Text och bild: Staffan Castegren

Ett kusligt mörker föll och en ond vind frasade i de biodynamiska kryddväxterna utanför dörren.

För några år sedan, en dag i början av april förlorade jag förståndet. Det låter kanske litterärt i överkant, och det har bättrat sig betydligt sen dess, men när det hände var det verkligen obehagligt. Jag bor på Södermalm i Stockholm och jag tycker att här har vi det ganska bra. Trevliga lägenheter och lugnt på gatorna och ett stort utbud av mysiga kaféer och välsorterade butiker. Vid det här speciella tillfället var jag inne i den exklusiva mataffären, Urban Deli, i hörnet Nytorgsgatan Skånegatan för att köpa en burk ekologisk sesampasta och en påse gotländska kardemummaskorpor.

Jag hade ju inte en aning om att det här skulle bli en så speciell dag. Det började med att jag såg en kvinna genom skyltfönstret. Hon satt på en bänk i parken med svart kappa och ett fång gula blommor och hon såg så ytterligt ensam ut. Nu är ju ensamhet inte en ovanlig företeelse i Stockholms innerstad, men det var något märkligt med henne som jag inte förstod. Jag ruskade av mig upplevelsen och skulle just gå in bland hyllorna och leta reda på den tahini jag ville ha, när plötsligt ett kolsvart åskmoln drog in över Sofo. Solen försvann, ett kusligt mörker föll, en ond vind frasade i de biodynamiska kryddväxterna utanför dörren, och jag tyckte att jag hörde trampet från marscherande män. Kvinnan på bänken var spårlöst borta. Hela Nytorget var tomt, men precis utanför skyltfönstren passerade en trupp romerska soldater med sköldar och spjut. Det gjorde mig rejält uppskrämd, allra helst som jag omedelbart förstod att det var en hallucination. På Söder är det annars vanligt med filminspelningar, men det här var något annat. Jag minns att jag sa till mig själv:
– Nu har du förlorat förståndet, Staffan
– Det är den kappadokiska kohorten, viskade någon i mitt öra. De är på väg uppför berget för att bevaka avrättningen.

Jag vände mig hastigt om. Där stod en lång, smal man med jockeymössa och schackrutig kavaj. Jag höll på att falla omkull av skräck när jag mötte hans blick. Det var som om ögonens uttryck hela tiden växlade, från fräckhet och hån, till sorg och stolthet, och därefter till en obegriplig tomhet som trotsade alla metaforer och drog mig djupt ner i en reptilhjärnas granitstela gruvgångar. Aldrig någonsin har jag sett sådana ögon. Men eftersom jag inte vek undan kom det till slut ändå ett slags intresse i hans blick. Han rörde försiktigt mitt vänstra kindben med pekfingret.
– Håll dig nära dörren, sa han. Det blir ingen sesampasta i dag.

Snett bakom honom stod en tjock man som liknade en katt. Han såg sig förtjust omkring.
– Åh, vilken underbar affär, sa han till den schackrutige. Har du sett, Korovjev? Bara varor av högsta kvalitet, och kunderna sen. De verkar så högresta, medvetna och kloka. Se på kvinnan där borta i den syrenblå dräkten, hon som står och väljer en granola som ska passa hennes sinnesstämning. Vad säger du? Kan hon vara en av våra framstående spelutvecklare? Eller säljer hon derivat på Swedbank? Nej, nu ser jag, hon är informationsansvarig på SL. Ett samhällsnyttigt arbete. Cheferna är imponerade av hennes nästan magiska förmåga att trolla bort privatiseringarnas alla små besvär och tillkortakommanden.
Hela detta högtravande nonsens framsade han med en hög och klar stämma som inte undgick någon i affären. Den syrenblå kvinnan stelnade märkbart.

Mannen som tydligen hette Korovjev vände sig mot sin vän.
– Jag tror du har rätt, Behemot. Hon är sannerligen en av demokratins garanter. Och detsamma gäller mannen borta vid kassan, han med det lite för stora skägget och den mycket för trånga kavajen.
Han pekade beredvilligt så att ingen i affären skulle ta miste på vem han menade.
– Han tjänar 140 000 i månaden på att driva en tankesmedja och skriva en blogg då och då. Och det är verkligen goda tankar som kommer fram där: Tänk på miljön, det är ditt personliga ansvar. Bygg ditt varumärke, rasism är verkligen inte klädsamt.
– Men vem betalar honom så mycket för så lite?
– Det vill han inte säga, men jag ser på kontoutdragen i hans mobil att pengarna kommer från ett konto som i hemlighet tillhör Svenskt Näringsliv.
– Det är inte sant, skrek mannen i den trånga kavajen.
– Jaså? Inte det. Men se. Det ligger ett papper på golvet. Är det du som tappat det?
Mannen tittade ner, ryckte till och böjde sig hastigt för att ta upp det. Då kom en obegriplig vind som blåste det rätt i handen på en kvinna med pistaschgrönt hår.

Hon tittade på det, ansiktet förvreds av ilska och hon läste innantill med en röst så väldig och så förändrad att hon därefter och för alltid blev den rebell hon hittills bara trott sig vara:
– Topphemligt! ropade hon ut. Anställningsavtal mellan Svenskt Näringsliv och …
Hon hejdade sig och tittade hatiskt på mannen.
– Den knölen. Vad fan, jag brukar läsa vad du skriver, men så är du bara en förrädare och en borgarlakej.
Hon gick mot mannen med fingrarna krökta, beredda att klösas. Aldrig har jag tidigare sett någon mera lik en häxa. Jag vände mig mot dörren, jag tänkte: nu räcker det, nu är det dags att gå. Men utanför stod den kappadokiska kohorten med spjuten riktade in mot affären.

Under tiden hade Behemot gått omkring bland hyllorna.
– Se här, sa han, fransk lemonad. Det låter gott.
Han tog en flaska och slukade den hel, både butelj och lemonad. En oöppnad plåtburk med sötad kondenserad mjölk åkte samma väg, liksom några paket med vegansk hasselnötsglass. Då kom en av expediterna springande:
– Hallå! Ni måste betala det där.
– Betala? Jag har inga pengar.
– Har ni inga pengar? Varför går ni då in i en affär?
Detta fick Korovjev att rycka ut till sin väns undsättning. Han gjorde en gest som fick den grönhåriga häxan att tvärstanna med klorna bara några centimeter från sin fiendes ansikte.
– Pengar! utbrast Korovjev till expediten. Var skulle en sån som han få pengar från? I flera dar har han levt på pommes frites och hamburgare.
Hans röst blev kväljande gråtmild.
– Förgiftad av eländig skräpmat stapplar han hit som en sista utväg för att få lite högklassig föda och balansera kroppsvätskorna, men vad gör ni? Ni skriker om pengar som den värsta moderat.

Nu ändrade han tonläge igen och började ett brandtal inför de övriga kunderna. Utan att någon förstod hur det gått till stod den grönhåriga häxan bakom honom med en röd flagga som böljade ståtligt i en omärkbar vind.
– Kamrater, ropade Korovjev. Vi befinner oss på Södermalm, den humanistiska vänsterns stamort på jorden. Denna stackars man är nära döden efter att bara ha levt på usel underklassmat. Han är förtvivlad. Ingen vet vilka tankar som strömmar genom hans utmärglade hjärna.
Här lyfte Behemot hjälpsamt på sin sportmössa för att åhörarna lättare skulle se hans tankar.
– Jag frågar er, kamrater, fortsatte hans vän oförtrutet, är detta rätt? är detta solidariskt? Är detta den sanna söderandan?
Detta löjliga och förvirrade tal uppeggade förvånande nog butikens kunder och på flera håll kunde man höra ett förbittrat mummel.

Men nu kom flera expediter rusande, varav en påfallande storväxt som verkade tycka att han hade polismans befogenhet:
– Cirkulera! ropade han myndigt. Och ni tre, ni lämnar omedelbart butiken. Vi polisanmäler alla snattare utan undantag.
Kvinnan som viftat med den röda flaggan var förtjust över att bli inkluderad med de två skurkarna.
– Krossa kapitalismen, skrek hon glatt.
Men Behemot tog ännu en flaska fransk lemonad, öppnade kapsylen med tummen och tömde innehållet på golvet. Där fattade lemonaden obegripligt nog eld och mycket snabbt grep flammorna kring sig. Korovjev, Behemot och häxan försvann flygande genom taket. Alla andra rusade mot dörren.

De romerska soldaterna var borta, ovädret hade dragit vidare. Jag var först ute och sprang in i parken och satte mig på en bänk med bultande hjärta. Genom en tillfällighet var det samma bänk där kvinnan med den svarta kappan och de gula blommorna suttit. Uppe på berget där avrättningen tydligen var över klämtade Sofias klockor oupphörligt och kraftfullt.

Där blev jag kvar en lång stund medan polis, brandkår, ambulans och diverse omärkta bilar vrålande for omkring runt Nytorget. Märkligt nog brydde sig ingen av dem det minsta om mig, och jag brydde mig inte heller om dem. Inom mig hörde jag en röst som upprepade en fras, till en början så svagt att jag inte kunde uppfatta orden, men rösten blev starkare och jag ansträngde mig till det yttersta, för någonstans anade jag att det var svar på en fråga som oroat mig länge, och till slut hörde jag hur en djup kvinnoröst sa:
– Vem har förnekat att det finns äkta, trogen och evig kärlek här i världen? Slit ut den lögnarens skändliga tunga.
Jag försvann handlöst in i ett solgult dis och där vistades jag i omätbar tid. Jag kunde se kvinnan med den svarta kappan. Hon gick på en grusväg med en man i en sliten morgonrock. Jag försökte hinna ikapp dem för jag förstod att de skulle kunna berätta oerhörda saker för mig, men jag nådde aldrig fram. När jag till slut vaknade var elden i affären släckt och alla bilar borta. Jag huttrade till i min tunna vårrock och skyndade mig hem.

Jag var sjukskriven i två veckor, men min terapeut sa att jag inte behövde vara orolig och hon gav mig några finurliga KBT-övningar som jag skulle använda om ångesten kom över mig, och efter en tid återgick allt till det vanliga. Fast ändå inte. Jag var inte samma människa längre, men det berättade jag inte för min terapeut. Jag ville inte oroa henne. Och tiden gick, och ett år senare, en speciell dag i början av april fylldes jag av en obetvinglig lust att gå till Nytorget. Jag satte mig på samma bänk där kvinnan med de gula blommorna suttit och jag blundade och lyssnade efter hennes röst och spanade in i det solgula diset där hon och mannen i den slitna morgonrocken promenerade. Men jag försökte inte nå dem, jag bara såg dem gå intensivt samtalande. Efter en stund vände sig kvinnan mot mig och log, och jag suckade djupt och visionen försvann. Nästa år var det likadant och alla åren därefter. Det är ett tvång som inga KBT-övningar i världen rår på. Varje gång jag kommer till Nytorget i början av april är min bänk ledig, hur mycket folk som än är i parken för övrigt, och allting sker på samma sätt: kvinnans ord om kärlek, det solgula diset, samtalet med mannen och till sist leendet mot mig.

Efteråt är jag tvär och avvisande. Jag tar en taxi ut till vårt landställe på norra Värmdö. Där bäddar jag in en solstol med fårskinn och ullfiltar nere vid bryggan. Jag sötar och värmer ett turkiskt rödvin så som jag tror att den kappedokiska kohorten drack det när de kom tillbaka till sitt logement efter avrättningen. Sedan sitter jag vid vattnet och tittar på solen som går ner bortom Trälhavet. Det är kallt så tidigt om våren, men vinet och fårskinnen värmer, och jag tänker på soldiset, på Korovjevs ögon och på kvinnan med den svarta kappan och de gula blommorna. Jag vet att jag inte är vid mina sinnens fulla bruk, men samtidigt är jag benägen att ge min terapeut rätt: Det kanske inte är något att oroa sig för. Den här kvinnan med sitt mångtydiga leende kommer alltid att finnas hos mig. Det måste jag leva med.