Text och bild: Staffan Castegren

Sven Lindman i en match på Stadion mot Landskrona bois nångång på 70-talet.

Jag är född i undre medelklass, sex ungar i en tvåa, mycket musik och Djurgårdens IF. Mina storebröder ledde in mig i den fållan och jag gick på de flesta hemmamatcherna, på Stadion och Råsunda. När jag blev lite äldre brukade jag slå på en holk och sitta och mysa, glad förstås om DIF gjorde mål, men även med en artig applåd till motståndarlagets spelare för en snygg nedtagning eller en läcker krossboll.

Men så hände det nåt. Det började lite smygande redan på 70-talet. Hejarramsorna blev lite aggressivare. Sedan kom läktarbråken och de rasistiska påhoppen, och efter Heyselstadion 1985 kunde inget längre bli som förr. Det blev vanligare att spelare kastade sig för att fuska till sig straffar och frisparkar. Spelet blev snabbare och hårdare och spelarna fick allt bättre betalt. Jag missunnar dem inte det, men klyftan mellan spelare och publik ökade ständigt.

Allt detta speglar den förändring som ägde rum i världen. Reagan och Thatcher predikade marknadsliberalism och även i Sverige hakade man på. Offentlig sektor, kollektiva löneförhandlingar, solidaritet, allt sånt var av ondo och monterades ned, bit för bit. Egoismen blev norm, både mellan människor och i de större strukturerna. I idrotten frodades stjärnkulten, lagandan var mest ett spel för gallerierna.

Fotboll har i huvudsak varit en arbetarsport, både på läktarna och på planen. Ännu på 60-talet hade nästan alla allsvenska spelare civila jobb. Känslan för rent spel kom ur ett klassmässigt rättvisepatos. Men när rättvisan försvann i samhället och spelarna förvandlades till välbetalda entertainers, vad hände då med publiken? Är de aggressiva ramsorna och de allt brutalare slagsmålen ett uttryck för frustration hos en marginaliserad arbetarklass?

Sista gången jag var på fotboll blev det ståplatsläktaren; för stämningens skull, som min följeslagare sa. Och nog var det stämning alltid, men inte nåt som jag kunde uppskatta. Det var nästan bara män som långa stunder bara bölade utan ord. Ibland skrek de gravt kränkande tillmälen mot domare och motståndarspelare. Det låg en obehaglig råhet i luften och jag kom att tänka på partidagarna i Nürnberg.

Jag undrar lite över de här bölande männen. Vissa av dem kan nog vara verbala i andra sammanhang, men på fotbollsläktaren är det som om de får dispens från alla mänskliga hänsyn. Sånt skrämmer mig. När människor blir avhumaniserade kan de bli redskap för nästan vad som helst. Därför har jag slutat gå på fotboll. Ett så totalt, distanslöst engagemang i något så meningslöst som en fotbollsmatch känns faktiskt ganska obehagligt.