Text och bild: Staffan Castegren

Samspel på gatunivå.

Jag kommer gående på Flemminggatan, på väg nånstans, jag minns inte vart, och plötsligt ser jag denna dam som håller på att lära sin pudel att trycka på knappen vid övergångsstället. Jag stannar och tar min bild, vi växlar några ord och jag tänker:
– Jaha, det var hennes livsprojekt. Så kan det också vara.
Sen går jag vidare upp mot S:t Eriksgatan.

Jag är flanör. Varje dag nästan går jag runt i Stockholm och ibland leker jag fantasilekar med folk jag möter. Jag gör dem till medspelare i uppdiktade historier, och de har inte en aning om det. De har heller inget ont av det, även om jag skulle låta dem träffas av en gammal skrivmaskin som faller från sjätte våningen, eller bli bortrövade av CIA. Som berättare kan jag göra vad jag vill med dem, antingen renodla och förenkla, eller fördjupa och problematisera in absurdum.

Verkligheten är ju ändå alltid en annan. Ta damen med hunden till exempel. Vad vet jag egentligen om hennes livsprojekt? Det är naturligtvis mer omfattande än det jag ser under vårt korta möte. Vad är mitt livsprojekt? Är det Fritext? Nej, sannerligen inte! Mitt liv är mitt livsprojekt, mina barn, min sambo, mina nära och kära, musiken, naturen, erotiken, alla taktila, känslomässiga, andliga och intellektuella upplevelser som berikar mig. Det är rätt självklart. Och det är naturligtvis likadant för henne.

Men jag blir glad av att se henne och hennes pudel. Allt som bryter normen piggar upp. Mångfald är ett ord som har en mångfald betydelser, det handlar inte bara om etnicitet. Ett gott samhälle berikas av drömmare, tjänstemän, konstnärer, tapetblommor, asperger-personer, kyrkvaktmästare, virrhjärnor och torrbollar. Ingen människa är bara somalier, bara undersköterska, eller bara hundägare. Vi måste bejaka mångfalden både i samhället och i varje människa. Vad är det Tomas Tranströmer säger? ”Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt”.