Text: Staffan Castegren  Bild: från Wikipedia

Lord Acton (1834–1902), engelsk historiker och politiker.

“Power tends to corrupt, and absolute power corrupts absolutely. Great men are almost always bad men.”
Detta yttrande är egentligen det enda Acton är riktigt känd för. Min översättning lyder:
“Makt har en benägenhet att korrumpera, och fullständig makt korrumperar fullständigt. Stora män är nästan alltid onda män.”

Jag tolkar detta som att vi alla kan hemfalla åt egoistiskt beteende om vi får ett visst mått av makt över andra människor. Det kan vara någon som är lite mer verbalt begåvad, ordföranden i en förening, mellanchefen på en myndighet, artisten, regissören eller journalisten som just fått en byline. Kanske en Plura, en Arkelsten, en Guillou. På den nivån är det ett personligt moraliskt ansvar att inte hemfalla åt maktmissbruk.

De som når den absoluta makten löper risk (om de nu ser det som en risk) att bli fullständigt korrumperade. Det sker troligen redan på vägen dit. Att nå toppen i konkurrens med andra makthungriga människor kräver en egenartad begåvning och töjbar empatisk förmåga. Här handlar det om de ledande i finansvärlden, politiken, och militärväsendet. Maktmissbruket är institutionaliserat. De är totalt distanserade från de människor de bestämmer över.

Och dessa stora män är, enligt Acton, nästan alltid onda män. Såhär ett drygt sekel senare kan vi slå fast att det även gäller kvinnor. En Thatcher eller en Reagan kan gå på ett ut. Men vad menar han egentligen med stora män? Hur är det med Ghandi, moder Theresa eller Einstein? De är ju stora så det räcker. Einsteins bidrag till atombomben är odiskutabelt, även om han i övrigt sade sig vara en fredsälskande humanist. Men de andra två, hur onda var de?

Det problematiska med Actons yttrande är att det tycks förutsätta en biologisk, medfödd ondska. Finns det verkligen en sådan? Det är tveksamt. Däremot är egennyttan ett av de grundläggande biologiska paradigmen: Jag vill äta, para mig och undvika att bli uppäten. Det gäller växter och djur, från blågröna alger till isbjörnar. Men det finns många arter som når egennyttiga mål genom ett kollektivt beteende, till exempel sill, termiter, vargar och människor.

Ondskan är alltså inte biologisk, utan kulturell, och kanske är det därför de stora männen blir onda: De mår dåligt för att de bryter mot den genetiska kod som säger att vi människor ska vara kollektiva. Historiska personer som Alexander, Charlemagne, Gustav II Adolf och Napoleon var naturligtvis onda därför att de med sitt krigande dödade miljontals människor och ödelade städer och kulturer. Deras personlighet, eller nationalitet hör egentligen inte hit.

De som startade första världskriget (en grupp som kan räknas i några hundra), var onda människor. Enligt samma definition var Churchill, Hitler och Stalin onda, liksom i dag Obama och de islamister som låter mörda civila. Den enda hållbara vägen mot framtiden måste vara att återgå till vårt genetiska program, med solidarisk fördelning av jordens resurser, och ett globalt politiskt imperativ som för all framtid sätter stopp för fler så kallade stora män.