Text och bild: Staffan Castegren

Den stackars konstnären har verkligen sitt ok att bära.

Karl Ove Knausgård är en av många författare som jag inte har läst. Min instinkt styr mig bort från skribenter som i allt för hög utsträckning odlar myten om sig själv. För en narcissist är en bok eller en tavla bara ett medel för inkomsts förvärvande. Konstnären själv är alltid det verkliga konstverket, hans kropp, hans själ, hans tankar, hans drifter, hans gudomliga kuk och alla som rör sig i utkanten av hans spegelbild. Sådant blir gärna lite tröttsamt.

Nu hände det sig att jag läste Ebba Witt Brattströms artikel som ju bland annat handlade om bemälde Knausgård och jag tyckte att hon hade vissa poänger. Hans svar däremot var så jävla långt att jag inte gitte läsa det. Men nu har så många av mina vänner och bekanta på Facebook kommit med synpunkter att jag till sist kände mig tvungen att traggla mig igenom det. Och jag får väl säga att han bekräftar min instinktiva föreställning.

Han blir kritiserad av en enda svensk (EWB) och känner att en proportionerlig hämnd är att fördöma hela svenska folket. Alla är vi enögda cykloper: statsministern, samtliga kulturredaktioner, alla litteraturvetare, författare och debattörer och alla han träffar på diverse middagar. De enda som han ger en gnutta förståelse är Sverigedemokraterna, som åtminstone inte jag kan se som något föredöme när det gäller vidsynthet.

Han skriver om vikten av att litteraturen inte väjer för något. Allt måste kunna beskrivas. Och som ett exempel tar han en av de många som Breivik mördade, en kvinna (inte helt otippat) som sköts på ett speciell bestialiskt sätt. Varför måste detta beskrivas? Vill kvinnans anhöriga det? Har jag nån glädje att det? Nej, för narcissisten är allt som sker bara material till att bygga det egna livsprojektet, det vill säga det verkliga konstverket.

Vi ska alltså beundra hans virila frimodighet, hans orädda klarsynthet, modet som gör att han törs säga det som andra bara tänker. Men det som sker är att han öppnar gamla unkna garderober och lockar fram rasism och kvinnohat. Jag har träffat människor av hans typ, och visst, när de sätter den sidan till kan de vara mycket charmerande, men personer som inte kan känna solidaritet har ett handikapp som försvårar allt umgänge.

I Sverige har vi lagar som förbjuder hets mot folkgrupp. Men det finns ett undantag och det är svenskarna. Vi har ett uttryck: ”Han är så härligt osvensk”. Försök att föreställa er orden onorsk, oamerikansk, ofransk eller obrittisk. Tanken svindlar. Men de här masochistiska tankarna dyker nu upp i debatten. Många skriver om vad bra det är att Knausgård ryter till om den svenska dammen där de enögda ankorna simmar runt.

Sverige är ett rätt bra land. Vi har fått det till skänks av mödrar och fäder i flera generationer som kämpade i folkrörelserna mot okultur, dryckenskap, slavlöner och klassförtryck. Vi har skäl att vara stolta över vad de skapade och vi ska fortsätta att värna om miljö och solidaritet. Vi behöver inte ta skit från en person från Norge där ju alla, det vet vi, från statsministern till sketnaste författare är torskätande, inskränkta, nationalistiska xenofober. Eller hur!