets girighet. Jag önskar dock att jag kunde vara säker på att de gör det. Sossarna och moderaterna är de mest uttalat näringslivsvänliga partierna i riksdagen. De kan nå egen majoritet för att förnya avtalet. Men vad säger Mp?
Romsons och Fridolins tystnad i den här frågan är verkligen inte särskilt klädsam. När nu Fp, Kd, C, V och till och med SD är emot avtalet borde Mp ta en tydlig ställning. Några veckor efter valet, 30 september skrev jag en blogg med rubriken Dumpa sossarna, Mp. Den är lika aktuell i dag.
Text och bild: Staffan Castegren
Venus på Blekingegatan, inte Botticelli precis, men bra nog för mig.
Jag tror jag skrivit på annat håll att när jag var liten på Söder smög jag alltid ner i olåsta källare och in på andras gårdar. Jag hittade alltid saker att titta på. De kanske inte var så märkvärdiga saker, men det var jag som hittade dem, där och då: soptunnor som såg annorlunda ut, ett förfallet skjul med gamla skrotcyklar, eller en hörna dit solen otroligt nog nådde, där nån portvakt ordnat fint med ett bord, några stolar och en skranglig blomlåda.
Så är det inte längre. Varenda jävla port är ju låst. Det är synd, tycker jag. På många gårdar finns fantastiska saker som fler borde få se: mäktiga träd, nästan lika höga som husen, målningar, skapade av underbetalda plankstrykare (X:et började som sådan), och spännande takfönster till källarlokaler som kanske rymt en bilverkstad, Frälsis, eller en boxningsklubb för arbetargrabbar. Men allt detta är inlåst nu i de bostadsrättsliga kassaskåpen.
Men i dag hände det sig att jag kom förbi en port på Blekingegatan som faktiskt var öppen. Jag gick och tittade på gården som ledde vidare till andra gårdar, så där som jag minns det. Det var nästan att jag började klättra över staketet, men jag har inte mina knäleder till det priset längre. I Farstun stötte jag på den lilla sjöjungfrun på bilden ovan. Det är ju inte Botticelli precis, men det är något jag hittade där och då, och det räcker.
På 60-talet var jag med i rätt hårdföra vänstergrupper. Vi hade en något oklar idé om att vi kämpade för proletariatets sak. Men det var inte det som skrämde etablissemanget, utan det var den allmänna tanken att det är rätt att göra uppror. Det är en ödets ironi att det i dag inte är vänstern som protesterar mest i Stockholm. De som ville rädda TV-eken häromåret var knappast någon kommunistisk kampgrupp direkt.
Första gången jag såg folk hänga ut olikfärgade skynken genom fönstren tänkte jag att de radikala hittar nya vägar. Men senare fattade jag att de flesta lakansviftare är folk som är rädda att deras bostadsrätt ska sjunka i värde om det flyttar in en vårdcentral eller ett dagis, eller sker någon annan förändring i området. Att tänka med portmonnän är ofta dåligt, vare sig det gäller stadsplanering eller solidaritet.
Men även i hyresrätter finns rädslan för förändring. På Magnus Ladulåsgatan vill ICA öppna en Kvantumbutik. Politikerna är för, men hyresgästerna är emot. För en gångs skull tror jag att politikerna har rätt. De senaste tjugo åren har kommuner och näringsliv runt om i landet flyttat ut all livsmedelsförsäljning till stora köplador utanför stadskärnan och sedan blir de förvånade när deras pittoreska småstäder dör.
En stor livsmedelsbutik är en magnet för annan verksamhet, och det skulle behövas på den här rätt tråkiga delen av Söder. Små affärer och kaféer skapar stämning och ett positivt folkliv. Många i Stockholms innerstad verkar ha drabbats av nu-stänger-vi-dörren-syndromet: “Nu har jag flyttat hit, inga nybyggen nu, ingen förändring”. Hyresgästerna i kvarteret Linjalen stod emot ombildningen. Det ska de ha heder av, men i denna fråga tror jag de har fel.
Text och bild: Staffan Castegren
Musik som inte låter som någon annan musik
Förr i tiden, när Södermalm i Stockholm var arbetarkvarter, bodde en av våra stora tonsättare på Åsögatan. Hans lägenhet låg fyra trappor upp i ett hus utan hiss. När han skulle gå ut var han tvungen att hålla hårt i ledstången och gå baklänges ner för alla trapporna. Han led av svåra reumatiska besvär. Men han fortsatte med sitt komponerande, trots ringa uppskattning. Sjutton symfonier blev det till slut. Jag talar naturligtvis om Allan Pettersson.
Det var då som nu, som det alltid varit. Elitens konstmusik sköttes av en liten elit, Lidholm, Wirén, Blomdahl, Rosenberg och några till. De satt i akademier och stiftelser och delade ut stipendier åt varandra. De var goda tonsättare alla, men på Åsögatan kämpade Pettersson sig upp och ned för de kalla hårda stentrapporna. Man hånade honom och kallade honom proletärkompositör. Först med den sjunde symfonin 1968 fick han sitt genombrott och en internationell uppskattning.
I dagarna har det kommit ut en platta med musik av en annan framstående tonsättare, Simon Steensland. Precis som Allan Pettersson är han en outsider. Han har inte gått den rätta vägen och har inte byggt de rätta nätverken med de rätta kotterierna. Hans bakgrund är inte Musikhögskolan, han har inte studerat Hindemith och Boulez. hans influenser är Frank Zappa, Henry Cow, Magma med flera, han skriver musik som har rötterna i rocken och världsmusiken.
Hans platta kommer att sälja i några tusen ex till finsmakare runt hela världen, människor som söker den smala nutida musiken via internet. Han har börjat nå en uppskattning som kompositör av teatermusik, och det ger honom en viss inkomst, men det lär dröja innan ett nytt verk av Simon Steensland föranleder stort upplagda artiklar på tidningarnas kultursidor. Han tillhör ju inte den högsta kasten, den inre cirkeln. Och det gjorde inte Allan heller.
Den nya plattan heter A farewell to brains, och den är komponerad i rockidiomets struktur, i form av fem ”låtar”. Att kalla dem fem ”satser” skulle ge fel associationer, men kanske är han på väg dit. Vem vet? Musiken är uppbyggd i en genomkomponerad ram som ger utrymme till improvisationer och frihetliga soloinsatser. Det är svårt att ta fram enskilda musiker, men jag måste naturligtvis nämna världstrummisen Morgan Ågren.
Jag har följt Simon Steensland genom åren och det är lustigt att höra hur han kommer närmre och närmre en europeisk konstmusiktradition, fast han som sagt nalkas den från ett helt annat håll. Jag kan höra Varese – naturligtvis, och Lutoslawski och Pärt tillsammans med hjärtskärande digerdödsklanger från en svensk landsortskyrka. Men sannolikt kommer han aldrig lämna rockinfluenserna helt. Det här är hans bästa platta hittills. Rekommenderas varmt!
Text och bild: Staffan Castegren
Rädda om lårbenshalsarna trippar vi fram på isiga trottoarer.
På väg till Ica för att köpa lite middagsmat. Trottoaren utanför Blomsterfondens äldreboende är glashal. Möjligen finns det några sketna sandkorn under pansaret, men i dag gör de ingen nytta. Överallt ser jag människor som går som Bambi på isen med de där korta försiktiga stegen som är den enda lårbensförsäkring vi har. Katastrofen hänger i luften och jag vill skrika: Vad fan kommer ni inte och sandar för? Har ni lagt ner gatukontoret?
Fast jag jag håller inne med mitt klagorop, för plötsligt hör jag att hela stan är full av skrik, som ett snöigt Skansen: vargarna på sjukhusen: Alla fallolyckor, vi klarar inte fler brutna handleder, lodjuren på arbetsförmedlingen: Vi går på knäna med alla arbetslösa, järvarna på socialtjänsten: Pengarna räcker inte till för alla som behöver hjälp, älgarna på skattemyndigheten: Vi får inte in tillräckligt med skatt; förtvivlade skrän längs Stockholms snorhala gator.
Då blir jag så där kluven. Är jag ovanligt smart som ser en enkel lösning som i ett slag skulle fixa alla problem, eller är jag ovanligt korkad som inte förstår politikens pragmatiska verklighet? Min tanke är att anställa tre tusen gatuarbetare. Då skulle sjukhusen, arbetsförmedlingen och socialtjänsten avlastas högst betydligt och skatteintäkterna öka. Vad ingen riktigt kan berätta är om vi skulle gå någorlunda jämnt upp på affären.
Men stanna inte vid gatuarbetarna. Anställ tio tusen banarbetare till järnvägen och tunnelbanan. Anställ tjugo tusen sekreterare som kan ta hand om läkarnas, lärarnas och socialarbetarnas dokumentationskrav. Anställ trettio tusen skolassistenter, fixare, förortsvärdar, kulturarbetare och annat som behövs. Vad fan … inför medborgarlön, så skulle flera hundra tusen jobb plötsligt bli lediga, och arbetslösheten upphöra.
Men, nån jävla stans finns det en hake som gör att man har råd att bygga motorvägar och köpa Jasplan, men inte att sanda trottoaren utanför pensionärsboendet. Nån jävla stans finns det ett rum på varje departement där de hemliga kraven övervägs: Saab behöver leverera Jasplan, byggföretagen måste bygga Förbifart Stockholm, näringslivet vill inte ha full sysselsättning, en stark offentlig sektor är dåligt för valfriheten och de privata initiativen.
Bland mina vänner på Facebook ylar, kacklar och kuttrar många olika politiska riktningar. Jag vet att där finns M, Kd, Mp, S och V representerade. Jag skulle vilja att de försäkrade mig att det inte finns några sådana hemliga rum. Att de politiker som tillsatts av svenska folket i första hand tar hänsyn till folkets behov. Näringslivstopparna är ju bara en procent av folket. Inte får väl de mer än en procent av den politiska omsorgen? Hur ligger det till egentligen? Vov vov!
Text och bild: Staffan Castegren
Här sitter jag och jobbar. Det får jag medborgarlön för.
Överallt diskuterar man dagsläget. Spaltmil av text krälar genom medierna. Indignerade och kränkta människor ventilerar sitt missnöje med rasismen, miljöförstöringen och de ökande klyftorna. Och alla vet att det inte var bättre förr. Och framtiden, den törs fan tänka på. Så sitter man, fjättrad i nutiden, och allt flyter på mot katastrofen. Liberalismen och socialismen ger inget riktigt hopp. Det kanske är dags att våga börja snacka utopier. Hur vill vi ha det egentligen?
En utopi måste ha en verklighetsförankring. Vi kan aldrig gå tillbaka till jägar- samlarsamhället. Det finns över sju miljarder människor på jorden. Det är den situationen vi måste räkna med. Dessa människor måste ha rent vatten, mat, husrum, skola och omsorg, energi, transporter, kläder och ospecificerade dagligvaror. De måste leva i en värld utan hot, där de kan samverka, utvecklas, skapa kultur och göra det de egentligen har lust till.
Det är så mycket som bara är påfund av diverse cyniska härskare. Varför ska vi jobba så infernaliskt? Varför blir det krig? Varför ska det finnas rika och fattiga? Det ska gå att försörja jordens befolkning på en tiondel av dagens arbetsinsats. Men då får vi sluta att tillverka dumma grejor som vapen, bensinmotorer och alla dessa prylar med kort livslängd. Vi måste släppa tanken på ständig tillväxt och sluta göda en perverst rik överklass.
Sol, vind och vatten ger energi. I en framtid spelar kostnaden ingen roll. Energi är en mänsklig rättighet. Den ska ge värme i norr och svalka i söder. Den ska driva transporter, industrier, spisar, tvättmaskiner och alla de rimliga behov vi kan ha i en framtida värld där solidaritet ha ersatt konkurrens. Alla installationer i infrastruktur ska ha en livslängd på minst femtio år, eller varför inte fem hundra?
Vi måste ändra synen på arbetet. Om alla gör vad de har lust till kommer det visa sig att somliga tycker om att se saker växa, andra är tekniskt intresserade, somliga vill undervisa, somliga vill sitta på en brygga och spela gitarr. Allt detta arbete har ett värde. Alla får en medborgarlön för det. Sedan kan somliga tjäna mer genom att vara idoga och fiffiga, men bara två, tre, eller fem gånger mer, aldrig femtio eller hundra gånger mer.
Det vore intressant att se hur folk skulle organisera sig. Skulle de vilja bo i stora städer? Skulle de i norr vilja flytta till värmen? Hur ser samhällsnyttigt företagande ut? Hur fungerar småskalig demokrati? Skulle religionerna försvinna eller förändras? Till en början skulle det behövas stark global styrning, men med tiden skulle det mesta nog sköta sig själv. Diverse tillsynsmyndigheter som håller global koll, annars mycket decentralisering.
Alla våra politiker är emot detta. De tror att äganderätt, konkurrens och tillväxt är de motorer som driver utvecklingen framåt. Men sanningen är ju att den procent som äger världen håller på att driva oss alla åt helvete. Det kunde faktiskt vara dags för politikerna att byta lojalitet och se vad som är bäst för oss som tillhör de 99 procenten. Det är dags för oss alla att börja diskutera det utopiska samhället på fullaste allvar.
Till sist vill jag skriva som Wikipedia: Obs, denna artikel är bara påbörjad. Hjälp gärna till och diskutera hur man i framtiden ska hantera lagstiftning, avfallshantering, destruktion av plastsopor och kärnkraft, turism, rymdteknik, penninghushållning med mera med mera. Om utopierna ska bli något mer än en barnslig lek måste vi börja tro på att en förändring faktisk är möjlig.
Text och bild: Staffan Castegren
Enligt Per Erik Wahlund, svensk utgivare av antologin Sånger från Ogura, är begreppen waka (japansk dikt) och tanka (kort dikt) synonyma. Jag har hört andra uppfattningar om detta, men saknar tillräcklig kunskap för att bedöma vad som är rätt. Jag väljer att kalla mina etyder för waka. Med det avser jag en femradig dikt med stavelsemönstret 5–7–5–7–7.
Det finns nästan alltid en taktvila i en waka. Den ligger oftast, men inte alltid, mellan tredje och fjärde raden. På så sätt delas dikten in i en överstrof och en understrof, gärna med en liten betydelseglidning mellan dem. Den treradiga överstrofen har senare utvecklats till haiku. Det är vanligt med allitterationen i waka, men de bör användas sparsamt. Ofta finns även en geografisk plats angiven som ska skapa atmosfär. Jag har här valt viktiga platser på Södermalm där jag bor.
Klicka här så hittar du fem waka till
*******
Natten sveper in
den mörklila syrenen
i osynlighet –
Dofterna från Fåfängan
tumlar ljudlöst ned mot sjön
*******
Som tärnor flög vi
fritt över fjärdens vatten –
Nu går jag ensam
jordbunden och modstulen
på Monteliusvägen
*******
Blek gryning över
den tomma kyrkogården
En tidig koltrast –
Och jag, sent hem, berusad
hos Vreeswijk och Stig Sjödin
*******
Gatukontoret
har öppnat ett takfönster
mot det förflutna –
Mylla av mänskligt avfall
och Fatburns döda fiskar
*******
Jag drömde jag gick
den branta Besvärsbacken
i pliktfyllt uppdrag –
Vaknade, lätt förvirrad
när katten nös i solen
*******
Jag har samlat alla mina bästa waka i ett illustrerat häfte som du kan skriva ut på papper om du vill.
Text: Staffan Castegren Bild: från Wikipedia
Lord Acton (1834–1902), engelsk historiker och politiker.
“Power tends to corrupt, and absolute power corrupts absolutely. Great men are almost always bad men.”
Detta yttrande är egentligen det enda Acton är riktigt känd för. Min översättning lyder:
“Makt har en benägenhet att korrumpera, och fullständig makt korrumperar fullständigt. Stora män är nästan alltid onda män.”
Jag tolkar detta som att vi alla kan hemfalla åt egoistiskt beteende om vi får ett visst mått av makt över andra människor. Det kan vara någon som är lite mer verbalt begåvad, ordföranden i en förening, mellanchefen på en myndighet, artisten, regissören eller journalisten som just fått en byline. Kanske en Plura, en Arkelsten, en Guillou. På den nivån är det ett personligt moraliskt ansvar att inte hemfalla åt maktmissbruk.
De som når den absoluta makten löper risk (om de nu ser det som en risk) att bli fullständigt korrumperade. Det sker troligen redan på vägen dit. Att nå toppen i konkurrens med andra makthungriga människor kräver en egenartad begåvning och töjbar empatisk förmåga. Här handlar det om de ledande i finansvärlden, politiken, och militärväsendet. Maktmissbruket är institutionaliserat. De är totalt distanserade från de människor de bestämmer över.
Och dessa stora män är, enligt Acton, nästan alltid onda män. Såhär ett drygt sekel senare kan vi slå fast att det även gäller kvinnor. En Thatcher eller en Reagan kan gå på ett ut. Men vad menar han egentligen med stora män? Hur är det med Ghandi, moder Theresa eller Einstein? De är ju stora så det räcker. Einsteins bidrag till atombomben är odiskutabelt, även om han i övrigt sade sig vara en fredsälskande humanist. Men de andra två, hur onda var de?
Det problematiska med Actons yttrande är att det tycks förutsätta en biologisk, medfödd ondska. Finns det verkligen en sådan? Det är tveksamt. Däremot är egennyttan ett av de grundläggande biologiska paradigmen: Jag vill äta, para mig och undvika att bli uppäten. Det gäller växter och djur, från blågröna alger till isbjörnar. Men det finns många arter som når egennyttiga mål genom ett kollektivt beteende, till exempel sill, termiter, vargar och människor.
Ondskan är alltså inte biologisk, utan kulturell, och kanske är det därför de stora männen blir onda: De mår dåligt för att de bryter mot den genetiska kod som säger att vi människor ska vara kollektiva. Historiska personer som Alexander, Charlemagne, Gustav II Adolf och Napoleon var naturligtvis onda därför att de med sitt krigande dödade miljontals människor och ödelade städer och kulturer. Deras personlighet, eller nationalitet hör egentligen inte hit.
De som startade första världskriget (en grupp som kan räknas i några hundra), var onda människor. Enligt samma definition var Churchill, Hitler och Stalin onda, liksom i dag Obama och de islamister som låter mörda civila. Den enda hållbara vägen mot framtiden måste vara att återgå till vårt genetiska program, med solidarisk fördelning av jordens resurser, och ett globalt politiskt imperativ som för all framtid sätter stopp för fler så kallade stora män.
Text: Staffan Castegren
Spelkort i den stora patiensen. Bild från Svt
Så är vi snart klara med vecka 52. Kortleken är genombläddrad. Den här patiensen gick inte heller ut. Sviterna är fulla med hål och lankorna hamnar överst. Den politiska cirkusen har knappast gjort någon glad. Valresultatet antydde möjligen att väljarna längtar tillbaka till välfärdssamhället, men eftersom inget parti har det på sitt program uppstår förvirring när folk ändå söker det hos Sossarna eller hos Sverigedemokraterna.
Om man ska tro Naomi Kleins chockdoktrin, var sannolikt allt jidder med budgeten bara ett spel för galleriet. De sex (dvs. alla partier utom V och SD) lät det fascistiska partiet skramla en stund i medierna, bara för att skrämma slag på alla ansvarskännande krafter. Därefter – som nu har skett – kunde de komma överens på en nivå som deras respektive väljare kan svälja (det är ändå bättre än SD): Alliansen går med på lite skattehöjningar och S/Mp låter näringslivet vara i fred.
Det ska bli intressant att se vad den här överenskommelsen kostar folket och miljön. Fortsatt privatiserad omsorg och skola, militär upprustning med JAS-plan och annat, utbyggd biltrafik och eftersatt järnväg, och den där skrockfulla tilltron till den ständiga tillväxten och heltidsarbetet? Det kan också bli så att den offentliga debatten kvävs, att fler frågor bereds i hemliga överläggningar mellan de sex och sedan skyfflas genom riksdagen utan diskussion.
Redan dagen efter det att Löfvens budget föll skrev jag här på bloggen (Dagen efter debaclet) att det vore en smal sak att neutralisera SD med ett antal nedlagda röster. Att det tagit de sex en hel månad att komma på detta skulle vara smickrande för min intelligens om det inte var så att de troligen redan då visste hur det skulle sluta. De måste bara lägga fram det så att alla väljare ska tycka att just deras parti visat ansvarskänsla och politisk klokskap.
Och nu på måndag börjar vecka ett. Första kortet i en ny patiens. Och upplägget kommer att vara som vanligt: giriga affärsmän med hedgefonder och räntesnurror, cyniska politiker med toppjobb väntande efter karriären, smilande journalister som av enfald eller ondska vägrar visa några samband, kirurgiska hackers som av politiska eller militära eller kommersiella skäl snokar runt i våra datorer, mobiler, kreditkortsköp och hjärnor.
Men det är klart att godhet också finns. Om man lägger en patiens med två lekar, vilket morsan ofta gjorde, är de möjliga variablerna fler än antalet atomer i universum. Det kommer finnas godhet, galenskap, kreativitet, dadaism, blygsamhet, kåthet, övermod, solidaritet, nyfikenhet, missmod och allmän eufori. Men den jävla patiensen kommer ändå aldrig gå ut. Vi får hoppas på de små förskjutningarna, de som flyger in under radarn och plötsligt och ohjälpligt ändrar spelreglerna.