Text: Staffan Castegren Bild: från familjen Almqvist
En källa till stöd och inspiration.
Den här bilden har följt mig i tio, tolv år, först på jobbet, och nu hemma i köket. Den föreställer Kurt Almqvist som avled 2001, 89 år gammal. Han var lärare, språkman, författare, sufi och en andlig sökare med en bildning av kolossala mått. Jag träffade honom aldrig själv, men jag intervjuade hans änka och det var hon som gav mig bilden. Jag ser den dagligen, och blicken som är både mild och nyfiken inspirerar mig.
Kurt Almqvist föddes 1912. Hans far var något så ovanligt som masugnskonstruktör. Familjen hade det gott ställt och fadern bekostade under 30-talet ett flertal bildningsresor i Europa för sin son. Under dessa resor kom han att fängslas av den franska och italienska kultursfären, inte minst den tidiga kristendomen och Mariakulten. Hemma i Sverige fick han kontakt med katolska tänkare, men han studerade även arabiska.
Kurt Almqvist behärskade förutom svenskan sju språk: Tyska, engelska, franska, italienska, spanska, ryska och arabiska. Han var dessutom en framstående medeltidskännare och religionsfilosof. Han läste indiska vedaskrifter och religiösa urkunde och studerade de stora religionerna, hinduism, buddism, judendom, kristendom och islam, men även taoism och så kallade primitiva religioner. Och överallt fann han samma kärna, samma urljus, samma närhet mellan människan och Gud.
Han hade en stor betydelse för det som kallas Sophia Perennis som säger att religionerna bara är olika dialekter som försöker tyda andens budskap. Om sophia betyder visdom och perennis tidlös, betyder således Sophia Perennis den tidlösa visdomen. Med visdom avses här en metafysisk visdom, en visdom som går bortom den fysiska verkligheten. Almqvist visade på den stora inre likheten som finns mellan de olika religionerna. Skillnaden ligger främst i de yttre formerna och ritualerna. Han ger en nyckel till förståelse av den religiösa mångfalden och öppnar för ett jämställt samtal.
Almqvist oroade sig över kyrkosamfundens stelbenta dogmer och den andliga återvändsgränd västerlandet råkat in i genom teknikdyrkan, materialism och naturvetenskapens stora högmod. Eller som docent Håkan Eilert uttryckte saken vid ett seminarium om Almqvist på Sigtunastiftelsen:
– Järnåldern är sannerligen långt gången.
Men ledamoten i Svenska Akademien, Gunnel Vallquist som gick bort nyligen, har sagt att tiden har hunnit ikapp Kurt Almqvist, även om det är svårt att tro i dagens antagonistiska värld
Almqvist intresserade sig särskilt för sufismen, den islamska vishetsläran, och 1941 blev han invigd i en sufisk orden under namnet Abd al-Muqsit, ett namn vars senare del är ett anagram på hans svenska efternamn. Men han lämnade aldrig kristendomen, även om svenska präster enligt hans hustru var rädda att söka upp honom, osäkra inför hans stora bildning. Han förde en fortlöpande brevväxling med ett antal utvalda filosofer över hela världen, men han såg sig inte som religionsforskare, utan som Gudssökare, på jakt efter källsprånget av sanning och liv.
År 1958 gifte han sig med Tilsi och 1965 flyttade de till Strängnäs med sina två barn. Där arbetade han som lektor vid gymnasiet fram till sin pensionering. Men hans verkliga arbete var fördolt. Passerande Strängnäsbor hade inte en aning om vad som hände i villan på Regementsgatan. Inte så att han höll något hemligt. Han var bara inte intresserad av diskussioner och debatter. Ett samtal ska ge ömsesidig upplysning och insikt, annars är det utan mening. Hans arbete får sitt rätta perspektiv av hustruns beskrivning när jag frågade om hennes egen tro:
– Naturligtvis är jag troende, men jag har inte kommit så långt som han. Han satt vid en källa och bara öste av Guds närhet.
När jag ser på bilden försöker jag föreställa mig vad det skulle kunna innebära att ösa av Guds närhet – för honom och för mig. Min väg är inte hans, men vart skulle en djupare andlighet kunna föra mig? Jag känner att musiken och stunder ensam nära naturen ibland kan föra mig närmre den tidlösa visdomens källa. Vi har en andlig förmåga även om många som fastnat i den kommersiella och tekniska enfalden skräckslaget försöker förneka den.
Jag vill sluta med en dikt ur Almkvist första diktsamling Vallfärd till mitten från 1945
Heden – hjärtats vildmark
Innerst i varje människa finns en ändlös, ensam ödemark.
Den kärlek, som inte vet det, är ingen sann kärlek.
Den sanna kärleken älskar vildmarken innerst i nästans hjärta:
öknen, som är farlig för alla utom för sig själv,
heden, som blommar, inte för dig och inte för mig,
utan för sin egen ändlösa himmel.