Text och bild: Staffan Castegren

Är detta en feministisk fråga?

Den här bilden är tagen från 69:ans buss ute vid Kaknäs en kylslagen dag i början av mars. Jag vet inte vad jag ser. Allt är oklart. Till och med bilden är oskarp. En man står i kortbyxor, knästrumpor och vit skjorta med en tuba i famnen. En kvinna, som är mer lämpligt klädd, har hängt på honom en varm jacka. Båda ser åt vänster på något utanför bilden.

Han är kanske konstnär, eller snarare, han ser sig som konstnär. Han behöver inte ens vara musiker. Tuban blir bara en symbol för otympligheten i hans anspråk, hans förväntan. Han har kanske kallat Stockholms hela befolkning till en installation runt Kaknästornet, och de enda som kom var de själva, och det är hon som måste ta hand om hans totala brist på verklighetsförankring.

Är detta en feministisk fråga? Jag kommer att tänka på Carl Milles. Under början av sin karriär fick han inga jobb. Då arbetade hans syster och hans hustru, som båda var duktiga konstnärer med måleri, formgivning och illustrationer och försörjde familjen med detta. När sedan mannen/geniet steg i anseende lade kvinnorna ner sin verksamhet och blev personal i hans marktjänst.

Sven Hedin levde till sin död på Norr Mälarstrand 66 i en etagevåning, där han själv bodde överst och hans ogifta systrar som skötte om honom, en trappa ner. Geniet hade fullständig arbetsro. Det finns otaliga exempel: Fredrika Runeberg, Karin Larsson, Sigrid Hjertén. Men vad händer på bilden ovan? Är detta en feministisk fråga?

På stan har jag sett en affisch med parollen: ”Feminism utan socialism”. En bild av en kvinna med ett ansiktsuttryck som Folkpartiets tänker ska ge trovärdighet åt denna utsaga. Flera gånger har jag stannat till och försökt tolka hennes blick, men det närmaste jag kommer är att hon höjer pekfingret och säger: ”Inte för mycket feminism nu, flickor”.

Min drömvision inför valet på söndag är att SD, M och S går bakåt, att V och MP går framåt och att Fi kommer in i riksdagen. De rödgrönrosa ska ha majoritet, men helst ska sossarna ha mindre än hälften av de samlade mandaten. Min skräckvision är att både S och M går framåt och bildar regering tillsammans. Hjälp! Vilken jävla betongklump vi då skulle få i Rosenbad.

Politikerna har åter fått den valrörelse de önskar. Mycket prat om rasism, homofobi och feminism, i världens kanske jämlikaste land. Miljöfrågorna har rört nån gruva i Lappland och ett kalkbrott på Gotland, inte den huvudlösa idén om ständig tillväxt. Det är marginella omfördelningar i olika gruppers lönekuvert, ingen ifrågasätter att en procent äger en avgörande del av världens resurser.

Gör resan till dagens höjdpunkt, står det på busskuren. Kanske är det jag själv som är mannen med tuban. Mitt ämne är så bångligt, min resa så oändlig, och jag stirrar håglöst åt vänster efter svaren. Men jag är samtidigt kvinnan, hon som försöker trösta mig, hon som säger: ”lilla gubben visst är det bra att du engagerar dig, men du måste ha lite självdistans också”. Jag läste någonstans att Bruno K. Öijer röstar på träden och på snön. Det är en idé, men jag tror jag tar och kryssar Dror Feiler.

Text och bild: Staffan Castegren

Det finns en grupp människor som äger Sverige, och så finns det vi andra …

Något man hör ganska ofta numera är att höger och vänster har spelat ut sin roll. Jag har lite svårt att förstå vad de menar med det. Är M inte ett högerparti och V inte ett vänsterparti? Finns det inte några klasser heller? Menar de att politik är ett personligt projekt på en öppen marknad, där enskilda individer utbyter välgrundade åsikter i fri konkurrens? Vad är det för dumheter? Det verkar som om någon lyckats smitta vissa ord så att de blir farliga eller barnsliga eller något annat som gör att folk blir rädda för att använda dem.

Men eftersom jag nu vill skriva om en speciell samhällsklass, får jag försöka hitta ett ickesmittat ord. Så för att ingen ska få ångest tänker jag kalla den Gruppen. För vi kan väl ändå enas om att det finns en grupp människor som äger väldigt väldigt mycket i Sverige. De är inte många, men de kontrollerar banker, investmentbolag, riskkapital, råvaror, industrier, medier, mat, service, transporter och mycket annat. Jag tror också att de flesta människorna i Sverige kan namnge åtminstone en familj som tillhör denna grupp.

Gruppen skänker väldigt mycket pengar till vissa politiska partier och vissa politiker, allra mest åt Moderaterna. Det är inte för att Gruppen vill stödja den svenska demokratin, utan för att de förväntar sig att få fördelar när just de politikerna har makt. Under åtta år med Alliansen har Gruppen fått stora fördelar, mycket mer än vad de betalt. De vill till exempel tjäna pengar på samhällstjänster. Därför har politikerna sålt ut apotek, bilprovning, vårdcentraler, äldreboenden och skolor till löjligt låga priset.

Gruppen vill betala så låga löner som möjligt. Därför sänker Alliansen skatten gång på gång. På så sätt får folk mer i lönekuvertet utan att Gruppen behöver höja några löner. Alliansen gör även allt för att höja arbetslösheten, vilket också håller ned lönerna. Arbetsförmedlingen förmedlar inga arbeten. De är tvungna att skicka iväg arbetslösa till privatägda verksamheter som faktiskt förlorar pengar om deras klienter får jobb.

Gruppen vill gärna ha tjänstefolk. Men de vill inte betala löner som det går att leva på. Därför har Alliansen infört rut-bidraget som gör att vi alla betalar hälften av kostnaden för de rikas hemhjälp. Gruppen hör ju till dem som mer än andra går på riktigt dyra restauranger. Alliansen tycker att det också ska subventioneras av oss alla. Därför sänkte de restaurangmomsen.

Gruppen tycker om en överhettad bostadsmarknad, det leder till höga lån och ökade intäkter för banker och mäklare. Därför bygger Alliansen väldigt få bostäder. Men när Gruppens byggbolag klagar då lägger de ut stora skrytprojekt som förbifart Stockholm, nya Slussen och en tunnelbanelinje som fullkomligt i onödan ska gå i tunnel under Strömmen och Saltsjön (ursäkta mitt stora Stockholmsfokus).

Men hur var det då med höger och vänster? Jo, det finns en grupp människor som äger Sverige, och så finns det vi andra. De politiker som i första hand arbetar för Gruppens intressen kan vi ge en beteckning, vad som helst, till exempel höger. De som arbetar för oss andra (om det nu finns sådana politiker) kan vi då för enkelhetens skull kalla vänster. Det viktiga är inte beteckningarna i sig, utan att vi förstår att denna motsättning är på riktigt. Det är en motsättning mellan olika grupper i samhället, grupper som man även kan kalla klasser. Valet på söndag handlar om vilken grupp, eller klass, man vill solidarisera sig med. Jag för min del har aldrig i mitt liv röstat på ett högerparti och det tänker jag sannerligen inte göra nu heller. Det kan ni skriva opp!

Text och bild: Staffan Castegren

Allt var sig likt och jag blev lite sorgsen …

Vilken sommar vi haft. Jag har inte badat så här mycket sen jag var liten grabb. Och jag har cyklat också, på samma gamla grusvägar som då. Vi brukar ju sticka ut med husvagnen på somrarna, Gerda och jag, men i år gick hon och bröt benet och blev sängliggande och jag visste först inte vad jag skulle ta mig till. Jag har bott här i trakten i hela mitt liv, på två olika adresser inom 200 meters radie. Det är därför jag brukar säga att jag behöver komma bort på sommarn. Men just i år blev det inte så. Jag måste ju stanna hemma och hjälpa Gerda, och handla och städa och laga mat och så.

Jag tar oftast bilen om jag ska nånstans. Men i år fick jag en idé om att utforska hembygden. Därför tänkte jag att jag skulle rusta upp pappas gamla cykel. Den stod ute i ladan, precis som han lämnade den. På pakethållaren satt fortfarande hans unikabox fastspänd och i den packade jag ner handduk, badbyxor, några smörgåsar och en flaska med Gerdas fläderblomsaft. Min första tur blev, utan att jag tänkte på det, genom skogen till sågen. Den vägen cyklade han i trettio år, det var nästan som att cykeln själv valde. Både morfar och farfar jobbade där, och när jag var sexton började jag själv på sorteringen på virkeslagret. Men så en dag, nån gång på 70-talet, sålde de företaget till AB Papyrus och lokaltidningen jublade. Wallenbergsfären står för långsiktighet, skrev de. Men året därpå lade de ner sågen och kalhögg skogen. Och pappa blev arbetslös och satt på förstukvisten och trummade på gungstolens armstöd med de åtta fingrar han hade kvar.

Fast mitt allra första jobb var i kiosken på badet vid Göksjön. Där var det så grunt, så att fina somrar var det varmt i vattnet redan i mitten av juni. Kiosken drevs av makarna Söderlund som var kyrkvärdar i Filadelfiaförsamlingen nere i byn. Alla tyckte om dem, men de var ganska elaka mot oss ungdomar som jobbade där. Ändå saknar jag den tiden. Vi var tre killar som höll ihop. Jag brukade tänka att vi var de tre musketörerna, men jag sa aldrig det. Krilles pappa var lärare på gymnasiet inne i stan och Görans jobbade på kommunen, alla som ville ha bygglov måste gå till honom. Ibland var det som att det blev fel när jag sa saker och Krille och Göran tittade på varandra och skrattade åt mig. Men vi fiskade mycket ihop och mekade med mopparna, och där var ju jag rätt bra.

Ja, så här var det hela tiden när jag var liten och det höll i sig en bra bit in på 60-talet. Man kände alla i byn och alla som var uppe vid Göksjön och badade. Inga turister, inga främlingar, bara folk från trakten. Jag vet inte varför det tog slut. Det började hända saker som man inte fattade och en bit in på 70-talet var plötsligt allt annorlunda på något sätt. När vi gick ut nian skulle Krille och Göran gå vidare till gymnasiet, men jag var trött på att läsa och började på sågen. Vi träffades ju fortfarande, men det blev mer sällan, för de måste plugga rätt mycket och jag var trött av att stapla bräder hela dagarna.

Och som sagt, det hände en massa saker. Jag minns en gång när Hep Stars skulle komma till folkparken. Jag tror det var 1968 och jag hade verkligen sett fram mot det, och jag tänkte att vi skulle gå alla tre. Men de skulle in till stan just den dan och höra ett annat band som hette International Harvester.
­– Vad fan, det är ju en skördetröska, sa jag. Min kusin har en mössa som det står International Harvester på.
Men de bara skrattade åt mig på det där sättet och åkte i väg med fem-bussen. Några veckor senare hörde jag deras band på radion och det lät verkligen som en skördetröska. Det var jättedåligt och jag fattade ingenting.

Men allt det där var då. Nu i sommar har jag cyklat runt på alla småvägar, men det går egentligen lika bra på stora vägen, ja, jag kallar den så fortfarande. Det är nästan ingen trafik längre sen de drog nya vägen norr om åsen. Konsum lade de ju ner -94. De stod tomt några år, sen kom Mahmud och öppnade pizzeria och minilivs. Det är klart att ingen var särskilt glad åt att se invandrare i byn, men vi har väl vant oss. Inne i stan finns det turkar, afrikaner och vietnameser och jag vet inte allt. Det har blivit för mycket tycker jag. Jag röstade på Sverigedemokraterna förra valet för de vill att det inte ska vara så mycket invandrare och att det ska bli som det var förut i Sverige, och det tycker jag med.

Det var bättre förr, innan allt skulle vara så effektivt, innan de la ner allt som inte lönar sig. Jag känner ju många som har egna företag, men de har svårt att få lån i banken och kommunen frågar aldrig dem när det är upphandling, och det bara för att de är små och inte tjänar så mycket pengar. Och tänk som de ställde till det inne i stan och rev hela centrum. Jag minns de där vindlande gatorna som fanns före Åhléns och parkeringshuset och ICA. Gerda bodde faktiskt där, på Norra Skolgatan 4, hennes farsa var skomakare och hade verkstad i huset. Fast vi träffades på Folkets Park, hemma i vår by. Jag kommer ihåg hur jag sprang ner till Caltexmacken och köpte mina första kondomer i Durexautomaten där. Jag cyklade dit härom dagen. Allt var sig likt och jag blev lite sorgsen. Jag förstår inte riktigt varför. Gerda och jag har det ju bra. Vi är också som vanligt. Det är som att hela världen, utanför vår by har ändrat sig och blivit så himla konstig.

Görans pappa fick jobb i Göteborg, så de flyttade dit och vi slutade träffas. Krille bodde kvar några år, men han blev med i nån förening, inne i stan som samlade pengar åt Vietnam. Han tyckte att jag också skulle vara med.
– Du är ju arbetarklass, sa han, du borde kämpa mot imperialismen.
– Varför då? undrade jag. Jag är sosse och jag är med i facket. Så är det med oss knegare. Så gör farsan och så gjorde morfar och farfar och alla andra i min familj.
– Sossarna är borgerliga, sa han. Du ska gå med i KFMl.
– Äh, dra du åt helvete, sa jag och det var nog första gången jag sa emot honom ordentligt. Jag blev rätt förvånad, faktiskt, och det blev han med.
Ja, sen tog han studenten och flyttade till Stockholm. Vi ses nångång ibland. Han behöll sin farsas hus som sommarställe. Nu är det inte så mycket KFMl, snarare Miljöpartiet.

Det är tur att vi bor så billigt och att jag är rätt händig. Jag fick ju huset efter pappa och det har inga lån och lågt taxeringsvärde. Ved får vi hämta hos släkt och vänner. Jag var vaktmästare i skolan innan de lade ner den. Sen dess har jag hjälpt folk att bygga och reparera, och meka med bilar, ta ner träd och sköta enklare transporter, jag har en gammal skåpbil som bara vägrar att gå sönder, förutom Volvon och husvagnen. Det har mest varit svartjobb så pensionen är ju inget vidare. Jag ska rösta på SD i år igen. Det är ju självklart att det blir bättre om det inte är så många invandrare som ska ha socialhjälp hela tiden. Fast Mahmud får vara kvar, tycker jag. Han är faktiskt väldigt bussig.

Här finns en sång som handlar om en annan marginaliserad människa.

Text och bild: Staffan Castegren

Fångad i ett tidsfönster mellan kitsch och patetik

Den här lilla flickan träffade jag en dag ute på Skogskyrkogården. Jag promenerar stundom där, gärna i olika slags väder; dimma, höstrusk eller en gnistrande vinterdag. Asplunds arkitektur svarar lyhört mot alla skiftningar i ljuset, ändrar sitt uttryck och känns ny och annorlunda varje gång man kommer dit. Skogskyrkogården är med rätta klassad som ett omistligt världsarv av Förenta Nationerna.

Jag kallar henne fjärilsflickan, men de som en gång smyckade gravstenen med den här lilla figuren tycker kanske att hon är en ängel. Hon har ju lite Disneytycke och skulle väl kallas kitschig, om det inte vore för spindeltråden och den väderbitna ytan. Den här flickan sliter ont under väder och vind, det är uppenbart, men ändå utstrålar hon samma fridfulla glädje, och det kommer hon göra även när förfallet gått ännu längre. Men då kanske uttrycket blir lite för patetiskt.

Min text i dag handlar som ni märkt om förändring, vilket ju lär vara det enda, förutom döden, som man kan vara riktigt säker på. När vi 1969 skulle hitta på ett namn till vår dotter fastnade vi för Amanda. Det var inte så vanligt då, men vi tyckte om den mjuka klangen och den passande betydelsen; den älskansvärda. Därför blev jag förvånad när jag i förordet till en av mina favoritböcker, Olle Strandbergs Pegas på villovägar, läste följande ord: “Det fordras litteraturhistorisk fantasi för att inte stötas av namnet Amanda hos Stagnelius”. Den texten skrevs på 40-talet.

Man kan alltså konstatera att namnet Amanda var högromantiskt för Stagnelius på 1810-talet, humoristiskt för Emil Norlander på 1910-talet, som i kupletten om Amanda Lundbom, stötande för Olle Strandberg 1943 och åter välklingande för oss unga föräldrar 1969. Det är frestande att beskriva det hela som en pendelrörelse. Allt kommer tillbaka, historien upprepar sig, men så är det inte. Man kan älska Stagnelius diktning, men man kan inte läsa den som den lästes då. Nästan två hundra år har lagt sin irreversibla förståelse över orden. Det är inte samma ord längre, inte ens namnet Amanda.

Jag minns en dröm jag hade när jag var nio tio år. Alla elever i Högalidsskolan där jag gick skulle samlas längst ner på skolgården. Framför oss stod en grupp militärer. Kaptenen sa: Vi kommer att skjuta tre salvor. De som lever efter det är fria att gå sin väg. Jag såg dem höja gevären, sedan vaknade jag. Den drömmen gjorde mig till glödande pacifist. Men tio år senare skulle jag mönstra och fick som vägrare tala med en präst om mina samvetsbetänkligheter. Jag sa att jag inte hade några sådana, att Vietnams folk hade rätt att försvara sig och att jag skulle ta till våld om svensk militär började skjuta på svenska arbetare.

I dag är jag inte lika säker. Jag är rädd för att bli dödad, men ännu mera rädd för den bottenlösa avgrunden man faller i om man dödar en annan människa. Jag tror på kampen, men anar att utvecklingen gått så långt att det inte kan finnas någon segrare i ett världskrig. Den politiska makten må ha växt ur en gevärspipa på Maos tid, men den förstörelsekraft vapenindustrin välsignat vår värld med har passerat alla gränser. Våra ödesfrågor måste nog lösas genom nedrustning och förhandling.

Nu kommer väl förstås någon och säger: När fan blir gammal blir han religiös. Men den som säger så fattar ingenting, varken om historia eller psykologi. Fan har alltid varit gammal och han blir aldrig någonsin religiös. Möjligen kan man tänka sig att Fan och Gud genom årtusendena kommit att nå en viss förståelse för varandras ståndpunkter. Men det är en helt annan sak.

Text och bild: Staffan Castegren

Tusentals demonstranter samlade under Kungsträdgården almar igen

Redan på Skeppsbron märkte man att något var på gång. En polisbåt som verkade påfallande skottsäker gungade mellan slottet och Nationalmuseum. Vid Slottsbacken var det avspärrat. Trafiken måste vända eller trixa sig in i Gamla stan. Fotgängarna kunde fortsätta en liten bit till, men vid Strömbron var det stopp, och Norrbro bar oss till Helgeandsholmen, men inte till Gustav Adolfs Torg. Vägen till Kungsträdgården gick via Riksbron och Jakobsgatan.

Det är en stor bit av Stockholm där vi invånare plötsligt var förbjudna att gå. Dessutom ska alla avspärrningar, alla brandmän, alla hästar, alla helikoptrar, all ambulanspersonal och hela denna osannolika mängd poliser betalas med våra skattemedel. Man blir lite fundersam. Är det ren idioti eller en enastående seger för demokratin?

De som samlats på Gustav Adolfs torg, omkring hundra, tillhörde det uttalat nazistiska partiet SvP. De fick 681 röster i senaste valet. Kan man tänka sig att Kalle Anka-partiet som fick 170 röster ska ha samma rätt till avspärrningar och skyddspådrag, eller Befolkningspartiet som fick 35 eller Rikshushållarna som fick 3? Den demokratiska garantin för yttrandefriheten ska väl gälla alla. Eller ska den det?

Jag är lite rädd för tanken att förbjuda nazistiska partier. Har man tagit fan i båten måste men kunna ro honom i land också. När man väl har förbjudit det första partiet blir det så mycket lättare att förbjuda nästa. Hur blir det då med partierna längst ut till vänster? Hur blir det med Piratpartiet? Hur blir det med …? Snarare ska rätten att demonstrera diskuteras. Vet man att de där hundra nazisterna är så hatade att 14 000 medborgare vill kasta dem i Strömmen, ska rörelsefriheten inte begränsas för de 14 000 utan för de hundra.

Sverige har skrivit på FN:s fördrag om att förbjuda nazistisk agitation. Det borde ju egentligen ha löst hela problemet, men av någon outgrundlig anledning överlåter Statsministern inrikespolitiken till polisledning i just denna fråga. Det är lite svårt att förstå. Däremot blev jag och många med mig tårögda när Jakobs kyrka ringde i alla sina kyrkklockor: Varning, fara, ondskans makter är här.

På väg hem funderade jag på de där demonstranterna som ville gå lite längre än flertalet, och som kastade knallskott och bengaler på poliserna. Jag blev störd av dem. Jag ville att vi skulle vara så där värdiga och disciplinerade. Men så tänker jag på Tyskland på 30-talet. Tänk om en beslutsam vänsterrörelse lyckats stoppa nazisterna då. Det skulle kanske ursäktat en och annan bengal.

Text och bild: Staffan Castegren

Två medtrafikanter på Ikeabussen mot stan.

Vad gör man som fotograf om man vet att man inte är någon Christer Strömholm eller Anders Petersen? Jag har sagt förut att jag är flanör. Jag ser människor, men jag vågar inte alltid fotografera dem. Om jag ser folk som är utstuderade på något sätt, och dessutom ser glada ut, då ber jag att få plåta dem. Men lika ofta ser jag människor som har fel kläder, fel frisyr eller fel livsinnehåll och som vet om det, men ändå går omkring på stan i ett självdestruktivt lidande. Dem kan jag inte be att de ska posera för min kamera. De skulle ju förstå att det är deras olycka, deras misär jag vill fånga och kamma hem tvivelaktiga poäng på.

Härom dagen såg jag en länk på Facebook om en långtradarchaffis som låg och dog i sin hytt efter en bilolycka, medan ett antal medtrafikanter stod och filmade förloppet med sina mobiler. Jag vet inte om det är sant. Internet är ju en jävla soptipp. Men om det nu var så; vad är det som rör sig i dessa människors huvuden? Tror de att de kan sälja materialet till medierna? Tror de att de ska få massor med lajks på Facebook? Nej, det är något annat. Mobiltelefonen har blivit en talisman som skyddar mot obehag. Det är ett sätt att stoppa huvudet i sanden (något de kloka strutsarna för övrigt aldrig gör).

När jag var gatumusikant i tunnelbanan hände det sig ibland att flödet av människor tillfälligt sinade mellan två tåg. Jag fortsatte spela, eftersom jag tycker om att spela. Om det då kom en ensam person tog han eller hon osvikligt upp sin mobil. Varför? Var det så livsavgörande att kolla sms:en just där mellan de ekande kakelväggarna? Nej naturligtvis inte. Han såg mig och insåg att situationen krävde någon form av mänsklig interaktion: att ge en slant, att le lite grand eller göra något annat outhärdligt. För att slippa det tog han upp sin mobil.

En mobils tekniska förmågor går att specificera i en manual. Men jag undrar om den skulle ha nått en sådan monumental framgång om det inte varit för de sociala och psykologiska funktionerna. Förutsåg tillverkarna och trafikbolagen detta? Den annonserades redan från början med maktspråk. En man hanterar sin mobil. Det han gör är viktigt. Han får absolut inte störas. Denna prioritering har följt med in i våra dagar och fördjupats. Ringer det på mobilen svarar man, även om man är i kyrkan, eller talar en självmordskandidat på Västerbron till rätta, eller sitter i total närhet och ammar sitt barn.

Att möta blick ute på stan, att intressera sig för vad som händer, kort sagt; att vara här och nu, har blivit lite påfluget och ofint. Siv säger att jag är som en jävla ekorre som tittar åt alla håll när vi sitter på bussen. Men jag har märkt att det finns ett uppdämt behov av att bryta den här isoleringen. Det händer ofta att jag växlar några ord med främmande människor, och i åtminstone åtta fall av tio blir de glada. Vart de två personerna på bilden hör är svårt att säga. Jag fick inte tillfälle att slå mig i slang med dem. Jag råkade ha kameran framme och brände av en bild på måfå. Det här är en otypisk bild, eftersom jag normalt inte skulle våga ta den, men det är en typisk syn om man stänger av sin mobil och har modet att möta världen och sina egna tankar i realtid.

Text och bild: Staffan Castegren

Varje grupp av människor består av individer, med sina känslor och sin kreativitet.

I dag är det åtta månader sedan. Det var en söndag. Det var ingen riktig vinter, men rätt kallt. Många tusen människor, ovetande om varandra, tittade ut genom fönstret den morgonen och tänkte att det är bäst att klä sig ordentligt, en extra tröja, en yllesjal och lammskinnet i barnvagnen. Folk åt frukost, ungarna såg på teve. Kanske syrran ringde:
– Ska du gå?
– Jo, jag känner verkligen att jag vill.
– Ja, jag med.
Mycket folk på tunnelbanan. Det tog fem minuter minst att komma från perrongen ner till torget. Det var då man började förstå att man var en del av något stort.

En vecka tidigare hade det varit en liten demonstration i Kärrtorp, folk som ledsnat på att deras förort kladdades ner varenda natt med rasistiska slagord och nazistsymboler. Några hundra människor stod där och frös, ungdomar, pensionärer, barnfamiljer. En talare kämpade med en rosslig högtalare, ni vet, som det brukar vara. Då plötsligt kom det en grupp nazister in på torget. De kastade sten och flaskor och smällare på demonstranterna. Det blev panik, föräldrar skyddade sina barn, medan andra gick till motangrepp och försökte jaga bort rasisterna. De fåtaliga poliserna stod handfallna. Kommentarerna i medierna talade om bråk mellan rasister och antirasister, men den här gången svalde inte folk den berättelsen.

Den här gången hände något som skrämde, inte bara nazisterna, utan även makthavarna och medierna. Bortåt 20 000 människor från hela Stockholm bestämde sig för att samlas i Kärrtorp och visa att nazistiskt våld på gatorna inte är acceptabelt. Det som skrämde var att det inte var frågan om 20 000 huliganer, inte 20 000 virrhjärnor eller terrorister, utan vanliga medborgare, folk som betalar skatt, som röstar i valen, som köper tidningar. Det var inte en hotfull hord antirasister utan något ännu farligare: 20 000 vanliga människor som säger ifrån med kraft. Och plötsligt insåg alla partier (utom ett) att de måste ha med representanter i demonstrationen, och plötsligt skrev medierna om den mäktiga demokratiska manifestationen i Kärrtorp.

Rolf Wikström sjunger i en av sina sånger: ”Vi har inget annat än vår solidaritet”. Demokratin är viktig, men den har sina begränsningar. Det är så många missförhållanden vi aldrig får rösta om: människoföraktet i medier och reklam, resursslöseriet och den idiotiska idén om ständig tillväxt. Det finns färdiga berättelser, och vi föds in i meningslösa konflikter: AIK – Djurgården, pc – Mac, kristen – muslim, svart – vit, USA – Kina. Men det finns också en enklare berättelse: om den där procenten som med berått mod plundrar världen, och om oss andra, och ibland måste vi våga förenkla, fast vi blir förlöjligade.

Vi som gick upp den där morgonen för åtta månader sedan och tittade ut genom fönstret och bestämde oss för att demonstrera mot nazismen visade någonting som vi egentligen redan visste. Förändring är möjlig, och precis som för arbetarrörelsen på 1900-talet är solidariteten det enda verkliga vapnet.

Text och bild: Staffan Castegren

En madeleinekaka vid Årstaviken

En dag när jag gick längs Årstaviken, och det gör jag ganska ofta, hittade jag den här lappen fästad på en parkbänk. Det var tydligt att den satts upp av en person som hade förberett sig noga. Orden var textade med tuschpenna och sedan fotokopierade, lappen var instoppad i en plastficka som häftats fast med grov klammer. Själva budskapet var sannolikt inte heller någon tillfällig nyck. Ja, ni ser ju själva vad det står: “dra ut pilen, sa han”.

Man kan alltså konstatera det uppenbara: tuschet, plastfickan, häftklammern och även ordens ögonskenliga betydelse. Men på de två intressantaste frågorna går jag naturligtvis bet: Vem har satt upp denna lapp? Är det en man eller en kvinna, är det en galning eller en konstnär? Vad betyder meddelandet egentligen, vilken pil, vilken han? Och plötsligt som om jag knaprat i mig någon jävla madeleinekaka växer ett gammalt minne fram. När jag var liten på 50-talet på Söder gick jag på matinéfilm varenda söndag. Det var Fången på Zenda, Andersonskans Kalle och Emil och detektiverna. Men bäst av alla var Höken och pilen med Burt Lancaster.

Det var nåt slags Robin Hood-historia med utländska fogdar och tappra frihetskämpar.  Jag tror knappt jag skulle orka med den i dag. Men det är en scen som sitter etsad i minnet. Burt har gjort något hjältemodigt och flyr skrattande från fogdens soldater. Pilarna viner och plötsligt blir han träffad i ryggen. Han rycker till, reser sig till hälften och faller ner från ett hustak … på rygg … rakt på pilen. Aaah, jag kan fortfarande få krampryckningar vid tanken.

På hemväg från bion, när vi lekte filmen, var det alltid den scenen jag ville göra. Jag klättrade i bergen vid Ansgariegatan, de som är så låga i dag. Men då var de nästan obestigliga och jag hörde pilarnas ondskefulla surrande, jag duckade och krängde, men samtidigt ville jag ju bli träffad för att få spela Burt som reser sig till hälften, faller och nästan dör hjältedöden, så ljuvligt smärtsamt.

Men alltså, jag undrar. Var det verkligen detta synnerligen privata minne den hemlighetsfulla annonsören ville väcka. Det verkar ju inte särskilt troligt. Snarare var det något annat som var precis lika privat för honom eller henne. Men jag kan leka med en tanke att den där lappen väckte ett personligt och individuellt minne hos alla som passerade, kanske hundratals människor, glada minnen, sorgsna minnen, tills någon plötsligt blev provocerad och förblindad och i vredesmod slet bort lappen.

Text och bild: Staffan Castegren

Samspel på gatunivå.

Jag kommer gående på Flemminggatan, på väg nånstans, jag minns inte vart, och plötsligt ser jag denna dam som håller på att lära sin pudel att trycka på knappen vid övergångsstället. Jag stannar och tar min bild, vi växlar några ord och jag tänker:
– Jaha, det var hennes livsprojekt. Så kan det också vara.
Sen går jag vidare upp mot S:t Eriksgatan.

Jag är flanör. Varje dag nästan går jag runt i Stockholm och ibland leker jag fantasilekar med folk jag möter. Jag gör dem till medspelare i uppdiktade historier, och de har inte en aning om det. De har heller inget ont av det, även om jag skulle låta dem träffas av en gammal skrivmaskin som faller från sjätte våningen, eller bli bortrövade av CIA. Som berättare kan jag göra vad jag vill med dem, antingen renodla och förenkla, eller fördjupa och problematisera in absurdum.

Verkligheten är ju ändå alltid en annan. Ta damen med hunden till exempel. Vad vet jag egentligen om hennes livsprojekt? Det är naturligtvis mer omfattande än det jag ser under vårt korta möte. Vad är mitt livsprojekt? Är det Fritext? Nej, sannerligen inte! Mitt liv är mitt livsprojekt, mina barn, min sambo, mina nära och kära, musiken, naturen, erotiken, alla taktila, känslomässiga, andliga och intellektuella upplevelser som berikar mig. Det är rätt självklart. Och det är naturligtvis likadant för henne.

Men jag blir glad av att se henne och hennes pudel. Allt som bryter normen piggar upp. Mångfald är ett ord som har en mångfald betydelser, det handlar inte bara om etnicitet. Ett gott samhälle berikas av drömmare, tjänstemän, konstnärer, tapetblommor, asperger-personer, kyrkvaktmästare, virrhjärnor och torrbollar. Ingen människa är bara somalier, bara undersköterska, eller bara hundägare. Vi måste bejaka mångfalden både i samhället och i varje människa. Vad är det Tomas Tranströmer säger? ”Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt”.