Text och bild: Staffan Castegren

 På bordet låg en blänkande fernissad trägalge.

En morgon tidigt i maj kom en kvinna ut genom en port i Tyska Brinken i Stockholm. Hon kastade en snabb blick upp mot den smala remsan av himmel. Milda vindar strök hennes hår och det gick en krusning över ansiktet, som om hon gled ur en morgonrock av irritation. Hon slank in på ett kafé, beställde en tallrik krusbärskräm, en ostsmörgås och kopp kaffe. Medan hon åt bläddrade hon igenom de fläckade morgontidningarna: Ett ledarstick om Haijbyaffären som kändes lite mekaniskt. Alla hade fastnat i sina ståndpunkter. Fast på ett sätt var det bra. Hennes bok skulle bli helt annorlunda. Hårda strider i franska Indokina. Ska Bannister klara drömmilen? En artikel av Björn Lundegård om Metamorfosgruppen som nämnde alla, utom henne. Det var tisdag den 4 maj 1954 och kvinnan hette Birgitta Stenberg.

Det var i mars som hon blev tvungen att åka hem till Stockholm ett tag, tjäna lite pengar, sköta sina familjeförpliktelser. Paul och Lasse var kvar i Paris och hon fick låna Lasses lya i Gamla Stan. Det var faktiskt skönt att få vila en stund. Det blev inte lika intensivt här, inte lika mycket fenedrin. De svenska kritikerna brukade kalla dem drogromantiker, metamorfinister. Men nu hade hon varit ren i nästan två månader och det gick bra med skrivandet. Men så i går hade det ringt på dörren, och där stod en fransman med ett brev från Palle: ”Denne gode man behöver en famn och ett hem några dagar. Tar du hand om det? Vännen Paul.” Visst gjorde hon det. Det finns en extramadrass i skåpet där. Du kan sova i alkoven. Sedan blev det löksoppa och två flaskor algeriskt rödvin, några Ritalina och en, uppriktigt sagt, rätt misslyckad chokladpudding. Samtidigt flödade ett samtal, i första hand om hans eländiga liv. Hans namn var Claude.

– Min bror kämpar i Indokina. Han är inte särskilt militärisk av sig, men när fosterlandet kallade kände han att det var en moralisk plikt att gå ut i kriget. Vår mor var utom sig av oro, men när han senare blev stationerad i Dien Bien Phu lugnade hon sig lite. Det fortet är ointagligt, sade man åt henne. Men nu har de tonkinkinesiska rebellerna fått hjälp av kineser och ryssar och byggt en väg genom djungeln, ja, man vet inte hur, för den syns inte från luften. Men plötsligt finner de sig beskjutna med tungt artilleri, och nu fruktar vi för min broders liv, mor och jag.
Han snyftade och sökte efter en näsduk. Birgitta gav honom en av sina.
– Jag rådde honom att inte åka. Din mor skulle inte överleva om något hände dig, sa jag. Men han valde ändå att gå ut som frivillig.
– Jag känner igen den där situationen från en bok, sa Birgitta, att välja mellan sin mor och sin plikt, sin manlighet och sitt hjältemod.
Hon gick bort till bokhyllan och tog fram en lankig liten bok. Den var på svenska, men han kände naturligtvis omedelbart igen den, Existentialismen är en humanism av Jean-Paul Sartre.

– Jag känner denna skrift mycket väl, sa han högdraget, men jag kan inte alls se likheten. Jean-Paul skrev om andra världskriget. Hade han föredragit kriget i kolonierna skulle han valt att skriva om det.
Han torkade sig missnöjt om näsan.
– Denna näsduk är för liten.
Birgitta log åt honom, sedan tog hon på sig en bekymrad min.
– Jag har funderat lite över det där med essensen, sa hon med ett tonfall som skulle fått hennes vänner att dra öronen åt sig. Det är som den gamla frågan om vad som kom först, hönan eller ägget? För mig är det självklart att det måste vara ägget. Och som kvinna kan jag inte hålla med Sartre när han säger att existensen föregår essensen. Jag tycker att hans exempel motsäger hans egen tanke. Om man tänker sig en …
Hon hejdade sig och såg sig om. På bordet låg en blänkande fernissad trägalge.
– Om man tänker sig en galge, sa hon.
– En papperskniv, avbröt Claude, med ett litet leende.
– Ja, eller en galge, det är egalt.
– Nej, min kära, det är inte egalt. Allt i denna bok har en oerhörd betydelse. Hade Jean-Paul föredragit en galge skulle han skrivit det.
Hon tittade på honom med påklistrad fransk dramatisk upprördhet.
– Min herre, utbrast hon, förstår ni inte att ni hemfaller åt svårartad kvietism i er dyrkan av orden, snarare än innehållet?
Han såg förfärat på henne. Sedan sa han högtidligt som om han berättade att han just hade mottagit hederslegionen från republikens president:
– Mademoiselle Stenberg, jag är fransman och existentialist.
– Det är bra. Jag ska köpa en näsduk åt er.

Det var klart att han fick ligga med henne. Hon hade ju en viss faiblesse för fransmän, men den här figuren höll knappast måttet. På sin höjd nådde han upp till en medioker belgare. Hon tänkte att hon någon gång skulle skriva en dikt om sin … ja, hur explicit kan man vara? Vad skulle den högtidliga och självcentrerade Metamorfosgruppen kunna tänka sig att publicera? … sin fitta, sin mutta, sin kussimurra?

Kom sluta töva och tveka
Kom lär dig att leka
i urraburraskogen min
Här ryttlar storlemmen
i dimmorna och ångorna
över längtans dansande mus
i urraburraskogens
nattliga ljus

Hon såg sig om i det inrökta kaféet, och log åt möjligheten att någon kunde höra hennes tankar, sedan avslutade hon ostmackan, hällde i sig det sista kaffet, betalade och gick. När hon kom ut på Kornhamnstorg blev hon bländad av solljuset. I ett litet stånd under statyn Bågspännaren stod en gammal kvinna i tidlösa lantliga kläder och sålde potatis, rynkiga vinteräpplen och blåsippor. Det här är Stockholm när det är som bäst. Visst, Paris är fantastiskt, och hon längtade dit, men vintern hade tvättat hennes stad alldeles ren och naken och ogenerad. Hon kände sig upplyft och fri från all förkonstling. I Paris hade hon träffat en vietnamesisk kvinna som hette Nguyen Thi Binh. Hon talade lyriskt om Ho Chi Minh och Vo Nguyen Giap, och om folkkriget; hur soldaterna, både män och kvinnor, transporterade tung utrustning, i gåsmarsch längs osynliga trampade djungelstigar där de ledde sina ombyggda cyklar.
– Och på natten med nedbländade lyktor som inte syns från luften studerar vi marxismen, men också vietnamesisk lyrik. Onkel Ho är en stor poet. Och vi sjunger med dämpade röster vårt lands sånger. Och jag som är i samma patrull som min man, kan ligga i hans famn och känna doften från jorden och höra lågmälda samtal från våra kamrater. Ni i väst tror att starkast industri vinner. Men vi vet att starkast ideologi vinner.

Hon lät en spårvagn, en bryggarbil och ett tiotal cyklar passera, sedan korsade hon Munkbron och gick upp mot Södermalmstorg. Hon tänkte på Björn Lundegårds artikel i tidningen.
– Fan ta honom. Jag var lika mycket entusiast som de. Lika berusad som de av de nya vägarna och ordens spännvidd och kraft. Men de drar vidare, man och man emellan, med förbindliga inbördes artiklar. Mig ville de ha till annat.
Irriterat började hon rota efter ett cigarettpaket i handväskan, men hittade inget, något som hon mycket väl visste. Hon suckade.
– Jag ska söka mig till kretsen av klarsynta leende kvinnoskribenter, drömögda diktarinnor och kampglada kvinnoforskare. Vi alla som så länge letade längs ensliga stråk tills vi äntligen hittade varandra. Fan ta alla dessa män. De ska inte få styra mitt liv.
En snabb ångest svepte förbi henne och hon tänkte på Paul. Alla som träffade honom drogs in i hans magiska universum. Hans blick och hans röst. När han läste sina dikter var det som att alla ord var fulländade och eviga. Men häromdagen hade det hänt något märkligt. Längtan ner till Paris kom över henne och hon tog fram hans första diktsamling, och som alltid fascinerades hon av det musikaliska språket. Men plötsligt brast hon ut i skratt. Hon fick skuldkänslor, men kunde inte sluta skratta. Orden var så överlastade. Hans röst kunde få dem att sväva, men nu låg de som punkterade ballonger:

Nattens sammetskniv
snidar min kropp
till gallerverk av tunga skuggor
mörkrets hundar
överfaller mig
och intet dröjer kvar
bland rofullt vajande alger
i drömmarnas blygråa hav.

Hon tittade ut över Strömmen som snarare låg vårblå. Där tuffade en rykande färja mot Allmänna gränd. Måsarna svävade lojt i kölvattnet helt oberörda av politiken, existentialismen och den djupa symboliken. Hon förstod att hon aldrig till någon fick berätta att hon skrattat åt hans dikt. Allt för väl kände hon till hans ångest och hans dåliga självförtroende och hans känsla av underlägsenhet när det gällde bildning och belästhet. Aldrig fick hon sluta dyrka honom, det skulle han inte överleva.

I hörnet vid Götgatan stannade hon och tittade uppför Hornsgatan där spårvagnen från Mälarhöjden rasslade ner mot Slussen, och där strålandesolen mjukrostigt mild bar fram Marias spröda klocka som just slog nio slag. En bit bort låg Fröjds herrekipering. Det var en gammal fin affär där hon varit så sent som för några dagar sedan och köpt sig en stor bylsig tröja. Hos dem skulle hon kunna köpa en rutig herrnäsduk till Claude, men hon kände att hon verkligen inte hade minsta lust till det. I stället vände hon tvärt om och svängde vänster in på Götgatan.
– Varför skulle jag köpa något åt honom? Han kan dra åt helvete. Det finns papper inne på toaletten om han behöver snyta sin existentiella franska näsa. Jag går upp till Forsgrenska och badar i stället.
Hon gick raskt i den branta backen och njöt av ansträngningen. Det här var hennes stad och hon visste vad gatorna, och till och med kvarteren hette; Ormsaltaren, Urvädersklippan och Kejsaren. Det var redan mycket trafik och många fotgängare på de smala trottoarerna. Då och då var hon tvungen att gå ut i gatan och vid ett tillfälle blev hon nästan påkörd av en röd buss. Men bara nästan. Hon visste vad hon gjorde och hon njöt av det med. Och trafiken i Stockholm var ändå ingenting jämfört med Paris. Ännu en gång kom hon att tänka på sina generationskamrater, men den här gången lät hon sig inte beröras.
– De kan dra åt helvete allihop. Vem kommer minnas Lasse Söderberg eller Björn Lundegård om femtio år? eller Paul Andersson för den delen. Låt dem drunkna i drömmarnas blygråa hav. Ni ska få se vem av oss som lever längst.

Ordförklaring:
Kvietism: religiös mystik som syftar till ett försjunkande i Gud; overksamhet.

Litteraturlista:
Jean-Paul Sartre: Existentialismen är en humanism (1947), översättning av Arne Häggqvist.

Paul Andersson: Ode till okänd konstellation (1952)

Birgitta Stenberg: Det skuddade stoftet (1985). Lyssna här.