Text och bild: Staffan Castegren

Musik som inte låter som någon annan musik

Förr i tiden, när Södermalm i Stockholm var arbetarkvarter, bodde en av våra stora tonsättare på Åsögatan. Hans lägenhet låg fyra trappor upp i ett hus utan hiss. När han skulle gå ut var han tvungen att hålla hårt i ledstången och gå baklänges ner för alla trapporna. Han led av svåra reumatiska besvär. Men han fortsatte med sitt komponerande, trots ringa uppskattning. Sjutton symfonier blev det till slut. Jag talar naturligtvis om Allan Pettersson.

Det var då som nu, som det alltid varit. Elitens konstmusik sköttes av en liten elit, Lidholm, Wirén, Blomdahl, Rosenberg och några till. De satt i akademier och stiftelser och delade ut stipendier åt varandra. De var goda tonsättare alla, men på Åsögatan kämpade Pettersson sig upp och ned för de kalla hårda stentrapporna. Man hånade honom och kallade honom proletärkompositör. Först med den sjunde symfonin 1968 fick han sitt genombrott och en internationell uppskattning.

I dagarna har det kommit ut en platta med musik av en annan framstående tonsättare, Simon Steensland. Precis som Allan Pettersson är han en outsider. Han har inte gått den rätta vägen och har inte byggt de rätta nätverken med de rätta kotterierna. Hans bakgrund är inte Musikhögskolan, han har inte studerat Hindemith och Boulez. hans influenser är Frank Zappa, Henry Cow, Magma med flera, han skriver musik som har rötterna i rocken och världsmusiken.

Hans platta kommer att sälja i några tusen ex till finsmakare runt hela världen, människor som söker den smala nutida musiken via internet. Han har börjat nå en uppskattning som kompositör av teatermusik, och det ger honom en viss inkomst, men det lär dröja innan ett nytt verk av Simon Steensland föranleder stort upplagda artiklar på tidningarnas kultursidor. Han tillhör ju inte den högsta kasten, den inre cirkeln. Och det gjorde inte Allan heller.

Den nya plattan heter A farewell to brains, och den är komponerad i rockidiomets struktur, i form av fem ”låtar”. Att kalla dem fem ”satser” skulle ge fel associationer, men kanske är han på väg dit. Vem vet? Musiken är uppbyggd i en genomkomponerad ram som ger utrymme till improvisationer och frihetliga soloinsatser. Det är svårt att ta fram enskilda musiker, men jag måste naturligtvis nämna världstrummisen Morgan Ågren.

Jag har följt Simon Steensland genom åren och det är lustigt att höra hur han kommer närmre och närmre en europeisk konstmusiktradition, fast han som sagt nalkas den från ett helt annat håll. Jag kan höra Varese – naturligtvis, och Lutoslawski och Pärt tillsammans med hjärtskärande digerdödsklanger från en svensk landsortskyrka. Men sannolikt kommer han aldrig lämna rockinfluenserna helt. Det här är hans bästa platta hittills. Rekommenderas varmt!