Text och bild: Staffan Castegren

Vad händer egentligen på de översta våningarna?

DN blir allt mer Orwellsk för var dag som går: krig är fred, frihet är slaveri. I morse skrev en av deras ledarskribenter, Amanda Björkman, att toppstyrda politiska partier är bra för demokratin. Hon menade att om lågrankade partimedlemmar tilläts framföra egna åsikter skulle väljarna inte kunna förstå vad partiet egentligen tycker. Jag blir lite mörkrädd: Mindre yttrandefrihet är mer demokrati. Ändå nämner hon det allvarliga förhållandet att de politiska partierna får allt färre medlemmar. Men hennes kommentar till detta är: ju färre partikamrater, desto mindre behöver ledningen bry sig.

Vi har fria val i Sverige, men det är ett antal krympande, toppstyrda partier som nominerar vilka vi får rösta på. Partierna tar emot ekonomiska bidrag från olika håll och lyssnar på de professionella lobbyisterna som svärmar kring dem. De behöver alltså, enligt DN, inte längre bry sig om sina medlemmar, och knappast i någon högre grad om vad väljarna vill, eftersom det finns stor enighet inom det egna skrået, bland politikerna i riksdagen, om de grundläggande sanningarna: marknadsliberalism, privatiseringar, en minskad ökning av miljöförstöringen, låga skatter, ökade klyftor, tilltro till USA och Nato och misstro mot Ryssland och Kina.

I princip handlar framgångar i valen inte längre om att övertyga svenska folket, utan om att lyckas framstå i positiv dager i medierna. Spinndoktorerna och mediekonsulterna blir viktigare än ideologerna och de politiska strategerna. De som inte lärt sig läxan kan försvinna i obegripligt brutala mediedrev. De som är kvar är så totalt kontrollerade att debatterna i teve och riksdag blir plågsamt tråkiga att lyssna på. Det är inte längre människor som talar, utan dresserade politiska apor som spottar oneliners som kan citeras i press och på sociala medier.

DN kan skriva att det känns tryggt att USA och Nato har jättelika militärövningar vid Rysslands gräns, men hotfullt när Ryssland övar vid sin egen gräns. I ett normalt samtal kan man påpeka det enfaldiga i detta, men vi har inte ett normalt debattklimat i dag. Lögnerna upprepas tills de blir sanningar. En enskild människa kan värja sig, men en politiker talar inte med människor längre, utan framträder på en medieplattform, där hon eller han måste förhålla sig till mediernas agenda, både sanningarna och lögnerna. Detta mediepolitiska komplex är ett av de främsta hoten mot demokratin i dag.