Text och bild: Staffan Castegren

Populärkulturen normaliserar kriget och bagatelliserar dödandet.

När det blev aktuellt för mig med värnplikt hade jag redan sen länge bestämt mig för att vägra. Mina skäl hade dock hunnit ändra sig med tiden. Som femtonåring var jag pacifist, men när jag väl kom till mönstringen sa jag att jag inte ville ingå i den armé som bara trettio år tidigare sköt arbetare i Ådalen, det här var på 60-talet, men att jag absolut stödde tredje världens befrielsekamp.

Den inställningen har jag argumenterat för sen dess. Om förtryckarna har vapen måste de förtryckta beväpna sig och kämpa för sin befrielse, som i exemplet Vietnam. Men det har hela tiden funnits ett tvivel. Det har legat på det personliga, moraliska planet. Jag vill absolut inte att någon avsiktligt ska döda mig och jag vill inte heller döda någon annan människa.

Jag tror att vi är biologiskt programmerade att vara solidariska, vänliga och hjälpsamma mot varandra. Jag tror att folk som dödar andra människor får psykiska skador. Många verkar kunna förhärda sig, men de är sannolikt känslomässigt handikappade för all framtid. Jag har väl egentligen inga vetenskapliga belägg för det, men mitt hjärta säger mig att det är så.

Men vad kan en hjärtnupen i-landspacifism ge åt människor som lever i totalt förtryck, med militära förband som stryker omkring och stjäl boskap, bränner byar och våldtar kvinnor. Vore inte ett modernt höghastighetsgevär en bättre gåva? Jo, kanske det, men vapenindustrins logik säger oss att det efter varje nytt vapen strax kommer ett som är ännu starkare och modernare.

***

Det finns inga bevis för något omfattande krigande före övergången till jordbruksekonomi. Kriget kom först när bosättningarna blev större och skapade ett mervärde som kunde försörja en parasiterande överklass. Och våldet riktades alltid först mot människorna i den egna gruppen, när de helt naturligt reagerade mot det nya orättvisa klassamhället.

Senare lärde sig de styrande att kanalisera våldet utåt, mot andra grupper och då uppstod den krigskultur som vi fortfarande lever i. Alla politiker har sen dess betraktat krig som något beklagligt, men oundvikligt. Även vår nuvarande svenska regering bestående av socialdemokrater och miljöpartister tycker att vapenexport och upprustning är bra idéer.

I kulturen har kriget haft sin självklara plats, från Josua i Bibeln, via Sven Dufva till Aragorn i Sagan om ringen. Beethoven skrev ett hemskt stycke om Wellingtons seger vid Waterloo och filmare, från D.W. Griffith och Eisenstein till James Cameron och George Lucas har bidragit till att normalisera kriget och bagatellisera dödandet.

Krig och medier har alltid gått sida vid sida. Även för tusentals år sen, när det naturligtvis inte fanns några tidningar, dokumenterade ”stora” furstar sina bestialiska dåd; om hela berg av avhuggna huvuden; om tio tusen besegrade soldater som fått ögonen utstuckna, alla utom var hundrade som skulle leda den beklagansvärda karavanen hem igen.

Syftet med sådana beskrivningar var att sprida skräck. I dagens medievärld gör man tvärtom, man demoniserar motståndarna genom att beskriva deras fasansfulla dåd. På så sätt skrämmer de styrande oss att tro på behovet av ständig upprustning. Tiotusentals döda i anonyma drönarattacker känns inte lika brutalt som hundra halshuggningar.

***

Men är krig en bra idé? Jag tyckte det på 60-talet, under vissa betingelser, men nu är jag inte lika säker. Våld, och fruktan för våld har korrumperat människor såväl som hela kulturer i bortåt tiotusen år. Det räcker nu. Vi måste ställa frågan: Vilka är det som vill ha krig? Svaret har alltid varit detsamma: Det är en liten smal elit som med våld vill befästa sin makt.

Den här eliten är väldigt svår att komma åt eftersom den i princip äger allt, och inte bara materiella ting, utan även politiker, jurister, militärer, forskare, mediefolk och andra befattningshavare. De kan styra ekonomiska flöden; välstånd åt allierade och nöd åt länder som står dem emot, inte ens de skenbart oberäkneliga finanskrascherna förändrar någonsin maktballansen.

Grönland, Island och Costa Rica har inget eget försvar. En väg mot global nedrustning vore att flera länder ensidigt följde deras exempel. Men om detta ska ske i Sverige, måste folket först erövra den politiska makten. Det låter kanske paradoxalt i en demokrati, men faktum är att vi i dag bara kan välja bland politiker som tror på tillväxt, försvar och marknadsliberalism.

Vi vet alla att vi måste åstadkomma stora förändringar inom en mycket snar framtid, det handlar om miljö, svält, förtryck och krig. Alla dessa frågor hänger ihop, och måste lösas tillsammans genom stora globala överenskommelser. Men det är den smala eliten som bromsar utvecklingen genom sina politiker och sina medier.

Så länge världen styrs av en grupp människor som bara utgör någon procent av jordens befolkning har vi ingen verklig demokrati. Vad som skulle behövas är brett politiskt basarbete och internationell solidaritet, till dess vi får politiker som vågar säga nej till eliten, eller kanske snarare, inte vågar låta bli att säga nej till eliten.

***

Jag tror på rätten att vara utopisk. Varför inte följa Lysistrate? Jag tror att det går att skapa en bättre värld. Somliga må kalla mig naiv, men hellre det, än uppgivet cynisk, för det är just det eliten vill att vi ska vara. En global solidaritet är egentligen vårt enda vapen. Att kräva sin rätt till självförsvar leder inte framåt. Det vi ska kräva är rätten att inte bli utsugna och förtryckta.

Jag tror på socialismen, men jag hoppas på en ny, smartare, mer tidsenlig socialism. Det måste vara tillåtet med privat företagsamhet, men inte den rovkapitalism vi ser i dag. Klart att folk ska dricka öl och spela rock, men drogmissbruk och kulturell likriktning ska motarbetas. Jag tror på en frihetlig vetenskaplig socialism, med en kraftfull global styrning av ekonomin.

Men frågan är hur man propagerar för sånt bland amerikanska teaparty-republikaner eller fundamentalistiska jihadmuslimer. Och frågan är vad som händer om en majoritet av fredliga nationer kräver i FN att USA och Kina börjar nedrusta. Ett inringat rovdjur kan plötsligt göra desperata utfall, och huggtänderna i det här fallet är interkontinentala kärnvapenmissiler.