Text: Staffan Castegren

Spelkort i den stora patiensen.  Bild från Svt

Så är vi snart klara med vecka 52. Kortleken är genombläddrad. Den här patiensen gick inte heller ut. Sviterna är fulla med hål och lankorna hamnar överst. Den politiska cirkusen har knappast gjort någon glad. Valresultatet antydde möjligen att väljarna längtar tillbaka till välfärdssamhället, men eftersom inget parti har det på sitt program uppstår förvirring när folk ändå söker det hos Sossarna eller hos Sverigedemokraterna.

Om man ska tro Naomi Kleins chockdoktrin, var sannolikt allt jidder med budgeten bara ett spel för galleriet. De sex (dvs. alla partier utom V och SD) lät det fascistiska partiet skramla en stund i medierna, bara för att skrämma slag på alla ansvarskännande krafter. Därefter – som nu har skett – kunde de komma överens på en nivå som deras respektive väljare kan svälja (det är ändå bättre än SD): Alliansen går med på lite skattehöjningar och S/Mp låter näringslivet vara i fred.

Det ska bli intressant att se vad den här överenskommelsen kostar folket och miljön. Fortsatt privatiserad omsorg och skola, militär upprustning med JAS-plan och annat, utbyggd biltrafik och eftersatt järnväg, och den där skrockfulla tilltron till den ständiga tillväxten och heltidsarbetet? Det kan också bli så att den offentliga debatten kvävs, att fler frågor bereds i hemliga överläggningar mellan de sex och sedan skyfflas genom riksdagen utan diskussion.

Redan dagen efter det att Löfvens budget föll skrev jag här på bloggen (Dagen efter debaclet) att det vore en smal sak att neutralisera SD med ett antal nedlagda röster. Att det tagit de sex en hel månad att komma på detta skulle vara smickrande för min intelligens om det inte var så att de troligen redan då visste hur det skulle sluta. De måste bara lägga fram det så att alla väljare ska tycka att just deras parti visat ansvarskänsla och politisk klokskap.

Och nu på måndag börjar vecka ett. Första kortet i en ny patiens. Och upplägget kommer att vara som vanligt: giriga affärsmän med hedgefonder och räntesnurror, cyniska politiker med toppjobb väntande efter karriären, smilande journalister som av enfald eller ondska vägrar visa några samband, kirurgiska hackers som av politiska eller militära eller kommersiella skäl snokar runt i våra datorer, mobiler, kreditkortsköp och hjärnor.

Men det är klart att godhet också finns. Om man lägger en patiens med två lekar, vilket morsan ofta gjorde, är de möjliga variablerna fler än antalet atomer i universum. Det kommer finnas godhet, galenskap, kreativitet, dadaism, blygsamhet, kåthet, övermod, solidaritet, nyfikenhet, missmod och allmän eufori. Men den jävla patiensen kommer ändå aldrig gå ut. Vi får hoppas på de små förskjutningarna, de som flyger in under radarn och plötsligt och ohjälpligt ändrar spelreglerna.