Text och bild: Staffan Castegren
Jag har lagt ut två porträttsamlingar här på bildbloggen. Den här samlingen kallar jag blandade bilder, men det är mest porträtt, men också några gruppbilder och en och annat actionbild som ju måste innehålla människor för att det ska bli nån action. Som vanligt kan du klicka på bilderna för att förstora dem. Mycket nöje.
Den här bilden minns jag när jag tog, jag visste att den skulle bli bra, med kvinnan, den blinde mannen i basker och den starka symbolen på väggen.
Vart är du på väg? Varför kommer det ingen förälder och hindrar dig. Varför står jag själv och plåtar i stället för att gripa in? Barnet lever dock fortfarande.
Den här bilden kommer jag inte ihåg alls. Jag tror att det är en snubbe som brukade hänga i Vasaparken. Men jag fattar inte var vi är.
Två vänner utanför en pälsaffär på Rörstrandsgatan. Det starka solljuset reflekteras in under markisen och ger ett speciellt sken i deras ansikten.
En gruppbild från Mariatorget med nära och kära. Jag gillar den för att alla (utom hunden) tittar rätt in i kameran och verkligen vill vara med på bilden.
Här är samma sak. Det blir ett sånt tryck med alla fyra som vill nå fram. Två syskon, ett syskonbarn och en dåvarande svåger, taget på Sollenkroka brygga.
I den här bilden är det precis tvärt om. Jag såg dem från motsatta trottoaren och gick ut och ställde mig mitt i gatan och tog bilden. Alla visste att jag plåtade, men ingen tittade.
Jag vet inte om bilden var felexponerad från början, om tiden bitit i själva dian, eller om nåt hänt i skanningen. Men strecken på tröjan blir väldigt snygga.
Två närstående pojkar på väg att gå. Blicken i i kameran lämnar utrymme för tolkningar. Det är inte: Oj en kamera, jag måste le. Den andre ler inte mot kameran, utan mot sin bror.
En god vän sen mycket länge. Bilden är lite felexponerad, lite oskarp, men ändå bra. Det beror nog både på hans blick och på bakgrundsfärgen.
En ingift morbror. Han ville inte bli fotograferad, det minns jag, och jag tyckte inte själv att bilden blev särskilt bra. Men den har fått nya dimensioner av tiden som gått.
Jag skulle ta bilder av kollegerna på Historiska museet och några blev rätt bra. Den här tjejen var nog inte så road, men ställde upp ändå.
Här är en till från Historiska museet. Det är härligt när man når fram till det där avklarade lugnet. Då brukar bilderna bli bra.
Första gången jag mötte den här killen skulle han köpa ett träblock på Birka musik. Jag tog fram en koklocka och så spelade vi tills vi förstod att vi förstod varandra riktigt bra.
En kompis från högstadiet som jag umgicks mycket med fram till 30-årsåldern. Men när Sonny Rollins fick Polarpriset träffades vi igen och gick på konserten.
Två pojkar, en skottkärra och en regnvåt bakgård. Varför den ene har hjälm vet jag inte, inte heller vad den andre känner när han hänryckt tittar upp mot himlen.
På väg nånstans söderut stannade vi en stund vid ett sunkigt matställe längs E-4:an. Blicken över kaffekoppen går rakt in i kameran.