Text och bild: Staffan Castegren
Siv och jag hyrde en bil på Katarinavägen och ett hus i Värmland och for i väg på en veckas semester. Nästan hela tiden hade jag en låt av Torssons i huvudet: ”Jag är en turist. Jag vill ha information. Länge har jag letat efter en känd attraktion.”
(Klicka på bilderna för att förstora dem)
Men vi letade inte så där metodiskt. Vi körde mycket småvägar och hamnade på måfå i trakter som vi inte anade fanns. Som detta mystiska torn, långt från broschyrernas Värmland.
I Arvika käkade vi en räkmacka på konditori City som hade en 50-talsinredning som skulle inbringa en bra slant på Södermalm om man kunde kränga den där.
Vi bodde lantligt. Här följer fyra bilder där Siv plockar blommor i de doftande dikena en kväll när solen står lågt och motljuset skimrar som en gloria.
Överallt längs grusvägen växer smultron som ännu är varma. Den smaken är naturmagisk. Det känns att de botar sjukdomar innan man ens fått dem.
En sån här bukett behöver inte arrangeras eller stajlas på något sätt. Den är vad den är och står ett par dar och stannar som ett doftminne långt in på hösten.
M som i möte. Tänk att få träffa sin käresta på en grusväg som vindlar mellan beteshagar, veteåkrar och mossiga kantarellskogar.
Nåt annat vi bara snubblade över var ett pelargonmuseum. De stod att de hade över tre hundra sorter, ett märkligt specialintresse, kan man tycka.
Men många var verkligen vackra. Och konstigare samlarvurmar har man hört talas om. Jag har skrivit om folk som samlat på degsporrar och smurfar.
Jag tror vi åt kantareller varenda dag. Ofta när vi var ute och åkte stannade vi där det såg lovande ut och återkom efter en halvtimme med fyllda påsar.
Utanför Storfors ligger Bjurbäckens slussar. De är ett minne från tiden när järnet fraktades sjövägen ner till Vänern och vidare ut i världen. Numera är det bara fritidsbåtar som passerar.
Där pratade jag en stund med slussvaktaren och fick ta en bild av honom där han stod med den solblekta mössan och de vänliga ögonen.
Vänern är som ett innanhav. Vi var nere vid stranden en disig dag med nederbördsvarning. Öarna svävar vid horisonten som i en utskärgård.
På Fordonsmuseet i Arvika har de bilar och motorcyklar av fabrikat jag aldrig hört talas om, men jag fastnade ändå för denna synnerligen röda BMW.
En kyrkmur vid Nyeds träkyrka från 1700-talet som ligger utanför Molkom. Ljuset var precis så där känsligt för grönt som Barbro Hörberg sjunger.
En gång sa Siv plötsligt åt mig att stanna. Precis i vägkanten växte massor av kantareller. Medan hon plockade plåtade jag detta trivsamma lilla bi.
Vid en smal väg mitt ute i bushen såg vi en loppisskylt och där träffade vi denna kvinna som såg ut att ha kommit från Latinamerika. Ett livsöde så gott som något.
I bageriet i Nässundet doftade det av kardemumma. Genom en öppen dörr såg jag denna kvinna och hennes enorma stenugn och hon lät mig ta en bild.
Det är ju människorna man möter som gör resandet intressant. Denna man och hans hustru hade kaffeservering i en gammal kvarn. I bakgrunden hänger en kvarnsten.
I Filipstad ligger Ferlinmuseet vid Skillerälven. I forsen på väg ner mot stan stod denna våghalsiga fiskare och prövade lyckan.
Jag såg inte att han fick något, men det var kanske inte heller meningen. Det djärva tilltaget och det svalkande vattnet kring fötterna var kanske tillräckligt.
En kväll i skogen hittade jag detta Bauerska gamla stentroll vid en mörk tjärn. Det passar bra att avsluta denna bildblogg. I Värmland finns naturmystiken nära.