Text och bild: Staffan Castegren

En liten mysko skrift utgiven av Svenska flaggans dag.

Min bokhylla rymmer en del rätt konstiga alster. Detta usla lågbudgethäfte hittade jag i nån lumpbod, och jag köpte det för att jag ville ha informationen. Men jag blev väl också lite förtjust i den formellt korrekta, men ändå rätt skitnödiga titeln. Den är utgiven 1961 och tryckt av Sydsvenska dagbladet i Malmö.

Den första meningen lyder:

Hedersbevisningen för flaggan och fanan är ett uttryck för vår stolthet och tacksamhet över att tillhöra en fri stat med vilja att värna sitt oberoende.

Redan här illustreras nationalismens problem i ett försåtligt dubbelbottnat påstående: Den som är stolt över vårt fria land vill också värna dess oberoende. Den som gillar Sverige är beredd att gå ut i krig mot dem som våra ledare kallar fienden. Det känns viktigt att dela upp det här påståendet. Jag gillar Sverige, men jag tycker inte krig är en bra idé.

Lite längre ner står det:

Vår flagga är nu för många främlingar sinnebilden för humanitet, för strävan att hjälpa och stödja oavsett alla gränser och skiljaktigheter. För oss svenskar är den dock främst frihetens baner, och det är som sådan vi ära den.

Absolut! Humanitet är bra. År 1961 var det väl bland annat Dag Hammarskjöld som fick symbolisera den, men jag kan även tänka framåt i tiden på Olof Palmes internationella solidaritet. Men vad betyder frihetens baner? Författaren verkar tycka att det finns nån underförstådd motsättning mellan frihet och humanitet. Jag undrar vari den består?

Första gången jag upplevde ett nationalistiskt känslosvall var VM-finalen i fotboll 1958. Sverige fick stryk och det kunde jag ta, men efteråt sprang brassarna ärevarv med svenska flaggan och det var så tjusigt att jag brast i gråt. Vad skulle ha hänt om det kommit en kryptofascistisk hemvärnsman och försökt värva mig just då. Skulle jag varit mottaglig? Det är tveksamt.

Det som grep mig var ju att Sverige ärades av ett annat land och så har det alltid varit för mig. Jag kan bli stolt över Ingmar Bergman, J-O Wallner och Tomas Tranströmer, på samma sätt som jag kan skämmas över hanteringen av Assange. Det är absolut en form av nationalism, men jag känner inget behov av att slåss om saken.

Jag gillar att vi ligger långt fram när det gäller flyktingmottagning, kvinnofrågor, tolerans mot hbtq-personer, och omsorg för de svaga. Jag gillar den svenska neutraliteten och blir galen på sossarna och MP som tar så tydlig ställning mot Ryssland och låter Nato, det vill säga den amerikanska imperialismen, ha militärövningar i Sverige.

Man kan säga att begreppet nation bara är en social konstruktion, men än sen. Jag gillar mångfald. Jag tycker om att det finns över 6 000 språk, och människor som tycker sig tillhöra olika kulturer och länder. Det är okay att alla är stolta över sina nationer. Vi behöver inte kriga för det. Med bara ett litet mått av tolerans kan vi acceptera och dra fördel av mångfalden.

Det är inte heller nationalismen i sig själv som startar krigen, det är kapitalismen. Nationalismen kan möjligen vara ett verktyg. Att arbetarrörelsen inte lyckades stoppa de stora 1900-talskrigen är deprimerande och illavarslande. Att vår nuvarande rödgröna regering vill öka försvarsanslagen bådar sannerligen inte gott.

Jag tror att alla människor behöver bottna i lokala sammanhang, kvarteret, byn, stadsdelen, landskapet, landet, och kanske även grannländerna och världsdelen. Den nationalism som kommer till uttryck till exempel i den årliga finnkampen, eller det nyligen timade bråket mellan Brattström och Knausgård är bara berikande för båda parterna.

När jag är på landet kan jag hissa flaggan för att det är trevligt, för att det är vackert väder, eller för att vi ska få besök. Även om flaggreglerna inte längre är tvingande halar jag den alltid vid solnedgången, eller senast klockan 21. Det handlar om respekt. Kanske är det nationalism, men eftersom den är av den fredliga sorten är den okay tycker jag.