Text och bild: Staffan Castegren
Olika tider ger olika avtryck i stadsbilden.
Jag var på en demonstration utanför Stadshuset häromdagen. Vi protesterade mot byggandet av det stora curryfärgade Nobelhuset på Blasieholmen. Men sanningen är den att mitt engagemang mot huset i sig egentligen är ganska svalt. Jag gick dit i studiesyfte för att se på människorna och för att höra deras argument.
Jag har varit på många demonstrationer sedan de första Vietnamprotesterna på 60-talet. Jag kan minnas US Trade Center på Vasagatan, polisbrutaliteten 20 december 1967 och den stora demonstrationen mot USA:s krig i Irak på Norra Bantorget. Då var ilskan, engagemanget och beslutsamheten intensiv. Man kunde nästan ta på den.
Utanför Stadshuset var det annorlunda. Det var en verserad samling människor med hög medelålder och inkomst och självklart kulturellt och socialt kapital. Från podiet talades det om vikten att inte riva hus som minner om den svenska stormaktstiden. Det klagades även på arkitekternas brist på smak och pietet.
Jag var där i en timme ungefär och under den tiden var det bara män som talade. Till slut ledsnade jag på ojämlikheten och den allmänt borgerliga inriktningen. På bussen hem insåg jag att jag måste tänka över detta. Är det verkligen värt att stå ute i aprilkylan och protestera mot just detta hus?
Varje tid sätter sina avtryck i en växande stad. Så är det överallt och så kommer det alltid att vara. Huset på bilden ovan är väl ganska fult, men det är ju också tidstypiskt och detsamma kan man säga om Nobelbygget. Jag tror att stadsbilden kan svälja dem. De är inte brott i klass med skövlingen av Stockholms innerstad på 50-, 60- och 70-talen.
Det som stör mig i den här frågan är snarare den ständiga beredvilligheten hos politikerna att ge våra pengar till eliten. Tomten på Blasieholmen är naturligtvis värd massor. Den skänker de till Nobelstiftelsen. De bekostar även arkeologiska undersökningar, gatornas breddning, en ny kaj och ett trevligt litet torg för stiftelsens besökare.
Hur många hundra miljoner kommer allt detta att kosta? Det vet inte politikerna. Men inom Wallenbergsfären och H&M, som är medfinansiärer, vet man att det är en god affär. Om tio år har sannolikt Nobelstiftelsen sålt huset till dem. Stiftelsen hyr det utrymme de faktiskt behöver, kanske 30 %. Men vad händer med resten?
Jo, finansiärerna kommer att äga en fastighet, på tomtmark som vi skänkt dem, där internationella koncerner kan hyra kontorsutrymme för astronomiska summor och bada i glansen kring Alfred Nobels namn. Då kommer den fula gula lådan verkligen bli en nagel i ögat och folk kommer att fråga sig: Varför gick vi med på det?
Moderaterna och centern har varit med om att slumpa bort våra tillgångar till sina vänner inom näringslivet. Nu har de och sossarna slagit sig samman i denna nya stöld från det allmänna. Förr i tiden tillgrep myndigheterna räfst och reduktion av de förläningar eliten fått av kronan. Det börjar bli dags för det igen. När reser sig en politiker upp och kräver det?