Text och bild: Staffan Castegren
Vart är vi på väg den här gången?
När alla okritiskt anammar samma källor och springer åt samma håll, då är det dags att stanna upp en stund och reflektera. Vad är det som händer? De olika krigen som folk flyr från har pågått en stund. Flyktingströmmen sägs ha ökat, men siffrorna är osäkra. Folk har dött under flykt under flera års tid, inte minst på Medelhavet. Vad är det som är speciellt just nu?
Facebook är en arena där de riktigt duktiga pr-människorna kan nå fantastiska resultat. Se bara på SD:s tunnelbanereklam. Utan den förväntade Facebookreaktionen skulle de knappast brytt sig. Och nu är vi här igen. Men vem är det som regisserar den här gången? Det är svårt att reda ut, men man kan åtminstone titta lite på de tankar som återkommer.
En person som varit mycket aktiv de senaste dagarna skrev på sin FB-vägg: ”Aylan Kurdi, Må Gud förlåta oss.” Visst kan man be om förlåtelse för likgiltigheten för de miljoner barn som dör av smutsigt vatten och svält, som bombas av amerikanska drönare, som slaktas av vanvettiga islamister. Men varför ska alla nu samtidigt bry sig om bara ett enda barn?
Hans Rosling delas av många, och han är verkligen fantastisk som folkbildare, men trots att han säger sig vara så ödmjuk växer hans arrogans. Han pratar om olika grupper som har det olika bra, men han talar aldrig om den översta procenten, aldrig om dem som blir snuskigt rika på fracking, genmanipulerad mat, svindlerier inom kapitalhandeln och icke hållbar industriproduktion.
Ikea går ut och skänker över 300 miljoner till flyktingar, men till vilka flyktingar? SD vill ju att Sverige ska hjälpa de flyende på plats, inte ta hit dem. Gamle Kamprad, med sin politiska bakgrund väljer att köpa mat och tält till ett jättelikt flyktingläger i Afrika, och visst är det bra, men det löser ingenting, utan upprätthåller bara status quo.
Någonting man nästan inte ser alls på Facebook är ansvarsfrågan. Varför flyr folk? Varför finns det obegränsat med vapen? Varför bombas vissa länder sönder och samman, Irak, Libyen, Syrien? Jag kan inte påstå att jag har svar på de här frågorna, men jag känner att det blir fel om vi enskilda människor ska ta på oss skuld. Ansvaret ligger på en högre nivå.
Som sagt i dag springer alla åt samma håll, och jag är väl en jävla tjurskalle när jag känner att det är dags att stanna upp en stund. Det finns krafter som vinner på desinformation. Kan det sluta med att en ny växande opinion vill bygga ut försvaret, gå med i Nato och starta krig mot Ryssland? Eller har vi ännu inte sett den djupsinniga undermeningen i kampanjen?