Text och bild: Staffan Castegren
Natten sänker sig över världen.
Jag fick ett mejl från en person som hade läst mitt blogginlägg Om kriget här på Fritext. Det var ett kort mejl, det stod bara ”Vad har du för synpunkter på Putin och Ukraina?” Jag har undvikit den frågan. Jag vill ogärna skriva om sådant jag inte kan veta. Jag har vänner på Facebook som säger att fascisterna i Kiev är skurkarna, och att Putin och proryssarna kämpar för demokratin, mot USA och EU. Men hur kan de veta det?
I slutet av min artikel om kriget skrev jag följande mening: ”Historien släpper inte ifrån sig sina svar förrän i efterhand”. Och så är det. Nutiden är insvept i ett moln av desinformation. Mainstreammedia berättar en historia som är så uppenbart falsk och enfaldig att man inte borde bry sig om den. Men det är den historien politikerna hänvisar till när de ska motivera sina beslut för oss väljare.
Runt om i världen finns det tusentals alternativa diskussionsforum och nyhetsförmedlare på nätet. Hälften av dem drivs säkert av välmenande engagerade människor, men lika många drivs av olika spionorganisationer och ondsinta tankesmedjor. Det är nästan omöjligt att sålla i detta vanvettiga informationsflöde. Situationen inne i Ukraina går nog inte att bedöma för en utomstående amatör.
Därför ska jag skriva om de två huvudmotståndarna i stället. Jag älskar Ryssland, för Shostakovich, Chagall och Bulgakov. På samma sätt älskar jag USA för Holiday, Hepburn och Hendrix. Men det är ju ingen tvekan om att de två länderna varit en plåga för världen de senaste hundra åren, och att ofattbart många människor mist livet för deras skull.
Stalins illdåd tillhör den kollektiva kunskapen. Med USA är det knepigare. Enligt Sipri hade de en militärbudget 2013 på 640 miljarder dollar. Kina på andra plats hade ca 30 % av detta, Ryssland på tredje plats hade ca 14 %. Inte ens de följande femton nationerna nådde tillsammans upp till USA:s militära potential. De har dessutom militärbaser utspridda över hela jordklotet.
Inget annat land har utfört så många militära operationer runt om i världen som USA de senaste 70 åren. Varje dag dör människor på grund av amerikanska krigshandlingar. Ändå kan journalister och politiker kalla USA för världens största demokrati. De har verkligen vunnit propagandakriget och skaffat sig moralisk carte blanche. Anders Borg kan till och med skämta om det: Ni fixar krigen så tar vi hand om flyktingarna.
Och nu säger alltså USA, EU och Nato att Ukraina är ett demokratiskt land som hotas av Putin. Medierna och politikerna tror på det. Men är det verkligen rimligt? Irak har massförstörelsevapen, sa de, sen slog de sönder hela det samhället i grunden. Men några massförstörelsevapen hittade de inte. Det måste ha funnits ett annat skäl, som aldrig har redovisats och som journalisterna heller aldrig efterfrågar.
Putin verkar ju vara en typisk rysk självhärskare, inte som Ivan den förskräcklige eller Stalin, utan mera som Alexander II eller Brezjnev – eller varför inte som Saddam Hussein. Det är nog inget vidare att bo i Putins Ryssland, men från exemplet Irak vet vi att efter ett totalkrig från världens största demokrati blir det tio gånger värre. Är det verkligen det Obama, Merkel och Jens Stoltenberg önskar?
Eller är det så som jag faktiskt skrev i bloggen Om kriget, att det är övernationella finansiella krafter som bestämmer att det är dags för ett nytt storkrig. Detta kan jag inte veta, därför skriver jag inte om det. Men jag känner mig rätt säker på att om USA och Ryssland slutar pumpa in pengar i Ukraina så lär de olika paramilitära grupperna som förpestar tillvaron för befolkningen att självdö och möjligheterna till en fredlig lösning öka radikalt.