Text och bild: Staffan Castegren

Det politiska landskapet i Sverige blir allt solkigare.

Sverige går mot nyval som det verkar. Teoretiskt finns det några dagar kvar att reda upp situationen innan beslutet om nyval blir definitivt. Man kan till exempel tänka sig att Alliansen väljer ut 32 ledamöter som i en ny budgetomröstning har den demokratistödjande uppgiften att lägga ner sina röster. Då skulle de rödgröna få 159 röster och resten av Alliansen plus SD få 158. En annan möjlighet är att M får i uppdrag att bilda en regering med stöd från SD.

Men nyval verkar vara det troligaste. Sverigedemokraterna ser det som en seger. Kanske gör Alliansen det också. Alla tänker väl att de ska kunna öka sina röstetal. De rödgröna tror visst det med, men det blir inte lätt. Medierna i Sverige är med några få undantag massivt borgerliga. En sån här dag syns det tydligt. DN går ut med en total uppbackning av alla Alliansens beslut. De skyldiga är främst SD, därefter Löfven och sedan (lite oklart hur) Mp.

På förstasidan uttrycks bara en behärskad sorgsenhet. Men på sidorna fyra och fem är det tre artiklar som med olika ord säger samma sak. På sidan sex kommer en lite konstig debattartikel som berättar att SD:s väljare är främlingsfientliga eftersom de har negativa attityder till minoriteter. Det är som att säga att din huvudvärk troligen beror på att du har ont i huvudet. Men kanske är det DN:s redaktion som vinklat artikeln. Författarna arbetar inom ett projekt som undersöker effekterna av den ökade segregationen i Sverige och där finns väl en rimligare orsak.

Sedan är det sidorna åtta till sjutton som säger sig vara nyhetssidor. Men inte heller där finns det ett ont ord om Alliansen. De citerar Löfven som sa att högern fällt budgeten, men säger mångordigt mot honom i nästa andetag. Och så här kanske det kommer att fortsätta fram till ett nyval. Hur ska de rödgröna hävda sig i ett sådant medieundeläge? Vilken effekt kan sociala medier ha? Kan kampen föras på gatorna? Men vem går ut på barrikaderna för Löfven och Romson?

Jag får en deja vu-upplevelse av det som händer. Jag minns när Tsunamin slog till i Thailand och tiotusentals människor och däribland hundratals svenskar dog. Alla politiker var chockade och förvirrade. Ett par timmar stod allt och vägde på en knivsegg. Sverige skulle mått bra av en nationell samling då, men borgarna valde att gå till hårt angrepp mot regeringen för att den inte gjorde mycket mer. Det som skulle kunnat bli en gemensam upplevelse av solidaritet och stöd åt de drabbade blev i stället ett utdraget tjatter som delade landet.

Jag vill gärna tro gott om det moraliska klimatet i det här landet. Visst vill vi ha ett rättvist samhälle som hjälper de svaga? Men jag kanske överskattar godheten? Det finns så många som har fördel av ojämlikheten i dag, folk med goda inkomster, dyra bostadsrätter, gisslan under reporäntan. Om de är i majoritet kommer Alliansen regera, segregationen öka och det allmänna missnöjet driva nya skaror till SD. Vi kan välja sida, men motståndarna är ruskigt starka.