Text och bild: Staffan Castegren (och Gunnar Ekelöf)

Bilar som var formade i obegriplig blänkande modernism for fram ljudlöst och utan doft.

Jag är medveten om att det kan vara spriten, som ju är nyttig till så mycket annat, men som då och då kan rucka tidens jämna gång. Fritz Lang på Bostock, det slumpartade mötet med Erik och Artur och en lång natt tillsammans med dem spelar säkert också in. Men mest är det nog den blinde kurdiske fursten som uppfyller mig och får intrycken att svämma över. Staden rymmer så många mötesplatser både i rummet och tiden.

Det var en vacker sensommardag 1962. Jag gick Norrbro och mindes med andras ögon basarerna som fanns där innan jag föddes, gamle Bonniers boklåda och hästdragna spårvagnar mellan slottet och operan. Vad var det för gåtfullt som hände mellan då och nu?

Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land
men detta land beter sig som hemma i mig!

Människans känslomässiga förmåga blir alltmer underordnad den intellektuella. Vad är min uppgift i detta? Att föda det underutvecklade hjärtat kan inte vara ett program, utan möjligen ett slags försörjningsplikt. Jag har för övrigt länge betvivlat att man över huvud taget kan infoga tänkandet bland de exakta vetenskaperna. Funderande på mina postulat sneddade jag över Gustav Adolfs torg. Borta vid Fredsgatan såg jag kungaparet komma gående arm i arm. Jag kastade cigarretten, släckte den med tåspetsen och gjorde mig beredd att stryka av mig baskern. Då plötsligt hände det:

Jag förflyttades plötsligt och brutalt till Fritz Langs Metropolis, fast det var Stockholm. Och det var inte Langs gamla bedagade framtidsbild, utan vår nutid kusligt extrapolerad. En kvinna i brun, åtsittande, troligen smutsavstötande, uniformsjacka passerade. Bilar som var formade i obegriplig blänkande modernism for fram ljudlöst och utan doft. Bodeckers hattaffär var borta, men på väggen kunde jag läsa ordet Medelhavsmuseet. Då landade jag lugnt i min hallucination. Vid mare nostrum behöver jag intet frukta. Med brunt, nästan utplånat bläck skall jag skriva på mina linneremsor, hemliga tecken. Hur länge jag stod vet jag inte. När jag kom till sans var både visionen och majestäterna borta och baskern satt kvar på huvudet. Även tankspriddheten är ett storslaget landskap, blå sluttningar med ensamma pinjer och cypresser. Ständigt detta Medelhav. Vänd tillbaka, fiskare till stranden som lärde dig fiska. Jag gick in i Malmtorgsgatan, men tog höger vid Jakobsgatan, där kyrkan lyste röd i fonden, och sedan vänster vid hörnhuset med pelaren upp för Norra Smedjegatans branta backe.

Med de besatta blir det väl alltid någon råd, sade slaktaren, men hur skall vi göra med de alltför finlemmade? Ja, så är det alltid. När jag blir berörd, bygger jag väggar av citat och bilder. Jag såg min far, paralyserad och döende i syfilitisk sinnessjukdom sittande i en fåtölj i den röda solstrimman på Kammakargatan. Jag såg Helena Södergran i Raivola, ensam i skimret av sin döda dotters ord:

Hör, en stjärna föll med en klang
gå icke ut i gräset med bara fötter
min trädgård är full av skärvor

Jag kunde känna gatans beläggning och enstaka gruskorn genom skosulorna. Men vad var det egentligen som hände nere på Fredsgatan? En framtidsvision? En flykt från tvånget att hälsa på de kungliga? Jag tänkte på kvinnan i den bruna jackan. Hur mycket kommer de ha stuvat om oss om femtio år? Driften kan de väl ändå inte rå på.

En liten lastbil tvingade upp mig på den smala trottoaren. Mitt i backen låg en mjölkbutik. En kvinna i vitt förkläde tittade forskande på mig genom skyltfönstret, men var hon nöjd med mig, eller missnöjd? Hur ska man veta? Och jag såg min mor, död för mindre än ett år sedan på vita lakan med en bibel på bröstet. Jag kunde aldrig älska henne, och aldrig riktigt hata henne, och omedelbart trängdes hennes bild undan av barnflickan som jag senare gav namnet Glumdalclitch, jätteflickan hos Swift, utan vars omvårdnad jag varit förlorad. Eller inte. Alla minnen äter sig själva genom åren. Döden är viss, både andras och ens egen, men sanningen finns varken i förintelsen eller föralltelsen, och aldrig i de stora berättelserna. Allt verkar vara flytande. Med våld återförde jag mig till den gamla vanliga skalligheten och fortsatte längs gatan. En bit fram stod en källardörr öppen. En man lastade av tomma kartonger från en dragkärra. Vissna brutna blommor i rännsten berättade om hans dagliga värv. I hörnet läste jag på gatuskyltarna att kvarteren hette Torviggen och Åskslaget. Jag kom att tänka på Strindberg, och på mannen som väntade utanför teatern varje kväll med sin blombukett. Victoria!

Herkulesgatan störtade brant åt höger ner mot Regeringsgatan. Det fanns en låssmed, en fruktaffär och en läderhandel i backen. Åt andra hållet smalnade den av ut mot Brunkebergstorg. I hörnet låg Linds kaffestuga med gardiner i fönstren och vaga konturer av enstaka gäster. Alla vägar i rummet låg öppna, på samma gång välbekanta och oförutsägbara, men även tiden började samsa sig, det förflutna landar i nuet och de döda är våra samtida. Äntligen kände jag hur gatans lugn började smitta av sig. Droppen som faller någonstans i det tomma rummet, oändligt avlägset, redan oändligt längesen. En svartvit diakonissa kom vaggande från S:ta Eugenia katolska kyrka som en styvstärkt pingvin. Hon höll en välartad gosse i handen och de bytte några ord på franska. Jag förstod att de skulle till mjölkmagasinet och handla: Varför inte några småfranska? Pojken skulle tydligen bära hem varorna. Han hade andra handen i fickan. Jag fick för mig att han lekte med sitt eget lilla franskbröd genom ett hål i ficktyget. Det katolska väcker alltid egendomliga tankar hos mig.

Men fortfarande var tidsbegreppet lite skakigt. Det var varken dåtid eller nutid, varken samtid eller framtid, varken varken eller eller. Plötsligt såg jag mig själv som en gammal bondgubbe i en undantagsstuga, sittande i utdragssoffan framåtlutad med armbågarna mot knäna och ansiktet fladdrande belyst av elden. Jag fylldes av ömhet inför bilden, ömhet inför mig själv. Och jag förstod till sist varför behovet av tröst svämmade över mig. I går kväll, efter filmen träffade jag som sagt Erik och Arthur i Lästmakargatans backe. De stod och talade med en ung författare som hette Leif Nylén. Jag har för mig att jag någon gång skrivit uppskattande om en ganska dålig dikt som han fått in i en litterär tidskrift. Jag stannade naturligtvis för att hälsa, men Nylén hälsade inte. Han bara stirrade på mig.
– Gunnar Ekelöf! spottade han fram. Ni är en humbug, en borgerlig liten gnällspik, ett obetydligt kopparspån som sakta håller på att lösas upp i den litterära onanistklubbens frätande dyrkan.
Jag får väl erkänna att detta oväntade påhopp till en början ställde mig svarslös. Jag kastade en snabb blick på Erik och Arthur och jag såg deras bestörtning, men också en hemlig lustfylld förtjusning över att just jag fick innehållet i detta perfida nattkärl uthällt över hjässan. Jag samlade mig till försvar, men innan jag hittat orden sade Nylén adjö till mina bekanta, vände på klacken och försvann ner mot Stureplan. Vad skulle jag velat säga till honom? Att hans diktning inte höll måttet? att han sannolikt i framtiden skulle komma att skriva schlagertexter till folk som kvinnan i den bruna smutsavstötande uniformsjackan? eller hade jag över huvud taget några ord att ta till?

När man kommit så långt som jag i meningslöshet är vart ord åter intressant. Afrikas milda frikadeller, hoppande lätt över savannen. I en sliten lejongul portgång stod tre män och smusslade med en flaska. De slängde en snabb blick på mig, men kände igen mig som det obetydliga kopparspån jag uppenbarligen var. De tappade omedelbart intresset med ett slags: Vi bor i en annan värld, men du bor ju i samma. Jag såg inte på dem med mina ögon, men omfattade dem med värme och tänkte: Vem föder latmasken? Det måste förvisso vara en gud. Eller snarare; vi föds alla till gudar. Hellre den förste i sig själv, än den andre i Rom. Varje jordisk natt är hemligt en julnatt.

Vi satt halva natten uppe hos Arthur och söp. Maria var i Sigtuna på ett stipendium och skrev. Vi fick i oss flera flaskor vin och en hela cognac. Erik återkom med ett perverst intresse till mötet med den unge författaren utanför Bostock. Han prisade hans litterära begåvning i överdrivna ordalag, samtidigt som han naturligtvis tog avstånd från påhoppet på mig, samtidigt som han flera gånger sade: ur barn och dårars mun … De fyllde hela tiden på mitt glas, de ville väl se mig bryta ihop, men jag svarade med samma mynt och fyllde på deras. Inte tänkte jag låta mig supas under bordet av sådana som dem. Vid tretiden somnade Arthur och Erik satt och grät. Hans stora buffelliknande ansikte var blött av tårar och självömkan. Vi kände ju båda in i minsta detalj den litterära arenan (eller var det en onanistklubb?) Och vi visste att den stora frågan var: vem är den främste poeten, Erik Lindegren eller Gunnar Ekelöf?

Hur kan man veta? Trots alla priser och stipendier och förskott från Bonniers, hur kan man veta? Självklart är jag större än Erik, eller? han är väl lika mycket humbug som jag, lika mycket kopparspån, och ännu mer ändå, dessutom mer svårbegriplig. Men hur kan man veta på riktigt, utan jämförelse? utan recensenter, kolleger och närstående. Ensam som ekotemplet i Mölna när inga röster längre hörs, osalig som bläckfisken i djupet, kvarglömd ute på det eviga Medelhavet.

– Jag minns
Även tiden har sina vingårdar.
Hur vanskliga dock deras skördetider,
hur opåräkneliga!
Och mera minns jag timmarna, de långa timmarna,
jag minns minuterna, de minutiösa minuterna,
sakta skridande, sakta
burna –
jag minns sekunderna, de bortfallna ögonblicken
eller de fastnaglade. Jag minns
Tiden,
jag har den i mig,
jag bär den i mig som ett stenbarn,
färdig och ofödd –

Man måste helt enkelt veta, man måste veta här och nu. Gunnar Ekelöf går sakta Norra Smedjegatan upp mot Hamngatan med sitt stenbarn i famnen och han vet. Fönster står öppna, ljud faller ut med de skakade dammtrasorna, en bölande fyllbult, en skramlande diskho, en trätgirig kvinna, de tankspridda slagen från gårdens plåtverkstad. Och jag känner att min blinde kurdiske furste lever i mig, runt mig. Kanske kommer han fortsätta växa, kanske ska han börja kräva sina ord, sin musik, sina bilder, sina berättelser. Alla dessa väggar skyddar mot ingenting. De sista flugorna lever frenetiskt sitt leksaksliv. Sverige fasterland, på sin höjd mosterland, giv mig ro att skriva mig fram till döden. Som möjlighet och förmodan skall jag leva mitt liv i denna slemhinna som är världen.