Text och bild: Staffan Castegren

Nils Castegren 1908–1999, musiker, kompositör, tjänsteman på Radiotjänst, och min pappa.

Jag minns en teckning i serietidningen Larson: En person i framtiden besöker Millenniemuseet och kommer till avdelningen som ska beskriva 1900-talet. Över dörren ser han en skylt: Donovans århundrade. Den tyckte jag var lite skojig och jag kommer att tänka på den igen när jag läser alla dödsrunor på Facebook.

Helt nyligen var det en person som skrev något i stil med: Människan är flera miljoner år gammal, och du hade den osannolika turen att vara samtida med David Bowie. En annan skrev att Lemmy Kilmister lämnade ett Lemmy Kilmister-format hål i den historiska väven. Utan att vilja förringa någons idol, vill jag dock hävda att sådana påståenden är aningen proportionslösa.

Jag skulle vilja fråga dessa otröstliga fans; När sa ni senast något uppskattande om en äldre person som fortfarande lever? Det är som att döden lockar fram något som skulle kunna beskrivas som ett omvänt näthat; en nätkärlek som följer samma utvecklingskurvor som näthatet och som omedelbart eskalerar bortom all rim och reson.

Naturligtvis kan jag hysa en djup medkänsla med Bodil Malmstens anhöriga, liksom med Pär Rådströms, Sigrid Hjerténs och Johann Sebastian Bachs. Det gör ont att förlora en närstående människa. Det vet jag för jag kände på samma sätt när jag miste mina föräldrar, min bror och andra släktingar och vänner. Men Bach, han är ju inte död för oss.

Låt mig förklara: Jag kände inte Tomas Tranströmer. Jag kunde följaktligen inte sörja honom som människa. För mig är han sina böcker och de står ju kvar i hyllan. Bach finns bland skivorna och Hjertén såg jag på Moderna förra veckan. Av Rådström har jag mycket, av Malmsten något mindre, men de lever ett frodigt liv på biblioteket vid Medborgarplatsen.

Faktum är att de flesta är döda. Det gäller målare författare och kompositörer, såväl som vanliga människor. Vi som lever är i minoritet. En konstnär kan möjligen uttrycka sin tid, men ska hon ingå i de odödligas kanon måste hon prestera mer än så. Därvidlag kan jag känna viss tvekan angående Lemmy Kilmister, om ni ursäktar.

Visst kan jag uppleva ett ömsint vemod när jag hör att Lennart Hellsing, Ornette Coleman eller Birgitta Stenberg gått bort, men att vräka ut den känslan över internet tyder mer på högmod än på respekt. Min bror är borta för evigt, honom kan jag sörja än, men behöver jag lite Bulgakov eller lite Dolphy så finns de på armlängds avstånd, hur pigga och krya som helst.