Text och bild: Staffan Castegren
Man kan inte titta rakt in i solen. En glödlampa går bra, men hur kul är det. Det är det reflekterade ljuset vi använder, det som färgar, formar och duperar. Här kommer några bilder och texter som är just reflektioner.
(Klicka på bilderna för att få högre kvalitet)
Det finns en plats på landet där man kan stå och se på solnedgången. Jag och alla släktingar som hänger därute har tagit hundratals bilder därifrån. Alla är märkligt nog olika.
När solen gått ner belyser den en stund molnen och atmosfären snett underifrån. Och det som lyser på himlen speglas i vattnet.
Även när det inte är vindstilla tar vattenytan färg av skyarna. Färgmättnaden påverkas i sin tur av vattenånga och föroreningar i atmosfären.
Men som sagt varje solnedgång är olika och man kan säkert spå väder, framtid, kärlekslycka och mycket annat i de flyktiga färgskiftningarna.
En chockartad bildväxling. Nu är vi på Fotografiska museet. Bilden är tagen genom en glasvägg och man kan fundera över vad som är ”verkligt” och vad som är reflekterat.
Det här bordet står vid en västervägg hemma hos oss. Kvällssolen reflekteras mot ett fönster på andra sidan gatan och lyser märkligt nog in i vår lägenhet från öster.
Sergels torg mot Drottninggatan. Ett varmt sommarregn och den brandgula påsen, den blå regnrocken och de röda byxorna speglar sig i stenläggningen.
Här har vi ytor som äter ljuset. Kråkan, asfalten, kantstenen och staketet blir torra på något sätt. Det ser ut som en holländsk oljemålning.
En översvämmad skog i Tyrestareservatet. Här är det svårt att se var gränsen mellan speglingen och verkligheten går.
En riktig spegel på en loppmarknad på Blasieholmstorg. Det blir lite förvirrande att den är infattad i ett spröjsat fönster. Man anar en rostig fönsterhake uppe till höger.
En prismatisk bild av en annan loppmarknad, vid Hornstulls Strand. Den här bilden har många tagit, men det är som med solnedgångarna, det blir alltid olika.
Vackert ljus i Södra stations-området. Att inspirationskällan är den franska fotografen Henri Cartier-Bresson är bara allt för uppenbart.
Rörelse, från och till. Man ser det förflutna i backspegeln, en glödande solnedgång. Framtiden är ett grått regnväder. Men för långtradaren är det ju tvärt om.
En selfie från fiket inne i Söderhallarna. Det är lite svårt att tolka vad det är man ser, men det förminskar ju inte bildens värde.
Ett spindelnät kan vara svårt att fånga på bild, men här kom daggen till hjälp. Varje liten droppe är ett prisma som fångar morgonsolens ljus.
Månen är väl den största reflektorn vi har. Den här bilden har ett egendomligt blandljus. Förgrunden är belyst av en utelampa. Jag tänker på Goya.
Sista bilden, tagen när det var så kallad supermåne den 27 september 2015. Molnen lyses upp av månen, men kyrkspiran har en egen fasadbelysning.