Text och bild: Staffan Castegren
De bilder jag lägger ut på Facebook är ofta konstiga saker jag hittar när jag är ute och promenerar. Det är ofta spår av människor. Sen är det förstås naturbilder. Jag vill nästan be om ursäkt när jag tvingar på mina medmänniskor ytterligare en solnedgång eller ännu en fjärd i dimma. Det tredje typiska motivet är människor. Om man ser över hela min bildproduktion under 50 år är det den största delen.
I mina två senaste bildbloggar var det mycket människor. Därför kommer det en där det inte finns en enda. Det är dels bilder på kultur, det vill säga människors påverkan, dels bilder på den opåverkade naturen. Men det är påfallande hur mycket av naturen som verkligen är påverkad fast det vid första anblicken inte tycks så.
Du kan klicka på bilderna för att förstora dem.
En snickrad port, det är kultur, men just den här dagen var det minusgrader. Jag tar av mig vanten och lägger min högra hand på dörrens frostiga trä.
Jag kommer inte ihåg var jag tog den här bilden. Jag tror Gotland, men där ser man väl bara havet från stränderna? Det är speciellt med båtar på land. Jag kommer att tänka på Tranströmers underbara haiku:
Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.
Den lilla fiskebyn Dixcove i Ghana. Smala ranka båtar som strandar och tippar över på sidan när tidvattnet drar ut.
En övergivet båtslip nånstans längs Norrlandskusten. Det är väl märkligt hur mycket konstnärligare alla bilder blir i dimma.
Det här är naturligtvis en slumpbild. Jag ser nåt, kastar upp kameran och bränner av en bild. Den här gången blev det bra. De misslyckade bilderna slänger jag.
Sommarnatt i Stockholm, Operakällaren och Jakobs kyrka. Jag gissar på stativ, och kanske en tiondels sekund, eftersom NK-klockan inte blev oskarp.
Köpenhamn, en romantisk utsikt från en väns fönster.
Stockholm, nedanför S:t Eriksområdet. Trappor är jag som bekant mycket förtjust i. Hägrar är häftiga och personen som försvinner ut ur bild iklädd engelsk skoluniform lite mystisk.
Här är det både natur och kultur. Trädets krampaktiga rötter och den oförvägna trappan ger sina tidsperspektiv. Budskapet på bänken blir ett nästan brutalt tidsbrott.
Vägen drar genom ett skogigt Sverige och har elledningen i släptåg. Vem bor där? Vems lampor brinner vid vägs ände.
Månen går sin tysta ban och båtarna ligger stilla vid sina bojar. På andra sidan fjärden lyser det hos grannarna.
Allvaret på Öland är ett landskap som bär sitt namn med heder.
Höstfärger på andra sidan åkern.
Mera dimma! En ensam mås på väg någonstans i det grå skärgårdslandskapet.
Om man samlade ett glas med dagg, skulle det smaka godare än annat vatten?
En märklig svamp i skogen som växte på en annan svamp. Är det ett grym parasitärt förhållande eller solidarisk symbios?
Höstlöv är vackra, det vet varje fotograf, så även här på en asfaltsväg, nedtrampade av många passerande människor.
Styv kuling.
En ångande regnskog i Afrika just när solen gått ner.
Barrskog i Ångermanland kan också vara märklig.
Den här bilden har jag inget minne av. Jag hittade den i en ask med ratade dior. Den känns som solen, men Kodachrome 64 kunde hitta på konstiga grejer ibland.
Våta stenar vid en skogstjärn med brunt stilla vatten. Det går mot kväll och färgerna blir vaga och bortvända.
Vinter i skärgården. Det är en färgbild fast allt bara är svartvitt. Helt tidlös om det inte vore för telegrafstolpen: Natur och kultur.