Text: Staffan Castegren Bild: Tomas Oneborg / SvD / TT

Är det verkligen så här den stora fienden ser ut?

Denna totalt ointressanta nolla, Björn Söder, får verkligen oproportionerligt mycket uppmärksamhet. Han är en dumskalle, och de som röstar på hans parti är kanske inte heller de vassaste rakbladen i badrumsskåpet. Men det är inte de som är perverst rika och som håller på att förstöra vår jord. Det är fan dags att vända protesterna från dem, mot de verkliga skurkarna.

Huvudfienden är inte rasisterna, inte homofoberna, kvinnohatarna eller antisemiterna. Det finns en liten grupp människor som äger världen. De vill att vi ska slåss med varandra. De vill att 20 procent ska vara arbetslösa och pressa ner lönerna för dem som jobbar övertid utan ersättning. De vill suga ut jorden hänsynslöst. De skänker gärna pengar till alla som sparkar nedåt och åt sidan. De stöder bägge sidorna i inbördeskrig. De vet att hat mellan folkgrupper är bra för deras immunitet.

Det strukturella våldet, den ekonomiska ojämlikheten, den metodiska miljöförstörelsen är en följd av medvetna val av denna lilla grupp, och de vet mycket väl att det orsakar uppgivenhet hos den maktlösa befolkningen. Ur denna uppgivenhet växer rasism och kvinnohat och andra “ofarliga” uttryck. Samtidigt blir de här symptomen de viktigaste angreppsmålen för engagerade människor som borde tillhöra en mer medveten opposition. Någon jävla spindoktor måtte ha lyckats otroligt bra när alla nu angriper rasisterna, men låter rovkapitalismen vara i fred.

Många av mina vänner från 60-talet säger att det inte finns något vänster eller höger, att kommunismen är död, att vi var aningslösa idioter. Den lilla gruppen som äger världen gillar det helskarpt. De vet naturligtvis att det finns ett höger. Det är ju det de är, och det måste vara toppen för dem om deras fiender irrar omkring och har tappat all riktning. Kanske dags att skaffa en ny kompass. Huvudfienden är inte den där idioten i sin larviga hatt som pratar om judar och samer. Huvudfienden är de som äger världen och gör vad fan de vill med den.

Text: Staffan Castegren Bild: Wikipedia

Ferdinand II av Aragonien, en inskränkt furste, död 1516.

Det sägs att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Så kanske det är. Visst kan man ibland skratta åt riktigt nötaktig enfald, men oftare kanske man känner medlidande. Jag har ett talesätt som kanske är lite krasst: Dumhet kostar. Det gäller förstås enskilda människor, men ännu mer stater, företag, myndigheter och politiska eller religiösa organisationer.

På 1470-talet enade Ferdinand och Isabella Spanien under sin spira. Det relativt toleranta moriska styret var över och katolska kyrkan lade sin hand över hela den iberiska halvön. Judar och morer tvingas att antingen konvertera eller fly ur landet. Adelsmännen stal all egendom de kom över. Det var även nu den fruktade spanska inkvisitionen skapades.

Till en början verkade allt så bra. Tokskallen Columbus passerade, fick några skorvar och råkade upptäcka Amerika, och massor av guld ramlade ner i kungaparets knä. Men en hög guld är inte samma sak som pengar. De ledande i Spanien var jordägande adel, de visste inget om växelkurser. Stora finansiella vinster på det amerikanska guldet gick därför till konkurrerande nationer. De som verkligen kunde något hade ju tvingats fly från Spanien. Dumhet kostar.

Hundra år senare hände i princip samma sak i Frankrike. Under Bartolomeinatten 24 augusti 1572, mördades upp till 10 000 reformerta hugenotter. Då flydde hundratusentals människor, främst till Holland och England, senare till Sydafrika och Nordamerika. Det var i första hand hantverkare och handelsmän. De bidrog starkt till att det protestantiska Europa drog ifrån det katolska i den industriella utvecklingen. Som vanligt kostade dumheten.

Nu dyker det upp ett parti i Sverige med samma inskränkta synsätt. Om de får som de vill ska alla utlänningar slängas ut. Kvar ska bara de riktiga svenskarna få finnas. De har inte lärt sig något. De förstår inte att just mångfalden historiskt sett varit en viktig framgångsfaktor. Det finns många svenskar som härstammar från folk som flydde från Spanien på 1400-talet och Frankrike på 1500-talet. De är i dag en självklar del av den svenska mångfalden.

Det här partiet tror att utlänningar förstör det svenska och att de bara kostar landet en massa pengar. Men de är inte så bra på att räkna. På samma sätt som hugenotter som Bedoire och De Laval startade industrier i Sverige, startar dagens invandrare företag, de anställer folk, de betalar moms och skatt. Om det inskränkta partiet skulle komma till makten och tvinga bort dessa människor, skulle Sverige göra en stor nettoförlust, både kulturellt och ekonomiskt.

För att det inte ska bli något missförstånd vill jag till sist förtydliga att det här inskränkta partiet heter Sverigedemokraterna. Rösta aldrig på dem. De är inte så kunniga i politiska och ekonomiska frågor, och det vore tråkigt om de fick inflytande, eftersom dumhet, som sagt, alltid kostar.

Text och bild: Staffan Castegren

Det politiska landskapet i Sverige blir allt solkigare.

Sverige går mot nyval som det verkar. Teoretiskt finns det några dagar kvar att reda upp situationen innan beslutet om nyval blir definitivt. Man kan till exempel tänka sig att Alliansen väljer ut 32 ledamöter som i en ny budgetomröstning har den demokratistödjande uppgiften att lägga ner sina röster. Då skulle de rödgröna få 159 röster och resten av Alliansen plus SD få 158. En annan möjlighet är att M får i uppdrag att bilda en regering med stöd från SD.

Men nyval verkar vara det troligaste. Sverigedemokraterna ser det som en seger. Kanske gör Alliansen det också. Alla tänker väl att de ska kunna öka sina röstetal. De rödgröna tror visst det med, men det blir inte lätt. Medierna i Sverige är med några få undantag massivt borgerliga. En sån här dag syns det tydligt. DN går ut med en total uppbackning av alla Alliansens beslut. De skyldiga är främst SD, därefter Löfven och sedan (lite oklart hur) Mp.

På förstasidan uttrycks bara en behärskad sorgsenhet. Men på sidorna fyra och fem är det tre artiklar som med olika ord säger samma sak. På sidan sex kommer en lite konstig debattartikel som berättar att SD:s väljare är främlingsfientliga eftersom de har negativa attityder till minoriteter. Det är som att säga att din huvudvärk troligen beror på att du har ont i huvudet. Men kanske är det DN:s redaktion som vinklat artikeln. Författarna arbetar inom ett projekt som undersöker effekterna av den ökade segregationen i Sverige och där finns väl en rimligare orsak.

Sedan är det sidorna åtta till sjutton som säger sig vara nyhetssidor. Men inte heller där finns det ett ont ord om Alliansen. De citerar Löfven som sa att högern fällt budgeten, men säger mångordigt mot honom i nästa andetag. Och så här kanske det kommer att fortsätta fram till ett nyval. Hur ska de rödgröna hävda sig i ett sådant medieundeläge? Vilken effekt kan sociala medier ha? Kan kampen föras på gatorna? Men vem går ut på barrikaderna för Löfven och Romson?

Jag får en deja vu-upplevelse av det som händer. Jag minns när Tsunamin slog till i Thailand och tiotusentals människor och däribland hundratals svenskar dog. Alla politiker var chockade och förvirrade. Ett par timmar stod allt och vägde på en knivsegg. Sverige skulle mått bra av en nationell samling då, men borgarna valde att gå till hårt angrepp mot regeringen för att den inte gjorde mycket mer. Det som skulle kunnat bli en gemensam upplevelse av solidaritet och stöd åt de drabbade blev i stället ett utdraget tjatter som delade landet.

Jag vill gärna tro gott om det moraliska klimatet i det här landet. Visst vill vi ha ett rättvist samhälle som hjälper de svaga? Men jag kanske överskattar godheten? Det finns så många som har fördel av ojämlikheten i dag, folk med goda inkomster, dyra bostadsrätter, gisslan under reporäntan. Om de är i majoritet kommer Alliansen regera, segregationen öka och det allmänna missnöjet driva nya skaror till SD. Vi kan välja sida, men motståndarna är ruskigt starka.

Text och bild: Staffan Castegren

Coola gräsänder i Sofo.

Det första naturprogram jag så på teve var Viggen Viggo från 1955. Det var spännande för att det spelades in på en ö ganska nära där jag tillbringat alla mina somrar. Senare sände de naturfilmer av Arne Sucksdorff och Torgny Anderberg och sen kom Korsnäsgården 1961 med Nisse Lindman och hans lågmälda kompisar. Allt var naturligtvis svartvitt och inte så där jätteskarpt. På bio såg jag Disneys Bäverdalen som förspel till någon annan film.

Det mest typiska med de här filmerna var att de förmänskligade djuren: Medan mamma bäver pysslade med maten gav sig bäverpojken ut på äventyr. Han ville minsann bli lika duktig på att bygga som sin pappa. Den första pinnen han la på dammen var för klen, den tog pappan bort medan pojken snopet tittade på, men trägen vinner och till slut gjorde han sin stränga pappa riktigt stolt med en gren som passade precis.

Snopna bävrar, finurliga ekorrar, flärdfulla fjärilar och majestätiska älgar befolkade den tidens naturfilmer. Och så höll det på länge, och vi visste inte här i Sverige att en ändring var på gång, inte förrän 1979 när David Attenboroughs Liv på jorden slog ner som en andlig atombomb. Det var nåt vi aldrig sett förr, fototekniskt var den briljant, men framför allt var den helt nyskapande intellektuellt. Efter hundra år fick äntligen Darwin plats i naturfilmerna.

Lejonen var inte elaka när de dödade svaga och sjuka gnuer. Tvärtom! De hjälpte Gnustammen genom att bara låta de starkaste och snabbaste få en chans att föra sina gener vidare. Trutarna som åt ejdrarnas ägg höll populationen på den nivå som just den biotopen kunde försörja. Balans och ömsesidig nytta var återkommande ledord i Attenboroughs program. Jag tänkte att han förändrade sättet att skildra naturen för alltid.

Men så är det inte. Jag tycker att naturfilmer långsamt har blivit sämre igen. Jag menar då inte fototekniskt, utan innehållsmässigt. Häromdan var det ett program om grizzlybjörnar i Alaska. Programledaren, som syntes i bild mer än björnarna, var en gapig person av Filip och Fredrik-typ, med en rudimentär kunskap om biologi och evolutionära samband. Mesta tiden gick han så nära björnarna han kunde, pekade och skrek enfaldiga kommentarer.

Det var tydligen så att många honor och hanar samlades på en viss plats under parningstiden. Det är kanske inte så konstigt för djur som lever ensamma under övriga tider på året. Men programledaren gjorde stor sak av det och pekade på de kraftiga hanarna och skrek att det var amazing, och att det var som på en bar en lördagkväll, med en massa machomän som spänner sig mot varandra. ”Men jag skulle gjort likadant”, sa han, ”det är en del verkligt heta honor här.”

Han saknade all förmåga att förstå vad han såg. När en hona parade sig med flera hanar skrek han helt hysteriskt: ”Se på henne! Se vad falsk hon är som låtsas att hon inte gjort något.” Han visste inte att hanar ofta dödar ungar för att honan ska bli brunstig igen och kanske bära hans gener vidare. Därför parar sig honan med flera, för att hanarna ska tro att det är deras ungar om de möts senare i vildmarken. Det handlar naturligtvis inte om någon falskhet.

Den allmänna bristen på bildning verkar vara ett globalt fenomen, och det finns naturligtvis en förklaring. Medievärlden har exploderat de senaste tjugo åren. Det finns miljontals tevekanaler, webbmagasin, podcastar och dylikt. Alla dessa ska ledas av folk som åtminstone ska verka veta vad de talar om. Men väldigt få människor har i dag lust att lägga ner den tid som behövs för att de ska bli riktigt bra på något. Därför sänks kraven, på kunskap, bildning, språk, litteratur, konst, ja nästan all humaniora. Dataprogrammerarna däremot blir duktigare, och vapentillverkarna och börshajarna och företagsledarna. Hm, finns det ett samband här?

Text och bild: Staffan Castegren

När egennyttan råder

”Tomtebogatan i Stockholm är en enastående trevlig gata. Det hörs ju redan på namnet – vem som nu kan ha hittat på det. Det låter nästan otroligt att det kan finnas en gata med ett så trevligt namn. På den gatan inträffade emellertid för några år sedan en del dunkla och hemska tilldragelser, som reddes upp av privatdetektiv Ture Sventon på hans vanliga skickliga och raska sätt.”
Så skrev Åke Holmberg 1954, men nu inträffar det nya hemska tilldragelser på denna trevliga gata.

I femman, till vänster i första kvarteret har i Frälsningsarmén haft lokaler i 105 år. Den vackra församlingssalen har takfönster ut mot gården och utsirade pelare. Här har genom åren många misshandlade kvinnor fått tröst, många olyckliga hittat gemenskap, många fyllbultar funnit vägen till nykterhet. Precis som Frälsningsarmén än i dag genom Myrornas hjälper tiggare, hemlösa och missbrukare.

När jag bodde i Birkastan på 60-talet saknade fortfarande många hus centralvärme och hiss. Det låg en vedbutik på Norrbackagatan med prima björkved och fotogen till varmvindskaminen. Man träffade ofta gamla fabriksarbetare från Rörstrand och Atlas på Konsum, i Berglunds livs eller på konditori Dalpojken. Det var verkligen enastående trevligt på den tiden, ett arbetarkvarter där man hjälpte de gamla med de tunga matkassarna och i tvättomaten.

Men det är andra tider nu. I åtta år har Alliansen styrt Sverige. Politiken har gått ut på att montera ner välfärden och slumpa bort våra tillgångar. De som vunnit mest på detta är näringslivet och folk med jobb och goda inkomster. Bland vinnarna finns de som sitter i bostadsrätter i Stockholm. De har löjligt låga räntor, de har fått ständiga skattesänkningar, och rut- och rotbidragen gör att vi alla är med och betalar deras städning och deras perversa lust att byta kök.

Man kan alltså säga att de pengar som sparats på att försämra vård, omsorg och skolor har gått direkt till en grupp människor som redan har det ganska bra ställt. Men somliga är ändå inte nöjda. På Tomtebogatan 5 finns det en bostadsrättsförening som tycker att det är en bra affärsidé att ta från de fattiga och ge till de rika. De har chockhöjt hyran för Myrorna så att de inte kan vara kvar. Pengar som skulle gått till hemlösa, tyckte de boende att de borde få i stället.

Det är svårt att fatta hur sådana människor fungerar. Man ser en girighet som passerar alla gränser. Det skulle varit intressant att sitta med på styrelsemötet i den bostadsrättsföreningen när beslutet att sparka ut Frälsningsarmén efter 105 år fattades. De skurkar T Sventon hade att brottas med var Slarviga Svante, Ville Vessla och Stora nysilverligan, frågan är hur han skulle klarat det nya fallet på Tomtebogatan. Var är du Ture Sventon? Vi skulle verkligen behöva dig.

Text och bild: Staffan Castegren

De tycker att konstnärer, hundvakter och Fas 3:are gärna kan jobba gratis …

De senaste femtio åren har borgarna ständigt återkommit till en paroll: det måste löna sig att arbeta.
– Ja visst, självklart, sa jag första gången jag hörde det.
Då hoppade alla mina vänsterpolare på mig och kallade mig, trotte, bracka, folkpartist, och andra fasansfulla skällsord, så jag knep väl igen. Men numera, är jag inte lika rädd för vad folk tycker. Nu vill jag reda ut den här saken en gång för alla.

Jag tycker tanken på medborgarlön är rätt bestickande. Det skulle lösa många stora samhällsproblem. Och jag vet vad jag skulle använda min till: Få en rudimentär försörjning medan jag skriver en och annan blogg, sjunger lite visor, och ligger och tittat upp på molnen med ett grässtrå i munnen. Andra skulle vilja arbeta på vanliga jobb och jag tycker det är självklart att de, förutom medborgarlönen, ska få pröjs för det. Det måste löna sig att arbeta.

Många som jobbar gör det bara för stålarna. De dräller omkring och gör inte överdrivet många knop. Det sociala är det viktigaste, och de gillar fikat, lunchen och rökpauserna bäst, och det är väl inget konstigt med det. Men sen finns det andra som gärna tar övertid, går på kurser och förkovrar sig på sin fritid. Klart att de ska få mera betalt än vad vi vanliga bohemiska sölkorvar får. Det måste löna sig att arbeta.

Om man ska tro Marx, och det ska man nog, är det bara arbetet som skapar mervärde. Kapital och råvaror är döda om inte arbete tillförs. Vad är en klump järn och några slamsor gummi om man inte bygger en cykel? Men det senast halvseklet har lönekostnadernas andel av varupriserna sjunkit, medan vinst och ”kapitalkostnader” stigit. Det är åt helvete. Det måste löna sig att arbeta.

Nu börjar nog mina intelligenta läsare ana vart den här texten är på väg. Jag och borgarna menar inte samma sak när vi säger att det måste löna sig att arbeta. De har i grunden en helt annan syn på detta. De tycker att konstnärer, hundvakter och Fas 3:are gärna kan jobba gratis. De sänker skatterna så att folks disponibla inkomst ska öka utan att företagen ska behöva höja lönerna. De sänker sjukpenning och a-kassa kraftigt för att signalera att det lönar sig att bita ihop när man är sjuk, och inte bråka så att man blir avskedad.

När borgarna säger att det måste löna sig att arbeta, menar de inte arbete generellt. De menar att det måste löna sig att vara entreprenör och att driva företag. När jag säger att det måste löna sig att arbeta menar jag att de som faktiskt skapar värde ska få en större bit av förtjänsten än de vars enda merit är att de råkar ha en massa pengar. Borgarna menar att entreprenörskap är samhällsnyttigt i sig själv. Jag menar att det är dags att skrota många av de där samhällsfarliga gamla näringslivsmyterna.

Text och bild: Staffan Castegren

Tillverkad i Paris, men inställd på portugisiska escudos. (Klicka på bilden för att förstora)

Den här taxametern hittade jag på en gatuloppis i Lissabon förra året. Jag tyckte den var fin, och det gör jag fortfarande när jag ser på bilden. Men jag köpte den inte. Vi var ute på promenad i den påfallande kuperade portugisiska huvudstaden och jag ville inte släpa på en så tung grej. Jag frågade inte ens vad den kostade. Ibland kan jag ångra det.

Det är ett vackert finmekaniskt arbete från Parisföretaget Snapec. De tillverkade taxametrar åt många taxibolag i Europa, dock inte i Sverige som hade en egen tillverkare i Halda. I det här instrumentet finns inget elektriskt, och (naturligtvis) inget elektroniskt. Allt sköts med kugghjul, räkneverk och små fiffiga hävstänger. Det krävs en duglig maskiningenjör för att konstruera en sådan pjäs, men också fingerfärdigt folk att montera den.

Att idéerna måste förhålla sig till den fysiska verkligheten var något som den engelske matematikern Charles Babbage (1791–1871) fick erfara. Han ritade en analysmaskin som skulle kunna kallas den första datorn. Den var helt mekanisk, men så komplicerad att den helt enkelt inte gick att bygga med den tidens teknik. Om en maskin ska innehålla väldigt mycket kugghjul, måste precisionen vara enastående, annars blir den för trög och det var vad som hände. Först nu har ett gäng engelska forskare börjat bygga den efter Babbages ritningar. Den beräknas vara klar år 2021, men kommer redan från sin första dag att vara hopplöst föråldrad.

Företaget Facit i Åtvidaberg skulle säkert kunnat bygga den redan i början av 1970-talet när de stod på toppen av sin utveckling. Deras räkne- och bokföringsmaskiner såldes då över hela världen, samhället blomstrade och fotbollslaget, med bland andra Ralf Edström, tog allsvenskt guld. Men på bara några år rasade allt. Deras dyra högkvalitativa, mekaniska räknare kunde inte konkurrera med de billiga elektroniska, företaget kunde inte anpassa sig och gick under.

Halda däremot gör fortfarande taxametrar, men de är helt datoriserade och integrerade med boknings- och betalningssystemen. Några mekaniska taxametrar lär inte förekomma någonstans i Europa i dag. Men det hindrar inte att den på bilden är fin, även om den är uråldrig. Jag gillar att den är plomberad så att ingen ska kunna gå in och fiffla med den. Jag kan se den där viktiga personen som undersökte den, godkände den, och sedan plockade fram sin ståltråd och sitt lilla blysigill.

Det här att klara av teknikskiften är avgörande för ett företags framgång. Ja, det påminner om det naturliga urvalet i naturen. Vi står nu inför ett gigantiskt paradigmskifte när vi ska lämna den fossila ekonomin, börja tillverka resurssnålt och hållbart och fördela tillgångarna solidariskt. Alla vet att det är det enda som kan lösa världens problem. De stora dinosaurielika företagen spjärnar emot, men de kommer att gå under. Nya tankar kommer att segra och folk då kanske kan spara nån gammal oljepump och en usel Iphone för att påminna framtiden om en korkad, men lyckligt passerad tid.

Text: Staffan Castegren Bild: från Moderaternas webbplats

En blivande statsminister eller?

Det är deprimerande att de flesta medier, både svenska och utländska, är så enastående ytliga. Det blir bara värre och värre. Enstaka ärliga journalister sticker upp ur töcknet, men de är ensamma som fyrtorn. Man kan tro att det är Björklunds skola som börjar slå igenom i tidningsvärlden, med skribenter som är totalt obildade, men jag tror att det är värre än så. Ytligheten är ett medvetet sätt att dölja de verkliga sambanden.

Ta Anna Kinberg Batra till exempel. Om vi bortser från vilket kön hon tillhör, vem hon är gift med och vad hon lite skämtsamt sa i en intervju för sexton år sen, så blir det inget kvar i mediebilden. DN har en stor artikel om henne och en av de bärande tankarna är vad viktigt det är att hon får med sig folk från landsbygden. De behöver inte ens nämna den famösa intervjun, den finns underförstådd och gör att skribenten inte behöver fördjupa sig nämnvärt.

Vad är Anna Kinberg Batra i första hand (förutom en unik mänsklig individ som vi alla)? Jo hon är moderat. En seriös journalist borde naturligtvis koncentrera sig på detta och fråga om den moderata ideologin. Vi har precis röstat bort det partiet från regeringsmakten. Hur ställer sig hon till just de frågorna som svenska folket ledsnat på? Vill hon fortsätta att slumpa bort våra gemensamma egendomar, som skolor, vårdcentraler, systembolag och annat? Tycker hon Fas 3 är en bra och human idé? Är det bra med privatiserat underhåll av den svenska järnvägen? Ska våra skattemedel hamna på Caymanöarna? Och så vidare, och så vidare.

Sofia Arkelsten gjorde ju ett döfött försök att skriva om den svenska historien. Hon hävdade att det var Högerpartiet som kämpat för rösträtt, pensionsreformer och varit drivande i kampen mot apartheid i Sydafrika. Men alla vet att det är precis tvärt om. Moderaterna har ett mörkt förflutet och har alltid drivit överklassens och näringslivets frågor mot den övriga befolkningen. Hur ställer sig Anna Kinberg Batra till det?

Hon har arbetat på det ytterst suspekta pr- och lobbyföretaget Prime och hon har varit informationschef på Stockholms handelskammare som bland annat ska verka för en för företagen bättre inriktning av politiken. Det här behöver hon inte diskutera med journalisterna. Däremot körs klippet där hon säger att stockholmare är smartare än lantisar gång på gång, och vi får höra att hon är gift med den där jätteroliga David Batra. Men vi måste komma ihåg att det finns inga nya Moderater. De är som de alltid varit. Medierna verkar inte fatta det. Hoppas väljarna gör det.

Text och bild: Staffan Castegren

I backspegeln glöder det vi lämnat, men vart är vi på väg?

Ni som tror att Gavrilo Princip startade första världskriget räcker upp en hand. Ni som tror att Hirohito, Mussolini och Hitler med personlig magnetism fick ut sina nationer i krig håller upp en blå lapp. Ni som tror att Napoleon, Attila och Alexander var ensamma i sina beslut tutar i det gula hornet. Ni som tror att militärerna och vapentillverkarna sorgset, med en bitterljuv dikt av Rilke på sina läppar, motvilligt går ut i krig, ni kan … Ja, ni kan göra vad fan ni vill, för ni är inte riktigt kloka.

Det är märkligt att så många människor verkar tro att historien tog slut för trettio år sedan, och att det som händer i nutid är så rimligt och förståndigt. Förr i tiden blev folk lurade hela jävla tiden av sina samvetslösa herrar, men i dag talar politikerna, militärerna och medierna alltid sanning och de är obrottsligt lojala mot demokratin och vår gemensamma framtid. Ni som tror så, upp med handen och sätt på er uniformen.

Krig är inte en naturkatastrof som bara händer. Före varje krig har det funnits människor som beslutat om kriget. De har träffats på slott i Westfalen, i salonger vid Champs-Élysées, eller på klubbar i Belgravia, folk som rimligen inte löper någon risk att behöva kräla i leran, eller få en bajonett i magen, pragmatiska människor som noggrant väger fördelar och risker. Det kan handla om att vidga sin sfär på andra länders bekostnad, men lika ofta om att trycka ner den egna befolkningen.

Vad talade de om, till exempel i slutet av 30-talet? De visste ju hur många miljoner som dog i förra kriget. I Berlin ville de utöka sin koloniala makt och snöpa socialdemokraterna. De hade en stark rustningsindustri med företag som Krupp, Thyssen och IG Farben som byggt upp de tyska stridskrafterna. Men de var i princip klara med det och behövde antingen skära ner produktionen eller öka den radikalt. Ett krig skulle ju leda till det senare alternativet.

I London hade man ett vacklande imperium att försvara. Den brittiska industrin var föråldrad och inte så stark som den tyska och den amerikanska. Landet låg långt efter Tyskland i upprustningen. En märklig detalj var att Krupp och brittiska Vickers-Armstrong hade ömsesidiga patentavtal. Under hela kriget reglerades dessa betalningar noggrant. Företagen tjänade alltså pengar på dödandet av såväl de egna trupperna som fienden.

Men detta är historia. Hur är det i nutid? Hur gick snacket innan USA gick in i Irak? Var det massförstörelsevapen eller olja som var det viktigaste? Vi måste inse att historien hela tiden fortsätter. Det finns en liten elit som tycker sig ha rätt att skicka ut miljontals människor i krig. Vad diskuterar de i dag? Sinande råvarutillgångar och överbefolkning? Hur kan ett krig avhjälpa det?

Vi kan inte veta vad de talar om. Historien släpper inte ifrån sig sina svar förrän i efterhand. Men det finns egentligen ingenting som tyder på att dagens herrar skulle vara mindre cyniska och samvetslösa än gårdagens. Vi får inte låta oss duperas. Vi måste avslöja mediernas krigspropaganda. Vi måste sätta nosring på den härskande eliten innan de beslutar om nästa stora krig, för då lär det vara för sent.

Text och bild: Staffan Castegren

Knacka dig fri med EFT

I ett skyltfönster på Östermalm hittade jag detta budskap. Jag blev stående en stund, förundrad. Tar det aldrig slut? Hur många vägar till lyckan finns det egentligen? Vi kan skratta åt underbara läkemetoder från förr, vare sig de inbegriper kvicksilver, kokain eller elchocker, men när det dyker upp nya blir vi osäkra. Det är som om vi blir vidrörda i våra hemligaste drömmar. Är det detta som ska lösa alla problem och befria oss från vår ångest?

Kanske känns metoden en aning ytlig. Den säger sig kunna bota sötsug och småkrypsfobi, men hur är det med weltschmerz och alienation? Affischen nämner även flygrädsla, stress och flera, men vad det kan vara är oklart. Fast det är väldigt bra att den har ovanligt märkbar effekt. Det kan nog locka folk som legat åratal på terapisoffan. Annars verkar väl målgruppen i huvudsak vara KBT-konsumenter och missbrukare av positiv affirmation.

När jag kom hem googlade jag naturligtvis företaget och fick lite mera kött på benen. Metoden heter EFT, vilket står för emotionell frihetsteknik, direkt översatt från engelska. Den går ut på att man ska hitta sina negativa affirmationer, till exempel, ”jag blir aldrig befordrad”. Sedan ska man upprepa det för sig själv medan man slår sig lätt (knackar) med fingertopparna på olika utvalda så kallade akupunkter på handen, i ansiktet och på kroppen.

På detta sätt programmerar man om hjärnans synapser och sänker halten av olika ångestsubstanser i kroppen, och då försvinner allt det negativa. Somliga säger sig ha slutat röka, andra presterar bättre i diverse idrotter. Någon blev av med sin scenskräck, en annan kunde notera en ökad trivsel i familjelivet. Man har även behandlat amerikanska soldater med posttraumatiska reaktioner efter aktivt krigande i Irak och Afganistan, enligt uppgift med god effekt.

Min första reaktion är naturligtvis att dessa människor är charlataner av värsta sort som lurar sina olyckliga patienter på pengar. Men det är kanske inte så farligt att folk klappar sig själva i ansiktet, allra helst som behandlingen sägs ge ovanligt snabb effekt. Jag kan dock tycka lite synd om ”riktiga” psykoterapeuter som har många års utbildning och som ska vara kollegiala med en person som gått en treveckorskurs i EFT och som minsann också vill kallas terapeut.

Mer problematiskt är emellertid detta att allt måste behandlas. Visst finns det patologiska tillstånd av ångest och depression, och tack och lov för de mediciner som kan hjälpa mot dem. Men det är inte en mänsklig rättighet att alltid må bra. Ångest är faktiskt en del av livet. Vad händer med människor om varje tillstymmelse till negativ tanke behandlas bort. Jag får rysningar när jag försöker visualisera ett antal sådana runt mitt middagsbord.

Jag har blivit fri från sötsuget och cigarretterna. Men det var inte genom någon metod, utan av rent hat mot svinen som blir rika på att förgifta mig. Men flygrädslan finns kvar, och svindeln som jag skrivit om tidigare. När svårmodet kommer över mig känner jag igen det och vet hur jag ska hantera det: en långpromenad kanske, en stund med gitarren eller bara ligga på soffan och titta upp i taket. Jag vill inte bli daltad med. Det förminskar mig. Livet är på allvar, man dör faktiskt av det.