Text och bild: Staffan Castegren

Vi får skriva vad vi vill i Sverige och det är naturligtvis bra.

Det här med yttrandefrihet, är det så intressant egentligen? Ordet hålls upp som en helig relik av folk i politiken, medierna, Amnesty, Pen och andra framstående kollektiv. Men det går naturligtvis även att diskutera denna frihet. Hur fria är vi egentligen? Vad händer om man i stället lyfter fram ordet yttrandeföreträde?

Visst har vi yttrandefrihet i Sverige. Vi får säga vad vi vill, vi får skapa konst, musik, dans och teater. Vi kan lägga ut på Facebook, blogga, starta podradio eller en Youtube-kanal. Det är bara resurserna och fantasin som sätter gränserna. Och många utnyttjar de här möjligheterna. Det lär finnas uppåt en halv miljon bloggar i Sverige. Ett gott betyg för demokratin.

Men problemet är att nå ut. En överväldigande majoritet av alla bloggare har få eller inga följare. De utnyttjar sin yttrandefrihet, men det är bara mamma, brorsan och tre kompisar som läser. Rådet de får är att tro på sin dröm, att skriva om sånt som folk vill läsa och att marknadsföra sig bättre. Men det är ett bedrägligt resonemang.

Man har rätt att säga vad man vill, men man kan inte kräva att någon ska lyssna. Man kan skapa hur underlig musik man vill, men man kan inte kräva att bli recenserad eller spelad i radio. Det är inte en demokratisk rättighet. Det faktiska yttrandeföreträdet, det vill säga rätten att både få yttra sig och bli uppmärksammad, är förunnat ett fåtal människor.

De som når ut är kända offentliga personer, yrkesverksamma journalister, eller diverse marknadsanpassade entreprenörer. Somliga är fria debattörer med viss integritet, andra är avlönade språkrör för olika intressegrupper. De framgångsrika bloggarna har stora läsarskaror, men de skriver i princip bara samhällsfrånvända texter om hälsa, inredning, skönhet och kläder.

Ojämlikheten är inbyggd i systemet. Vårt samhälle består ju av stora, starkt centraliserade strukturer. Visst kan enstaka personer i undantagsfall slå sig in i eliten, men 99 % av befolkningen kommer aldrig att nå dit, hur mycket de än tror på sina drömmar. De har bara två uppgifter; att konsumera varor, kultur och ideologier, och att sälja sitt arbete.

Här förtjänar det att påpekas att yttrandeföreträdet på vänsterkanten också är synnerligen begränsat. Det är lika svårt för en okänd att få in en artikel i Aftonbladet och Etc som i DN. Även här bygger systemet på att det finns ett litet antal åsiktsproducenter och ett stort antal åsiktskonsumenter som ska lyssna, läsa och lajka.

Man kan konstatera att de ingrepp i yttrandefriheten som diktaturer ägnar sig åt är rätt korkade, eftersom de bara skapar ilska och motstånd. Den demokratiska modellen är mycket effektivare. Om man släpper yttrandefriheten fri, men låter skenbart objektiva marknadskrafter begränsa yttrandeföreträdet, skapar man ett balanserat system utan tvång.

Då kommer det att finnas tiotusentals förhoppningsfulla människor: poeter, musiker, konstnärer, sömmare, snickare, smeder och vildhjärnor som för en fortlöpande monolog ut i tomheten. Sedan finns det de som har yttrandeföreträde. De bryr sig inte nämnvärt om vad alla dessa människor säger, men de kommer ständigt kämpa för deras rätt att få säga det.

Detta är det demokratiska systemet. De som inte har några följare kommer att skylla på sig själva och sin brist på begåvning och karisma. De som har en stadig läsekrets kommer anse sin egen framgång rimlig och välförtjänt. I detta system förekommer ingen censur. Marknadskrafterna ser till att de kloka och balanserade hörs och att de förryckta rabulisterna bara skriker in i väggen.

Och lustigt nog har det blivit så att de ledande debattörerna nästan bara diskuterar ämnen som inte är samhällsfarliga, musiken som kommer fram i medierna är slätstruken, litteraturen förutsägbar och teveprogrammen avskrädeshögar av förnedring och människoförakt. Den lilla gruppen med yttrandeföreträde verkar ha blivit elitens vaktpost mot den alltför vildvuxna yttrandefriheten. Det finns de som spjärnar emot, men makten korrumperar.