Text och bild: Staffan Castegren

Rädda om lårbenshalsarna trippar vi fram på isiga trottoarer.

På väg till Ica för att köpa lite middagsmat. Trottoaren utanför Blomsterfondens äldreboende är glashal. Möjligen finns det några sketna sandkorn under pansaret, men i dag gör de ingen nytta. Överallt ser jag människor som går som Bambi på isen med de där korta försiktiga stegen som är den enda lårbensförsäkring vi har. Katastrofen hänger i luften och jag vill skrika: Vad fan kommer ni inte och sandar för? Har ni lagt ner gatukontoret?

Fast jag jag håller inne med mitt klagorop, för plötsligt hör jag att hela stan är full av skrik, som ett snöigt Skansen: vargarna på sjukhusen: Alla fallolyckor, vi klarar inte fler brutna handleder, lodjuren på arbetsförmedlingen: Vi går på knäna med alla arbetslösa, järvarna på socialtjänsten: Pengarna räcker inte till för alla som behöver hjälp, älgarna på skattemyndigheten: Vi får inte in tillräckligt med skatt; förtvivlade skrän längs Stockholms snorhala gator.

Då blir jag så där kluven. Är jag ovanligt smart som ser en enkel lösning som i ett slag skulle fixa alla problem, eller är jag ovanligt korkad som inte förstår politikens pragmatiska verklighet? Min tanke är att anställa tre tusen gatuarbetare. Då skulle sjukhusen, arbetsförmedlingen och socialtjänsten avlastas högst betydligt och skatteintäkterna öka. Vad ingen riktigt kan berätta är om vi skulle gå någorlunda jämnt upp på affären.

Men stanna inte vid gatuarbetarna. Anställ tio tusen banarbetare till järnvägen och tunnelbanan. Anställ tjugo tusen sekreterare som kan ta hand om läkarnas, lärarnas och socialarbetarnas dokumentationskrav. Anställ trettio tusen skolassistenter, fixare, förortsvärdar, kulturarbetare och annat som behövs. Vad fan … inför medborgarlön, så skulle flera hundra tusen jobb plötsligt bli lediga, och arbetslösheten upphöra.

Men, nån jävla stans finns det en hake som gör att man har råd att bygga motorvägar och köpa Jasplan, men inte att sanda trottoaren utanför pensionärsboendet. Nån jävla stans finns det ett rum på varje departement där de hemliga kraven övervägs: Saab behöver leverera Jasplan, byggföretagen måste bygga Förbifart Stockholm, näringslivet vill inte ha full sysselsättning, en stark offentlig sektor är dåligt för valfriheten och de privata initiativen.

Bland mina vänner på Facebook ylar, kacklar och kuttrar många olika politiska riktningar. Jag vet att där finns M, Kd, Mp, S och V representerade. Jag skulle vilja att de försäkrade mig att det inte finns några sådana hemliga rum. Att de politiker som tillsatts av svenska folket i första hand tar hänsyn till folkets behov. Näringslivstopparna är ju bara en procent av folket. Inte får väl de mer än en procent av den politiska omsorgen? Hur ligger det till egentligen? Vov vov!